Fantastiska Fulufjället

Dag 7 på vår Sverigeresa anlände vi till Fulufjället. Först begav vi oss till Njupeskär innan vi begav oss upp till Rösjöstugorna. Det har varit två jättefina, om än lite kämpiga, dagar.

Njupeskär är Sveriges högsta vattenfall. Nittiotre meter av vatten faller genom en klyfta i sandstensberggrunden. Har man tur kan man se jaktfalken flyga där. Sådan tur hade vi inte, men vi hittade dess bo uppe på en liten klippavsats.

 

Jag kan redan nu säga att detta inlägg kommer med ett helt batteri av bilder. Naturen på Fulufjället är oerhört vacker. Jag hade tur, sade min kompis Marcus när vi gick däruppe, att jag fick se fjället för första gången när det börjar bli höst. Det var en färgexplosion i höstens alla färger.

Fjällen är dock mycket blötare och betydligt stenigare än vad jag trodde. Jag hade blivit förvarnad att fulufjällens stenar var lite svåra att promenera på, och så var det. Stenarna låg huller om buller och hade inte rundats av vatten. Det är lite lustigt eftersom hela fjället en gång för 1200 miljoner år sedan har varit havsbotten. Men de kantiga stenarna beror på att berggrunden sprängs av frosten och därför får sina vassa kanter. Efter en hajk på 1,3 mil var mina ovana fötter, hälsenor och anklar väldigt ömma.

Under sluttampen av vandringen klagade jag rätt så mycket. Stånkade och stönade och sade aj vid vartannat fotsteg. Men när vi kom upp till ovansidan av Njupeskärfallet så var allt värt det. Regnbågen prydde fjällutsikten och en korp flög i cirklar omkring oss och verkade hälsa oss välkomna. När vi sedan gick vidare och värken satte igång igen kunde jag ändå inte sluta tänka på hur kul det kommer vara att återvända och visa Leona allt det här.

Avslutningsvis vill jag bara visa en bild på en 38-åring och en 9950-åring.

Jag står vid Old Tjikko. Världens äldsta träd, som har funnits där sedan senaste istiden.

kent johnsen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *