Kent Helt Enkelt

Vem vet, det kanske kommer någon form av insikt så småningom.

Ur askan, i grönskan. Ur grönskan, ur glömskan.

I Västmanland ligger Fermansbo urskog. Till större delen en grönskande, djup skog, till synes orörd av människohand. Stora delar av den brann upp för tre år sedan. Vi var där för att se hur skogen återhämtat sig. Därefter for vi till Bergslagen.

Jag skrev ”till synes orörd” eftersom, om man ska vara petig, så är Fermansbo urskog ingen urskog. Med ett tränat öga och en stor portion erfarenhet kan man hitta lämningar av kolmilor begravna under mossan. Över tretton tusen hektar brann ner och man kan fortfarande se tydliga spår.

Bilden är tagen precis på gränsen till där elden till slut kunde släckas. Tallarna i området där klarade sig relativt ok, men de flesta granarna har dött. Tallars bark är tjockare och kan klara en brand bättre. Det största hotet är att barren brinner upp. Och där har tallarna också en fördel. En tall kan klara sig om 70% av barren brinner upp. En gran klarar sig inte om mer än 30% går upp i rök.

Området där elden härjade som värst har nyligen blivit ett naturreservat. Hälleskogsbrännan.

Nu är det tre år sedan branden ödelade området och det finns gott om grönska. Året efter branden blommade brandnävan. Den gynnas av skogsbrand och fröerna kräver hetta för att kunna gro. En skogsbrand kallas på ekologspråk för en störning. Efter en störning sätter en successionsordning igång. Ur den brända marken, som i hettan frigör en massa näringsämnen, kommer först små risväxter, som ljung och blåbär. Viss mossa börjar ta sig så smått. Men eftersom all förna (allt skrofs på marken i skogen) har brunnit upp så har mossa ingen möjlighet att ta sig upp på stenarna. Det ser märkligt ut när stenarna ligger nakna i ett grönt landskap. Sedan börjar björkar spira. Även asp och sälg visar sina gröna små löv. Efter tre år når den genomsnittliga björken en ungefär till midjehöjd. De svärtade träden står kvar, nakna, tills de faller av egen tyngd.

 

Vi besökte senare Nya Lapphyttan i Norberg. Det var i Bergslagen som Sveriges större järnproduktion började på 1100-talet. Det var där man började bryta järnmalm ur berget och framställa järn ur masugnar. (Vänta lite grann, tänker ni. 1100-talet. Det är efter järnåldern ju. Då måste man ju haft järn innan.) Helt rätt. Tidigare hade man haft små blästugnar och framställt järn av malm man hämtat ur sjöar och myrar. Nu hackade man ner sig i berget på jakt efter rostig sten.

Nya Lapphyttan är ett projekt i experimentell arkeologi, samtidigt som det är ett utemuseum. Man försöker rekonstruera masugnen och få den att fungera. Det visar sig vara lättare sagt än gjort. Man började 1994 och misslyckades rätt grovt och det är först nu som man börjar få någorlunda bra resultat.

På den tudelade bilden ser man i nedre halvan den fornlämning av den ursprungliga Lapphyttan som man hittade på 1970-talet. Och ovan ser man den nybyggda masugnen. Det finns fler byggnader runt om. Det var inget enmansjobb eftersom ugnen kördes oavbrutet i flera dygn. Järnet man framställer kallas tackjärn och är poröst och måste ”färskas” för att bli smidbart.

Det är otroligt när man funderar på hur mycket av vår historia som döljs under mossa och skog. Och vad som kan komma fram om man vet vad man ska titta efter. Och även om man lär sig mycket så är det ändå ett pussel där de flesta av bitarna fattas. Då kan experimentell arkeologi vara ett bra verktyg. Leva sig in i historien. Försöka göra som de gjorde då. Lajva på riktigt.

Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2019 Kent Helt Enkelt

Tema av Anders Norén