Bågar, korpar och stora hål

Vi lämnade Green river tidigt i morse. Jag förväntade mig inte ett återseende av den anspråkslösa floden som rann igenom hålan igen. Men det fick jag. På ett spektakulärt sätt. Men först skulle vi besöka cowboychapsen… Jag menar frökens underbyxor… Jag menar Delicate Arch.

Den stora bågen som idag heter Delicate arch ligger i Arches National Park. Det finns alltså flera bågar i parken men den mest framträdande var den vi (och många fler) besökte. Den har blivit en slags symbol för Utah. Det var svårt att få en bild på bågen utan en massa människor. Jag passade på när några klasskamrater skulle fram och jag hörde lärarna skrika: ”Dra åt helvete!” och ”Den som ställer sig ivägen får underkänt!” och ”Vi vill ha ett foto utan föroreningar!”

Jag förstår att de tar chansen. De har hållit kursen i 15 år och knappt fått något foto utan folk med i bilden.

Den där stenbågen ser ju rätt så stöddig ut (och ser lite ut som ett par byxor också) så varför döpa den till Delicate Arch? Från sidan ser den ut såhär;

Anledningen till att detta kan ske begriper jag inte helt till fullo själv. Det har att göra med att stora sedimentlager innehåller salt i olika former. Så när marken böjs och höjs, så böjs lagren istället för att brytas, och flyter ut lite eftersom salter är mer plastiska än till exempel sandsten. Det gör att marken efterhand ser ut som en stor skivad limpa. Därefter sätter vitting och erosion igång och lämnar bågformade formationer i landskapet. Det är något som gör sig bra på bild. Se bara på så många som gjort som vi och kommit innan parken ens öppnade för att fotografera;

 

Det är en väldigt spektakulär geografi här. När man kör genom landskapet så ser man berg och vulkaner, öknar och slätter till höger och vänster om en hela tiden. Samtidigt är det så att man kan titta ut och tänka att: ”Jo det ser ju fint ut.” (För att citera min kompis Jack.) Och så BAM! Så öppnar landskapet upp sig mitt frmaför en och avslöjar sådana här scener:

Då har vi begett oss till Canyonlands National Park. Vi vandrade vidare och besökte en meteorkrater och till slut en annan utsiktsplats. Att beskriva det som ett stort hål i marken är nog både respektlöst och väldigt fel, men det är de orden som kommer till en. Man känner sig så oerhört liten inför de enorma vidderna. Samtidigt är det så imponerande. Jag har aldrig önskat att jag kunnat flyga så ofta som jag gjort under denna resan. Tänk att kunna förvandla sig till en korp och flyga runt i dessa landskap…

Korpar är nog den fågel som får representera denna resa mest. Visst har man sett måna andra fåglar; Stellar Jay, Turkey Buzzard och flera andra. (Buss-Nisse såg fyra kondorer den jäveln…) Men korpen har varit ständigt närvarande på större delen av resan.

Här skulle jag kunna skriva lite om geologin och hur gammal den här canyonen är, men jag har glömt mina papper i bilen och det är på tok för sent att gå ner och hämta dem. (Det är det inte men jag orkar inte.) Klockan är elva på kvällen. Det jag kan skriva däremot… Ser ni det lilla silverstrecket till höger i bild…

Det är Green River som några mil senare flyter in i Colorado River, som i sin tur flyter genom Grand canyon och vidare.

 

Ikväll bor vi i staden (nja….) Moab. Hotellet är i riktigt fin kvalitet och det har blivit en sväng i bubbelpoolen innan läggdags (och skrivdags). Innan dess åt vi på Eddie McStiffs. Det var god mat, som dock var lite dyr. Men ibland får man kosta på sig att leva gott. Det blev resans första bourbon efter maten. En lokal variant som var rätt så god.

Imorgon är det fem dagar kvar på kursen och det är fortfarande mycket att se. Nu ska jag gå och lägga mig så jag är pigg och kry bakom ratten imorgon.