Hej hå, hej hå

Det finns många saker man kan göra på en dimmig och regnig söndag. En av dem är att åka till en gammal gruva med goda vänner och en hund för att knacka fram mineral.

Några mil norrut ligger Västanå där det fram till 1906 bröts järnmalm i relativt stor utsträckning. Gruvan var under sina glansdagar Skånes största järngruva. Nu säger det mig inte så mycket. Men Näsums hembygdsförening verkar anse att det är värt att nämna, så vem är jag att tycka annat…

Platsen är idag intressant för oss som gillar och intresserar oss för stenar och mineral, för det går fortfarande att hitta en hel del kul där. Det som inte var järnmalm kastades nämligen åt sidan när det begav sig, så om man gräver lite så kan man finna. Det finns världsunika mineral här.

Vädret var som sagt inte det torraste men har man bara rätt kläder på sig så är det inte så farligt.

Det är vacker natur i området och skogen har nästan helt och hållet ätit upp den gamla gruvan. Det som är kvar är ett vattenfyllt hål. Runt omkring ligger stenblock och här och där syns gropar efter stensamlare och mineralfantaster som provat lyckan med spade och hammare. Eftersom vi skulle ut i skogen och vara där i ett antal timmar så tog jag med mig Sally. Hon var glad över utflykten och gjorde sin bästa tolkning av bergsget där hon skuttade fram över stenblocken och åt gräs. När hon inte var i vägen vill säga…

Man vet ju inte vad som kan komma fram där husse och hans vänner gräver i marken. Bäst att kolla noga.

Vi hittade en del. En hel del glimmer, förmodligen biotit eller liknande. (Till vänster på bilden nedan.) Vi hittade också Pyrofyllit. (Överst till höger.) Ett gyllene mineral som växer i pyramidform. Den lilla grönaktiga stenen (Till höger nedan.) misstänker vi vara apatit. Jag får kolla upp det.

kent johnsen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *