I morse läste jag en post på Reddit som konstaterade att; egentligen är våra kroppar bara reklampelare för våra gener. Och det är väl till viss del sant. Men det fick mig att börja tänka på vår förmåga att uppskatta skönhet överlag. Och om denna förmåga finns representerad i andra arter på jorden.

Man kan kalla det det estetiska sinnet. Förmågan att kunna uppskatta skönheten, inte bara hos en annan individ av samma art som eventuellt föra ens gener vidare, utan också skönheten i, säg, en fin vas. Det verkar som om, efter lite skummande genom artiklar, att människor är den enda art som kan uppskatta skönheten i vaser. Och i vackra vyer, kubistisk konst, broderier, ferraribilar, katter, tavelramar… Ja listan kan fortsätta.

Om vi återgår till tanken med skönhet som ett verktyg för att föra generna vidare så kan man tänka på påfågeln. Darwins tankar om ”survival of the fittest” funkar inte riktigt där. Så han kom på idén med sexuell selektion. Påfågeln med sin stora vackra svans är en klar nackdel ur en överlevnadssynpunkt. Men honorna ser att hanen lever och frodas trots sin stora plym. Detta kallas handikappsprincipen. Så egentligen är det inte skönheten i plymen honan uppskattar. Det har också visat sig att antalet ”ögon” på svansen spelar stor roll. Här är en artikel från BBC.

Betydelsen av estetik har förändrats över tid. Dels betyder det ”något som gör intryck eller väcker känsla” eller liknande. Här har vi motsatsen i anestesi. Bedövning. Den andra meningen är diskuterad i filosofi och konstvärlden. Det har framkommit att bedömningen av skönhet ligger i ett nätverk i hjärnan som överlappar nätverket man använder när man ska grunna på moral eller sociala koder. Samt att symmetri är viktigt. Här är en artikel av Thomas Jacobsen.

Hur har detta sinne utvecklats? Här kan jag bara sitta och gissa och spekulera, men hey! Det är min blogg så det är det jag tänker göra. Skönhetsideal bland människor har genom tiderna och i olika kulturer tagit sig radikala uttryck. Halsringar och läppringar är klassiska exempel.

Här kommer ju samma faktor som påfågeln visar in. Handikappsprincipen. Det finns ingen vettig anledning till varför man ska ha en så stor ring i sin underläpp, eller varför man ska göra sin hals så lång att man dör om man tar av sig kragen. Klassiska skönhetsideal har annars rört sig i spektrat för vad som kan anses vara ”bra genetiskt material” styrka, smidighet, breda höfter och så vidare. Men det är de biologiska triggers som vi inte kommer bli av med. Vi är djur trots allt.

Symmetri är som sagt viktigt för hur vi uppskattar skönhet. Något som ofta kommer upp är Fibonaccis talsekvens. Spiralen som återfinns i hur mycket som helst som vi tycker om att titta på.

Här visar spiralen på hur man bäst komponerar en landskapsbild. Är det så vi helst vill se landskapet? Men det är ju inte så enkelt. Jag tror att mycket av vår förmåga för att uppskatta skönhet eller konst är att vi som verktygsskapare på stenåldern eller ännu tidigare var tvungna att kunna se ett objekt innan det fanns. Vilken bit flinta passade sig bäst att göra en yxa av. Till att börja med hackade man kanske fram på vinst och förlust. Men efter ett tag kunde en skicklig hantverkare ”se” yxan innan den fanns. Mycket av vår förmåga att uppskatta, och kunna skapa, konst är att kunna se saker som inte finns. Tolka mysterier. Som kubistisk konst, eller till och med expressionism. Vi vet att natthimlen inte ser ut som Van Gogh målade den. Men vi kan förstå hur man skulle kunna vilja måla den så.

Förstå är kanske fel ord. Känna. Att ta ett objekt som flintyxan och uppskatta dess form gjorde redan stenåldersmänniskan. Det har hittats stenyxor som är för stora för att kunna användas på ett vettigt sätt. Det vill säga att redan stenåldersmänniskan haft användning för penisförlängare. Statussymboler, färger för att dekorera, tatueringar. Utsmyckning till ingen nytta annat än den estetiska har följt människan genom tiden. Inga andra djur utsmyckar sig för utsmyckningens skull. Vi har till viss del frikopplat oss från det genetiska racet. Vi kan bygga pråliga bon och bygga våra kroppar för saken skull.

Så vår förmåga att uppskatta skönhet kanske var biologiskt betingad från början, men efterhand som kulturer blomstrade och den kognitiva revolutionen, då språk och liknande utvecklades, ledde människan till där den är idag… Så har vår hjärna som är bra på att hitta mönster och lösa pussel lyckats hitta ett mysterium som den aldrig kommer lösa: Att förstå sig på konst.

Vad är kontentan av det hela? Vad vi uppfattar som vackert är både individuellt och kulturellt betingat. Att kunna uppskatta skönhet för skönhets skull är mänskligt. Jag har ingen aning om hur… Men jag är glad att jag kan.