Jag fann några gamla texter jag skrivit i en dropboxfolder. Det är kul att läsa sådant man glömt bort att man skrivit. Det blir liksom något nytt, fast det är gammalt. Här är en. Jag lägger nog ut de andra med nån dag.

Tick.
En våg har nått så långt den kan upp på stranden. Den nuddar precis en stor vitmålad sten och kommer att sakta dra sig tillbaka mot havet den kom ifrån.

En mås har landat på en gammal lyktstolpe. På grund av måsens vikt och landningshastighet fjädrar den böjda stolpen några millimeter.
Ett saltstänk landar på en fönsterruta.
Varm sand möter ett barns nakna fotsula för första gången.
Solgatan glittrar i havet på ett sätt som gör det nästan outhärdligt att se på.

Ett fåtal små moln hänger helt stilla i himlen.
En badboll i vattnet snurrar ytterst lite.
I ögonvrån ser en man att en kvinna betraktar honom och ler. Hans nackhår reagerar omedelbart.
En droppe av mjukglass i handen på en äldre dam lämnar struten för att ramla mot marken.

En lampa släcks.
Det luktar engångsgrill.
Ett dun från en liten fågel verkar hänga helt stilla i luften. Så lätt att det inte bryr sig nämnvärt om gravitationen.
En kakafoni av röster och skrik. Skratt och plask. Allt sker samtidigt.

Detta ögonblick som är mellanrummet mellan sekunder.
Vi tänker inte på det. Det passerar. Det är inget viktigt. Det är det viktigaste. Vi kommer inte minnas det.
Förutom mannen som för första gången såg vad som skulle visa sig vara hans livs kärlek le mot honom.

Förutom barnet som upplevde sand mellan tårna för första gången. Det blev ett minne som hon bar varmt i hjärtat hela livet.
Mellan två sekunder. Det skapas historia i ett ögonblick.
I ett enda ögonblick, där fjädrar hänger i luften och saltstänk träffar en ruta och lämnar en pytteliten droppe…
Där. Det är där vi är. Alltid i ett ögonblick. Aldrig i ett ögonblick.

Allting rör sig alltid.
Tack.