I slutet av september 2017 fick jag en timanställning på naturum. Det har drygat ut kassan lite grann för en fattig student. Men det är inte det bästa.
Under min tid på naturum har jag träffat människor från hela världen. Jag har visat och berättat om djur och natur för barn och gamla. Om allt från små kryp i våra bäckar och vattendrag till tranorna som flyger in över landet om våren. Jag har tipsat turister om olika utflyktsplatser och fått frågor som har verkat omöjliga men som ändå löstes. (Ett exempel som sticker ut är kvinnan som kom in och visade ett foto på en rosa bajskorv och undrade vilket djur som lämnade sådana. Vi kom fram till att det var en mård.)
Det har varit lugna dagar och hektiska dagar. Jag har varit med och fixat inför konserter och föreläsningar och fått hålla i guidningar och safari på spången utanför. Jag har från min arbetsplats se kungsfiskare susa förbi, utter leka med sin unge och en häger stå still i nästan en timme för att den lite för stora fisken den fångat skulle glida ner genom halsen. Jag har upplevt att en havsörn susat förbi några meter över skallen. Jag har fått teckningar av barn som kanske, tack vare mig eller en kollega, fått en aha-upplevelse och ett frö till en framtida biolog eller landskapsvetare såtts. Man kan ju hoppas.
Jag har haft skitkul på jobbet. Men det bästa är de kollegor jag har haft, som jag idag vill kalla goda vänner. Maken till trevligare, snällare och mer stöttande människor får man leta länge efter. Jag är så tacksam för min tid på naturum Vattenriket. Jag har haft en underbar tid med er. Jag lovar att komma och hälsa på.
Jag klarade min sista dag utan att fälla tårar. Det var bara när jag tog av mig min namnbricka efter vi stängt och jag drog av tejpbiten med mitt namn som jag blev lite fuktig i ögonen. Den lilla handlingen kändes så definitiv.
Follow
