Läsårets sista sida har nått sin punkt.

Jag hade som nyårslöfte i fjol att under 2017 läsa 100 böcker. Jag hann med 96 stycken. Det är inte så illa ändå, om jag får säga det själv. 

Jag ser det inte som ett misslyckande. Målet med att läsa 100 böcker på ett år var att bredda mina horisonter och inte bara ägna mig åt de tjocka fantasyböckerna som jag vanligtvis drar mig till. Skulle jag klara detta var jag tvungen att läsa böcker jag kanske aldrig tidigare skulle sneglat åt. Jag hade några regler. Studentlitteratur räknades om jag läst över 70% av boken. Annars var det pärm till pärm som gällde. Serier räknas som litteratur. Inte en fantomentidning eller kallepocket, men Sandman och Fables i album räknas till exempel. Barnböcker är ok, men pixiböcker är inte ok.

Så detta har varit en ofta förekommande syn här hemma i år:

Och nästa år kommer det se ut typ såhär:

Jag har som nyårslöfte i år att lära mig spela mandolin under 2018. Jag kommer nog läsa en hel del också. (Jag studerar ju fortfarande.) Men fokus kommer ligga på plinkande på mandolinen. Jag kommer ju vara långt från fullärd på ett år. Men målet är att nästa jul kunna spela ‘The leaving of Liverpool’.

Nedan följer en lång lista på de böcker jag läst i år. Jag går inte in på att recensera några eller beskriva dem. Men de jag har fetmarkerat är de som gjorde ett intryck och som jag varmt rekommenderar.

  1. Gaiman – Sandman, Seasons of mists
  2. Wohlleben – Trädens hemliga liv
  3. Shackleton – South, The Endurance expedition
  4. Riksantikvarieämbetet – Odlingslandskapet (stud. litt.)
  5. Kirkegaard – Otto är en noshörning
  6. Pratchett & Baxter – The long mars
  7. Formas Fokuserar – Bevara arter – Till vilket pris? (stud. litt.)
  8. Williams – Butcher´s Crossing
  9. Dribe & Stanfors – Demografins grunder (stud. litt.)
  10. Pratchett & Baxter – The long Utopia
  11. Cline – Ready Player One
  12. Ajvide Lindqvist – Hanteringen av odöda
  13. Pratchett & Baxter – The long cosmos
  14. Carlie & Kretz – Sätt att se på fornlämningar (stud. litt.)
  15. Aurell & Clase – Food Pharmacy
  16. Miller JR – A Canticle for Leibowitz
  17. Abercrombie – En god fiende. Bok 1
  18. Winfrey – Ett vet jag säkert
  19. Abercrombie – En god fiende. Bok 2
  20. Grotzinger & Jordan – Understanding Earth (stud. litt.)
  21. Stroud – Amuletten från Samarkand
  22. Tóth – Pixel
  23. Ingemarsson – Den magiska gnistan: vägen till ett kreativt liv
  24. Törnkvist – Kanindansen
  25. Kirchsteiger – Lyckan i det lilla
  26. Ahlberger – Den svenska staden – vinnare & förlorare (stud. litt.)
  27. Rosoff – Jonathan bortom all kontroll
  28. Gaiman – Sandman, A game of you
  29. Snyder, Capullo & Glapion – Batman, The court of owls
  30. Snyder, Capullo, Glapion m.fl – Batman, The City of owls
  31. Claremont – X-MEN. Klassiska serier
  32. Joyce – Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd
  33. Riggs – Miss Peregrines home for Peculiar children
  34. Gaiman – Norse mythology
  35. Hallberg – Hångla mer
  36. Manson – The subtle art of not giving a fuck
  37. Leandoer – De försvunna böckernas bibliotek
  38. Hallberg – Hedra mysteriet
  39. Willingham – Fables. The deluxe edition. Book 1
  40. Willingham – Fables. The deluxe edition. Book 2
  41. Plog – Ancient peoples of the American South West (stud. litt.)
  42. Cline – Armada
  43. Russell – Swamplandia
  44. Tidholm – Skogens historia
  45. Elfgren & Johnsson – Vei. Bok 1
  46. Willingham – Fables. The deluxe edition. Book 3
  47. Woolf – Personligt
  48. Lindgren – Om fällor och flockdjur
  49. Ramqvist – Den vita staden
  50. L’amour – Den vilda dalen
  51. Zusak – The book thief
  52. Ansheille – Frågor om asa-tro
  53. Logan – Död mans spår
  54. Onsell – Jordens moder i Norden
  55. Day – You´re never weird on the internet (almost)
  56. Wilderäng – Stjärnklart
  57. Marshall Smith – Hannah Green and her unfeasibly mundane existence
  58. Källner – Vägen till stjärnorna
  59. Holtsmark – Fornnordisk mytologi, tro och myter under vikingatiden
  60. Pratchett – The Shepherd´s Crown
  61. Enoksen – Fornnordisk mytologi enligt Eddans lärdomsdikter
  62. Willingham – Fables. The deluxe edition. Book 4
  63. Ahonen & Alare – Perkeros. Diabolus in musica
  64. Flera författare – Steampunksagor. Berättelser från en svunnen framtid
  65. Cornish – Blodsmärkt. Första boken: Hittebarn
  66. Linde – Lev enklare – Idéer för en hållbar livsstil
  67. Adams – The salmon of doubt
  68. Bradbury – Fahrenheit 451
  69. Hornby – Fallhöjd
  70. Jansson – Lyssnerskan
  71. Ishiguro – The Buried Giant
  72. Cornish – Blodsmärkt. Andra boken, del 1. Lärling
  73. Powell – The Exploration of the Colorado River and Its Canyons
  74. Erikson – Omgiven av idioter
  75. Rubin – The Happiness Project
  76. Lundberg – Gräspojken
  77. Kallifatides – Vänner och älskare
  78. Pratchett – Magins färg
  79. Sendker – Konsten att höra hjärtslag
  80. Wallin – Landskapskommunikation och semiotik (stud. litt)
  81. Fuglesang – Rymdresan
  82. Tidbeck – Amatka
  83. Le Guin – Trollkarlen från Övärlden
  84. Fuglesang – Sifferplaneten
  85. Saltzman – Inget landskap är en ö. (stud. litt.)
  86. Öberg – Att skriva om natur (stud. litt.)
  87. Le Guin – Gravkamrarna i Atuan
  88. Snicket – Syskonen Baudelaires olycksaliga liv. En olustig början.
  89. Fuglesang – Vattenvärlden
  90. Fuglesang – Det svarta hålet
  91. Campbell – Light is the new black
  92. Le Guin – Den yttersta stranden
  93. Nordiska museet – Landskapsspejare, Fataburen 2011
  94. Snicket – Syskonen Baudelaires olycksaliga liv. Reptilrummet
  95. Alesmark & Järnefelt – Gåtfulla Skåne
  96. le Guin – Tehanu

Den korta storyn… eller…

I början av november, det som många kallar NaNo WriMo, skrev jag att jag i slutet av månaden skulle presentera en kort story istället för att ge mig i kast med det stora åtagande som NaNo är. Så blir det inte. Men nästan…

I mitten av tentapluggandet drabbade inspirationen mig. Jag fick en idé till en sci fi-story. Jag har länge haft lust att skriva sci fi men inte hittat rätt grej. Återigen föll bitar på plats. Brottstycken av gamla rollspelsscenarion, EVE-onlinekaraktärer, anteckningar från andra storys som kunde omplaceras i en annan genre… Allt föll på plats och jag visste vad jag skulle göra. Jag ska (i sinom tid) skriva om Astrid. Storyn har än så länge arbetsnamnet Gemini Beta.

Så istället för att presentera en story i sin helhet, så lägger jag upp en liten bit av det jag skrivit hittills. Ta i beaktning att allt som följer efter detta stycke är ett pågående arbete och långt ifrån en färdig produkt.


 

Det hade tagit nästan två dygn att nå koordinaterna. Två dygn i mörker. Det var som om det inte fanns stjärnor i den här riktningen. Nu hade dock autopilotens lugna röst upplyst Astrid att destinationen var nådd. Hon reste sig från sin slaf och gick ut till den lilla cockpiten. Mörker. Hon svor och tvivlade på äktheten i infon hon köpt. Med ett trött stön sjönk hon ner i stolen och lade fötterna på kontrollpanelen. Hon kopplade in sig och tände de främre strålkastarna. Skeppet fortsatte försiktigt framåt. Hennes lilla skepp lydde hennes vilja. Visst var det en jävla skrothög, men den var hennes och den gjorde vad den skulle.

Rymden var förbannat tom. Vanligtvis rörde hon sig mest i välbekanta asteroidbälten i de innersta systemen i Kheosektorn. Men det var för många andra småföretagare och corphundar som hade börjat häcka där. Det hade blivit dålig stämning. Och givetvis, med ökad trafik steg priserna på bryggorna mellan systemen. Var du inte redan medlem eller anställd av en stor Corp så var du i stort sett körd. Genom gamla kontakter hade hon fått reda på att det eventuellt skulle finnas spår av en död planet i utkanten av ett relativt i övrigt frekventerat system. Hon ville inte utnyttja sitt namn. Hon ville inte komma i kontakt med gamla ”vänner”. Men hon ville inte slita dag ut och dag in i samma asteroidbälten som var och varannan dönick med ett skepp och en gruvdrivare heller.

 

Hon hade sökt upp Leodom. En smugglare och tjuv, och det var det mest smickrande man kunde säga om honom. Han satt i en källarvåning i en av CENTRAcorps stationer. Dessa bjässar som ligger i omloppsbana runt gasjättar. Rymdstationer som ser ut som trissor designade av någon utan ett begrepp om balans och dynamik. CENTRA var en corp som i stort sett styrde Kheosektorn i Civilisationen. Byråkratisk och stel, men de betalade åtminstone för mineralerna. Astrid hade nästan alltid haft mat på bordet. Oftast bestod denna ”mat” av någon form av smaklös näringspuré eller i värsta fall torrfoder. Okej. Ibland hade hon inte mat på bordet. Men hon hade alltid sprit i alla fall.

Lokalen som Leodom satt i var ett enkelt hak som i en snabb procedur kunde maskeras som ett lager om inspektörer skulle närma sig. Han satt i ena hörnet, såklart, klädd i en standard brun arbetsoverall, och drack ur en påse. Spriten här var destillerad på återbrukade spillvätskor från stationen. Astrid skulle aldrig röra det pisset. Hon passade inte in i baren. De som satt här var alla klädda i slitna arbetarkläder. Hon var klädd i svarta cargobyxor och en pilotjacka med korta ärmar. Hennes tatueringar längs de starka underarmarna var av en design som skvallrade att hon antingen kom långt därifrån, eller i alla fall var välberest. Hennes blonda hår var snaggat på sidorna och kort och bångstyrigt uppe på. Hon blev utstirrad. Bartendern tittade ogillande på henne. Hon var en risk. Man såg hur han funderade på bortförklaringar till hennes närvaro om inspektion skulle inträffa.

”Leodom… Det var ett tag sen.” Hon ställde sig framför honom.

Han tittade upp och sedan återvände hans blick till hans slangförsedda påse som låg på bordet.

”Hälsar man inte på gamla vänner?” frågade hon och satte sig mittemot honom.

Han skrattade utan antydan till att vara underhållen.

”Vänner betalar väl sina skulder till varandra? Jag gick ordentligt back sist vi råkades. Du är skyldig mig Astro.”

”Det namnet har du inte rätt att kalla mig. Jag höll mitt löfte. Att saker gick åt helvete när jag väl levererat är utanför mitt ansvar. Det vet du. Hade du…”

Hon avbröts av en blick. Hans ena öga var cybernetiskt. Det såg ut att ha varit en tafflig teknourg som utfört proceduren. Det hade läkt illa och han var mer skelögd nu än sist hon sett honom.

”Fan Leodom. Det fanns inget jag kunde göra. Hade jag stannat när jag väl insett att skiten träffat fläkten så hade vi båda åkt. Du hade gjort precis samma sak i den situationen. Kom inte och säg annat.”


 

Det var lite grann av början på min nya story. Givetvis så ska min inspiration vara spretig och det börjar redan dyka upp glimtar till vad som kan vara en uppföljare till Det gyllene skrinet också. Såklart. Varför skulle det vara lätt?

Diddley Bow

I år har jag ett nyårslöfte att läsa hundra böcker innan nyårsafton. Jag vill ju utmana mig nästa år också och har beslutat mig för att lära mig spela ett instrument under 2018. Under mycket letande på nätet efter vilket instrument jag ska fokusera på så dök begreppet ‘Diddley bow’ upp.

Detta fantastiska instrument är en ensträngad ”gitarr” som man snickrar ihop av saker man har liggande hemma. Det är inte instrumentet jag ska lära mig men jag ville ändå bygga en. Och det gjorde jag.

Jag skaffade mig en bassträng, en cigarrlåda, ett kvastskaft, slangklämma och lite skruvar och en bit halvrör. Resultatet är riktigt fint.

Eftersom jag inte har någon stämskruv (än) så har jag spänt strängen med en rejäl skruv som tyvärr går igenom kvastskaftet. Jag försökte med en mindre skruv först. Men det gick inte alls. Det har resulterat i att min Diddley bow har en tonart typ i närheten av C. Inte optimalt. Men Den var riktigt kul att bygga. En Diddley bow ska man ha en slide till. Ett sånt där rör av glas eller keramik som man trär över fingret. Jag har inget hemma som funkar. Vi har inte ens rejäla shotglas som är ett alternativ annars. Min gode vän Morgan ställde upp och gav mig en slipad flaskhals att använda. Det funkar perfekt.

Jag är ingen expert på att spela, även om jag bara har en sträng att hålla reda på. Tonarten, eller bristen på det gör att det är svårt att hitta rätta toner. Men jag har kul. Jag ska bygga fler. Nästa gång med gitarrsträng i stället. Och jag har beställt stämskruvar så jag har lite bättre kontroll över instrumentet.

Om jag har lyckats inspirera till eget byggande av detta fantastiska instrument kan jag rekommendera denna pedagogiska video som jag har utgått ifrån själv. Håll till godo.

Presentation i Tomelilla

Under kursen Styrmedel i landskapet som vi läser nu har vi haft skarpt läge i våra uppgifter. Verkligheten. Vi har fått olika uppdrag av Tomelilla kommun. Vår grupp fick i uppgift att utforma ett underlag för en trädpolicy. Vad är då det?

en trädpolicy är något som kommuner kan luta sig mot i sitt miljö- och stadsplaneringsarbete. Vilka träd finns i kommunen? Vilken funktion har dessa träd? Träd, förutom att producera syre, kan ha många andra funktioner. Vindfång, bullerdämpning, luftrening, rekreation, bara för att nämna några. Vi var på en egen exkursion i Tomelilla och tittade i parkerna, torgen och ute på landet för att reka.

Vi lade också upp tankar och idéer om trädfadderprogram för skolor, evighetsträd på landsbygden, (Det är träd som man låter stå även efter de dött och ruttnat för att alla biologiska värden ett träd kan ha ska komma till nytta.) och kompensationsmarker. Miljökompensation är när mark exploateras och ett annat område i närheten kompenseras med ökade naturvärden. På så sätt blir inte miljön jättelidande och samhället kan samtidigt utvecklas.

Det har varit en hel del arbete och det har varit väldigt intressant och givande. Hela arbetet avslutades idag med en presentation på Tomelilla kommunhus. Först fick vi fem minuter per grupp att i korthet presentera en sammanfattning. Man var rätt så nervös innan dagen satte igång. Man var ju inte i bekanta lokaler på högskolan.

Presentationen gick bra dock och kommunekolog Charlotte Lindström var nöjd. Även om man inte varit rädd för katastrof (vi var säkra på att det vi knepat ihop i alla fall hade några vettiga idéer) så andades man ändå ut lite lättat när man var klar.

Nu återstår en tenta nästa fredag. Sen börjar nästa kurs. Landskapskommunikation.

Näe… No Wri mo.

Imorgon är det den första november och därmed startskottet för årets NaNoWriMo. National Novel Writing Month. Uppdraget är att skriva en roman på en månad. Jag gjorde det för två år sedan.

Uppdraget är tydligt. Skriv en roman på minst 50000 ord under november månad. Skriv varje dag. Det är 1667 ord om dagen. I trettio dagar. Det finns inte tid för att dröja vid formuleringar eller ordval. Bara skriv.

Det blir ju ett utkast som man kan bygga vidare på sen. För två år sedan så var jag med i NaNoWriMo och klarade det. Jag skrev det första utkastet till ‘Det Gyllene Skrinet’ som jag sedan fortsatte fnula på. Idag ligger det manuset i inkorgen hos flera svenska bokförlag. (Och jag har fått ett ‘tack men nej tack’ från fyra redan.)

Detta innebär att jag i år inte har något att skriva på. Förutom skolarbetet. Och det är därför jag inte heller känner att jag har tid eller energi att sjösätta ett sådant projekt. Jag har för mycket med skolan, och dessutom ett nyårslöfte att läsa 100 böcker i år. Tid jag skulle lägga på att skriva 1667 ord om dagen är tid borta från ord jag vill läsa.

Men prova på NaNoWriMo. Det är jättekul (och skitjobbigt och stressande och utmanande och fantastiskt) och communityt runt hela grejen är jättestöttande. Nästa år kanske.

Men jag vill ändå göra något. Så jag kommer sätta mig och skriva en kortare skönlitterär snutt som jag lägger upp här i slutet av november. Det blir en National Short Story Writing Month för mig. NaShStoWriMo. (Ligger inte lika bra i munnen…)

Följ med på hundpromenad

Har man en hund så kommer man ut i alla typer av väder. Idag var det riktigt bra väder och det blev en promenad upp till kohagarna i närheten. Och det blev en film.

Jag filmade lite snuttar här och var under vår promenad och har sedan sammanfogat dessa till en slags helhet. Jag är inte på något sätt nära att vara bra på filmredigering. Så jag passar på att under min process att lära mig denna konst vara rätt så klyschig.

Så det blev en film om en höstpromenad med allt vad det innebär. Gula löv i slowmotion… Smäktande långsam musik… Solen i ansiktet… Håll till godo.

Krasch, förtvivlan, hopp

Igår kväll började min dator bete sig lite märkligt. Visst har den varit seg ett tag, men jag har ursäktat det med att den är cirka sju år gammal. Till sist ville den inte alls.

Jag skulle bara in och kolla min mail. Jag aktiverade datorn och tryckte å frimärksikonen. Inget händer. Jag försökte tvångsavsluta program som är igång, men inget ville tryckas på, aktiveras eller göra någonting överhuvudtaget. Jag drog till med lösningen att stänga av datorn på knappen, vänta en stund, och sedan sätta igång den igen.

Det gick inte heller. Uppstarten låste sig. Så efter lite tips från olika forum om vad man kan göra om ens mac börjat krångla så lyckades jag få reda på att min hårddisk är trasig. Och nej. Den går inte att laga. I morse när jag skulle göra ett nytt försök att starta klarade den inte ens det. från sval dator till väldigt varm dator på tre sekunder. Inte bra.

Jag tänkte på alla grejer jag har som rör mitt skolarbete. Alla bröllopsfoto. Alla andra foto. Mina väsenbilder och inte minst mitt bokmanus. Allt i en trasig hårddisk bortom all räddning.

Jag har en backuphårddisk som kontinuerligt backar upp mina filer. Jag kan rekommendera det. Backup är bra. Jag har bara lite ångest över vad exakt det är den kopierar, men jag hoppas att den kopierar allt. Jag fick i alla fall åka och införskaffa en ny dator. Det är inget att be för. Jag måste kunna studera och arbeta (och spela lite spel). Jag måste kunna skriva. Nu har jag i alla fall fixat en dator som är i i stort sett alla bemärkelser dubbelt så bra som min förra. Det är skönt.

Den håller i skrivande stund på att återskapa från senaste säkerhetskopian (klockan 04:20 igår, alltså nästan ett dygn innan kraschen). Jag är vid gott mod.

 

Hej hå, hej hå

Det finns många saker man kan göra på en dimmig och regnig söndag. En av dem är att åka till en gammal gruva med goda vänner och en hund för att knacka fram mineral.

Några mil norrut ligger Västanå där det fram till 1906 bröts järnmalm i relativt stor utsträckning. Gruvan var under sina glansdagar Skånes största järngruva. Nu säger det mig inte så mycket. Men Näsums hembygdsförening verkar anse att det är värt att nämna, så vem är jag att tycka annat…

Platsen är idag intressant för oss som gillar och intresserar oss för stenar och mineral, för det går fortfarande att hitta en hel del kul där. Det som inte var järnmalm kastades nämligen åt sidan när det begav sig, så om man gräver lite så kan man finna. Det finns världsunika mineral här.

Vädret var som sagt inte det torraste men har man bara rätt kläder på sig så är det inte så farligt.

Det är vacker natur i området och skogen har nästan helt och hållet ätit upp den gamla gruvan. Det som är kvar är ett vattenfyllt hål. Runt omkring ligger stenblock och här och där syns gropar efter stensamlare och mineralfantaster som provat lyckan med spade och hammare. Eftersom vi skulle ut i skogen och vara där i ett antal timmar så tog jag med mig Sally. Hon var glad över utflykten och gjorde sin bästa tolkning av bergsget där hon skuttade fram över stenblocken och åt gräs. När hon inte var i vägen vill säga…

Man vet ju inte vad som kan komma fram där husse och hans vänner gräver i marken. Bäst att kolla noga.

Vi hittade en del. En hel del glimmer, förmodligen biotit eller liknande. (Till vänster på bilden nedan.) Vi hittade också Pyrofyllit. (Överst till höger.) Ett gyllene mineral som växer i pyramidform. Den lilla grönaktiga stenen (Till höger nedan.) misstänker vi vara apatit. Jag får kolla upp det.

Kachinas

De gamla Pueblokulturerna i sydvästra Amerika hade olika variationer av samma sorts tro. De hade en uppsjö av olika andeväsen som påverkade deras liv. Dessa kallades Kachinas.

I i stort sett varje souvenirshop, krimskramsbutik och galleri man besökte fanns det på en liten hylla små dockor som föreställde dessa andeväsen. Deras närvaro i området är fortfarande påtaglig.

Dessa dockor är gjorda av en konstnär som heter Adrian Leon. Här hittar du mer info.

Kachinas levde i byarna under halva året och uppe på sitt berg (San Fransisco Peaks) andra halvan av året. Indianerna klädde sig som Kachinas under ritualer och då förkroppsligade man en Kachina. Det var stora rituella förberedelser för anländandet av Kachinas och även under halvårets gång gällde det att hålla sig god med dessa andeväsen. Med sina krafter kunde de påverka väder, fruktbarhet och beskydd. Men också orsaka sjukdom, död och elände om man inte visade respekt och tillgivenhet.

Jag som tecknar mina väsen här hemma blev inspirerad av dessa andar. Hur närvarande är de? Hur skulle de se ut i mina ögon? Jag satte mig och tecknade och lät dem sedan befinna sig i landskapet där vi gick runt och studerade och hänfördes.

Jag provade en ny teknik i mitt tecknande och använde mig av en tuschpensel istället för en fineliner. Jag gillade det. Jag har inte riktigt kontroll över linjerna men det är ju en övningssak. Så det kommer jag nog fortsätta arbeta med.

Bilderna jag sett av Kachinas framställer dem som rätt så färgsprakande. Klara tydliga röda, gula, blå och gröna färger. Så jag använde mig av tuschpenslar till färgläggningen med i stället för akvarellpennor som jag vanligtvis använder. Jag blev inte så nöjd med det resultatet. Det poppar för mycket. Det blir i vissa avseenden för mörkt. Och här gillar jag inte att jag saknar lite kontroll. Jag för större känsla och variation i färgerna i mitt vanliga tillvägagångssätt. Så detta var en one-time-only med tuschpennor.

Men mina små Kachinas blev annars väldigt lustiga och fina. Jag kan tänka mig dessa väsen smyga omkring bland klippor och branter. Detta är ju min take på det hela och jag menar inte att förlöjliga dessa kulturers tro, som i viss mån är levande idag. Det är ett känsligt ämne i USA.

Jag kommer att återgå till mina små naturväsen som vi har här hemma i naturen omkring oss. Det är där min fantasi får leka fritt.

Igång! Denna gången håller det…

Det har blivit lite mycket av det goda de senare åren. Kläderna i garderoben har legat och krympt… Nej det är en lögn. Det är jag som blivit lite för omfångsrik. Jag gör en nysatsning på att trimma mig lite. 

Det är gott med godsaker. Det är skönt att ta det lugnt. Visst har jag varit ute i skogen och rört på mig. Men det har mest rört sig om promenader. Det har hänt att man har med sig godsaker på skogspromenaden. Jag tränade en del efter min knäoperation, men det var mest för att träna upp styrka och stabilitet i mitt knä för att klara av både Sverigeresan och USA-resan.

Som sagt… Lite för mycket av livets goda lite för länge har gjort att jag nu väger en gnutta över de 100. En sak som också kan hjälpa knäna är att de inte behöver bära så mycket. Så jag har skaffat mig ett kort till friskis & svettis och har igår gått mitt första pass i Indoor Walking. Att boka upp mig på träningspass som går raka vägen in i min kalender, som dessutom påminner mig en timme innan, gör kanske att detta blir mer ihållande. Jag vill bli av med överflödet. Jag vill få bättre kondition. Jag vill kunna ta på mig några av de kläder som jag gillar som numera ligger i garderoben och inte är till nytta.

Det var kul med Indoor Walking. Man kom igång och svettades ordentligt och kände sig riktigt frisk efteråt. Precis som utlovat enligt namnet på stället. Jag hade aldrig kommit upp i sådan svett själv. Hur deppig musik jag än hade haft. Hade jag tränat själv hade latmasken viskat förförande långt tidigare. ”Nu har du varit duktig. Nu får du gå hem. En kvart räcker. Man ska börja lugnt.”

Lite sliten, mycket svettig. Mycket nöjd med passet. Det blir ett nytt pass på fredag. Då ska jag prova spinning. Då får vi se hur det är. Jag har aldrig provat det förr.