Att uppskatta skönhet

I morse läste jag en post på Reddit som konstaterade att; egentligen är våra kroppar bara reklampelare för våra gener. Och det är väl till viss del sant. Men det fick mig att börja tänka på vår förmåga att uppskatta skönhet överlag. Och om denna förmåga finns representerad i andra arter på jorden.

Man kan kalla det det estetiska sinnet. Förmågan att kunna uppskatta skönheten, inte bara hos en annan individ av samma art som eventuellt föra ens gener vidare, utan också skönheten i, säg, en fin vas. Det verkar som om, efter lite skummande genom artiklar, att människor är den enda art som kan uppskatta skönheten i vaser. Och i vackra vyer, kubistisk konst, broderier, ferraribilar, katter, tavelramar… Ja listan kan fortsätta.

Om vi återgår till tanken med skönhet som ett verktyg för att föra generna vidare så kan man tänka på påfågeln. Darwins tankar om ”survival of the fittest” funkar inte riktigt där. Så han kom på idén med sexuell selektion. Påfågeln med sin stora vackra svans är en klar nackdel ur en överlevnadssynpunkt. Men honorna ser att hanen lever och frodas trots sin stora plym. Detta kallas handikappsprincipen. Så egentligen är det inte skönheten i plymen honan uppskattar. Det har också visat sig att antalet ”ögon” på svansen spelar stor roll. Här är en artikel från BBC.

Betydelsen av estetik har förändrats över tid. Dels betyder det ”något som gör intryck eller väcker känsla” eller liknande. Här har vi motsatsen i anestesi. Bedövning. Den andra meningen är diskuterad i filosofi och konstvärlden. Det har framkommit att bedömningen av skönhet ligger i ett nätverk i hjärnan som överlappar nätverket man använder när man ska grunna på moral eller sociala koder. Samt att symmetri är viktigt. Här är en artikel av Thomas Jacobsen.

Hur har detta sinne utvecklats? Här kan jag bara sitta och gissa och spekulera, men hey! Det är min blogg så det är det jag tänker göra. Skönhetsideal bland människor har genom tiderna och i olika kulturer tagit sig radikala uttryck. Halsringar och läppringar är klassiska exempel.

Här kommer ju samma faktor som påfågeln visar in. Handikappsprincipen. Det finns ingen vettig anledning till varför man ska ha en så stor ring i sin underläpp, eller varför man ska göra sin hals så lång att man dör om man tar av sig kragen. Klassiska skönhetsideal har annars rört sig i spektrat för vad som kan anses vara ”bra genetiskt material” styrka, smidighet, breda höfter och så vidare. Men det är de biologiska triggers som vi inte kommer bli av med. Vi är djur trots allt.

Symmetri är som sagt viktigt för hur vi uppskattar skönhet. Något som ofta kommer upp är Fibonaccis talsekvens. Spiralen som återfinns i hur mycket som helst som vi tycker om att titta på.

Här visar spiralen på hur man bäst komponerar en landskapsbild. Är det så vi helst vill se landskapet? Men det är ju inte så enkelt. Jag tror att mycket av vår förmåga för att uppskatta skönhet eller konst är att vi som verktygsskapare på stenåldern eller ännu tidigare var tvungna att kunna se ett objekt innan det fanns. Vilken bit flinta passade sig bäst att göra en yxa av. Till att börja med hackade man kanske fram på vinst och förlust. Men efter ett tag kunde en skicklig hantverkare ”se” yxan innan den fanns. Mycket av vår förmåga att uppskatta, och kunna skapa, konst är att kunna se saker som inte finns. Tolka mysterier. Som kubistisk konst, eller till och med expressionism. Vi vet att natthimlen inte ser ut som Van Gogh målade den. Men vi kan förstå hur man skulle kunna vilja måla den så.

Förstå är kanske fel ord. Känna. Att ta ett objekt som flintyxan och uppskatta dess form gjorde redan stenåldersmänniskan. Det har hittats stenyxor som är för stora för att kunna användas på ett vettigt sätt. Det vill säga att redan stenåldersmänniskan haft användning för penisförlängare. Statussymboler, färger för att dekorera, tatueringar. Utsmyckning till ingen nytta annat än den estetiska har följt människan genom tiden. Inga andra djur utsmyckar sig för utsmyckningens skull. Vi har till viss del frikopplat oss från det genetiska racet. Vi kan bygga pråliga bon och bygga våra kroppar för saken skull.

Så vår förmåga att uppskatta skönhet kanske var biologiskt betingad från början, men efterhand som kulturer blomstrade och den kognitiva revolutionen, då språk och liknande utvecklades, ledde människan till där den är idag… Så har vår hjärna som är bra på att hitta mönster och lösa pussel lyckats hitta ett mysterium som den aldrig kommer lösa: Att förstå sig på konst.

Vad är kontentan av det hela? Vad vi uppfattar som vackert är både individuellt och kulturellt betingat. Att kunna uppskatta skönhet för skönhets skull är mänskligt. Jag har ingen aning om hur… Men jag är glad att jag kan.

GIS

Under de senaste veckorna har vi läst GIS på landskapsvetarprogrammet. Vad är då det? Geografiska informationssystem. Så mycket mer än bara kartor.

När man ska göra något ute i världen… Bygga en skola, en väg eller liknande. Eller när man vill få fram statistik och data eller analysera någonting, då vill man gärna ha något att jobba med. Där kommer GIS in. Genom att jobba med data och kartmaterial i flera lager och lägga till och dra ifrån kan man få fram enastående resultat. Det kan röra sig om avrinning, jordartsförekomst, topografi, avstånd… Hur mycket som helst.

Här är resultatet av en av övningarna. Den rosa cirkeln visar på det bästa stället att bygga en skola. Hur kom jag fram till det? Först och främst är området väldigt kuperat och det behövdes ett område med relativ plan mark. Skolan skulle inte heller ligga för nära de redan existerande skolorna i området. Och ju närmre en rekreationsanläggning desto bättre. Och istället för att sitta med en enda utskriven papperskarta, linjal, anteckningsblock och hur mycket tid som helst så använder vi datorn.

Andra övningar har visat på hur man använder kartor i statistiska sammanhang.

Dessa fyra koropletkartor har exakt samma data. Det är bara det att vi har ändrat uppdelningen av datan i varje karta. Bilderna ser olika ut. Det är lätt att ljuga i statistik.

Andra övningar har haft att göra med vad kartor bör innehålla. Titel, skalstock, norrpil, med mera.

Vi hade tenta förra veckan. Resultatet har inte kommit än men det känns bra. Kursen avslutas med manuell GPSinmätning och sedan inläsande av detta för att producera en snygg karta med vår insamlade data.

Med en liten handhållen mackapär sprang vi runt i kylan på Näsby fält och knappade in punkter för träd, buskage och översvämmade områden.

Det är verkligen kul (och stundtals hur frustrerande som helst) att sitta i GISprogrammet och med olika rådata till slut få fram en snygg och informativ karta som folk faktiskt kan ha nytta av. Säg att du vill veta var den bördigaste marken fanns i Böstofta under tiden för laga skifte…

Say no more. I got you!

Läsårets sista sida har nått sin punkt.

Jag hade som nyårslöfte i fjol att under 2017 läsa 100 böcker. Jag hann med 96 stycken. Det är inte så illa ändå, om jag får säga det själv. 

Jag ser det inte som ett misslyckande. Målet med att läsa 100 böcker på ett år var att bredda mina horisonter och inte bara ägna mig åt de tjocka fantasyböckerna som jag vanligtvis drar mig till. Skulle jag klara detta var jag tvungen att läsa böcker jag kanske aldrig tidigare skulle sneglat åt. Jag hade några regler. Studentlitteratur räknades om jag läst över 70% av boken. Annars var det pärm till pärm som gällde. Serier räknas som litteratur. Inte en fantomentidning eller kallepocket, men Sandman och Fables i album räknas till exempel. Barnböcker är ok, men pixiböcker är inte ok.

Så detta har varit en ofta förekommande syn här hemma i år:

Och nästa år kommer det se ut typ såhär:

Jag har som nyårslöfte i år att lära mig spela mandolin under 2018. Jag kommer nog läsa en hel del också. (Jag studerar ju fortfarande.) Men fokus kommer ligga på plinkande på mandolinen. Jag kommer ju vara långt från fullärd på ett år. Men målet är att nästa jul kunna spela ‘The leaving of Liverpool’.

Nedan följer en lång lista på de böcker jag läst i år. Jag går inte in på att recensera några eller beskriva dem. Men de jag har fetmarkerat är de som gjorde ett intryck och som jag varmt rekommenderar.

  1. Gaiman – Sandman, Seasons of mists
  2. Wohlleben – Trädens hemliga liv
  3. Shackleton – South, The Endurance expedition
  4. Riksantikvarieämbetet – Odlingslandskapet (stud. litt.)
  5. Kirkegaard – Otto är en noshörning
  6. Pratchett & Baxter – The long mars
  7. Formas Fokuserar – Bevara arter – Till vilket pris? (stud. litt.)
  8. Williams – Butcher´s Crossing
  9. Dribe & Stanfors – Demografins grunder (stud. litt.)
  10. Pratchett & Baxter – The long Utopia
  11. Cline – Ready Player One
  12. Ajvide Lindqvist – Hanteringen av odöda
  13. Pratchett & Baxter – The long cosmos
  14. Carlie & Kretz – Sätt att se på fornlämningar (stud. litt.)
  15. Aurell & Clase – Food Pharmacy
  16. Miller JR – A Canticle for Leibowitz
  17. Abercrombie – En god fiende. Bok 1
  18. Winfrey – Ett vet jag säkert
  19. Abercrombie – En god fiende. Bok 2
  20. Grotzinger & Jordan – Understanding Earth (stud. litt.)
  21. Stroud – Amuletten från Samarkand
  22. Tóth – Pixel
  23. Ingemarsson – Den magiska gnistan: vägen till ett kreativt liv
  24. Törnkvist – Kanindansen
  25. Kirchsteiger – Lyckan i det lilla
  26. Ahlberger – Den svenska staden – vinnare & förlorare (stud. litt.)
  27. Rosoff – Jonathan bortom all kontroll
  28. Gaiman – Sandman, A game of you
  29. Snyder, Capullo & Glapion – Batman, The court of owls
  30. Snyder, Capullo, Glapion m.fl – Batman, The City of owls
  31. Claremont – X-MEN. Klassiska serier
  32. Joyce – Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd
  33. Riggs – Miss Peregrines home for Peculiar children
  34. Gaiman – Norse mythology
  35. Hallberg – Hångla mer
  36. Manson – The subtle art of not giving a fuck
  37. Leandoer – De försvunna böckernas bibliotek
  38. Hallberg – Hedra mysteriet
  39. Willingham – Fables. The deluxe edition. Book 1
  40. Willingham – Fables. The deluxe edition. Book 2
  41. Plog – Ancient peoples of the American South West (stud. litt.)
  42. Cline – Armada
  43. Russell – Swamplandia
  44. Tidholm – Skogens historia
  45. Elfgren & Johnsson – Vei. Bok 1
  46. Willingham – Fables. The deluxe edition. Book 3
  47. Woolf – Personligt
  48. Lindgren – Om fällor och flockdjur
  49. Ramqvist – Den vita staden
  50. L’amour – Den vilda dalen
  51. Zusak – The book thief
  52. Ansheille – Frågor om asa-tro
  53. Logan – Död mans spår
  54. Onsell – Jordens moder i Norden
  55. Day – You´re never weird on the internet (almost)
  56. Wilderäng – Stjärnklart
  57. Marshall Smith – Hannah Green and her unfeasibly mundane existence
  58. Källner – Vägen till stjärnorna
  59. Holtsmark – Fornnordisk mytologi, tro och myter under vikingatiden
  60. Pratchett – The Shepherd´s Crown
  61. Enoksen – Fornnordisk mytologi enligt Eddans lärdomsdikter
  62. Willingham – Fables. The deluxe edition. Book 4
  63. Ahonen & Alare – Perkeros. Diabolus in musica
  64. Flera författare – Steampunksagor. Berättelser från en svunnen framtid
  65. Cornish – Blodsmärkt. Första boken: Hittebarn
  66. Linde – Lev enklare – Idéer för en hållbar livsstil
  67. Adams – The salmon of doubt
  68. Bradbury – Fahrenheit 451
  69. Hornby – Fallhöjd
  70. Jansson – Lyssnerskan
  71. Ishiguro – The Buried Giant
  72. Cornish – Blodsmärkt. Andra boken, del 1. Lärling
  73. Powell – The Exploration of the Colorado River and Its Canyons
  74. Erikson – Omgiven av idioter
  75. Rubin – The Happiness Project
  76. Lundberg – Gräspojken
  77. Kallifatides – Vänner och älskare
  78. Pratchett – Magins färg
  79. Sendker – Konsten att höra hjärtslag
  80. Wallin – Landskapskommunikation och semiotik (stud. litt)
  81. Fuglesang – Rymdresan
  82. Tidbeck – Amatka
  83. Le Guin – Trollkarlen från Övärlden
  84. Fuglesang – Sifferplaneten
  85. Saltzman – Inget landskap är en ö. (stud. litt.)
  86. Öberg – Att skriva om natur (stud. litt.)
  87. Le Guin – Gravkamrarna i Atuan
  88. Snicket – Syskonen Baudelaires olycksaliga liv. En olustig början.
  89. Fuglesang – Vattenvärlden
  90. Fuglesang – Det svarta hålet
  91. Campbell – Light is the new black
  92. Le Guin – Den yttersta stranden
  93. Nordiska museet – Landskapsspejare, Fataburen 2011
  94. Snicket – Syskonen Baudelaires olycksaliga liv. Reptilrummet
  95. Alesmark & Järnefelt – Gåtfulla Skåne
  96. le Guin – Tehanu

Den korta storyn… eller…

I början av november, det som många kallar NaNo WriMo, skrev jag att jag i slutet av månaden skulle presentera en kort story istället för att ge mig i kast med det stora åtagande som NaNo är. Så blir det inte. Men nästan…

I mitten av tentapluggandet drabbade inspirationen mig. Jag fick en idé till en sci fi-story. Jag har länge haft lust att skriva sci fi men inte hittat rätt grej. Återigen föll bitar på plats. Brottstycken av gamla rollspelsscenarion, EVE-onlinekaraktärer, anteckningar från andra storys som kunde omplaceras i en annan genre… Allt föll på plats och jag visste vad jag skulle göra. Jag ska (i sinom tid) skriva om Astrid. Storyn har än så länge arbetsnamnet Gemini Beta.

Så istället för att presentera en story i sin helhet, så lägger jag upp en liten bit av det jag skrivit hittills. Ta i beaktning att allt som följer efter detta stycke är ett pågående arbete och långt ifrån en färdig produkt.


 

Det hade tagit nästan två dygn att nå koordinaterna. Två dygn i mörker. Det var som om det inte fanns stjärnor i den här riktningen. Nu hade dock autopilotens lugna röst upplyst Astrid att destinationen var nådd. Hon reste sig från sin slaf och gick ut till den lilla cockpiten. Mörker. Hon svor och tvivlade på äktheten i infon hon köpt. Med ett trött stön sjönk hon ner i stolen och lade fötterna på kontrollpanelen. Hon kopplade in sig och tände de främre strålkastarna. Skeppet fortsatte försiktigt framåt. Hennes lilla skepp lydde hennes vilja. Visst var det en jävla skrothög, men den var hennes och den gjorde vad den skulle.

Rymden var förbannat tom. Vanligtvis rörde hon sig mest i välbekanta asteroidbälten i de innersta systemen i Kheosektorn. Men det var för många andra småföretagare och corphundar som hade börjat häcka där. Det hade blivit dålig stämning. Och givetvis, med ökad trafik steg priserna på bryggorna mellan systemen. Var du inte redan medlem eller anställd av en stor Corp så var du i stort sett körd. Genom gamla kontakter hade hon fått reda på att det eventuellt skulle finnas spår av en död planet i utkanten av ett relativt i övrigt frekventerat system. Hon ville inte utnyttja sitt namn. Hon ville inte komma i kontakt med gamla ”vänner”. Men hon ville inte slita dag ut och dag in i samma asteroidbälten som var och varannan dönick med ett skepp och en gruvdrivare heller.

 

Hon hade sökt upp Leodom. En smugglare och tjuv, och det var det mest smickrande man kunde säga om honom. Han satt i en källarvåning i en av CENTRAcorps stationer. Dessa bjässar som ligger i omloppsbana runt gasjättar. Rymdstationer som ser ut som trissor designade av någon utan ett begrepp om balans och dynamik. CENTRA var en corp som i stort sett styrde Kheosektorn i Civilisationen. Byråkratisk och stel, men de betalade åtminstone för mineralerna. Astrid hade nästan alltid haft mat på bordet. Oftast bestod denna ”mat” av någon form av smaklös näringspuré eller i värsta fall torrfoder. Okej. Ibland hade hon inte mat på bordet. Men hon hade alltid sprit i alla fall.

Lokalen som Leodom satt i var ett enkelt hak som i en snabb procedur kunde maskeras som ett lager om inspektörer skulle närma sig. Han satt i ena hörnet, såklart, klädd i en standard brun arbetsoverall, och drack ur en påse. Spriten här var destillerad på återbrukade spillvätskor från stationen. Astrid skulle aldrig röra det pisset. Hon passade inte in i baren. De som satt här var alla klädda i slitna arbetarkläder. Hon var klädd i svarta cargobyxor och en pilotjacka med korta ärmar. Hennes tatueringar längs de starka underarmarna var av en design som skvallrade att hon antingen kom långt därifrån, eller i alla fall var välberest. Hennes blonda hår var snaggat på sidorna och kort och bångstyrigt uppe på. Hon blev utstirrad. Bartendern tittade ogillande på henne. Hon var en risk. Man såg hur han funderade på bortförklaringar till hennes närvaro om inspektion skulle inträffa.

”Leodom… Det var ett tag sen.” Hon ställde sig framför honom.

Han tittade upp och sedan återvände hans blick till hans slangförsedda påse som låg på bordet.

”Hälsar man inte på gamla vänner?” frågade hon och satte sig mittemot honom.

Han skrattade utan antydan till att vara underhållen.

”Vänner betalar väl sina skulder till varandra? Jag gick ordentligt back sist vi råkades. Du är skyldig mig Astro.”

”Det namnet har du inte rätt att kalla mig. Jag höll mitt löfte. Att saker gick åt helvete när jag väl levererat är utanför mitt ansvar. Det vet du. Hade du…”

Hon avbröts av en blick. Hans ena öga var cybernetiskt. Det såg ut att ha varit en tafflig teknourg som utfört proceduren. Det hade läkt illa och han var mer skelögd nu än sist hon sett honom.

”Fan Leodom. Det fanns inget jag kunde göra. Hade jag stannat när jag väl insett att skiten träffat fläkten så hade vi båda åkt. Du hade gjort precis samma sak i den situationen. Kom inte och säg annat.”


 

Det var lite grann av början på min nya story. Givetvis så ska min inspiration vara spretig och det börjar redan dyka upp glimtar till vad som kan vara en uppföljare till Det gyllene skrinet också. Såklart. Varför skulle det vara lätt?

Diddley Bow

I år har jag ett nyårslöfte att läsa hundra böcker innan nyårsafton. Jag vill ju utmana mig nästa år också och har beslutat mig för att lära mig spela ett instrument under 2018. Under mycket letande på nätet efter vilket instrument jag ska fokusera på så dök begreppet ‘Diddley bow’ upp.

Detta fantastiska instrument är en ensträngad ”gitarr” som man snickrar ihop av saker man har liggande hemma. Det är inte instrumentet jag ska lära mig men jag ville ändå bygga en. Och det gjorde jag.

Jag skaffade mig en bassträng, en cigarrlåda, ett kvastskaft, slangklämma och lite skruvar och en bit halvrör. Resultatet är riktigt fint.

Eftersom jag inte har någon stämskruv (än) så har jag spänt strängen med en rejäl skruv som tyvärr går igenom kvastskaftet. Jag försökte med en mindre skruv först. Men det gick inte alls. Det har resulterat i att min Diddley bow har en tonart typ i närheten av C. Inte optimalt. Men Den var riktigt kul att bygga. En Diddley bow ska man ha en slide till. Ett sånt där rör av glas eller keramik som man trär över fingret. Jag har inget hemma som funkar. Vi har inte ens rejäla shotglas som är ett alternativ annars. Min gode vän Morgan ställde upp och gav mig en slipad flaskhals att använda. Det funkar perfekt.

Jag är ingen expert på att spela, även om jag bara har en sträng att hålla reda på. Tonarten, eller bristen på det gör att det är svårt att hitta rätta toner. Men jag har kul. Jag ska bygga fler. Nästa gång med gitarrsträng i stället. Och jag har beställt stämskruvar så jag har lite bättre kontroll över instrumentet.

Om jag har lyckats inspirera till eget byggande av detta fantastiska instrument kan jag rekommendera denna pedagogiska video som jag har utgått ifrån själv. Håll till godo.

Presentation i Tomelilla

Under kursen Styrmedel i landskapet som vi läser nu har vi haft skarpt läge i våra uppgifter. Verkligheten. Vi har fått olika uppdrag av Tomelilla kommun. Vår grupp fick i uppgift att utforma ett underlag för en trädpolicy. Vad är då det?

en trädpolicy är något som kommuner kan luta sig mot i sitt miljö- och stadsplaneringsarbete. Vilka träd finns i kommunen? Vilken funktion har dessa träd? Träd, förutom att producera syre, kan ha många andra funktioner. Vindfång, bullerdämpning, luftrening, rekreation, bara för att nämna några. Vi var på en egen exkursion i Tomelilla och tittade i parkerna, torgen och ute på landet för att reka.

Vi lade också upp tankar och idéer om trädfadderprogram för skolor, evighetsträd på landsbygden, (Det är träd som man låter stå även efter de dött och ruttnat för att alla biologiska värden ett träd kan ha ska komma till nytta.) och kompensationsmarker. Miljökompensation är när mark exploateras och ett annat område i närheten kompenseras med ökade naturvärden. På så sätt blir inte miljön jättelidande och samhället kan samtidigt utvecklas.

Det har varit en hel del arbete och det har varit väldigt intressant och givande. Hela arbetet avslutades idag med en presentation på Tomelilla kommunhus. Först fick vi fem minuter per grupp att i korthet presentera en sammanfattning. Man var rätt så nervös innan dagen satte igång. Man var ju inte i bekanta lokaler på högskolan.

Presentationen gick bra dock och kommunekolog Charlotte Lindström var nöjd. Även om man inte varit rädd för katastrof (vi var säkra på att det vi knepat ihop i alla fall hade några vettiga idéer) så andades man ändå ut lite lättat när man var klar.

Nu återstår en tenta nästa fredag. Sen börjar nästa kurs. Landskapskommunikation.

Näe… No Wri mo.

Imorgon är det den första november och därmed startskottet för årets NaNoWriMo. National Novel Writing Month. Uppdraget är att skriva en roman på en månad. Jag gjorde det för två år sedan.

Uppdraget är tydligt. Skriv en roman på minst 50000 ord under november månad. Skriv varje dag. Det är 1667 ord om dagen. I trettio dagar. Det finns inte tid för att dröja vid formuleringar eller ordval. Bara skriv.

Det blir ju ett utkast som man kan bygga vidare på sen. För två år sedan så var jag med i NaNoWriMo och klarade det. Jag skrev det första utkastet till ‘Det Gyllene Skrinet’ som jag sedan fortsatte fnula på. Idag ligger det manuset i inkorgen hos flera svenska bokförlag. (Och jag har fått ett ‘tack men nej tack’ från fyra redan.)

Detta innebär att jag i år inte har något att skriva på. Förutom skolarbetet. Och det är därför jag inte heller känner att jag har tid eller energi att sjösätta ett sådant projekt. Jag har för mycket med skolan, och dessutom ett nyårslöfte att läsa 100 böcker i år. Tid jag skulle lägga på att skriva 1667 ord om dagen är tid borta från ord jag vill läsa.

Men prova på NaNoWriMo. Det är jättekul (och skitjobbigt och stressande och utmanande och fantastiskt) och communityt runt hela grejen är jättestöttande. Nästa år kanske.

Men jag vill ändå göra något. Så jag kommer sätta mig och skriva en kortare skönlitterär snutt som jag lägger upp här i slutet av november. Det blir en National Short Story Writing Month för mig. NaShStoWriMo. (Ligger inte lika bra i munnen…)

Följ med på hundpromenad

Har man en hund så kommer man ut i alla typer av väder. Idag var det riktigt bra väder och det blev en promenad upp till kohagarna i närheten. Och det blev en film.

Jag filmade lite snuttar här och var under vår promenad och har sedan sammanfogat dessa till en slags helhet. Jag är inte på något sätt nära att vara bra på filmredigering. Så jag passar på att under min process att lära mig denna konst vara rätt så klyschig.

Så det blev en film om en höstpromenad med allt vad det innebär. Gula löv i slowmotion… Smäktande långsam musik… Solen i ansiktet… Håll till godo.

Krasch, förtvivlan, hopp

Igår kväll började min dator bete sig lite märkligt. Visst har den varit seg ett tag, men jag har ursäktat det med att den är cirka sju år gammal. Till sist ville den inte alls.

Jag skulle bara in och kolla min mail. Jag aktiverade datorn och tryckte å frimärksikonen. Inget händer. Jag försökte tvångsavsluta program som är igång, men inget ville tryckas på, aktiveras eller göra någonting överhuvudtaget. Jag drog till med lösningen att stänga av datorn på knappen, vänta en stund, och sedan sätta igång den igen.

Det gick inte heller. Uppstarten låste sig. Så efter lite tips från olika forum om vad man kan göra om ens mac börjat krångla så lyckades jag få reda på att min hårddisk är trasig. Och nej. Den går inte att laga. I morse när jag skulle göra ett nytt försök att starta klarade den inte ens det. från sval dator till väldigt varm dator på tre sekunder. Inte bra.

Jag tänkte på alla grejer jag har som rör mitt skolarbete. Alla bröllopsfoto. Alla andra foto. Mina väsenbilder och inte minst mitt bokmanus. Allt i en trasig hårddisk bortom all räddning.

Jag har en backuphårddisk som kontinuerligt backar upp mina filer. Jag kan rekommendera det. Backup är bra. Jag har bara lite ångest över vad exakt det är den kopierar, men jag hoppas att den kopierar allt. Jag fick i alla fall åka och införskaffa en ny dator. Det är inget att be för. Jag måste kunna studera och arbeta (och spela lite spel). Jag måste kunna skriva. Nu har jag i alla fall fixat en dator som är i i stort sett alla bemärkelser dubbelt så bra som min förra. Det är skönt.

Den håller i skrivande stund på att återskapa från senaste säkerhetskopian (klockan 04:20 igår, alltså nästan ett dygn innan kraschen). Jag är vid gott mod.

 

Hej hå, hej hå

Det finns många saker man kan göra på en dimmig och regnig söndag. En av dem är att åka till en gammal gruva med goda vänner och en hund för att knacka fram mineral.

Några mil norrut ligger Västanå där det fram till 1906 bröts järnmalm i relativt stor utsträckning. Gruvan var under sina glansdagar Skånes största järngruva. Nu säger det mig inte så mycket. Men Näsums hembygdsförening verkar anse att det är värt att nämna, så vem är jag att tycka annat…

Platsen är idag intressant för oss som gillar och intresserar oss för stenar och mineral, för det går fortfarande att hitta en hel del kul där. Det som inte var järnmalm kastades nämligen åt sidan när det begav sig, så om man gräver lite så kan man finna. Det finns världsunika mineral här.

Vädret var som sagt inte det torraste men har man bara rätt kläder på sig så är det inte så farligt.

Det är vacker natur i området och skogen har nästan helt och hållet ätit upp den gamla gruvan. Det som är kvar är ett vattenfyllt hål. Runt omkring ligger stenblock och här och där syns gropar efter stensamlare och mineralfantaster som provat lyckan med spade och hammare. Eftersom vi skulle ut i skogen och vara där i ett antal timmar så tog jag med mig Sally. Hon var glad över utflykten och gjorde sin bästa tolkning av bergsget där hon skuttade fram över stenblocken och åt gräs. När hon inte var i vägen vill säga…

Man vet ju inte vad som kan komma fram där husse och hans vänner gräver i marken. Bäst att kolla noga.

Vi hittade en del. En hel del glimmer, förmodligen biotit eller liknande. (Till vänster på bilden nedan.) Vi hittade också Pyrofyllit. (Överst till höger.) Ett gyllene mineral som växer i pyramidform. Den lilla grönaktiga stenen (Till höger nedan.) misstänker vi vara apatit. Jag får kolla upp det.