Vetenskapen och mysteriet

hängmattefunderare

Jag har läst till landskapsvetare i snart ett år. Jag har lärt mig så oerhört mycket om vår värld och natur. Det som lockade i naturen innan jag började plugga var lugnet, mystiken och miraklet som man bara hade vaga aningar om hur det fungerade. 

Så nu när jag har fått lära mig om ekologiska nischer, subduktionszoner, drumliner och kvävets kretslopp… Har magin försvunnit?

hammarsjö

Absolut inte! Jag blir mer hänförd och glad när jag är ute. Att ha en större förståelse höjer upplevelsevärdet. (Det gäller nog det mesta förutom trollkarlsföreställningar.) Jag kan se en historia. Jag kan se orsak och verkan. Jag kan se ett djup i tiden som jag inte ens visste existerade tidigare. Och då har jag bara börjat. Tänk så mycket som är kvar att lära.

väderbitentallpåklippa

Jag har fått nya intressen. Helt plötsligt plockar man stenar längs vägen för att titta på och spekulera över. Jag och några kurskamrater konstaterade att det blir lättare att studera om man låter den barnsliga förtjusningen för saker få lite spelrum. Det blir sannerligen roligare.

åkrarochängar

Just nu skriver jag på en landskapshistorisk syntes. Det är en kort rapport om en by och dess historia från år tusen fram till idag, med fokus på vegetation, markanvändning och demografi. Det är en del att göra. Men även om man som student sitter och kliar sig i håret och bläddrar i böcker för att hitta något att förankra sina teorier i, så slås jag ibland av insikten att: Fan! Här sitter jag och har teorier om ett landskaps utveckling på artonhundratalet!

Då sträcker jag lite på mig.

solgenommoln

Men även med allt detta så klarar jag fortfarande av att koppla bort trofiska kaskader, mekanisk vittring och primärproducenter när jag sätter mig någonstans i skogen. Då öppnar jag upp för miraklet att vi är här. Och att vi har en fantastisk natur omkring oss. För vetenskapen är bara ett sätt att förklara hur magin funkar.

Det spelar ingen roll att man får visat hur kaninen får plats i hatten. Det är ändå ett förbaskat bra trick.

skogsbäck

Kära konsertbesökare

konsert

Det kanske är jag som är känslig. Jag har ett problem när det kommer till två eller fler ljudkällor samtidigt. Men vi måste ändå ta ett snack.

När jag lyssnar på radio eller ser på tv och någon sätter igång en annan ljudkälla nära så att de olika ljuden så att säga krockar tycker jag det är oerhört jobbigt. När människor pratar i munnen på varandra på var sin sida av mig tycker jag det är jobbigt. Det är något med informationsintag tror jag. Jag har svårt att skärma av och bara fokusera på det ena. Detta är ett litet problem. Om någon lyssnar på radio när jag ser på tv ber jag personen ta på sig hörlurar. Om folk talar i mun på varandra ber jag dem prata en i taget.

Men så kommer man till det offentliga rummet.

Igår var jag på konsert på Kulturdagarna i Kristianstad. Christian Kjellvander, en av mina favoritartister, spelade för en, tyvärr, liten folksamling. När det kommer till konserter av mindre kända artister på stadsfestivaler eller liknande så lockar det olika typer av människor.

  1. De som är fans till artisten ifråga och jättegärna vill se artisten framträda.
  2. De som är nyfikna och tänker att om man bokat en artist till huvudscenen klockan 22 en lördag så är det inte vilket blaj som helst och det kanske kan vara värt att lyssna på.
  3. De som går dit för de inte har bättre ställen att vara på, och pratar och stimmar och har sig i total respektlöshet för andra i publiken, men främst för artisten.

Jag tänker nu komma med några förslag för framtida konsertbesök.

Om du absolut måste förklara något för din vän, men tycker att ljudet från scenen är för högt. Försök inte överrösta musiken. Gå längre bort. Förklara färdigt. Kom tillbaka. Lyssna och njut.

Om din telefon ringer. Svara inte. Du är på konsert. Kan det vara viktigt? Gå längre bort och svara. Stå inte vid sidan av en som lyssnar på musiken och skrik i din telefon att det är svårt att höra på grund av hög musik. När du gått längre bort och sedan avslutat ditt viktiga samtal. Kom tillbaka. Lyssna och njut.

Om du bara vill ha lite bakgrundsmusik till ditt grabbgängs trevliga kväll när ni skojslåss och berättar roliga historier för varandra. När ni vill ha ett soundtrack till ert bröliga umgänge. Gå nån annan stans. Eller stanna hemma och sätt igång er ljudanläggning och stör inga andra. Bristen på respekt för medmänniskor som faktiskt vill lyssna på musiken är något ni måste jobba på. Och tro mig. Det märks från scenen också. Speciellt när folk står lite glest en lördagskväll i Kristianstad. Ni märks. Ni märks för ni låter. Gå hem. Eller ännu bättre. Lyssna och njut.

Till Christian Kjellvanders heder igår ska jag tillägga att grabbgänget med kepsarna bak och fram som jag störde mig på igår tystnade efter halva konserten. Jag tittade dit och de stod. De lyssnade. Och banne mig. Det såg ut som de njöt.

Har du som läser detta aldrig hört talas om Christian Kjellvander? Jag bifogar något från Youtube.

 

Åkrar och ängar

Historiska_Kartor___Lantmäteriet

Vi läser om markanvändning och jordbrukshistoria just nu. Hur kommer det sig att landskapet ser ut som det gör. Det var inte länge sedan det såg väldigt annorlunda ut.

För tillfället fylls mina dagar med att arbeta på en fallstudie över ett laga skifte i början på 1800-talet i Väsby socken. Ett laga skifte är när en bys sammanlagda gårdars marker mäts ut, värderas av en lantmätare och sedan fördelas ut till gårdarna igen. Med den skillnaden att en gårds mark nu är samlad på en eller i alla fall ett fåtal platser. Det skedde då också att några gårdar i vissa fall fick rivas och sedan byggas upp igen på en ny plats.

ornakärr_kartglimt

Man kan se skillnaden i den gamla markfördelningens tunna remsor och den nya som består i större sammanlagda fält.

Men i fallstudien ska jag ju ta reda på vilken jordbrukare som ansökte om skiftet. Hur mycket mark fanns i byn, och vilken typ av mark dessutom. Jag ska ta reda på vilken gård som är vilken och vilka som ägde den. Det är mycket man ska ta reda på. Och källmaterialet ser ut såhär:

laga_skifte_glimt

 

Kort sagt: Det är klurigt.

Men det går bra. Jag har snart fått ihop all fakta och snart vet jag mer om Ornakärrs historia än vad jag någonsin trodde att jag skulle göra i hela mitt liv. Tillbaka till arbetet nu.

 

Väddälvans dans

väddälvans_dans_jpg

I höstas var vi med skolan på exkursion på Ire natur och kulturskola för att lära oss om landskapsekologi. Det är väl värt ett besök för er som inte varit där. Men utöver att lära mig saker om ekotoner och slåttermarker så blev jag inspirerad av det vackra landskapet där.

Jag plockade fram mobilkameran ett flertal tillfällen och fick ett par fina bilder. Tanken är ju att rita in de små väsen som finns där men som vi inte ser. Ett sådant har jag gjort nu. Jag vill presentera Väddälvan. Det är en liten kvick krabat som trivs bäst på ängar och öppna betesmarker. Där springer den omkring och dansar så att ängsvädden blommar om tidig höst. Älvan blir ca tjugo centimeter hög.

Även om den är en glad liten krabat kan den lätt hugga ifrån om den känner att den, eller ängen är hotad. Då utdelar den ett litet, vad som kallas, jävelsbett.

 

Jag brukar ju lägga upp mina alster på society6 men jag tänker att jag gör inte det denna gången. I stället har jag lagt ut en helbild av tavlan i god kvalitet i mitt galleri här som ni gärna får hämta hem och göra vad ni vill med. (Förutom att tjäna pengar på den.) Känner ni att ni tycker den är värd något så har jag en paypal där ni gärna får lägga upp en summa i utbyte. Men det är inget tvång. Ladda gärna ner tavlan och njut av den som skrivbordsbakgrund, eller skriv ut den och häng upp den. Eller gör en tapet av den… Skicka gärna en bild om den hamnar på din vägg. Då blir jag jätteglad.

 

Knäsvag

knäop

I ett par år har jag haft problemet att när jag gått ner för knä, för att knyta skorna eller för att plocka upp något från marken, så har mitt högra knä låst sig i en liten sekund. Knakat till och sedan spridit en smärta och värme genom hela benet.

Jag har inte gjort något åt det. Av dumhet egentligen. Det hände ju inte så ofta. Jag fick vara försiktig. När det väl hände så haltade jag i en kvart, sen så var det glömt. Tills en dag då jag skulle upp ur sängen och svängde benen över sängkanten och knäet inte bar längre.

Det blev en natt på akuten istället för jobbet och det blev ett par dagar med kryckor och värktabletter. Sedan blev det ok. Tills några veckor senare då jag skulle lirka av mig en strumpa under stolen jag satt på. Jag kände hur knäet sakta smög sig till en position full av smärta och det fanns inget jag kunde göra. Jag fick sova på soffan den natten för att gå upp för en trappa var det inte att tala om. Att gå, helt enkelt, var det inte att tala om.

Jag började gå till sjukgymnast och det blev bättre. Och så stod jag i kö till att få göra en MR på knäet. Vi hann flytta till Kristianstad och jag hann gå en termin på högskolan innan jag fick den där tiden. MR visade att jag mycket riktigt har en meniskskada. Och den visade också att det går att fixa med en operation.

Imorgon far jag och Leona till Ängelholm för att läkare där ska öppna upp och fixa mitt knä. Sen är det tillbaka till sjukgymnastiken. Det ska bli en sådan befrielse att inte konstant ha en liten vrå av ens medvetenhet på sitt knä. Hur går jag? Hur sitter jag? Hur ska jag ta mig över den här muren? Nu svänger trappan moturs. Då får jag gå på det här sättet… och så vidare. Det ska bli skönt att slippa. Och vem vet… En dag kanske jag kan sitta med benen i kors igen.

 

Historiskt landskapsvetande

landskap

Med en ny termin har en ny kurs på landskapsvetareprogrammet på Kristianstad högskola börjat. Jag läser nu den historiska kursen: Människa, Samhälle och landskap. Det har gått en vecka och vi har redan hunnit med en hel del. Jag tänkte dela med mig lite landskapshistoria… Bara för att det är så intressant.

Vi människor började forma landskapet runtomkring oss i övergången mellan jägarstenåldern och bondestenåldern för ca 6000 år sen. De första åkrarna var bitar av skog man brände bort. De första mer permanenta bosättningarnas åkrar låg nära våtmarker. Jorden där var bördig och fin. Man började också hålla djuren i stall om vintern. Dels för att skydda dem från rovdjur. Dels för att man lättare kunde samla ihop och använda deras skit till gödsel då.

Från ca 1000 f.Kr var koloniseringen av vårt långa land komplett. Och fram till 1300-talet ökade befolkningen och man fick därför utveckla strategier för att utfodra fler människor på mindre yta. Bättre verktyg hjälpte. Att låta marker ligga i träda och flytta ut boskapen på bete på fäbodar längre hemifrån var olika sätt att göra det på.

På 1300-talet kom pesten och en massa människor dog. Det blev en massa land ledigt helt plötsligt och driftiga typer kunde roffa åt sig en hel del land.

 

Svensken började tidigt med att från högre instanser rationalisera och effektivisera samhället. Det här med att små byar hade smala remsor av åkrar runt om sig där alla hjälptes åt var ju inte så strukturerat. Strunt samma att man trivdes. Man införde några skiften och särade på folket. Gårdarna blev utspridda och hade allt sitt land runtomkring sig. Effektivare, visst. Men bysammanhållningen försvann. Kanske är det därför svenskar idag är lite enstöriga av sig? En bra sak var att när alla var så utspridda så blev vägbyggandet viktigt. Så kommunikationen skulle funka överhuvudtaget.

Åkerbruket ökade i Sverige fram till slutet av 1920-talet. Det var först efter andra världskriget som det började minska.

Från att ha gått från åkrar, ängar och skogsbetesmarker med en stor variation i flora och fauna och där landet i stor utsträckning bestämde var man kunde bruka det så har vi idag nästan åkerstäpp. Stora fyrkanter av brukad mark och en ytterst liten mångfald i naturen. Vi formar nu landet efter vår vilja.

Nu låter det sista jättehemskt. Men det är ju vad vi gjort det till. Vi hade inte kunnat bygga ett modernt samhälle om vi hade brukat jorden så som den kanske egentligen mår bäst av. För mycket arbete och för stor yta måste utnyttjas till alldeles för lite folk. För att få igång handel och för att folk ska kunna jobba som något annat än lantbrukare måste det till ett överflöd.

 

Detta är ett litet smakprov från vecka ett av andra terminen på landskapsvetareprogrammet. Visst är det intressant!

Tentaplugg

tentaplugg

Med hela skrivbordet fullt av böcker och med flera flikar av webläsare och powerpointpresentationer igång så känns det otroligt fullknökat i huvudet.

Imorgon är det tenta i Kvartärperiodens geologi, ekologi och klimat. Imorgon, fredagen den trettonde. Tur att man inte är skrockfull. Jag sitter med alla böcker, anteckningar och ppt-presentationer och försöker lägga mer saker på minnet. Men det är trögt.

Det är inte så att det är fullt i skallen. Det finns utrymme för mycket mer. Problemet är snarare att det känns som om jag har rätt så bra koll, men känner mig osäker. När man hårdpluggar såhär så läser man så mycket som man redan vet. Det är lätt att förbise de små sakerna… Nån enstaka liten men ack så viktig term. Någon process eller dateringsmetod som man glömt.

Att sålla igenom dessa mängder av fakta efter kompletterande kunskap är svårt. Som att leta efter något i en höstack utan att veta om det är en synål eller en Singer från 1977 som man letar efter. Och när man väl sedan hittat något som man kan tänka sig vara något vettigt så ska det präntas in så att det sitter där bakom pannan förhoppningsvis lite längre än till nån gång efter lunch imorgon.

Jag kommer nog lägga upp min strategi lite annorlunda. Det är svårt att veta vad man ska leta efter om man har en övergripande strategi. Jag kommer lägga böckerna och min laptop på köksbordet. Sen kommer jag att gå och småfnula och vrida och vända på saker i mitt eget stilla sinne. Och dyker det upp någon lucka som jag blir orolig av så letar jag upp just den saken.

Så får det bli. Fortsätter jag som jag gjort fram tills nu kommer jag bli kutryggig och trött.

Nu går jag och smäller igång lite kaffe.

Veckovis

nedrakning

Om man kan säga att en människa blir nittio år gammal så innebär det att den människan lever i 1080 månader. Detta innebär att en människa som blir nittio år kommer uppleva ca 4680 veckor, Strax under 5000 veckor i ett liv. Det är 5000 lördagkvällar. Det känns inte som så mycket.

Men det är det. Det är jättemycket. Om vi för enkelhetens skull fortsätter med tanken att jag kommer bli nittio år gammal har jag som nu är trettiosju levt strax över en tredjedel av mitt liv. Ojojoj, så stressande att tänka så, kanske någon säger. Men tänk så mycket jag hunnit med…

Jag började livet rätt så lugnt. Sen lärde jag mig att gå. Det är ju en prestation. Vi kan snabbspola igenom låg- mellan och högstadiet. Jag gick ett år på internat. Gymnasiet var kul. Jag tog körkort. Jag har haft en massa kul. Spelat i countryband. Arrangerat lajv och skattjakter… Listan fortsätter.

Tiden är ändå något vi uppfunnit för att det ska bli lättare att samarbeta. Visst blir vi alla äldre. Det är så livet fungerar. Och solen går upp på morgonen och ner på kvällen. Det är gravitation och matematik. Att klockan en viss tid på dygnet är exakt kvart över tre och det är dags att slå igång kaffekokaren… Det är något vi bestämt.

Att tiden går fortare när vi har kul och långsammare när vi har tråkigt vet vi bara för att vi har något att jämföra med. Men visst. Det är denna tideräkning vi alla går efter. Det blir lättare om alla vet när de ska vara på en viss plats för jobb eller studier eller den där romantiska dejten. Stora och lilla visaren gör det smidigare att verka i ett modernt samhälle.

De flesta av oss har också en idé om att man borde ta tillvara på tiden lite bättre. Det var därför vi uppfann nyårslöften. Men de är så lätta att glömma bort eller i alla fall tumma lite på när tiden går så fort och dagarna smälter ihop med varann och OJ! Är det redan september? Det var ju påsk igår… Då kan det ju ändå vara till hjälp att veta att man betat av en tredjedel av de lördagkvällar man eventuellt har fått tilldelat. När man blir påmind på ett lite strukturerat och harmlöst sätt att vi faktiskt bara är här en liten stund innan det är dags att hitta på något annat så kanske man lever livet lite större.

your_life_in_weeks_-_wait_but_why

Om man vill träna mer, älska mer, skratta mer, äta mindre, bli kreativare, plugga, sälja allt och leva som getherde i Anderna, eller vad som helst… Men ändå sitter och zappar frenetiskt fast det inte finns nåt bra på tv. Då kanske det hjälper att tänka att jag har bara cirka 3000 veckor kvar. Det är 3000 lördagkvällar. Det är tretusen måndagsmorgnar… Vad vill du göra med dem?

Vill man läsa mer om detta och lite mer statistik och andra färggranna staplar och grejer kan man gå in på DEN HÄR sajten. Den är dock väldigt fokuserad på USA. Men vi är ju alla människor så det gör väl inget.

Godmorgon 2017

kent2017

Jag tog en morgonpromenad med Sally. Vädret var jämngrått och regnigt svenskt. Sådär lite lagom nederbörd. Inte en vind blåste och kråkorna kraxade från sina björkar. När vi gick där i det ljumma regnet och såg spåren efter avfyrade firanden så kände jag att 2017 börjar bra. Det kändes lugnt och tryggt.

 

Det har skrivits en massa om att 2016 var det värsta året i mannaminne. Att det i historieböckerna kommer nämnas enbart som ”det året vi inte pratar om”. Och visst… Det hände skit 2016. Men det händer skit varje år.

För mig var 2016 ett fantastiskt år. Det var kanske för att 2015 var särdeles tufft. Men det gjorde också att jag och Leona under förra året sålde huset och flyttade till Öllsjö. Jag kom in på högskolan och har träffat många nya vänner. 2016 behandlade mig väl.

Så vad tror jag om detta året? Har jag några nyårslöften som traditionen kräver? Jodå!

Detta inlägg är en del av det. Jag vill… Nej ska… Jag ska komma igång med att skriva mer kontinuerligt på min blogg. Det känns onödigt att ha en plats på worldwideweb och inte utnyttja den. Jag ska läsa mer böcker och till sist kommer det viktiga. Jag ska under 2017 göra världen till en bättre plats!

Låter inte det bra. Och det kommer funka mycket bättre om vi hjälps åt. Är ni med mig?

Den tanken tog sin början när jag råkade i samtal med en äldre herre som cyklade ifatt mig när jag var ute med hunden. Vi pratade om både det ena och det andra och det ledde också in på att han sade det obligatoriska: ”Det var bättre förr.” Förr, när folk såg varann och hälsade på varann och var lite mer medvetna om att det fanns andra människor i världen än en själv. ”Alla har sänkt blickarna,” sade han och simulerade en liten skärm i sin hand.

Alla har sänkt blickarna.

Det är lätt att få en lite ledsam bild av framtiden. Om det var bättre förr och alltid har varit det så måste det ju betyda att det alltid blir sämre. Jag vill inte tro det. Jag vill se ljust på framtiden. Jag vill bidra till att i alla fall någon tänker att: Det kanske inte är så pjåkigt det här ändå. Att någon blir glad. Att någon blir sedd. Det är en liten sak. Men den gör världen bättre. Vi är alla i centrum av universum. Alla är mittpunkten i sin egen lilla värld. Och kan jag göra en människa, eller fler, lite gladare, eller muntrare, eller hoppfullare om framtiden, så blir jag glad.

Om vi alla hjälps åt att se varandra. Lyfta blicken. Säga hej till den man passerar på cykelvägen. Le. Då kanske det blir så att när det blir nyår nästa gång. Att vi inte har så brått att slänga ut det gamla. Utan att vi har saker vi vill ta med oss. Saker att bygga vidare på.

Gott nytt år och god fortsättning. Ett fantastiskt år har börjat.

Vad är jul för något?

julbord

Det är lätt att börja undra varför vi firar jul som vi gör. Så det tänkte jag på ett litet tag. Sen började jag tänka på… Hur firar vi jul egentligen? Det här är inte ett blogginlägg om julens historia. (Det kanske kommer in lite om det också.) Det här handlar om julen nu. Och kanske till och med julen sen.

Jag började fundera på det här med traditioner för nån vecka sen när jag insåg att jag tröttnat på Kalle Ankas Jul klockan tre. Kan man inte göra något annat? Varför ska hela långa landet sitta och titta på samma sak år efter år? Det är ju i och för sig det som menas med tradition. Men traditioner byts ut. Saker försvinner. Saker tillkommer. För några år sedan visste knappt ingen vad julklappsspelet var. Nu är det ett obligatoriskt tillägg till firandet. Det har blivit en tradition.

Man får ju fira jul som man vill. En klasskamrat till mig sade när vi pratade om julfirande att i hans familj har de avskaffat paketutbytandet. Det är ändå bara ett utbyte av pengar. Och det funkar för dem. Då ägnar de mer juletid och julefrid till något annat. Och visst kan man ha åsikter om kommershysterin kring julen. Men en hel del av jultraditionen består av att utbyta gåvor. Jag tycker om det.

Egentligen är det ju bara snälla barn som ska ha julklapp. Men alla får. Vuxna med.

I år har vi infört sallad på julbordet. Det är en liten detalj som jag inte insett att jag saknat tidigare. Men varför ska man inte ha det? Saker tillkommer. Saker försvinner. Julen är en högtid i konstant metamorfos. Lite i taget. Fast det ska givetvis knorras så fort det bara antyds till förändring. Om Kalle bara skulle finnas tillgänglig på Play hädanefter för att SVT vill prova nåt nytt så skulle julen säkerligen bli förstörd för en massa människor. Eller nej. Julen hänger inte bara på en sak. Saker tillkommer. Saker försvinner.

Granen kom från Tyskland. Misteln från kelterna. Bocken är en rest från vikingarna. Lucia är italienare. Jesus är från mellanöstern. Tomten är från nordpolen. Sillen är svensk. Musten med. Allt är ett mishmash av saker som tillkommit till en tradition som består av att människor träffas, umgås och trivs ihop.

Alla kan få paket. Alla kan få vara tomte, lucia, pepparkaksgubbe eller Buzz Lightyear för den delen om man vill. Man får skippa sillen på julbordet. Man får dricka cola istället för julmust. Man får strunta i paketen också. Man bör fira julen så att ens hem fylls av frid, glädje och värme.

Det är mörkt ute nu. Tänd ett ljus. Visa lite omtanke. Hetsa inte upp dig i onödan. Och framför allt: God jul.

Nästa år har vi kanske nya traditioner.