Igång! Denna gången håller det…

Det har blivit lite mycket av det goda de senare åren. Kläderna i garderoben har legat och krympt… Nej det är en lögn. Det är jag som blivit lite för omfångsrik. Jag gör en nysatsning på att trimma mig lite. 

Det är gott med godsaker. Det är skönt att ta det lugnt. Visst har jag varit ute i skogen och rört på mig. Men det har mest rört sig om promenader. Det har hänt att man har med sig godsaker på skogspromenaden. Jag tränade en del efter min knäoperation, men det var mest för att träna upp styrka och stabilitet i mitt knä för att klara av både Sverigeresan och USA-resan.

Som sagt… Lite för mycket av livets goda lite för länge har gjort att jag nu väger en gnutta över de 100. En sak som också kan hjälpa knäna är att de inte behöver bära så mycket. Så jag har skaffat mig ett kort till friskis & svettis och har igår gått mitt första pass i Indoor Walking. Att boka upp mig på träningspass som går raka vägen in i min kalender, som dessutom påminner mig en timme innan, gör kanske att detta blir mer ihållande. Jag vill bli av med överflödet. Jag vill få bättre kondition. Jag vill kunna ta på mig några av de kläder som jag gillar som numera ligger i garderoben och inte är till nytta.

Det var kul med Indoor Walking. Man kom igång och svettades ordentligt och kände sig riktigt frisk efteråt. Precis som utlovat enligt namnet på stället. Jag hade aldrig kommit upp i sådan svett själv. Hur deppig musik jag än hade haft. Hade jag tränat själv hade latmasken viskat förförande långt tidigare. ”Nu har du varit duktig. Nu får du gå hem. En kvart räcker. Man ska börja lugnt.”

Lite sliten, mycket svettig. Mycket nöjd med passet. Det blir ett nytt pass på fredag. Då ska jag prova spinning. Då får vi se hur det är. Jag har aldrig provat det förr.

Tillbaka i bekanta marker

Jag är tillbaka från det stora landet i väst och har nog återställt min inre klocka nu efter tre dagar. Det är skönt att vara hemma. Jag har kommit igång i skolan. Man ligger ju lite efter…

Det var rakt in i nästa kurs och dessutom avsluta den förra. Det var ju inte semester man var på. Jag har en hemtenta att skriva och jag gjorde ena halvan av den idag. Jag gör andra halvan imorgon. Det får ta den tid det tar. (Så länge det inte tar längre tid än morgondagen vill säga.)

Det har varit skönt att komma in i gamla rutiner. Vara på känd mark. Det är kul att upptäcka nytt, men ibland behöver man lugnet i att veta var man är hela tiden. Idag tog vi en paus i vårt pluggande och begav oss med hundar ut i skogen. Vi hade en extra idag.

Hatten och skjortan från Flaggstaff gjorde sig rättvisa i svenska skogar med. I ett lätt fuktigt Bockeboda tog vi en lätt promenad på 5 km. Och vad härligt det var. Det gamla talesättet ”borta bra men hemma bäst” är så sant som det var sagt. Jag har sett storslagen natur och nya vidder. Men att se ett bekant gammalt gärde och en spenslig björk känns så tryggt på något sätt.

Och den färgsprakande hösten har kommit. Det är fortfarande mest grönt, men man hittar överallt de gyllene och de brandgula löven som gett upp för i år och som nu pryder marken där vi traskar fram. Det är en härlig krispighet i luften trots att det duggar. Jag och frun går och pratar om allt. Hundarna springer runt omkring och nosar och hoppar i vattenpölar. Livet är gött.

Det är skönt att vara hemma.

SparaSpara

Från Phoenix till Flagstaff

I morse for vi norrut, upp på Coloradoplatån (Men vi är fortfarande i Arizona.) och hade ett antal stopp på vägen. Det var rätt så stressigt i Phoenix morgontrafik när alla vägar verkar ha fem filer och alla bilar är jättestora. Men det ordnade upp sig utanför stan.

Vägarna verkar vara designade för att framkalla en frihetskänsla. Det öppna basin and range-landskapet med små buskar och kaktusar ligger framför en. I horisonten tornar berg upp sig och när Dylans ‘Lay lady lay’ spelades på radion skruvade jag upp volymen och hade gåshud och ett brett leende en liten stund.

Vårt första stopp var en utsiktsplats intill Black Mesa som kallas Sunset Point. Det var den första av dagens riktiga wowkänslor.

Detta är ett exempel på Basin and range-landskap. bergsryggar och dalar som liknar sträckmärken i landskapet. Berget har eroderat och grus, sand och lera har med floder för länge länge sen bildat ett platt torrt landskap söderut. Black Mesa är inte med på bilden. Det området är betydligt mörkare.

Efteråt besökte vi Montezuma Well (som inte har något med personen Montezuma att göra) som är en gammal indianboplats som är beläget i en karstbildning. Berggrunden är av kalk och vatten underifrån har urholkat tills det har bildats en gryta mitt i öknen med en källa i botten. Området odlades med kanalsystem från källan på 600-talet. Av anledningar man inte vet så avfolkades stället helt på 1200-talet. På bilden ser man en bosättning som byggts inne i klippväggen.

Därefter for vi till Coconino National forest och Sedona och tappade hakan ytterligare en gång.

Området är av sandsten som vittrar lätt. Men uppe på toppen ligger en hårdare bergart som hindrar berget från att vittra helt och hållet. (Eller ja… Det är ju en tidsfråga…) Vind och vatten har format landskapet till dessa Mesas, buttes och spiror som man kan se. Jag var lite avundsjuk på de som inte körde idag för de kunde sitta och glo och stirra och hänföras hela tiden. Jag är lite överraskad att området är så grönt. Jag trodde att det skulle stå lite kaktusar här och där bara. Men det växer faktiskt en hel del, även om det är väldigt torrt.

Sista stoppet för idag var Oak Creek Canyon. Området är en förkastningszon där östra sidan sakta glider ner under den västra sidan. Den östra sidan är därför lite lägre och dessutom är cirka hälften av klippan gjord av basalt på grund av stor vulkanisk aktivitet för ungefär 8 miljoner år sedan. Annars är bergen flera hundra miljoner år gamla.

Vi körde sedan mot Flaggstaff där vi nu checkat in på ett nytt Super 8. Jag, Max och Jack har ätit burgare på ett hak som heter Bun Huggers och tagit kvällskaffet på Dunkin’ Donuts.

Imorgon ska vi kolla på en meteorkrater och en förstenad skog.

Dagen innan vi sätter igång

Det här inlägget kommer handla en del om mat. Och lite grann om vad vi hittade på idag. Vad gör man första dagen man vaknar i USA?

Frukosten på hotellet är ätbar. Den består av svagt kaffe med eftersmak av klor, våfflor med sirap, yoghurt med sockrade flingor, rostbröd med sylt, wienerbröd och äpplen. Man blir mätt och man piggnar till. Kaffet gör saker med ens mage.

Efter frukost for vi och fixade alla hyrbilar vi kommer att ha under resan, och passade då också på att stanna på Starbucks. Det blev en snabb vända på hotellet innan vi for vidare till REI. (Tänk naturkompaniet på steroider och lite billigare i vissa avseenden.) Jag köpte ett par skor, en skjorta och två par strumpor. Det blev även ett nyfiket stopp på Halloweenbutiken som låg vägg i vägg.

Jack är dock mer nöjd än vad han verkar på bilden. Sedan… Starbucks.

Vi stannade och införskaffade matsäck och vatten till morgondagen. Vatten är viktigt. Lunchen imorgon kommer bestå av vitt bröd, jordnötssmör & sylt och banan.

Efter vi hade mötts upp i klassen vid sjutiden så gick vi och åt på Four Peaks Brewery. Ett populärt ställe här i Tempe (Phoenix) som är ett mikrobryggeri och restaurang. Det var god stämning. Det visades college football och hemmalaget Arizona State Sun Devils ledde. (Jag han inte se slutet på matchen.) Det blev dock ingen middag tänkte jag, så jag beställde bara en appetizer. 2 st pretzels. Det var en middag. Men jag drack ikväll den godaste IPA jag druckit i mitt liv. Så det är ju något speciellt.

Vi har fått kompendier och uppgifter att lösa under resan så jag ligger nu och kollar på dem i sängen. Jag har fått ett enkelrum så jag stör ingen. Klockan är ställd på kvart över fem. Godnatt.

Rätt trött men än så länge rullar det på

Igår kväll tog vi sena tåget till Kastrup för att vara i tid till ett tidigt flyg. Först Heathrow, sen Phoenix, Arizona.

Man kunde ha sovit på golvet. Eller hittat en bänk där en dedperat stackare slitit bort armstöden som effektivt förhindrar all horisontell bekvämlighet. Men de var upptagna. Vi spenderade natten med att snacka, prata och konversera. Natten gick.

Lagom på morgonkvisten, när det troligen var soluppgång utanför fick vi i oss kaffe och surdegsbaguette. Givetvis till överpris. Vart hade vi annars att vända oss. Dock fick frukosten resultatet att vi kände oss mer levande än döda igen. 

Flyget till London var lite försenat. Men allt har gått smidigt och lätt. Vi flyter genom säkerhetskontrollerna. (Det kan bero på att man får ta av sig kängorna och resultatet är… ja… blött…) Nu står vi i en bar och intar second breakfast. I mitt fall en Guinness.

Tanklösa meningar

När jag skriver och inte tänker mig för så råkar mina meningar oftast bli jättelånga vilket leder till att de i värsta fall blir svårlästa och tröttsamma för en potentiell läsare att ta till sig. Det är ett problem. 

Flödesskrivande är oftast en bra sak som kan göra att kreativa idéer kommer ut på ett ocensurerat och överraskande sätt och är ett fantastiskt sätt att arbeta när man ska sätta igång med ett arbete. Problemet i slutändan är överskådligheten och städjobbet man står inför när man ska städa i sitt gytter av ord som man hällt ur sig under gud vet hur lång tid. Det finns säkert en myriad av fantastiska idéer och otroliga berättelser som jag helt enkelt inte tagit tag i på grund av att de är gömda i ett långt långt dokument av tanklöst producerad brödtext helt utan punkter eller komma. Jag har börjat tänka mer och mer på hur jag skriver och insett att långa meningar är något jag måste jobba med om jag inte vill hamna i ett slags limbo mellan talspråk och skriftspråk.

Puh. Vi lärde oss om läslighetsindex på en föreläsning idag. Även känt som LIX. Det utvecklades på 1960-talet av pedagogikforskaren Carl-Hugo Björnsson. Det är ett mått på hur lättläst en text är. Mellan 40 och 50 hamnar populärkultur, såsom tidningsartiklar och skönlitteratur. Under 30 är barnböcker och över 60 hamnar svår byråkratisvenska. Textblocket ovan får enligt lix.se värdet 50. Precis på gränsen till svår svenska. Jag vill ju att mina texter ska vara lättbegripliga och trevliga. Så jag ger ovanstående text en omstrukturering…

Flödesskrivande är oftast en bra sak. Det kan göra att kreativa idéer kommer ut ocensurerade. Överraskande, till och med. Det är ett fantastiskt sätt att arbeta i början av ett arbete. Problemet är överskådligheten. Redigeringen av flödesskrivning är inte heller lätt. Det finns säkert massor av fantastiska idéer och otroliga berättelser som jag inte tagit tag i. Detta på grund av att de är gömda inne i ett svårtytt dokument. Jag har börjat tänka mer på hur jag skriver. Jag vill inte hamna i ett mellanting mellan tal- och skrivspråk. Därför måste jag arbeta med min meningsbyggnad.

Nu är mitt LIX-värde nere på 27. Barnboksnivå… Hmm… Okej. Det är inte ett perfekt system. Men det visar ändå på att den undre texten är betydligt mer lättläst än den övre. Jag måste vara medveten hela tiden. Annars blir mina meningar ofta långa och snirkliga.

 

 

Vi har gått och gått på Gotland

Vi vaknade i Visby. Vi fick en vandringstur i de gamla medeltida delarna ledda av vår lärare, Per Connelid. Det var riktigt intressant. Sedan begav vi oss söderut.

Visby ringmur började byggas på slutet av 1100-talet. Ner mot hamnen först. Där Almedalen ligger idag var en gång i tiden en stor vikingatida hamn. Staden, som inte var knuten till ett land var helt sin egen och rikedomen och handeln blomstrade. Det var först när köpmännen som styrde började knyta mer och mer avtal med Hansan och tyska furstar som det började knorras. Och när de ville börja skatta och tulla de Gotländska bönderna tog det hus i helvete och det ledde till inbördeskrig. De med pengarna vann och sedan började man lägga i en högre växel på murbyggadet.

Visby är en väldigt mysig stad med kulturarvet synligt överallt och det är riktigt kul att vandra mellan medeltida kyrkruiner och gatan där Pippi spelades in.

Marktornen, de utan portar kom till lite senare.

Vi träffade under eftermiddagen en arkeolog, Jonas Paulsson, som de senaste åren arbetat med metalldetektor i Sverige, men främst på Gotland, i ett projekt som heter ”Ett hotat kulturarv”. Jag hade ingen aning om att kulturfyndsplundringar gjordes systematiskt i Sverige idag. Men det är ett problem att fynden från brons- och järnålder försvinner och dyker upp på (till exempel) Schweiziska auktionssajter. En myntskatt får nämligen högre vetenskapligt värde ju mer komplett den är.

I Sverige har vi idag ett system att när något är identifierat som en fornlämning så registrerar vi den och låter den vara. De ska inte grävas ut om de absolut inte anses tillföra något nytt till forskningen. Därför, om man hittar en bronsåldersgrav så kontaktar man Riksantikvariet och så säger de något i stol med: ”Tack då vet vi. Rör den inte tack.”

Dessa registreringar är offentliga handlingar och kan nu lätt kommas åt på deras hemsida. Jag har varit där ofta. Mycket i studiesyfte, men också för att det är kul och intressant. Den där högen på ängen bakom ditt hus där ungarna åker tefat… Vad kan det vara? Tyvärr används dessa uppgifter också i skurkstreck och ljusskygga aktiviteter.

Förhoppningsvis så får man (vi) bukt med problemet och kulturskatter hamnar där de hör hemma. Det är genom myntskatter som man har kunnat placera skandinaviska sjöfarare på olika ställen i tiden. Hur har annars arabiska och västeuropeiska silvermynt hamnat i en åker på södra Gotland?

Besök i Bråbygden

En liten bit utanför Oskarshamn ligger Bråbygden. Där driver ett flertal markägare sina ägor enligt gammal hävd i ett projekt som började på 1960-talet och fortfarande är igång.

Det var som att komma till en plats fångad rakt ur Emil i Lönneberga… Tills ett jetplan for över våra huvuden… Men lugnet infann sig igen. Röda stugor och hagar så långt ögat kunde nå. Det var riktigt intressant att höra på Bertil, vars släkt haft gården sedan 1600-talet berätta om bygden och allt som han gjorde och varför. Med citat som ”Lien är den bästa naturvårdaren.” så var han riktigt kul att lyssna på. Även om hans småländska stundtals var lite svår.

Jag är ju en som älskar lite obskyr kunskap, och idag fick jag reda på att det krävs 2500 enbuskar per kilometer gärdsgård du vill bygga. Och en gärdsgård har en livstid på cirka fem år. Nu är ju de flesta gärden vi har hemmavid byggda av sten så jag vet inte riktigt vad jag ska använda kunskapen till. Förutom att kunna briljera nån gång när ett samtal glider in på gammal hävd i jordbruket… Det kommer säkert att hända… Säkert…

Här står Markus och Pontus vid ett gärde och snackar lite med väldigt sällskapliga småländska får. Fårens hage är gammal åkermark. De där högarna med sten är odlingsrösen. Hemmavid blev dessa rösen oftast till gärden, därför ser man dem oftast bra på mark som numera används som skogsplantering eller hagar. I Bråbygden är odlingslandskapet betydligt mindre och omväxlande.

Det var dag ett. Nu sitter jag på Gotlandsfärjan. Vi är framme tjugo över tolv. Imorgon ska vi upptäcka Visby och en hel del mer.

Trettioåtta

Imorgon har smugit sig på mig. Jag har inte reflekterat alls över att jag ska bli ett år äldre i år också. När slutade födelsedagar att vara en häftig grej?

Jag såg någon (jag minns inte vem) häromdagen som sade att tidigare leder födelsedagar till något. De blir en slags nedräkning. Snart blir man byxmyndig och får köra moppe. Snart tar du studenten och får skaffa körkort. Två år senare får du köpa sprit… Sen börjar tjusningen avta lite. Under ens tjugor är en födelsedag fortfarande en anledning till att ställa till med baluns… (Som om man behöver en ursäkt…) Och personen jag såg (fortfarande ett mysterium) fortsatte att födelsedagar efter trettio bara är påminnelser om ens väg till döden så att man därför antingen hamnar i kris eller bekvämt förnekar dem. Hur många har inte fyllt tjugonio flera år i rad?

Jag fick en tidig födelsedagspresent av Leona. Ett armband som symboliserar att där jag är just nu är det meningen att jag ska vara. Det är en känsla som jag (henne helt ovetandes) har gått och vridit och vänt på ett tag. Det känns verkligen så. Jag är precis där jag ska vara just nu. Och den känslan är väldigt skön. Och då kanske det faktum att jag åldras ett helt år på en gång imorgon inte är så stor.

Jag satt och försökte hitta en bild på mig till det här inlägget. Det är ju ändå jag som är fölsegrisen. Och jag hittade ett föga smickrande foto från mitt sista gymnasieår. Jag gick ju ett år på efterskola i Danmark innan gymnasiet så jag tog studenten året jag fyllde nitton. Och med enkel matematik (som jag ändå för säkerhets skull checkade med miniräknare) kan jag konstatera att jag, Kent Johnsen, levt lika många år innan som efter detta fotot togs på Rönnowska skolans gymnasium i Helsingborg. Det är rätt så häftigt.

 

Dessa fantastiska platser

Med lite tid över på morgonkvisten satte jag mig och började sortera i de till synes miljoner av bilder jag har på min hårddisk. Det verkar som om det jag helst av allt tar foto på i hela världen är våra husdjur när de sover. Men det fanns även lite bilder på just, världen.

Det är lätt att tro att man är fast i en jämngrå vardag ibland, där de enda ljuspunkterna är en semester på en solig ö eller en av de där sällsynta och svårfångade ljuva svenska sommarkvällarna. Men, för mig i alla fall, när jag gick igenom mitt bildbibliotek, (En liten bit av det i alla fall. Det verkar oändligt.) så insåg jag att jag visst är ute och uppskattar det sköna och vackra runt om mig.

Bilden ovan är från Rönne å utanför Kvidinge. Tricket är väl att man ska komma utanför dörren och inte bara vara på väg till punkt B från punkt A. Utan ta och stanna upp i de där små tomrummen mellan bokstäverna och se sig omkring. Och framför allt kanske det är en övningssak att kunna se det som är mitt framför näsan på en.

Nu är jag lite lyckligt lottad som går en utbildning som tar oss ut på exkursioner till särdeles intressanta ställen. Det har gjort att jag kunnat ta sådana här bilder:

En flock hästar gick på rad förbi när vi studerade vegetationen på Stora Alvaret på Öland i fjol. (Vems axel det är nere i högra hörnet minns jag inte.)

Fler bilder kan man hitta på mitt alldeles offentliga album. ”Utflykter, exkursioner och äventyr” har jag döpt det till. Där är bilder från hundpromenader runt knuten, exkursioner med högskolan, semesterbilder och bilder från andra utflykter jag gör.

Snart ska jag ut och fara igen. Nästa vecka åker vi på en elva dagar lång exkursion med högskolan. Bråbygden, Gotland, Bergslagen och Fulufjället är några av ställena vi kommer att besöka. Fyra dager efter vi kommit hem far jag till USA i tjugo dagar. Den resan är en annan kurs jag går.

Min tanke och avsikt är att försöka uppdatera här med bilder och text från dessa resor under tiden de pågår. Jag får se om det finns tid dock. Det är ett rätt så fullspäckat schema.