Åkrar och ängar

Historiska_Kartor___Lantmäteriet

Vi läser om markanvändning och jordbrukshistoria just nu. Hur kommer det sig att landskapet ser ut som det gör. Det var inte länge sedan det såg väldigt annorlunda ut.

För tillfället fylls mina dagar med att arbeta på en fallstudie över ett laga skifte i början på 1800-talet i Väsby socken. Ett laga skifte är när en bys sammanlagda gårdars marker mäts ut, värderas av en lantmätare och sedan fördelas ut till gårdarna igen. Med den skillnaden att en gårds mark nu är samlad på en eller i alla fall ett fåtal platser. Det skedde då också att några gårdar i vissa fall fick rivas och sedan byggas upp igen på en ny plats.

ornakärr_kartglimt

Man kan se skillnaden i den gamla markfördelningens tunna remsor och den nya som består i större sammanlagda fält.

Men i fallstudien ska jag ju ta reda på vilken jordbrukare som ansökte om skiftet. Hur mycket mark fanns i byn, och vilken typ av mark dessutom. Jag ska ta reda på vilken gård som är vilken och vilka som ägde den. Det är mycket man ska ta reda på. Och källmaterialet ser ut såhär:

laga_skifte_glimt

 

Kort sagt: Det är klurigt.

Men det går bra. Jag har snart fått ihop all fakta och snart vet jag mer om Ornakärrs historia än vad jag någonsin trodde att jag skulle göra i hela mitt liv. Tillbaka till arbetet nu.

 

Knäsvag

knäop

I ett par år har jag haft problemet att när jag gått ner för knä, för att knyta skorna eller för att plocka upp något från marken, så har mitt högra knä låst sig i en liten sekund. Knakat till och sedan spridit en smärta och värme genom hela benet.

Jag har inte gjort något åt det. Av dumhet egentligen. Det hände ju inte så ofta. Jag fick vara försiktig. När det väl hände så haltade jag i en kvart, sen så var det glömt. Tills en dag då jag skulle upp ur sängen och svängde benen över sängkanten och knäet inte bar längre.

Det blev en natt på akuten istället för jobbet och det blev ett par dagar med kryckor och värktabletter. Sedan blev det ok. Tills några veckor senare då jag skulle lirka av mig en strumpa under stolen jag satt på. Jag kände hur knäet sakta smög sig till en position full av smärta och det fanns inget jag kunde göra. Jag fick sova på soffan den natten för att gå upp för en trappa var det inte att tala om. Att gå, helt enkelt, var det inte att tala om.

Jag började gå till sjukgymnast och det blev bättre. Och så stod jag i kö till att få göra en MR på knäet. Vi hann flytta till Kristianstad och jag hann gå en termin på högskolan innan jag fick den där tiden. MR visade att jag mycket riktigt har en meniskskada. Och den visade också att det går att fixa med en operation.

Imorgon far jag och Leona till Ängelholm för att läkare där ska öppna upp och fixa mitt knä. Sen är det tillbaka till sjukgymnastiken. Det ska bli en sådan befrielse att inte konstant ha en liten vrå av ens medvetenhet på sitt knä. Hur går jag? Hur sitter jag? Hur ska jag ta mig över den här muren? Nu svänger trappan moturs. Då får jag gå på det här sättet… och så vidare. Det ska bli skönt att slippa. Och vem vet… En dag kanske jag kan sitta med benen i kors igen.

 

Veckovis

nedrakning

Om man kan säga att en människa blir nittio år gammal så innebär det att den människan lever i 1080 månader. Detta innebär att en människa som blir nittio år kommer uppleva ca 4680 veckor, Strax under 5000 veckor i ett liv. Det är 5000 lördagkvällar. Det känns inte som så mycket.

Men det är det. Det är jättemycket. Om vi för enkelhetens skull fortsätter med tanken att jag kommer bli nittio år gammal har jag som nu är trettiosju levt strax över en tredjedel av mitt liv. Ojojoj, så stressande att tänka så, kanske någon säger. Men tänk så mycket jag hunnit med…

Jag började livet rätt så lugnt. Sen lärde jag mig att gå. Det är ju en prestation. Vi kan snabbspola igenom låg- mellan och högstadiet. Jag gick ett år på internat. Gymnasiet var kul. Jag tog körkort. Jag har haft en massa kul. Spelat i countryband. Arrangerat lajv och skattjakter… Listan fortsätter.

Tiden är ändå något vi uppfunnit för att det ska bli lättare att samarbeta. Visst blir vi alla äldre. Det är så livet fungerar. Och solen går upp på morgonen och ner på kvällen. Det är gravitation och matematik. Att klockan en viss tid på dygnet är exakt kvart över tre och det är dags att slå igång kaffekokaren… Det är något vi bestämt.

Att tiden går fortare när vi har kul och långsammare när vi har tråkigt vet vi bara för att vi har något att jämföra med. Men visst. Det är denna tideräkning vi alla går efter. Det blir lättare om alla vet när de ska vara på en viss plats för jobb eller studier eller den där romantiska dejten. Stora och lilla visaren gör det smidigare att verka i ett modernt samhälle.

De flesta av oss har också en idé om att man borde ta tillvara på tiden lite bättre. Det var därför vi uppfann nyårslöften. Men de är så lätta att glömma bort eller i alla fall tumma lite på när tiden går så fort och dagarna smälter ihop med varann och OJ! Är det redan september? Det var ju påsk igår… Då kan det ju ändå vara till hjälp att veta att man betat av en tredjedel av de lördagkvällar man eventuellt har fått tilldelat. När man blir påmind på ett lite strukturerat och harmlöst sätt att vi faktiskt bara är här en liten stund innan det är dags att hitta på något annat så kanske man lever livet lite större.

your_life_in_weeks_-_wait_but_why

Om man vill träna mer, älska mer, skratta mer, äta mindre, bli kreativare, plugga, sälja allt och leva som getherde i Anderna, eller vad som helst… Men ändå sitter och zappar frenetiskt fast det inte finns nåt bra på tv. Då kanske det hjälper att tänka att jag har bara cirka 3000 veckor kvar. Det är 3000 lördagkvällar. Det är tretusen måndagsmorgnar… Vad vill du göra med dem?

Vill man läsa mer om detta och lite mer statistik och andra färggranna staplar och grejer kan man gå in på DEN HÄR sajten. Den är dock väldigt fokuserad på USA. Men vi är ju alla människor så det gör väl inget.

En liten film från en bil

kentibil

 

Jag frågade Leona vad jag skulle prata om i bilen för att ha ett intressant samtal med mig själv. En sammandrag av det resultatet blev den här filmen. 

Visst svamlar jag. Men jag tror att man lär sig rätt så mycket av sig själv, och kanske till och med om sig själv när man bara låter munnen och tankarna gå. Det blev en vlogg. Jag kan tänka mig att göra några till. Vad ska jag och Kent prata om?

I Väntan på Fredag

Det tog ett tag att komma igång. Men sedan tog det fart. I tio dagar har min fru tagit sprutor, men snart är det slut på det.

Vi har kommit hem från vårt tredje ultraljud på RMC i Malmö idag. Leona har tagit två olika sprutor de senaste tio dagarna. En spruta för att äggen ska växa och bli många. En spruta för att de ska hålla sig på plats. Hon har dock varit lite segstartad i kroppen så dosen hon injicerat har successivt ökats under dessa dagarna och idag visades det fyra stycken ägg på ultraljudet. På fredag morgon ska vi dit igen och Leona ska få sina ägg plockade och jag ska lämna min donation till processen (som man så fint kan uttrycka det).

Det har försökts att inte läsa forumstrådar och bloggar om detta. Jag har helt och hållet vägrat läsa eller ta del av något som inte kommer från RMC i Malmö. Jag har läst bipacksedeln på hormonsprutorna också. Men Leona har ändå snaggat lite åt bloggar och familjeliv. Som tur är skräms hon inte så lätt. De som skriver där som genomgått samma procedur verkar ha varit mer eller mindre i konstanta plågor och elände.

Kanske är det tack vare att Leona var lite seg i kroppen med att ta upp hormonerna som gjort att hon inte haft några stora besvär. Eller så är det folk som vill ha en skräckhistoria att berätta för att få sympatier och imaginära internetpoäng som skriver av sig.

Leona har varit trött. Och den ena sprutan sved lite i början. När hon började ta sprutorna hade hon också huvudvärk. Thats it. Nu är jag oerhört imponerad av att det som för tio dagar sedan var världens grej med skakande hand och nervositet nu görs hur lätt som helst. Tjoff tjoff så var det klart.

 

Man känner sig som man och äkta make konstigt… Jag vet inte hur jag ska förklara det. Som om jag är med i samma lag men sitter på avbytarbänken och vet att jag inte får göra mycket i matchen. Jag får peppa och stötta och göra allt så lätt och smidigt för min fru som jag bara kan. Under den här processen har det varit mycket känslor. Högt och lågt. När Leona har behövt stöd har jag varit där. Stabil. Säker. Sen har jag stundtals själv darrat som ett asplöv när hon inte ser. Hela grejen är så absurd så man vet inte riktigt vad man ska känna. Jag försöker hålla fast vid hoppet. För även om det har gått bra så här långt finns det fortfarande fler hinder kvar som ska klaras av. Men det är dock saker som ligger utanför vår makt att påverka. Så just nu är hoppet att vi har.

När apokalypsen kommer

Den dagen står man där (förhoppningsvis) och finner sig själv totalt menlös. Man kan ingenting som är av värde för att leva ett liv utan bekvämligheter.

Tankarna började snurra lite i mitt huvud när jag tittade på realityserien The Colony från 2009. Ett genomsnitt av befolkningen skulle överleva i tio veckor i en gammal fabrikslokal och bara använda saker de hittade. Det bör tilläggas nu att när jag skriver genomsnitt bör skriva ”genomsnitt”. En mekaniker, en raketforskare, en byggare, en uppfinnare, en marinbiolog, en maskintekniker, en läkare, en akutsjuksköterska, en före detta militär och en kampsportstränare. (För det representerar genomsnittet, eller hur…) Men jag förstår. Man vill visa en grupp som har hög chans att klara det. Bra tv.

Och de klarar sig. Visst får de äta kattmat och är jävligt skitiga mot slutet men ändå… Då börjar man tänka på sig själv. Man hade varit lite grann som Arthur Dent i Liftarens Guide till Galaxen när han hamnar på planeten Lamuella och finner att han trots sin fina utbildning är helt värdelös och blir den primitiva stammens sandwichguru.

Jag är inte helt förtappad känner jag. Men ändå vet jag att om världen skulle gå under och vi skulle finna oss i ett Sverige utan lag och ordning, utan el och rinnande vatten, utan vett och sans så skulle alla mina erfarenheter inte leda upp till särskilt mycket. Vart skulle man ta vägen? Vilka skulle man försöka leta upp och hur? Inga telefoner eller iPrylar funkar. Skulle man göra sitt hus till ett fort eller skulle man leta sig till där det finns andra människor? Sjukhus. Polisstationer. Köpcentrum. Eller kommer det vara att leta efter trubbel?

Jag är inte jättebra på att bygga saker. Jag vet inte vilka växter som är ätliga eller giftiga. Jag fattar inte hur bilar funkar. Jag kan inte tjuvkoppla en. Jag kan inte dyrka upp lås. Jag kan inte göra upp eld utan tändstickor eller tändare.

Nu blir jag lite låg av att rabbla saker jag inte kan. Jag är jättebra på mycket. Men inte på många saker som hade varit värt något om världen går under.

Nu tror jag inte att världen kommer gå under i vår livstid. Kanske kommer vi se världsfred innan jag kolar. Kanske utforskar vi stjärnorna. Kanske laddar vi upp oss allihop till nätet och blir avatarer. Men man blir lite nervös när världsekonomin står och balanserar på amerikanska politikers axlar. Man blir lite nojig när det larmas om nya superinfluensor från nya djur varje säsong. Men som alltid så går livet vidare. Och man oroar sig om räkningar och vad man ska ha till middag på söndag och om det var nåt man hade glömt att skriva in i sin kalender…

Det jag tror jag vill komma till är att jag nog ska läsa en bok om hur man gör lite knopar och om ätliga växter och samla på mig lite saker som är bra att ha ändå. För det funkar ju inte att bara bokmärka en sajt eller två. Men så fort jag slutat skriva här kommer jag nog bara luta mig tillbaka och kolla på Mad Max eller nåt istället.

Slö panik

Jag börjar återigen få lite ångest eller panik över mitt prokrastinerande och min brist på disciplin. Jag har för lite tid och för många hobbys. Eller så måste jag se sanningen i vitögat och inse vad som är tidsslukaren.

Jag har många intressen och saker jag njuter av att göra. Rollspel. Skrivande. Målande. Figurspel. Läsande. Intressanta samtal med folk. Min podcast. Och nu också ett litet skott av trädgårdsintresse som precis tittat upp ur jorden och hoppas få lite näring.

Men hur mycket skriver jag? Och hur mycket målar jag? Och varför har jag inte satt igång med att måla mina figurer och preparera spelbordet jag köpte material till? Varför skrev jag aldrig klart den där novellen till skrivtävlingen där man kunde vinna tiotusen spänn? Varför målade jag bara en tavla den där kvällen och har sen inte rört mina penslar?

Och den viktigaste frågan av alla… Hur mycket tid lägger jag på att stirra in i min iphone? Facebook. Instagram. Twitter. Candy Crush. Ny uppdatering av Angry Birds. Och så börjar loopen om.

Det kanske inte är konstigt att jag skrev klart min bok då för snart tre år sen innan jag skaffade min första iphone.

Jag vet att man har plikter och saker som måste göras och allt tar tid. Arbete. Sömn. Äta och tillaga middag. Tömma kattlådor. Åka och handla och en miljon saker mer som alla tar mer eller mindre tid i anspråk men det finns ändå stora tomrum av tid som man förr fyllde med att göra saker. Vill jag inbilla mig i alla fall. Även när man inte gjorde saker gjorde man saker. Att ligga på soffan och läsa en bok eller en serietidning är bättre än att spela samma bana i Candy Crush om och om igen i en vecka under ett konstant uppbyggande av frustration.

Mitt arbete tillåter mig inte att spela så mycket rollspel som jag vill. Jag jobbar skift och jag har insett att jag har uppnått en ålder där jag måste sova en timme innan ett nattskift för att överhuvudtaget vara funktionsduglig. Att åka till spelkväll var tredje vecka är för sällan om de andra spela varje vecka. Jag har dock min egen lilla grupp som jag leder nu och vi spelar lite mer sällan och där är jag nöjd.

En författare är en person som skriver. Inte en person som vill skriva. En författare är dock inte en annan författare lik i arbetsmetod och det finns författare som har stora uppehåll. Men den ursäkten börjar för mig bli ganska sliten. Det är dags att göra något åt det här slöseriet med tid.

Jag har en ipad hemma. På den kan man ha några spel. Jag tycker det är kul med spel. Men på min mobiltelefon ryker spelen nu. Hejdå Angry Birds. Hejdå Candy Crush. Hejdå Doodle Jump. Hejdå alla andra spel.

Det löser inget egentligen. Vill jag slösa tid ligger hela internet till mitt förfogande. Men det är ett litet steg i rätt riktning. tror jag.

Betyg är inget som hör barndomen till

Jag läste i tidningen idag att moderaterna vill införa betyg redan i tredje klass. Jag tror inte riktigt jag håller med. Jag häver ur mig lite osorterade tankar på ämnet.

I DN idag skriver Anders Borg och Tomas Tobé en artikel som förklarar hur de tänker.

Utan att ha lagt ner allt för lång tid på att tänka igenom det hela kommer jag här med några spontana tankar.

De skriver att när betygen från de lägre årskurserna avskaffades var det det barn med föräldrar utan högre utbildning som blev lidande. Hur lågutbildad måste en förälder av idag vara för att inte kunda hjälpa en låg- och mellanstadieelev med läxorna? När avskaffades betyg i de lägre årskurserna? Jo. 1962. Dessa betyg ersattes av kvartsamtal. Ska dessa nya betyg då ersätta kvartsamtalen? Inget säger väl mer hur det ligger till för ett barn än betygskalor som föräldrarna får på posten? Och argumentet att betyg redan i så tidiga åldrar behövs för att man ska kunna ge barnet rätt hjälp i tid är i mitt tycke krasst uttryckt bullshit. För att detta ska genomföras måste alltså betyget sättas för att rätt ”åtgärd” ska kunna tas. Man måste alltså som vuxen underkänna ett barn för att sedan kunna hjälpa det.

Genom att få in fler lärare i synnerhet och vuxna i allmänhet i skolan så blir fler barn sedda. Fler barn blir hjälpta. Borg och Tobé vill stärka lärarrollen och öka lärarresurser i utsatta områden. Ja. Stärk lärarrollen. Lärare har det inte så jädra lätt. Men öka lärarresurser i alla områden. Klasser är för stora. Lärare är som för tunt lager smör på en för stor macka för att citera Bilbo. På moderaternas hemsida tas det också upp att arbetsro är viktigt. Att det ska vara lugnt för eleverna. enom att lärare ska få lov att ta mobiltelefonerna från eleverna på lektionstid. Svaret är återigen… Mindre klasser, fler vuxna.

Jag var tvungen att kolla socialdemokraternas syn på detta så jag inte bara klankar på en när det kanske finns andra som också ska få en släng med sleven. Socialdemokraterna kan också tänka sig att ge betyg tidigare än i åttan. Men de säger att de vill skapa en beständig skolpolitik som kan få lov att klara sig över ett maktskifte och är därför beredda att kompromissa till viss grad. Men inte hur långt som helst. Det finns ingen acceptans, vare sig i allmänheten eller i skolan att utsätta 7-åringar för betyg eller betygsomdömen. Nu är man ju i och för sig nio när man går i trean…

Med fler lärare per klass kan lärare tydligare se och diskutera och göra proffessionella avvägningar och ta rätt beslut för att hjälpa elever som hamnar efter innan det är ett faktum. Innan betyget är satt. Innan stämpeln sitter i pannan.

Moderaterna påstår att betyg är viktigt för såväl kunskapsutvecklingen och likvärdigheten. En bra utbildning är viktigt för kunskapsutvecklingen. Bra lärare är bra för kunskapsutvecklingen. Resurser till skolan är bra för kunskapsutvecklingen.

Likvärdighet? Att rangordna små ungar och sätta dem i fack: ”De som behöver åtgärder”, ”De som läraren slipper lägga extra tid på för de är bättre än de andra”, och så vidare är inte likvärdighet i mina ögon.

Nu har jag rantat klart. Tack för mig.

 

Det sista kapitlet

Idag betalde jag räkningar som man bör göra i slutet av månaden när man är vuxen. Och en märklig känsla infann sig. För det var inte bara slutet på en vanlig månad.

Jag reflekterade inte över det förrän efteråt när jag sorterade avierna. Det var vår sista hyra för lägenheten i Helsingborg jag precis hade betalt. Och sista månaden för vår parkeringsplats. Det var också första räkningen på vår villahemförsäkring jag betalde. Det är alltså dags att sätta in de sista papprena i pärmarna för 2012 och packa ner dem i en låda. Precis som allt annat i lägenheten. Det är en märklig känsla.

Den där sista hyran är som en punkt. Som en signatur som gör något officiellt. Som något färdigt. Allting rör sig framåt och saker hamnar ofelbart bakom en. Men ibland råkar man ut för så klockrena markörer som gör att det blir så tydligt för en.