Färgtänk i vardagen

drömmar, inspiration, Livet, verkligheten

Det växte fram som av en slump. När man packar upp lägger man saker lite här och var tills man har en plats åt dem. Men ibland faller saker på plats precis där de ska helt enkelt.

Det som växte fram var att jag bestämde mig för vilka färgteman mina olika rum i lägenheten ska ha. Jag märkte att saker jag samlat på mig över åren har flera saker gemensamt. Och när jag satte prydnadsgrejer och pinaler i fönsterkarmen för att vänta på vidare direktiv så kom idén.

Grundläggande har jag en hel del vita och svarta (eller väldigt mörkt bruna) möbler. Dessa kompletteras av andra möbler i jordiga eller gyllene toner. Dessa kan vidare accentueras av dova röda, gröna och blå toner. Det kommer bli hur snyggt som helst. I alla fall i vardagsrummet. Sovrummet kommer inredas i blått och grått, med lite gulaktiga toner för att bryta av. Som till exempel min egenhändigt byggda bambuklädhängare.

Köket har redan fått fina nya köksstolar i två olika nyanser av ljusgrönt (Träsk tror jag den ena nyansen hette.) och med lite tavlor med naturtema så kommer det bli hur tjusigt och trevligt som helst.

Ateljén/kontoret kommer få ALLA FÄRGER!!! Ingen hejd där.

Jag har nog tidigare tänkt att om något är fint så passar det säkert in hemma. Men med en tanke på vilken känsla man vill att varje rum ska uppbringa eller förmedla så blir det lite mer eftertanke i vad man i framtiden skaffar sig. Det kommer bli bra det här. Jag känner det.

Mot nya horisonter

drömmar, inspiration, Livet, verkligheten

I min nyckelknippa sitter nu nyckeln till min nya lägenhet. Imorgon går det stora flyttlasset och om åtta dagar är jag permanent boende i Karlskrona.

Ja. Jag flyttar längre österut. Efter min examen har jag fått ett jobb på Lantmäteriet och eftersom jag befinner mig i en position där jag inte är geografiskt ankrad så har jag möjlighet att flytta dit jobbet finns. Jag var med på besiktningen och efteråt flyttade jag upp lite pinaler som är ömtåliga och svårnedpackade i flyttlådor. Efteråt tog jag en lunch på stan.

Det slog mig när jag satt där och njöt av min focaccia med kyckling och pesto och min alkholfria öl, att detta verkligen är början på något nytt. Och något eget. Chansen att någon man kände skulle gå förbi var minimal. Allt var nytt. Och det var spännande. Jag vill upptäcka.

Jag gick förbi biblioteket och tänkte att det var lika bra att skaffa lånekort. I foajén fanns lappar om skrivargrupper och konserter. Wiehe kommer i höst och tolkar Bob Dylan. Det får jag ju gå och se.

Men först ska jag komma i ordning. Jag har torsdag och fredag på mig att göra en hel del. Jag jobbar i Kristianstad i helgen. Och sängen är kvar i Österlöv några dagar till. Men på fredag får jag gå ner till havet i Karlskrona och titta ut en stund över min nya horisont.

Håll drömmen vid liv

drömmar, foto, funderingar, inspiration, kärlek, konst, verkligheten

Jag och Leona besökte Regionmuseet i Kristianstad för att se fotoutställningen ”We have a Dream” av Albert Wiking, Oscar Edlund och Daniel Rydén. Den gjorde ett intryck, minst sagt.

Gå dit och besök utställningen! Jag vill inleda med det för det är viktigt. Utställningen handlar om mod, medmänsklighet och mänskliga rättigheter. Individ efter individ… Människa efter människa möter en genom ett fotografi. En förklarande text berättar vem denne är och vad denne gått igenom och vad denne kämpar för.

Jag häpnar av vissa människors styrka. Styrka att inte bara kunna stå upp… Kunna hålla huvudet högt, utan också viga sitt liv åt en kamp efter man varit med om något jag inte ens skulle kunna drömma om att Helvetet själv skulle kunna producera. Jag får då och då en klump i halsen. Jag känner att jag börjar få tårar i ögonen när jag möter någons blick genom fotografiet.

Men jag känner också hopplöshet. Det där är en person som kämpar i en kamp mot så många, som fått stå ut med mordhot, våldtäkt, förföljelse, skit från så många. Så många många fler. Jag kände igen många ansikten på utställningen, men fler var främlingar. De talar men blir inte hörda. Inte i den utsträckningen de borde bli. Vi lyssnar inte. Hur högt man än skriker på andra sidan jorden så överröstar man inte den podcast någon lyssnar på när man åker bussen till jobbet på morgonen.

Jag är lika skyldig till att stoppa huvudet i sanden. Men det fanns ett bra citat från Jason Diakité på utställningen. ”Visst skulle man vilja flytta berg, men det går också bra att försöka röja några stenar ur vägen.” Och visst är det det man vill. Jag har inte på långa vägar fått stå ut med den sortens plågor som människorna i utställningen fått utstå. Men jag vill tro att jag har ett bra hum om rättvisa ändå.

Alla dessa människor är ett ljus. Det behövs bara ett ljus för att skingra mörkret. Men det är när många ljus lyser tillsammans som skuggorna också försvinner.

Det är lätt att tappa hoppet och förtvivla. På det stora hela är världen en hård plats. Men genom att alla, du och jag, bara skiner lite klarare var dag som går, så gör vi världen lite lite bättre.

Återigen. Gå och se utställningen om du befinner dig i Kristianstad.

Där myter kan födas

drömmar, forskning, inspiration, studier, verkligheten

På södra Gotland finns en plats som heter Ljugarn. Där finns ett raukfält och det är otroligt. 

Innan jag börjar skönmåla detta ställe bör jag komma med en något sånär vetenskaplig förklaring först. Gotlands berggrund består till största del av kalksten som är lite över 400 miljoner år gammal. Det är till viss del gammalt rev och stenen består alltså av rester av djur och organismer som levde innan den första dinosaurien såg världens ljus.

På grund av olikheterna i organismerna blev stenen olika hård och känslig mot vittring. Under de årtusenden som det som är Östersjön idag har höjts och sänkts har den mjuka kalkstenen vittrat bort till stor del och låtit dessa konstiga klumpar av hårdare revkalksten stå kvar som sagofihurer vid kusten. (Och även lite inne på ön. Östersjön har under en pseudonym täckt nästan hela Gotland.)

När man går runt bland dessa skrovliga stenstoder känns det som om man befinner sig i en sagovärld. Man tycker sig se ansikten och figurer i stenen som om det var jättar som somnat på stranden efter ett månskensdopp och stelnat i soluppgången. Jag måste dit igen. Jag vill sitta där i flera timmar och inspireras.

 

En annan plats höljd i viss mystik vi besökt idag är Skandinaviens största fornborg, Torsburg. Ordet fornborg är lite vanskligt eftersom man inte vet om det har varit ett försvarsverk i egentlig mening. Det finns nämligen inga spår av byggnader innanför muren. Som om Man skulle komma in genom Visby ringmur för att bara se en välklippt gräsmatta. Det är inte så vettigt. Så vad har varit fornborgarnas funktion? Man vet helt enkelt inte. Man vet att de kommer från folkvandringstiden. Alltså ca 500-600 f.Kr. Har de varit handelsplatser? Rituella platser? Ett ställe som herdar tog sin boskap under krigstid? Ingen aning. Det är spännande.

Här är en bild av krönet av den ca 2 km långa vallen/muren som omgärdar Torsburg. På sitt högsta ställe är den 7 meter. Det är kul att rekordresan fortsätter. Efter LÄNGSTA soffan och HÖGSTA gravröset, har vi nu sett STÖRSTA fornborgen. Kommer detta hålla i sig?

Godmorgon 2017

drömmar, funderingar, hund, inspiration, kärlek, Livet, verkligheten

Jag tog en morgonpromenad med Sally. Vädret var jämngrått och regnigt svenskt. Sådär lite lagom nederbörd. Inte en vind blåste och kråkorna kraxade från sina björkar. När vi gick där i det ljumma regnet och såg spåren efter avfyrade firanden så kände jag att 2017 börjar bra. Det kändes lugnt och tryggt.

 

Det har skrivits en massa om att 2016 var det värsta året i mannaminne. Att det i historieböckerna kommer nämnas enbart som ”det året vi inte pratar om”. Och visst… Det hände skit 2016. Men det händer skit varje år.

För mig var 2016 ett fantastiskt år. Det var kanske för att 2015 var särdeles tufft. Men det gjorde också att jag och Leona under förra året sålde huset och flyttade till Öllsjö. Jag kom in på högskolan och har träffat många nya vänner. 2016 behandlade mig väl.

Så vad tror jag om detta året? Har jag några nyårslöften som traditionen kräver? Jodå!

Detta inlägg är en del av det. Jag vill… Nej ska… Jag ska komma igång med att skriva mer kontinuerligt på min blogg. Det känns onödigt att ha en plats på worldwideweb och inte utnyttja den. Jag ska läsa mer böcker och till sist kommer det viktiga. Jag ska under 2017 göra världen till en bättre plats!

Låter inte det bra. Och det kommer funka mycket bättre om vi hjälps åt. Är ni med mig?

Den tanken tog sin början när jag råkade i samtal med en äldre herre som cyklade ifatt mig när jag var ute med hunden. Vi pratade om både det ena och det andra och det ledde också in på att han sade det obligatoriska: ”Det var bättre förr.” Förr, när folk såg varann och hälsade på varann och var lite mer medvetna om att det fanns andra människor i världen än en själv. ”Alla har sänkt blickarna,” sade han och simulerade en liten skärm i sin hand.

Alla har sänkt blickarna.

Det är lätt att få en lite ledsam bild av framtiden. Om det var bättre förr och alltid har varit det så måste det ju betyda att det alltid blir sämre. Jag vill inte tro det. Jag vill se ljust på framtiden. Jag vill bidra till att i alla fall någon tänker att: Det kanske inte är så pjåkigt det här ändå. Att någon blir glad. Att någon blir sedd. Det är en liten sak. Men den gör världen bättre. Vi är alla i centrum av universum. Alla är mittpunkten i sin egen lilla värld. Och kan jag göra en människa, eller fler, lite gladare, eller muntrare, eller hoppfullare om framtiden, så blir jag glad.

Om vi alla hjälps åt att se varandra. Lyfta blicken. Säga hej till den man passerar på cykelvägen. Le. Då kanske det blir så att när det blir nyår nästa gång. Att vi inte har så brått att slänga ut det gamla. Utan att vi har saker vi vill ta med oss. Saker att bygga vidare på.

Gott nytt år och god fortsättning. Ett fantastiskt år har börjat.

Det har gått ett år

drömmar, familj, funderingar, kärlek, Livet, verkligheten

Det är idag ett år sedan en av de värsta dagarna i mitt liv. Vi kallar den Eddadagen. 

Det är svårt att förstå, att man för 365 dagar sedan spenderade några tragiska timmar på Helsingborgs Lasarett. Jag skrev om det den dagen. Jag läste det innan och minnena kom tillbaka tydligt. Det har kommit tårar. Det var ju något som aldrig blev. Och jag har funderat på livet. Hur det ser ut. Hur det skulle kunna sett ut.

Men det jag tar tillvara på i det där inlägget jag skrev är slutet. Framtiden. Det förflutna är obönhörligt bakom en. Det är ingen plats man kan återvända till och det nyttjar inget att dröja sig kvar där. Annat än att ta lärdom av det.

Edda kommer för alltid att vara det finaste som aldrig hände.

Men det här året har det hänt så oerhört mycket. Jag och Leona har istället för att sjunka ner i sorg ställt oss frågorna vad vi vill med vårt liv. Leona ville flytta hem till byn där hon växte upp. Jag ville följa med. Så vi sålde huset och hittade en ny lägenhet… (Ja det där vet ni.) Jag ville vidare från mitt jobb och hittade en högskoleutbildning. Fantastiskt.

Visst drabbade den avbrutna graviditeten oss hårdare än vi kanske ville erkänna för oss själva. Det är först den senaste månaden som vi har pratat om barn i framtiden och konversationen inte dött ut i tystnad rätt så snabbt. Det som händer det händer. Vi är nu på en plats där vi mår bra. Alldeles utmärkt till och med. Och när vi kisar och tittar in i framtiden så ser det ljust ut.

Ikväll ska jag och Leona ut på lokal och äta mat och se Gabriel Kelley. Det handlar om att hitta och ta till vara på de där små ögonblicken av något fint och göra det bästa utav dem. Uppskatta dem där och då. Man vet aldrig när mattan rycks bort från under ens fötter. Om det ens sker. Det är nog det jag vill lära mig av Edda…

Uppskatta livet. Ta till vara på tillfällen. Lev gott och väl. Slösa med kärlek.

 

 

Jag kom in

drömmar, jobb, skönt, sommar, studier, verkligheten

I vintras fann jag en utbildning jag gärna ville gå. I tisdags kom det otroligt önskade svaret.

Jag satt på jobbet med en kollega och pratade. Jag och Leona hade beslutat oss för att flytta och jag hade inlett ”den stora jobbsökarjakten” och frekventerade arbetsförmedlingen, blocket jobb och Indeed. Jag nämnde kort att plugga visst var ett alternativ men jag hade nått den ålder där det måste vara helt rätt utbildning. Annars får det vara.

”Vad finns det i Kristianstad då?” frågade han. Med hopplöshet gick jag in på Kristianstad Högskolas sajt och ramlade in på ett av deras program och började läsa högt. Det slog mig ganska snart att det programmet var precis vad jag letade efter. Det sade klick. Och det var inte bara vänster musknapp… Jag skulle bli landskapsvetare.

Först fick jag vänta innan det gick att ansöka. Sedan, som jag nämnde i det förra inlägget var det en oerhörd väntan på svar.

I tisdags. Elva minuter över elva såg jag på antagning.se att jag var antagen till utbildningen. Lycka! Den sista knuten som skulle lösas innan allt föll på plats i vår nya livssituation. Nu har jag tre år av studier framför mig. Jag ska bli en skolepåg!

Högskolan ligger 20 minuter bort med buss. En halvtimme på cykel. Det kunde inte bli bättre. Och dessutom har jag fått ta ut lite extra semester så jag har bara tio skiften kvar på jobb innan det är dags. Det går snabbt nu. Det är man inte van vid.

Som genom gröt

drömmar, verkligheten

Det är den tolfte imorgon. Och den dagen kan inte komma fort nog. Som jag har väntat. Det går trögt i tiden. Som genom gröt.

Antagningsbeskedet till högskolan kommer imorgon. I min enfald har jag loggat in och kollat några gånger de senaste dagarna. För att kolla. De kanske kommer tidigt i år. Man vet ju aldrig. Men obönhörligt får man svart på vitt beskedet: Vänta till den tolfte. Då får du veta…

Jag sade till Leona att jag kommer kolla antagningarna från sekunden jag vaknar och framåt. Det visade sig vara lönlöst det också. Enligt antagning.se kommer beskedet först ”nån gång på eftermiddagen”. Kul. Specifikt ju. Förstår de inte att jag är ängsligt nyfiken?

Tiden går så långsamt. Dagarna går fort och man får en hel del fixat och donat i lägenheten. Men ändå så tickar datumen med ett tempo som en Ent hade känt sig stressad av. Tio – en evighet – Elva – En evighet… Och imorgon. En evighet senare…

Skriver jag om då.

Hejdå huset. Tack för allt.

drömmar, familj, hus, skönt, verkligheten

I början av året lade vi ut vårt hus till försäljning. Det blev rätt så kvickt sålt. Sen tickade tiden på. Långsamt, långsamt.

De senaste veckorna har det varit upp och ner i tidsuppfattningen. Dagar har gått jättefort och andra dagar har dragits ut i oändlighet och man har ändå inte fått mycket gjort. Det har inte känts så i alla fall. Packning. Mer packning. En vända på tippen. En till. En tredje. Flytten. Packa upp. En vända till på tippen. Och så vidare…

Denna veckan har mest städning stått i fokus. I måndags trodde vi aldrig att vi skulle få rent hus i tid. Men ändå körde vi ifrån Kvidinge nöjda och trötta i torsdags strax efter lunch.

Idag skrev vi på de sista papperna. Huset är inte vårt längre.

Jag trodde att jag skulle känna mer än vad jag gjorde när vi låste dörren för sista gången. Jag försökte locka fram en liten sorgekänsla men ärligt talat så har vi varit klara med huset de senaste månaderna. Det har varit en naturlig process. Visst köpte vi huset med tanken att vi där skulle bli gamla tillsammans. Att vi där hade hittat hem. Och det var vårt hem. Det är det inte längre.

Livet går. Drömmar byts ut. Omformas. Byter kostym. Växer och krymper.

Inte en tår trillade från min kind som jag trodde det skulle göra. Men nu ikväll när vi sitter i flyttröran vi så smått börjat få ordning på så känner jag som om jag hittat hem. Igen…

Ett nytt hem

drömmar, hus, Livet, trädgård

Den första juli lämnar vi över vårt stora gula hus till de nya ägarna. Men redan imorgon får vi nycklarna till vår nya lägenhet i Öllsjö utanför Kristianstad.

Livet tar en på turer ibland. Saker händer. Förutsättningar ändras och så ändras även vi. Hur vi ser på världen och hur vi vill leva i den. Vi flyttade till Kvidinge och ett stort hus med drömmar och mål. Vi lämnar tre år senare den lilla byn med nya drömmar, nya mål.

Vi bodde för stort. Jag och Leona har ett tag börjat tänka mer på det stora i det lilla. Man kan leva ett rikare liv med färre saker. Man kan leva ett större liv på mindre yta. Vi kom fram till att om vårt hus varit lite annorlunda upplagt så hade vi inte behövt varken källare eller ovanvåning. Då kändes det lite fel att ha en massa kvadratmeter bara för att fylla upp dem.

Och vi hamnade aldrig i ett flow i trädgården. Vi gick in med intentionen att så småningom ha en vacker trädgård där man kunde njuta hela sommaren. Men det arbetet en stor trädgård kräver blev en bittert smakande upptäckt. Vi upptäckte att ingen av oss hade viljan eller orken till att sköta en stor trädgård. Den blev ett måste, en outsinlig källa till dåligt samvete och trötthet.

 

Att leva stort i det lilla. En nystart. Ett nytt kapitel. Jag ska inte sticka under stol med att en stor del av anledningen till att vi kom i de här tankarna och bestämde oss för att flytta var allt som hände i samband med Edda. Även om man inte tänker på det varje dag längre så var det ändå en händelse som satte både bollar och kugghjul i rullning.

Jag ser fram emot detta nya kapitel. Detta stora steg. Jag är upprymd och förväntansfull.