Godmorgon 2017

kent2017

Jag tog en morgonpromenad med Sally. Vädret var jämngrått och regnigt svenskt. Sådär lite lagom nederbörd. Inte en vind blåste och kråkorna kraxade från sina björkar. När vi gick där i det ljumma regnet och såg spåren efter avfyrade firanden så kände jag att 2017 börjar bra. Det kändes lugnt och tryggt.

 

Det har skrivits en massa om att 2016 var det värsta året i mannaminne. Att det i historieböckerna kommer nämnas enbart som ”det året vi inte pratar om”. Och visst… Det hände skit 2016. Men det händer skit varje år.

För mig var 2016 ett fantastiskt år. Det var kanske för att 2015 var särdeles tufft. Men det gjorde också att jag och Leona under förra året sålde huset och flyttade till Öllsjö. Jag kom in på högskolan och har träffat många nya vänner. 2016 behandlade mig väl.

Så vad tror jag om detta året? Har jag några nyårslöften som traditionen kräver? Jodå!

Detta inlägg är en del av det. Jag vill… Nej ska… Jag ska komma igång med att skriva mer kontinuerligt på min blogg. Det känns onödigt att ha en plats på worldwideweb och inte utnyttja den. Jag ska läsa mer böcker och till sist kommer det viktiga. Jag ska under 2017 göra världen till en bättre plats!

Låter inte det bra. Och det kommer funka mycket bättre om vi hjälps åt. Är ni med mig?

Den tanken tog sin början när jag råkade i samtal med en äldre herre som cyklade ifatt mig när jag var ute med hunden. Vi pratade om både det ena och det andra och det ledde också in på att han sade det obligatoriska: ”Det var bättre förr.” Förr, när folk såg varann och hälsade på varann och var lite mer medvetna om att det fanns andra människor i världen än en själv. ”Alla har sänkt blickarna,” sade han och simulerade en liten skärm i sin hand.

Alla har sänkt blickarna.

Det är lätt att få en lite ledsam bild av framtiden. Om det var bättre förr och alltid har varit det så måste det ju betyda att det alltid blir sämre. Jag vill inte tro det. Jag vill se ljust på framtiden. Jag vill bidra till att i alla fall någon tänker att: Det kanske inte är så pjåkigt det här ändå. Att någon blir glad. Att någon blir sedd. Det är en liten sak. Men den gör världen bättre. Vi är alla i centrum av universum. Alla är mittpunkten i sin egen lilla värld. Och kan jag göra en människa, eller fler, lite gladare, eller muntrare, eller hoppfullare om framtiden, så blir jag glad.

Om vi alla hjälps åt att se varandra. Lyfta blicken. Säga hej till den man passerar på cykelvägen. Le. Då kanske det blir så att när det blir nyår nästa gång. Att vi inte har så brått att slänga ut det gamla. Utan att vi har saker vi vill ta med oss. Saker att bygga vidare på.

Gott nytt år och god fortsättning. Ett fantastiskt år har börjat.

Det har gått ett år

leona och utsikt

Det är idag ett år sedan en av de värsta dagarna i mitt liv. Vi kallar den Eddadagen. 

Det är svårt att förstå, att man för 365 dagar sedan spenderade några tragiska timmar på Helsingborgs Lasarett. Jag skrev om det den dagen. Jag läste det innan och minnena kom tillbaka tydligt. Det har kommit tårar. Det var ju något som aldrig blev. Och jag har funderat på livet. Hur det ser ut. Hur det skulle kunna sett ut.

Men det jag tar tillvara på i det där inlägget jag skrev är slutet. Framtiden. Det förflutna är obönhörligt bakom en. Det är ingen plats man kan återvända till och det nyttjar inget att dröja sig kvar där. Annat än att ta lärdom av det.

Edda kommer för alltid att vara det finaste som aldrig hände.

Men det här året har det hänt så oerhört mycket. Jag och Leona har istället för att sjunka ner i sorg ställt oss frågorna vad vi vill med vårt liv. Leona ville flytta hem till byn där hon växte upp. Jag ville följa med. Så vi sålde huset och hittade en ny lägenhet… (Ja det där vet ni.) Jag ville vidare från mitt jobb och hittade en högskoleutbildning. Fantastiskt.

Visst drabbade den avbrutna graviditeten oss hårdare än vi kanske ville erkänna för oss själva. Det är först den senaste månaden som vi har pratat om barn i framtiden och konversationen inte dött ut i tystnad rätt så snabbt. Det som händer det händer. Vi är nu på en plats där vi mår bra. Alldeles utmärkt till och med. Och när vi kisar och tittar in i framtiden så ser det ljust ut.

Ikväll ska jag och Leona ut på lokal och äta mat och se Gabriel Kelley. Det handlar om att hitta och ta till vara på de där små ögonblicken av något fint och göra det bästa utav dem. Uppskatta dem där och då. Man vet aldrig när mattan rycks bort från under ens fötter. Om det ens sker. Det är nog det jag vill lära mig av Edda…

Uppskatta livet. Ta till vara på tillfällen. Lev gott och väl. Slösa med kärlek.

 

 

Jag kom in

hkr

I vintras fann jag en utbildning jag gärna ville gå. I tisdags kom det otroligt önskade svaret.

Jag satt på jobbet med en kollega och pratade. Jag och Leona hade beslutat oss för att flytta och jag hade inlett ”den stora jobbsökarjakten” och frekventerade arbetsförmedlingen, blocket jobb och Indeed. Jag nämnde kort att plugga visst var ett alternativ men jag hade nått den ålder där det måste vara helt rätt utbildning. Annars får det vara.

”Vad finns det i Kristianstad då?” frågade han. Med hopplöshet gick jag in på Kristianstad Högskolas sajt och ramlade in på ett av deras program och började läsa högt. Det slog mig ganska snart att det programmet var precis vad jag letade efter. Det sade klick. Och det var inte bara vänster musknapp… Jag skulle bli landskapsvetare.

Först fick jag vänta innan det gick att ansöka. Sedan, som jag nämnde i det förra inlägget var det en oerhörd väntan på svar.

I tisdags. Elva minuter över elva såg jag på antagning.se att jag var antagen till utbildningen. Lycka! Den sista knuten som skulle lösas innan allt föll på plats i vår nya livssituation. Nu har jag tre år av studier framför mig. Jag ska bli en skolepåg!

Högskolan ligger 20 minuter bort med buss. En halvtimme på cykel. Det kunde inte bli bättre. Och dessutom har jag fått ta ut lite extra semester så jag har bara tio skiften kvar på jobb innan det är dags. Det går snabbt nu. Det är man inte van vid.

Som genom gröt

snigelspår

Det är den tolfte imorgon. Och den dagen kan inte komma fort nog. Som jag har väntat. Det går trögt i tiden. Som genom gröt.

Antagningsbeskedet till högskolan kommer imorgon. I min enfald har jag loggat in och kollat några gånger de senaste dagarna. För att kolla. De kanske kommer tidigt i år. Man vet ju aldrig. Men obönhörligt får man svart på vitt beskedet: Vänta till den tolfte. Då får du veta…

Jag sade till Leona att jag kommer kolla antagningarna från sekunden jag vaknar och framåt. Det visade sig vara lönlöst det också. Enligt antagning.se kommer beskedet först ”nån gång på eftermiddagen”. Kul. Specifikt ju. Förstår de inte att jag är ängsligt nyfiken?

Tiden går så långsamt. Dagarna går fort och man får en hel del fixat och donat i lägenheten. Men ändå så tickar datumen med ett tempo som en Ent hade känt sig stressad av. Tio – en evighet – Elva – En evighet… Och imorgon. En evighet senare…

Skriver jag om då.

Hejdå huset. Tack för allt.

hejdåhuset

I början av året lade vi ut vårt hus till försäljning. Det blev rätt så kvickt sålt. Sen tickade tiden på. Långsamt, långsamt.

De senaste veckorna har det varit upp och ner i tidsuppfattningen. Dagar har gått jättefort och andra dagar har dragits ut i oändlighet och man har ändå inte fått mycket gjort. Det har inte känts så i alla fall. Packning. Mer packning. En vända på tippen. En till. En tredje. Flytten. Packa upp. En vända till på tippen. Och så vidare…

Denna veckan har mest städning stått i fokus. I måndags trodde vi aldrig att vi skulle få rent hus i tid. Men ändå körde vi ifrån Kvidinge nöjda och trötta i torsdags strax efter lunch.

Idag skrev vi på de sista papperna. Huset är inte vårt längre.

Jag trodde att jag skulle känna mer än vad jag gjorde när vi låste dörren för sista gången. Jag försökte locka fram en liten sorgekänsla men ärligt talat så har vi varit klara med huset de senaste månaderna. Det har varit en naturlig process. Visst köpte vi huset med tanken att vi där skulle bli gamla tillsammans. Att vi där hade hittat hem. Och det var vårt hem. Det är det inte längre.

Livet går. Drömmar byts ut. Omformas. Byter kostym. Växer och krymper.

Inte en tår trillade från min kind som jag trodde det skulle göra. Men nu ikväll när vi sitter i flyttröran vi så smått börjat få ordning på så känner jag som om jag hittat hem. Igen…

Ett nytt hem

Vår lägenhet är uppe till höger på bilden.

Den första juli lämnar vi över vårt stora gula hus till de nya ägarna. Men redan imorgon får vi nycklarna till vår nya lägenhet i Öllsjö utanför Kristianstad.

Livet tar en på turer ibland. Saker händer. Förutsättningar ändras och så ändras även vi. Hur vi ser på världen och hur vi vill leva i den. Vi flyttade till Kvidinge och ett stort hus med drömmar och mål. Vi lämnar tre år senare den lilla byn med nya drömmar, nya mål.

Vi bodde för stort. Jag och Leona har ett tag börjat tänka mer på det stora i det lilla. Man kan leva ett rikare liv med färre saker. Man kan leva ett större liv på mindre yta. Vi kom fram till att om vårt hus varit lite annorlunda upplagt så hade vi inte behövt varken källare eller ovanvåning. Då kändes det lite fel att ha en massa kvadratmeter bara för att fylla upp dem.

Och vi hamnade aldrig i ett flow i trädgården. Vi gick in med intentionen att så småningom ha en vacker trädgård där man kunde njuta hela sommaren. Men det arbetet en stor trädgård kräver blev en bittert smakande upptäckt. Vi upptäckte att ingen av oss hade viljan eller orken till att sköta en stor trädgård. Den blev ett måste, en outsinlig källa till dåligt samvete och trötthet.

 

Att leva stort i det lilla. En nystart. Ett nytt kapitel. Jag ska inte sticka under stol med att en stor del av anledningen till att vi kom i de här tankarna och bestämde oss för att flytta var allt som hände i samband med Edda. Även om man inte tänker på det varje dag längre så var det ändå en händelse som satte både bollar och kugghjul i rullning.

Jag ser fram emot detta nya kapitel. Detta stora steg. Jag är upprymd och förväntansfull.

Kent Helt Enkelt

Jag har funderat på vad jag ska göra med sakerna som kommer fram från under min kniv och från änden av mina penslar och nu har jag bestämt mig.

Min tanke är att jag ska starta en enskild firma. På något sätt legitimera det jag sysslar med. För det är inte bara en hobby. Det är något jag vill bidra med. Göra större allt eftersom. Växa med. Nu säger min blygsamhet och min rädsla ofta åt mig att inte ta för stora steg för snabbt. Inte vara förmäten. Men jag tänker i alla fall börja någonstans.

Mer information om vad exakt mitt företag innebär kommer jag med så småningom. Jag funderade på vad jag skulle döpa det till. Min fru hade det bästa förslaget. Kent Helt Enkelt. Såklart. Hon är så klok. Jag har gjort en logga, för det måste man såklart ha.

KHE

 

Som ni kanske förstår är runor och de budskap de bär en central del i mitt skapande och därför också en stor del i företaget. Vad vill jag säga? Vad vill jag erbjuda? Jag vill göra gott. Jag vill att förutom min glädje över att någon vill bära eller smycka sin tillvaro med mina alster så ska konstverket eller smycket inte ”bara” vara vackert. Det ska säga något. Påminna om något. Hjälpa på något sätt. Och jag kommer att arbeta i naturmaterial och vara så noggrann jag kan att använda återvunnet material och material som inte skadar naturen. Jag kommer skänka en viss del av intäkterna till naturskyddsföreningen. Det känns som en bra sak att göra. För mig.

Jag har redan nu lagt upp två auktioner på Tradera. Jag vet inte om det kommer att vara mitt sätt att sälja saker i framtiden men nu, innan jag drar igång är det där man kan hitta dem. På så sätt kan jag också förhoppningsvis få ett hum om vad man kan ta betalt i framtiden.

Besök Tradera och lägg ett bud på mina auktioner. Jag bifogar givetvis länkar.

gårminväg1

 

Auktion 1. Jag går min väg.

lyckoflow1

 

Auktion 2. Lyckoflöden.

Hoppas ni tycker de är fina. Jag har flera projekt på gång. Vissa mer klara än andra. Är ni intresserade av att följa mitt arbetande kan jag rekommendera mitt ena instagramkonto: @kentheltenkelt där jag fokuserar på det kreativa arbetet.

IMG_5431

Edda

Klockan halv åtta på morgonen gick vi in på gyn på Helsingborgs lasarett. Klockan halv fyra gick vi ut igen. Samma människor men ändå var allt annorlunda.

Leona fick piller och snabbt därefter satte värkarna igång. Livmodern hade fått medicinsk order på att nu var det dags att jobba. Som att gå från att jogga kvarteret runt nån gång i veckan till att direkt springa en marathon. Det är ett virrvarr av intryck av vad som hände under dagen. Leona fick mer och mer ont hela tiden. Jag var handhållare och safthällare. Det var morfinsprutor och barnmorskor och klockan gick olika fort hela tiden. Ibland tog en timme bara fem minuter. Ibland tog det trekvart för sekundvisaren att nå ett fullt varv. Jag kände att det var som en vrångbild av en förlossning. Det var så likt men ändå så otroligt annorlunda. Man visste redan hur det skulle sluta. Och det var inte så lyckligt.

Leonas syster var också med oss. Ett oerhört stöd och ett lugn som smittade av sig till mig. Någon man kunde utbyta en blick med då och då när Leona hade det som värst.

Vi hade fått reda på att det kunde hända att barnet kunde komma ut när man var på toaletten och det var Leona orolig för. Det hade varit så ovärdigt. Vi har ändå hållit graviditeten värdig tiden ut även om vi visste att den avslutades i en abort. Inget vin eller mögelost, bara för att man ändå kunde, liksom. Det blev inte så heller.

Helt plötsligt, efter ett toalettbesök gick vattnet och därefter tog det inte lång stund innan barnet var ute. I sängen. Vi tittade inte ner. Inte då.

Efter en stund bars hon in till oss. Hon var så liten. Och vi sade båda två efteråt att hon såg ut som en liten älva. Vi såg dock tydligt bekräftelse på att vi tagit rätt beslut. Även om hon hade överlevt en graviditet, vilket var föga troligt, så hade hon aldrig överlevt en födsel.

Vi gav henne namnet Edda. Det var viktigt för oss att hon var någon även om hon aldrig hann bli någon. Även om hon aldrig levde i vår värld är hon vår första dotter. Jag har kvar bilden av hennes ansikte i mitt hjärta. Och en stor sorg över de drömmar som inte fick lov att blomstra. Men jag är ändå tacksam för den glädjen vi fick lov att uppleva. Som hon ändå skänkte oss.

Hon ska kremeras och spridas i en minneslund vår lilla Edda. Och med sig fick hon den änglapingla som Leona burit under graviditeten och jag hade gjort en vägvisare till henne. Och på baksidan bindrunor av mitt och Leonas namn så kan se var hon kommer ifrån.

Den här historien är slut. Tanken var att nästa kapitel i vårt liv skulle vara fullt av blöjbyten, skrik i natten, första leendet och kräk på kragen och massor av lycka. Livet tog en surprise plot twist på något sätt. Men vi är starka. Vi har gott om kärlek. Både mellan varandra och ett oerhört stöd och massor av kärlek från folk i vår omgivning. Tack alla ni. Tack så oerhört mycket. Livet går vidare. Det finns mirakel och fantastiska äventyr i framtiden. Men just nu låter vi tårarna falla välkommet.

eddasvegvisir

 

I väntan på våren


Härom dagen när jag var ute med hunden hittade jag ett litet stentroll som någon hade satt ut vid en trästam. Det fick mig att tänka på alla de små varelserna som man trott bott i skogen. 

Allt från tomtar, troll, älvor och dryader… Elementarer, andar, knytt, rån, nissar och så vidare. Och när man går där och fantiserar är det lätt att föreställa sig var sådana skulle kunna bo eller leka eller helt enkelt bara vara. Och det blir så mycket roligare att gå i skogen då. Så jag fick idén att ta foto på dessa ställen och helt enkelt infoga de små varelserna som leker i min fantasi in i bilderna.

Här är ett urklipp ur den första bilden.

väntarpåvårencrop

 

Ett litet vårväsen sitter och väntar på bättre tider. Ett litet vattenväsen spanar och är nyfiket. Det är kul att befolka markerna runt omkring där man bor. Man kanske skulle göra samma sak med skrymslen och vrår i huset också…

 

Införandet av Ville eller Freja

Vi fick besked på att infinna oss på RMC klockan halv fyra idag. Vi var där. Och vi kunde inte sluta le i bilen på vägen hem.

I lördags när vi ringde till Malmö fick vi reda på att det blev tid för insättning av embryot på måndagen. Söndagen var också en eventuell dag. Tydligen är det bäst med återinförande tredje eller femte dagen. Tidigare insättning görs bara om ägget är svagt. Det klarar sig ju alltid bäst i sin naturliga miljö. Och på den fjärde dagen är embryot i ett speciellt skede som gör det väldigt risky att fippla med det. (Jag använder vetenskapliga termer här…)

Vi kom till RMC och allt gick väldigt snabbt. Leona fick byta om och jag fick ta på mig en blå rock och följa med in i samma operationssal där ägget plockades i fredags. Klart och tydligt på en skärm direkt när vi kom in fick vi se det embryo som skulle återinföras. Det är en oerhörd häftig syn. Själva återförandet gick på ett par minuter. Leona ville att det skulle gå så fort som möjligt. Inte för att det var obekvämt. Men det underlättar införandet om urinblåsan är full.

embryo

 

Leona har lovat embryot att om det bara stannar på plats så ska det bli gott om choklad och mycket dans. Det blev en hel del sittdansande i bilen på vägen hem. Och en del choklad också. Men nu kommer det lite väntan igen. Allt har gått så fort nu på det senaste. Tre dagar mellan ultraljuden. Tre dagar efter äggplock var det in med det igen… Nu ska vi vänta i sexton dagar innan Leona får ta ett gravtest. Nu kan vi inte göra något. Bara hoppas och hålla tummarna att det fäster. Att det gror. Att det i slutet av oktober tittar ut en liten Ville eller en liten Freja.