Det har gått ett år

Det är idag ett år sedan en av de värsta dagarna i mitt liv. Vi kallar den Eddadagen. 

Det är svårt att förstå, att man för 365 dagar sedan spenderade några tragiska timmar på Helsingborgs Lasarett. Jag skrev om det den dagen. Jag läste det innan och minnena kom tillbaka tydligt. Det har kommit tårar. Det var ju något som aldrig blev. Och jag har funderat på livet. Hur det ser ut. Hur det skulle kunna sett ut.

Men det jag tar tillvara på i det där inlägget jag skrev är slutet. Framtiden. Det förflutna är obönhörligt bakom en. Det är ingen plats man kan återvända till och det nyttjar inget att dröja sig kvar där. Annat än att ta lärdom av det.

Edda kommer för alltid att vara det finaste som aldrig hände.

Men det här året har det hänt så oerhört mycket. Jag och Leona har istället för att sjunka ner i sorg ställt oss frågorna vad vi vill med vårt liv. Leona ville flytta hem till byn där hon växte upp. Jag ville följa med. Så vi sålde huset och hittade en ny lägenhet… (Ja det där vet ni.) Jag ville vidare från mitt jobb och hittade en högskoleutbildning. Fantastiskt.

Visst drabbade den avbrutna graviditeten oss hårdare än vi kanske ville erkänna för oss själva. Det är först den senaste månaden som vi har pratat om barn i framtiden och konversationen inte dött ut i tystnad rätt så snabbt. Det som händer det händer. Vi är nu på en plats där vi mår bra. Alldeles utmärkt till och med. Och när vi kisar och tittar in i framtiden så ser det ljust ut.

Ikväll ska jag och Leona ut på lokal och äta mat och se Gabriel Kelley. Det handlar om att hitta och ta till vara på de där små ögonblicken av något fint och göra det bästa utav dem. Uppskatta dem där och då. Man vet aldrig när mattan rycks bort från under ens fötter. Om det ens sker. Det är nog det jag vill lära mig av Edda…

Uppskatta livet. Ta till vara på tillfällen. Lev gott och väl. Slösa med kärlek.

 

 

Hejdå huset. Tack för allt.

I början av året lade vi ut vårt hus till försäljning. Det blev rätt så kvickt sålt. Sen tickade tiden på. Långsamt, långsamt.

De senaste veckorna har det varit upp och ner i tidsuppfattningen. Dagar har gått jättefort och andra dagar har dragits ut i oändlighet och man har ändå inte fått mycket gjort. Det har inte känts så i alla fall. Packning. Mer packning. En vända på tippen. En till. En tredje. Flytten. Packa upp. En vända till på tippen. Och så vidare…

Denna veckan har mest städning stått i fokus. I måndags trodde vi aldrig att vi skulle få rent hus i tid. Men ändå körde vi ifrån Kvidinge nöjda och trötta i torsdags strax efter lunch.

Idag skrev vi på de sista papperna. Huset är inte vårt längre.

Jag trodde att jag skulle känna mer än vad jag gjorde när vi låste dörren för sista gången. Jag försökte locka fram en liten sorgekänsla men ärligt talat så har vi varit klara med huset de senaste månaderna. Det har varit en naturlig process. Visst köpte vi huset med tanken att vi där skulle bli gamla tillsammans. Att vi där hade hittat hem. Och det var vårt hem. Det är det inte längre.

Livet går. Drömmar byts ut. Omformas. Byter kostym. Växer och krymper.

Inte en tår trillade från min kind som jag trodde det skulle göra. Men nu ikväll när vi sitter i flyttröran vi så smått börjat få ordning på så känner jag som om jag hittat hem. Igen…

Edda

Klockan halv åtta på morgonen gick vi in på gyn på Helsingborgs lasarett. Klockan halv fyra gick vi ut igen. Samma människor men ändå var allt annorlunda.

Leona fick piller och snabbt därefter satte värkarna igång. Livmodern hade fått medicinsk order på att nu var det dags att jobba. Som att gå från att jogga kvarteret runt nån gång i veckan till att direkt springa en marathon. Det är ett virrvarr av intryck av vad som hände under dagen. Leona fick mer och mer ont hela tiden. Jag var handhållare och safthällare. Det var morfinsprutor och barnmorskor och klockan gick olika fort hela tiden. Ibland tog en timme bara fem minuter. Ibland tog det trekvart för sekundvisaren att nå ett fullt varv. Jag kände att det var som en vrångbild av en förlossning. Det var så likt men ändå så otroligt annorlunda. Man visste redan hur det skulle sluta. Och det var inte så lyckligt.

Leonas syster var också med oss. Ett oerhört stöd och ett lugn som smittade av sig till mig. Någon man kunde utbyta en blick med då och då när Leona hade det som värst.

Vi hade fått reda på att det kunde hända att barnet kunde komma ut när man var på toaletten och det var Leona orolig för. Det hade varit så ovärdigt. Vi har ändå hållit graviditeten värdig tiden ut även om vi visste att den avslutades i en abort. Inget vin eller mögelost, bara för att man ändå kunde, liksom. Det blev inte så heller.

Helt plötsligt, efter ett toalettbesök gick vattnet och därefter tog det inte lång stund innan barnet var ute. I sängen. Vi tittade inte ner. Inte då.

Efter en stund bars hon in till oss. Hon var så liten. Och vi sade båda två efteråt att hon såg ut som en liten älva. Vi såg dock tydligt bekräftelse på att vi tagit rätt beslut. Även om hon hade överlevt en graviditet, vilket var föga troligt, så hade hon aldrig överlevt en födsel.

Vi gav henne namnet Edda. Det var viktigt för oss att hon var någon även om hon aldrig hann bli någon. Även om hon aldrig levde i vår värld är hon vår första dotter. Jag har kvar bilden av hennes ansikte i mitt hjärta. Och en stor sorg över de drömmar som inte fick lov att blomstra. Men jag är ändå tacksam för den glädjen vi fick lov att uppleva. Som hon ändå skänkte oss.

Hon ska kremeras och spridas i en minneslund vår lilla Edda. Och med sig fick hon den änglapingla som Leona burit under graviditeten och jag hade gjort en vägvisare till henne. Och på baksidan bindrunor av mitt och Leonas namn så kan se var hon kommer ifrån.

Den här historien är slut. Tanken var att nästa kapitel i vårt liv skulle vara fullt av blöjbyten, skrik i natten, första leendet och kräk på kragen och massor av lycka. Livet tog en surprise plot twist på något sätt. Men vi är starka. Vi har gott om kärlek. Både mellan varandra och ett oerhört stöd och massor av kärlek från folk i vår omgivning. Tack alla ni. Tack så oerhört mycket. Livet går vidare. Det finns mirakel och fantastiska äventyr i framtiden. Men just nu låter vi tårarna falla välkommet.

eddasvegvisir

 

Det är ett mörker nu

Vi blev gravida och i sjutton veckor kändes allt bra. Magen växte och förväntningarna med. Men igår på rutinultraljudet upptäcktes det som fick vår värld att rasa. 

Det började så bra. Vi såg det lilla barnet i magen med händer och allt. Men sköterskan ägnade mer och mer tid att mäta huvudet och skrev sedan ut några bilder för att visa en läkare. Det är säkert bara en normal avvikelse, fick vi veta. Men för att vara på den säkra sidan så skulle en läkare se bilden. Och vi fick vänta en stund i kafeterian innan vi åkte in på det andra ultraljudet den dagen. Vi satt där med vars ett kexchoklad och sade till varandra att det var säkert ingen fara. Vad bra att de är så noggranna.

Jag vet inte i vilken ände man ska börja. Fostret har ett ryggmärgsbråck som leder till att barnets nedre regioner förmodligen aldrig kommer fungera. Det har också lett till att fötterna inte utvecklats ordentligt och resulterat i klumpfot. I samband med allt detta har det fått vattenskalle. Det brukar höra ihop med ryggmärgsbråck men då i slutet av graviditeten eller när barnet har fötts. Att få vattenskalle så här tidigt i graviditeten innebär att hjärnan inte kunnat utvecklas och barnet hade blivit gravt utvecklingsstört. Detta har pressat ner lillhjärnan i ryggmärgen och innebär att barnet inte hade haft kontroll över någon motorik och förmodligen inte kunnat andas själv i sitt liv.

Det var som på film när det här radades upp. Det sjönk segt in och man fattade inte riktigt. Det var ju inte såhär det skulle gå. Han måste prata om nån annan… Och sedan började läkaren prata om att vi hade beslut att fatta. Vadå för beslut, undrade vi även om vi innerst inne fattade tror jag.

Vi fick en tid hos en kurator men vi hade nog bestämt oss innan dess. Vi var noga med att ta ett beslut baserat på respekt för oss själva och ansvar gentemot det som växer i Leonas mage. Och inte ett beslut baserat på rädsla eller för att det bara inte blev som det var tänkt. Vi har om och om igen skakat på huvudet och upprepat att ”om det bara hade varit en grej” liksom. Det är så överväldigande och abstrakt. Men vi har beslutat oss för en abort. Ett liv så oerhört handikappat är inte värdigt. Det är inte säkert att barnet ens överlever hela graviditeten.

Det är inte rättvist. Det är det inte. Inte någonstans. Det var ju vår tur nu. Vi hade gått igenom en andra IVF och vi blev gravida. Men vi tar ansvar för det beslut vi har tagit. Det är rätt beslut för oss. Och när vi sedan bearbetat det som har hänt så går vi vidare. Just nu är det ett mörker över oss. Vi ser ljuset i varandra och stöder varandra genom detta. Det är ett val som är smärtsamt och svårt och större och jävligare än något annat jag upplevt. Det är inte ett beslut som någon skulle behöva ta. Men man måste.

Efter vi tog beslutet så var det som om kaoset lugnade sig lite. Vi kanske är i orkanens öga just nu. Vem vet? Men när man accepterat att man har tagit ett beslut och står för det så lugnar sig kroppen lite. Det är mörkt just nu. Men det kommer det inte alltid att vara.

Jag har inte längre tystnadsplikt

Efter att vår förra omgång IVF inte tog sig så skulle vi inleda det långa programmet. Leona ville dock hålla det mer privat denna gången. Jag lovade att inte skriva någonting förrän hon gav tummen upp.

Det långa programmet är på sju veckor. Det innebär att Leona skulle ta mer hormoner, denna gången också i nässpray. Jag var rätt så nervös då man vet att man kan reagera kraftigt på dessa hormoner, men Leona kände knappt någonting. Det kunde svida lite i näsan nån gång. Mot slutet av behandlingen var hon tröttare. Det var kanske för att hon skulle ta både sprutor och spray, och dessutom mot slutet lades det till ytterligare en medicin för att ge hela det reproduktiva systemet en sista push.

Förra gången hade vi totalt fem ägg, tre blev befruktade och efter återföring klarade sig ingen av de resterande till infrysning. Denna gången fick vi sju ägg. Två blev befruktade och det som vi inte fick återfört ligger nu i en frys någonstans i Malmö.

Väntan efter är lång. Sju veckor gick fortare än vi trott. Men de sjutton dagar efter återföringen är olidlig väntan och långsamt tickande sekunder.

Men vi har ett besked. Det blev två streck på stickan. Leona är gravid! Vi väntar barn!

Leona tog ett prov till dagen efter. Ett där det klart och tydligt med latinska bokstäver stod ”Gravid”. Det finns ingen tvekan. Vi blir inte riktigt kloka på hur vi ska räkna men vi är någonstans i vecka 5 eller 6, så det är ju långt kvar tills det är ”säkert”. Mycket kan hända. Men vi tänker positivt här.

 

sticka

 

 

På onsdag ska vi till mödravårdscentralen (eller MVC som man ska säga) och skriva in oss och få information. Inte förrän den tionde juli ska vi tillbaka ner till Malmö och RMC för att få vårt ultraljud.

Vi mår bra. Vi är glada. Det är nästan obegripligt. Men det är sant. I januari blir vi en till om allt vill väl.

 

 

Inget Ville Fästa

Inte denna gången i alla fall… Men hoppet finns och vi kämpar på.

Redan i söndags fick Leona indikationer på att hon förmodligen inte var gravid. Vi försökte givetvis resonera om och gissa på att det skulle kunna vara en massa andra anledningar men innerst inne visste vi nog att det inte gick denna gången. Men RMC hade sagt att vi inte skulle ta gravtest förrän idag. Vi tog ett på måndagen ändå. Vi kunde inte vänta längre.

Det fanns bara ett ynka streck på stickan.

Även om man visste att chanserna att bli gravida på första försöket är ca 29% enligt statistiken så hade jag ändå höga förväntningar. De siffrorna måste ju komma någonstans ifrån, eller hur? Några måste tillhöra den där knappa tredjedelen av lyckligt lottade. Det kunde ju vara vi. Att se 29% som goda chanser är kanske en del av förklaringen till varför jag är rätt så dålig på spel. Jag hade jättehöga förhoppningar… Ja. Och jag föreställde mig hur Leonas mage skulle växa och alla saker vi skulle köpa till barnet. Men jag glömde aldrig bort att det fanns en verklighet där inget var hugget i sten. Jag ville bara inte tänka på att det kanske inte skulle vara något. Det tog rätt så hårt. Men så är det. Vi slutar inte försöka. Vi kommer få ett brev från RMC om hur vi fortsätter behandlingen. Det positiva är ju att nu vet läkarna hur Leonas kropp reagerar på medicinerna och vi får en ännu bättre anpassad behandling nästa gång. Än är inte loppet över. Det är bara att det var inte bara ett varv vi skulle springa.

trehjärtan

 

För några månader sen köpte Leona de här tre hjärtan för att symbolisera vår önska om att få ett barn. De ligger kvar i fönstret. Drömmen lever. Om några veckor åker vi till Barcelona och laddar våra batterier och sedan sätter vi igång igen.

Jag är glad att vi valde att vara såhär öppna med vad vi går igenom. Vi har fått så otroligt mycket stöd och pepp från alla möjliga håll och det värmer verkligen. Tack alla som hållit både tummar och tår. Det hjälper.

Införandet av Ville eller Freja

Vi fick besked på att infinna oss på RMC klockan halv fyra idag. Vi var där. Och vi kunde inte sluta le i bilen på vägen hem.

I lördags när vi ringde till Malmö fick vi reda på att det blev tid för insättning av embryot på måndagen. Söndagen var också en eventuell dag. Tydligen är det bäst med återinförande tredje eller femte dagen. Tidigare insättning görs bara om ägget är svagt. Det klarar sig ju alltid bäst i sin naturliga miljö. Och på den fjärde dagen är embryot i ett speciellt skede som gör det väldigt risky att fippla med det. (Jag använder vetenskapliga termer här…)

Vi kom till RMC och allt gick väldigt snabbt. Leona fick byta om och jag fick ta på mig en blå rock och följa med in i samma operationssal där ägget plockades i fredags. Klart och tydligt på en skärm direkt när vi kom in fick vi se det embryo som skulle återinföras. Det är en oerhörd häftig syn. Själva återförandet gick på ett par minuter. Leona ville att det skulle gå så fort som möjligt. Inte för att det var obekvämt. Men det underlättar införandet om urinblåsan är full.

embryo

 

Leona har lovat embryot att om det bara stannar på plats så ska det bli gott om choklad och mycket dans. Det blev en hel del sittdansande i bilen på vägen hem. Och en del choklad också. Men nu kommer det lite väntan igen. Allt har gått så fort nu på det senaste. Tre dagar mellan ultraljuden. Tre dagar efter äggplock var det in med det igen… Nu ska vi vänta i sexton dagar innan Leona får ta ett gravtest. Nu kan vi inte göra något. Bara hoppas och hålla tummarna att det fäster. Att det gror. Att det i slutet av oktober tittar ut en liten Ville eller en liten Freja.

 

I Väntans Foajé

Det finns en längtan efter ett barn. Det finns drömmar om en framtid där jag och Leona är stolta föräldrar och det finns en rädsla att det aldrig kommer ske. Men det finns hopp. Det finns alltid hopp.

Vi gifte oss den tjugoåttonde juli 2012. Innan dess hade vi haft inställningen att ”händer det så händer det…” men det hände inget. Efter vårt bröllop så gav vi det hela en mer seriös approach, men det hände fortfarande inget. Det tog ändå rätt så lång tid innan jag tog kontakt med läkare för att kolla om det var något galet med nån av oss.

Det var det inte. Fullt friska båda två. Alla värden var hur bra som helst. Även om det resultatet var skönt så var det ändå frustrerande för det innebar ju att det inte fanns någon greppbar förklaring till varför inget hände. Men vi ska få hjälp. Det var bara ett test kvar och det kunde tas först efter ett halvår. Det halvåret gick och testet togs och nu skulle det sätta fart. Det var nu, så nära att hela karusellen kommer dra igång som jag börjar bli otålig. Att vänta fem till sex veckor på ett resultat! Kan de inte skynda sig lite? Vad är det som tar tid? Att vi väntat ett halvår gör att det inte bör vara så farligt att vänta bara lite till kan man tycka. Men det blir ännu mer påtagligt nu. Vi fick reda på häromdagen att trots att provresultaten faktiskt kom lite tidigare än förväntat så kommer jul och nyår ivägen. Missförstå mig rätt. Jag kommer njuta av jul och nyår, men jag kan knappt vänta på att de är över.

Och då är det inte ens jag som kommer göra det jobbiga. Det är min fru som får ta mediciner och göra ingrepp. Men det är i framtiden. Jag kommer göra allt för att göra det så lätt som möjligt för Leona när allt är igång.

Jag har ända sedan rädslan att jag kanske aldrig kommer bli förälder började krypa in på mig haft både bra dagar, många bra dagar. Men också de dagar då man fått bita ihop för att inte rädslan och saknaden skulle överväldiga en. Och de dagar då att bita ihop helt enkelt inte funkat och man fått hitta en avskiljs plats för att lugna ner sig och få sitt shit together. Att umgås med vänner som har barn och är eller har varit gravida har varit både högt och lågt. Jag vet inte riktigt hur det kan läggas fram… Jag har givetvis varit hur glad som helst för mina vänners skull. Inte varit missunnsam. Men min egen saknad efter barn har stundtals gjort att jag bara velat gå hem och dra täcket över huvudet. Jag ber om ursäkt. Det är inte er. Det är mig.

På ett sätt tänker jag ändå att all den här väntan kanske är till godo. Jag älskar nyår. För mig är det hoppets högtid. När man står och det biter i kinderna ute i natten och alla kramas som tokar och raketerna smäller… Det känns renande. Som en matta av oändliga möjligheter rullar ut framför en. Och man borstar av fötterna på den slitna gamla mattan man står på. Och tar ett steg… Efter nyår ska jag och Leona ta ett ofantligt steg. Steget mot föräldraskap. Vi kommer genomgå en IVF och förhoppningsvis kommer allt bli bra. Jag låter hela processen ta avstamp i den hoppfullhet jag kommer känna runt tolvsnåret. Jag ska hålla fast vid hoppet och låta det bära mig genom nästa år.

I trädgården

Idag har vi varit välsignade med gott väder och därför har vi spenderat dagen utomhus. Det har blivit en hel del gjort.

Vi sådde gräslök och fänkål i vår kryddlåda. Det är en gammal sandlåda som blev tömd och istället fylld med jord som nu huserar en del växter som är bra att ha strax utanför köksdörren. Fler ska det bli. De ska bara stå i drivhus ett litet tag först innan de kommer ut i det fria.

kryddlåda

 

Det har även byggts en spaljé som det ska växa bönor, ärtor och haricot verts på. Det, och  så skärmar den av mellan de två delarna i trädgårdslandet. Grönsaker på ena sidan. Frukt och bär på andra.

spaljé

 

Det har också fixats över tvåhundra ligusterskott som vi har jordslått. Med mycket vatten och lite tur kan vi förmodligen sätta häck på framsidan av tomten till hösten. Det är skönt när man kan ordna till en häck runt huset till den underbara summan av inga kr…

ligusterskott

Annars har det kommit morötter och majs i jorden idag. Det har också varit en dag när min mor, far och syster samt min nevö varit här och fikat och haft det gött och hjälpt till. Och efter alla åkt hem och jag och Leona ordnat med lite till i trädgården kom grillen igång. Korv och bröd och potatisklyftor och så ett glas vin och klarblå himmel och utsikt över söderåsen. Och med vetskapen om att man gjort gott den här dagen. Få känslor klår det.

majs