Jag skriver igen

fantasy, höst, inspiration, litteratur, skrivande.

Det är november och för många är detta en månad förknippad med mustascher. Jag däremot ägnar denna höstmånad åt NaNoWriMo. Orden flödar.

 

nanopostit

 

Den siste oktober hade jag en liten släng av panik. Jag hade bestämt mig för att åtaga mig uppgiften som NaNoWriMo innebär. Men jag hade inte en susning om vad jag skulle skriva. Jag mindes plötsligt en gammal idé jag hade för några år sedan och hur den inte blev något. Det var en sådan början som helt enkelt inte ledde till något. En litterär återvändsgränd. Men det fanns något där. Så jag vände och vred på det. Den första november satte jag mig och skrev en synopsis. Vanligtvis när jag gör det så dör intresset för storyn. Jag vet ju hur det kommer att sluta. Då är inte spänningen kvar. Men denna gången har det istället taggat mig till att låta det lilla fröet till en bok växa i mitt huvud.

Tricket är också att stänga av sin inre redaktör. Jag skriver på. Låter berättelsen ta sig framåt. Hoppar runt och skriver där jag känner för det. Rättar knappt några stavfel. Struntar i rätt formuleringar. Jag skriver en fantasystory och har textstycken som:

”Hans lår känder som om de var gjorda av sten när de kom frma till platsen somAelgyr hade avsett för en rast. Det var en ring av åtta stenar. De stod uppe på en liten mossklädd kulle. Had edet blåst hade platsen inte varit så bra men då i det vackra vädret var det en utmärkt plats att slappna av och beundra utsikten från vartifrån de kommit. Man kunde se skogen vid bergsfästet. Man kunde se floden och bron över den. Flottarna och timmret som flöt med strömmen. De rykande skorstenarna i Bjarkaveden.”

Allt sånt fixar jag sen. När november är slut. Eller om jag hinner till 50000 ord innan dess. Man lägger in sina antal ord på NaNoWriMos sajt varje dag och ser hur man ligger till. Det går bra. Det går förvånansvärt bra.

nanoprogress

Men det blir svårare och svårare. Till slut är det transportsträckorna kvar. Och om det inte räcker får man lägga till fler scener. Mer dialog. Göda storyn ännu mer. Skrivglädjen är tillbaka i alla fall. Jag avslutar med att lägga upp mitt omslag. Nu ska jag sätta mig och skriva lite till.

Gylleneskrinet

RPGC

drömmar, fantasy, hobby, inspiration, internet, nördigt, rollspel, skrivande.

Efter jag lyssnat på en podcast blev jag inspirerad och full av idéer. Men så insåg jag när jag tänkt på saken ett tag att det skulle bli för jobbigt.

I en av de podcaster jag lyssnar på, Faq-podden, nämndes det i ett avsnitt sådär lite i förbigående om en idé som var bra. Men som de själva inte orkade med. Det får nån annan göra. Idén var att ha en podcast där en grupp diskuterar och producerar innehåll till rollspel. Slps, miljöer, koncept, länder, äventyr… Listan kan fortsätta. Man kan som lyssnare bli inspirerad och man skulle kunna donera en liten slant för att få ta del av pdf-er som skulle produceras snyggt. Något lockade mig i den idén. Att samla ett kreativt gäng och spåna tillsammans och skriva ihop. Och också ses nån gång i relativt regelbundna intervaller för att spela in poddar.

Men så efter man har fokuserat på hur kul det skulle vara så börjar man tänka på vad som krävs för att göra verklighet av idén. För det första hade jag behövt inspelningsutrustning. Det räcker inte med att lägga en iphone på bordet. Inte om man sitter ett helt gäng. Jag hade behövt större hårddisk. En ny domän på nätet. Sitta och klippa en massa ljud. Få en massa av mina vänner att haka på idén och vara lika peppade som jag så att det inte bara blir en engångsgrej. Ha mer tid. Mycket mer tid.

Uppförsbacken blev för brant. Men jag gillar ändå idén så mycket att jag tänker göra den i mindre skala. Utan att lägga in podcastdelen i det hela och utan att vara intvingad i någon form av kontinuitet i producerande av rollspelmaterial så kör jag på egen hand.

Längst uppe på bloggen har jag skapat en ny sida. Där kommer jag efterhand lägga upp länkar till pdfer av rollspelsinnehåll. Jag har kallat den RPGC. (Role Playing Game Content) För det låter coolare än RSI… Jag vet inte om jag kommer att göra saker för specifika spel. Jag tror inte det. Jag håller det relativt löst så att man kan stoppa in innehållet i vilken setting man nu föredrar. Jag gillar dock tanken på att kasta mig vilt mellan genrer. Så det kommer jag göra.

Snart kommer den första upp. Jag har huvudet fullt av idéer.

Lördagsfinal

fantasy, hobby, rollspel

För länge sedan började vi spela Fantasy OSG! i den gamla Drakar & Demonervärlden Ereb Altor. På lördag är det dags för avslutning av första säsongen. Efter det drar vi igång med Mutant: År noll. Så vad har hänt hittills?

I en borg vaknar två män utan minne upp och inser att de är de enda överlevande efter en massaker. Spåren verkar dock visa att de inte har varit offer utan är där som en del av styrkan som utfört detta bloddåd. De beger sig ner från berget borgen ligger på och blir omedelbart bortjagade från närmsta by. I skogen möter de en man som säger att de är utvalda till stordåd. Han ger dem var sitt tecken i pannan. De är nu Thorms förkämpar.

På sina resor har dock de två männen, Brom och Aldus,  gjort en hel del gott. De har hjälpt en liten by som hade problem med rövare. Rövarna troddes vara en förvildad motståndsrörelse, men det var Greven i länet som hade anställt män med tvivelaktig karaktär för att härja i motståndets namn och på så vis minska folkets stöd för den. Det problemet löste de två före detta nidingarna och Greven fann sig utan problemet att hitta en hatt som passade. (De högg huvet av honom.) Folket jublade.

I staden Pharynx rensade de ett tempel från en gammal uppväckt demon eller gud eller vad det var. De fick stadens nyckel och började känna sig som hemma. Men gamla gudar har gamla vänner som arbetat hårt med att få dem tillbaka och våra hjältar blir en natt drogade och skickade till staden Hixani där det finns en lösen för deras arrest. I Hixani möter de en man som varit dem på spåren och i denna sökan också blivit tillfångatagen för häxkonster. Luske. De blir nerhissade i ett grottsystem som innebos av en lindorm. Om de tar sig ut är de fria män. Efter mycket vandrande i mörkret och många faror och farligt nära att Brom skulle dö så finner de en väg ut.

På vägen tillbaka till Pharynx blir de av med deras nya vän Luske. De stöter dock på en magiker som tillhör ett hemligt sällskap som verkar veta en hel del om olika gudars utvalda förkämpar. Han ger dem en karta till en kammare där det ska finnas en artefakt som behöver skyddas. Grottorna har hittats av orcher och det är bara en fråga om tid innan föremålet hamnar i orätta händer. De två hjältarna hittar till grottorna och lyckas ta artefakten och döda en massa orcher. På väg därifrån ser de en armé av svartfolk närma sig en närliggande stad. I ett desperat försök att hjälpa använder de artefakten utan att egentligen veta hur och lockar då till sig uppmärksamheten från något ont samt att de tynar bort lite grann. Åldras några år. Får grå hår.

De hoppar i havet från klipporna och plockas upp av ett skepp på väg till staden Pendon. Därifrån får de åka med ett annat skepp och återvänder till Pharynx. Där möter de återigen sin vän Luske. Det märks rätt så snabbt att de inte är så välkomna tillbaka. Mört klädda figurer smyger utanför deras fönster och hot anas. De måste försvinna obemärkta. Tack vare Luskes häxkonster tar de sig ut ur Pharynx förklädda till skator och flyger söderut. Nästa mål är ön Caddo. Där är magi förbjudet så under vistelsen på ön har Luske för att undvika problem tagit formen av en sork.

På Caddo blir de indragna i en spionhistoria. Rättare sagt blir de sol och vårade att tro att de hjälper en blyg flicka att undvika tvångsgifte. I stället har de hjälpt en spion att fly landet med hemligheter som rika och mäktiga män vill behålla.

De beger sig till landet Erebos. De har fått reda på att Thorm har en uppgift åt dem. Ytterligare en artefakt har hittats. De måste bege sig till Cyklopernas ö, Tolokfe. De behöver en guide och han finns i Erebos. Tyvärr fängslad för ett brott han inte begått. De räddar guiden. Deltar i huvudstadens festligheter, hittar en mystisk och försupen kapten som är den enda som är galen nog att segla mot Tolokfe och dessutom så nära så man kan landsätta folk. Dessutom verkar Luske ha försvunnit igen. Guiden Elek som var den siste som såg honom sade att han hade ett ärende och att han skulle hinna ikapp dem igen. Men är han att lita på?

På lördag anländer Aldus, Brom och Elek till Tolokfe. Kommer Luske hinna ikapp? Kommer de finna vad de söker? Kommer de veta vad det är de egentligen letar efter? Kommer de att överleva?

Elek möter en främling

#Blogg100, fantasy, inspiration, rollspel, skrivande.

Det fanns gott om smutsiga ölhak i Gringul. Rasslande Säcken var dock i en klass för sig när det kom till smuts och elände. Det var som om allt och alla som kom innanför den halvruttna dörren förvandlades till en sämre version av sig själva. Ölen var sur och hade en konstig bismak av fisk.

Köttet var senigt och grytan bestod mer av broskbitar än grönsaker. Musikanterna kunde inte hålla en ren ton och de stannade aldrig länge ändå. Snart började flaskor, bordsben och knytnävar att flyga. Då var det bäst att inte vara den som kom med toner som skar i folks öron. Personer som arbetat sida vid sida hela dagen plockade snart fram sin sämsta sida och presenterade den för världen. Det skar sig. Jovisst. Den Rasslande Säcken var ett hak som spelade i sin egen liga. Den låg på en gränd till en bakgata i ett kvarter som gudarna nog hade glömt. Huset hölls ihop av ren jävelskap och envishet. Taket läckte in om det mer än duggade och i detta ösregn kunde man lika gärna sitta ute. Ändå var det här som Elek trivdes.

Trivdes var väl förmodligen fel ord. För han njöt verkligen inte. Han kunde inte äta där och det han kunde dricka var deras rena sprit. Som av någon anledning var smutsgul på ett obehagligt sätt. Men han fann en pervers njutning att sitta i ett hörn och luta sig tillbaka och göra sig så osedd som möjligt och bara titta på människor i all sin eländighet. Svartsjuka. Avund. Förakt. Hat. Smicker. Lismande. Stundtals även skadeglädje och pompöst skrytande. Lögner. Vettlöshet. Ilska. Elek hade ibland svårt att förstå hur han till hälften kunde vara människa. Men visst kunde han se sitt eget beteende i deras. Även om de drägg som söp här var överdrivna versioner av de dragen. Det fanns verkligen inget ord på människospråk som beskrev hans känsla.

Elek passade inte in. Inte här. Inte i fina salonger heller. Han hade svårt med folk. Både hans mors och fars sort. Människor såg på alver som frånvarande och högfärdiga. På sätt och vis kunde Elek hålla med. Hans egen far var ett praktexempel på en högfärdig skitstövel. Alver såg på människor som småsinta och enfaldiga varelser. Och han kunde till viss del hålla med där också. Men människor visste i alla fall hur man hade roligt.

Dörren slogs upp och en dyblöt storväxt man stegade in från ovädret utanför. Tre slagsmål tog några sekunders paus för att se om det var vakten som kommit in. När det nästan med detsamma konstaterades att det bara var en obehaglig främling fortsatte pöbeln att slåss med varandra och ignorera mannen i dörrhålet. Elek slog upp blicken och såg ett par isblå ögon möta hans. Han kände sig genomskådad. Den store klampade fram till Eleks bord och satte sig vid hans sida. Bänken gnällde av stress under dem.

”Elek Ered Neldiénn.” konstaterade den store mannen med skägg och långt hår. Händerna tyngda av många silverringar och en doft av tjära och en doft Elek aldrig stött på förut. Något sött.

”Du verkar rätt så säker på det, främling.” Elek tog en klunk av den gulgrumliga vätskan och grimaserade snabbt.

”Ett blått och ett gult öga och tatueringar i ansiktet. Vitt hår. Son till…”

”Låt gå! Du vet vem jag är och du fann mig! Men det är bara för att jag inte gömde mig. Jag är väldigt bra på att gömma mig, om jag vill…”

”Jag har förstått att du är väldigt bra på många saker. Det är därför jag har letat upp dig. Tur du inte gömde dig.” sade den storväxte med ett leende. ”Du kommer snart att möta två eller fler män angående ett jobb. Du kommer veta vilka de är när du ser dem. Ta jobbet.”

Mannen reste sig upp och stegade ut ur dörren innan Elek hunnit tänka ut ett kvickt och lustigt genmäle. Han skakade på huvudet. Ljuden av skrik, slag och brytandet av käkar och revben fyllde snart hans öron igen och snart hade han glömt bort den stora mannen i skägg.

Jag har läst Iron Council

fantasy, litteratur

Att försöka beskriva China Miévilles böcker är i stort sett omöjligt i korta drag. Genremässigt kan jag slarvigt kalla det för ”wierd fantasy”. Att läsa Miéville var som ingen annan bokupplevelse jag haft innan. Det var vackert.

Det finns en hel del böcker jag läst där jag känt att jag varit med om något fantastiskt när jag läst klart. Man har haft en kvarvarande känsla av under och fascination som sakta men säkert tynat bort. Oftast hjälpt på traven av nästa bok man ger sig i kast med. Nu när jag läst ut Iron Council vill jag både bara fortsätta läsa och inte läsa något alls och bara minnas tillbaka och tänka på boken ett tag.

China Miéville skriver på ett sätt som jag aldrig läst innan. Stundtals är det ren och skär poesi. Ett par gånger har jag varit tvungen att läsa om en sida ett par gånger. Inte för att den är särskilt svårförstådd, men för att det är så vackert… Svårförstådd… Jo. Det måste jag ju erkänna. De som är hängivna fantasy och scifiläsare blir nästan per automatik bra på att läsa på engelska. Det mesta av det bra finns bara på engelska. Och det som finns på svenska tar oerhörd lång tid mellan översättningarna. Men Miéville skriver på ett sätt som jag (även om jag vill se mig själv som väldigt bra på engelska) har svårt att hänga med i ibland. Man får den känslan som man hade när man började läsa på engelska i tonåren: Man förstår inte allt. Men man hänger med. Man skulle kunna stanna upp och googla ord men det orkar jag inte med.

”A window burst open high above the market. Windows everywhere opened above markets. A city of markets, a city of windows. New Crobuzon again. Unceasing, unstintingly itself. Warm that spring, gamy: the rivers were stinking. Noisy. Uninterrupted New Crobuzon.

What circled around and over the city´s up reached fingers? Birdlife, aerial vermin, wyrmen (laughing, monkey-footed things), and airships of cool colours, and smoke and clouds. The natural inclines of the land were all forgotten by New Crobuzon, which rose or fell according to quite other whims: it was mazed in three dimensions. Tons of brick and wood, concrete, marble and iron, earth, water, straw and daub, made roofs and walls.”

Iron Council UK

Staden New Crobuzon ligger i krig med det mystiska landet Tesh och det går inte så bra. Folk har börjat göra uppror och det har bildats ett flertal rebelliska grupperingar i staden som alla intrigerar för att störta makten. En av dessa är sällskapet som bildats kring den mystiska maskerade Toro. Samtidigt har en liten grupp fritänkare gett sig iväg från staden för att söka upp de sedan länge försvunna Iron council. Allt kommer bli bättre om de bara kommer tillbaka. Eller? Det är ett farligt land, En farlig resa där Cutter med sitt följe och golemisten Judah Low är förföljda av gud vet vad. Rebellen Ori vill gå med i Toros gäng och får hjälp av en galen gammal man som en gång i tiden stred vid sidan av en av de mytomspunna fritänkarna.

Det är verkligen en spännande bok. Det är många trådar som vävs ihop och isär igen. Det är en hel del twists som man inte kunde förutse. Det är en hel del spänning och fantastik.

Jag har några andra böcker på läslistan, men sen kommer jag leta upp mitt exemplar av Perdido Street Station. Jag vill läsa mer om New Crobuzon i världen Bas-Lag där inget är vad det verkar.

Se saker i silverskål

fantasy, hobby, inspiration, nördigt, rollspel, skrivande.

Tre gånger knackades det på den tjocka ekdörren. Det var rejäla knackningar, annars hade de aldrig hörts. Som avlägsna dunsar registrerades de av den åldrige mannen i rummet. Han tittade irriterat mot dörren. När det inte verkade komma fler störningsmoment från den riktningen så återvände ögonen mot det de blev avbrutna med att titta på. Knackningarna återkom nästan omedelbart. Högre. Den som knackade på andra sidan måste få ont i handen vid det här laget. Den tanken fick den gamle att le med ena mungipan. Han reste sig och rättade till sin långa blå rock, hängde på sig sina många halsband och symboler och satte till sist på sig sin spetsiga hatt som ämbetet krävde.

Han slog igen luntan han läst och drog sina långa fingrar genom sitt gråvita skägg. Hittade en brödsmula som han kastade under skrivbordet och suckade sedan tungt. Han tittade upp mot bjälkarna i taket och mötte ett par stora gyllene ögon som blinkade glatt tillbaka till honom.

Är du redo Zet?” viskade han.

Ugglan guppade upp och ner på huvudet. Han var redo. Den skäggprydde reste en knotig hand, viftade till och den tunga dörren låstes upp och öppnades långsamt. En kall vind ilade till och fick den utanför att med största sannolikhet att rysa till innan hen gick in. Dörren gnisslade med ett perfekt ångestkvidande ljud. Utanför stod en välklädd man och gned sin högerhand med sin vänstra. Han var klädd i fina kläder i rött och grått. Ett vackert skärp satt runt midjan och hans stövlar var oklanderligt rena. Hans hår hade en gång varit brunt men hade nu blivit mer och mer grått med begynnelse av spridningen i tinningarna. Ett kort och väldigt välansat skägg prydde mannens haka. Hans blick var hård och beslutsam.

Ers nåd baron Stålbåge… Vad ger mig den äran?” frågade den gamle mannen.

Baronen stövlade in och ställde sig mitt i det lilla rummet och tittade sig omkring bland böcker, pergament och märkliga ting. Dels som om han letade efter något och dels som om han var rädd för att något skulle falla ner på honom. Och som på givet kommando flög en uggla graciöst ner från taket, nuddade hans nacke och satte sig på sin husbondes axlar.

För bövelen Dervikess! Hörde du inte mitt bultande på dörren?”

Hans röst var mjuk men bestämd. Van att bli åtlydd utan att behöva skrika.

Jag ber om ursäkt baron.” sade Dervikess utan att mena det. ”Jag var mitt uppe i ett känsligt och högst riskabelt moment i mina studier. Jag hade fullt fokus på det. Dessutom… Hade du bara stövlat in och avbrutit något experiment så hade det kunnat gå illa. Det var ju trots allt du som ivrade att min dörr skulle vara låst för att undvika sådana olyckor.”

Baronen bleknade och tog ett steg tillbaka. Flackade lite med blicken.

Hmm. Ja… Jo. Sånt vill vi ju inte att det ska ske… Igen… Det får öh, undvikas… Som du sa.”

Dervikess log för sig själv. Han hade alltid övertaget här. Dessa vanliga män och deras ätter. Som om blodet i deras kroppar gjorde dem kompetenta nog att styra. Baronen var ingen dålig man. Men han satt ofta på väldigt höga hästar. Det gjorde alla dessa adelsmän. Och de gick under villfarelsen att deras anställda magiker jobbade för dem. Ha! Visst gjorde man dem en tjänst då och då. Men det var deras husrum och trygghet man ville åt.

Han avbröt sina tankar när tystnaden blivit lite för påtaglig. Ugglan hoade till och baron Stålbåge rycktes ur sina egna minnen.

Hade du ett ärende käre baron? Jag misstänker att du inte börjat med vanan att lägga artighetsvisiter till mina gemak.”

Han viftade med handen och dörren stängdes med en kraftig duns bakom baronen som fick honom att hoppa till nästan obemärkt. Han var på främmande mark trots att han stod inuti sin egen borg. Baronen nickade och kastade fram en läderpåse till magikern som tittade ner på den där den hamnade på skrivbordet framför honom. De två männens blickar möttes och den gamle höjde sina ögonbryn för att ivra adelsmannen att fortsätta.

Innehållet i påsen fanns i buken på ett par av de djur som mina jägare fällde i förrgår. Det låg inte i djurets magsäck. Det låg bland tarmarna. Jag hoppades att du kunde förklara vad det är.”

Dervikess plockade upp påsen. Den var lättare än vad han hade trott den skulle vara. den skramlade till lite grann. Han hade redan misstankar om vad innehållet var. Men om det var det han trodde det var så fanns det mer av denna vara som den gode baronen inte berättade. Eller så hade jägarna inte berättat det för honom.

Visst är detta inte allt, baron. Visst finns det lite till.”

Han såg upp mot baronen som nickade och plockade fram ytterligare en liten pung som han räckte över till magikern.

Det här fanns i djurens hjärtan. Säg mig… Vad är detta för mörk magi, Dervikess?”

Den gamle skrattade till lite så att kroppen skakade. Zet rycktes ur sin lilla slummer där han satt på axeln och blinkade storögt innan han med ett irriterat uttryck flög upp och satte sig i en bokhylla.

Mörk magi. Ojojoj. Det vet jag inte om det är. Gjort med ont uppsåt kanske. Det vet jag inte. Men jag kan nästan försäkra dig om att magin i dessa ting inte är mörk alls. Ni kan till och med äta köttet från djuren om ni har lust. Det är ingen risk… Tror jag…”

Tror du?” utbrast Stålbåge. ”Jag behöver mer än din tro, trollkarl. Vad är det för magi som brukas på mina marker? Är inte du intresserad? Det kanske är en rival?”

Magikern skrattade ännu mer. Det lät fruktansvärt.

En rival hade jag känt av innan ni ens visste att en sådan fanns. Men låt oss nu ta reda på mer exakt vad det är ni har funnit så ni kan sova tryggt om nätterna. Följ mig.”

Magikern vände sig om och en dörr uppenbarade sig på en vägg där det inte funnits någon för ett ögonblick sedan. Dofter av rökelse, kryddor och stanker av odefinierbar natur strömmade ut från rummet innanför. Rummet lystes upp av tjocka ljus som tändes när de steg in i rummet. Det var tydligen inte ljust nog, så magikern viskade några hemliga ord och tre sfärer lättade från hållare på väggen och började glöda och svävande cirkulera under det runda rummets höga tak. Detta var tornrummet. Det ställe där Dervikess utförde sina experiment och ritualer. Stålbåge hade bara varit inne i det här rummet en gång tidigare och det var den gången som hade resulterat i en bestämmelse att magikerns dörr alltid skulle vara låst. Han skakade det minnet ur tankarna innan det hade en chans att flyta helt upp till ytan.

I mitten av rummet stod ett bord med tre ben. Ett format som en lejontass, ett format som en hästhov och det sista var i skepnad av en fiskstjärt. Bordsskivan var täckt av märkliga tecken och linjer som baronen var glad att han inte visste innebörden av. Magikern plockade fram en silverskål från ett skåp och lät sedan en stråle vatten rinna från sin handflata så att botten på skålen fylldes. Han plockade sedan fram skinnpåsen som baronen gett honom, öppnade den och hällde ut innehållet i skålen. Det liknade fyra förstenade bitar av ben. Ben från ett mindre djur. En katt eller en hare. Kanske en liten hund. Smuts och torkat blod började lösas upp i vattnet. Magikern stirrade ner i vattnet och utan att ta ögonen ifrån skålen plockade han upp den andra pungen och hällde ut innehållet från den ner till det som redan badade i hans silverskål. Ytterligare ett par förstenade ben föll ut tillsammans med lite rester av torkat blod. Magikern nickade för sig själv. Baronen tog ett steg tillbaka av ingen känd anledning.

Zet!” kallade Dervikess. ”Grön flaska nummer två tack!”

Omedelbart hördes flaxande från rummet intill och ugglan kom infarande. Den flög runt i rummet och plockade under sin flygfärd upp en grön flaska i farten som den smidigt levererade till sin herre. Den satte sig sedan på magikerns vänstra axel och började också titta ner i skålen. Dervikess hällde ut allt innehåll i vattnet och började sedan mumla och göra märkliga handtecken ovanför skålen som nu det nu började bubbla och ånga från. Han plockade upp en liten metallstav från sin ficka. Han slog på skålens kant så att den sjöng en ton som omedelbart fick ångan att skifta färg till blått.

Vad ser du?” frågade baron Stålbåge ivrigt men fick bara ett höjt pekfinger till svar.

Han vågade sig trots det lite närmre och såg hur de små benbitarna simmade runt och det verkade som om de var sammanknutna av en liten glimrande sytråd, tre och tre. Det glimmade små små punkter eller tecken i de förstenade skelettdelarna. Dervikess sneglade mot baronen och tänkte att adelsmannen i alla fall kunde få lite för att han inhyste och utfodrade magikern. Det var trots allt sådant okunniga förväntade sig. Han mumlade till lite och gav tecken samtidigt som han började tala.

Djuren ni fann tingen i var en kronhjort och en ulv. Den ena skjuten för maten och den andra för att skydda får. De blev inte dräpta som samma ställe. Hjorten i norr och ulven i öster… Dock blev de båda träffade av en pil på samma tid på dagen. Ett ytterst märkligt sammanträffande.”

Under tiden som Dervikess berättade såg baronen bilder av ulv och kronhjort i den blå röken som dansade ovanför den sjungande silverskålen.

Jag kan lugna min herre med att det inte finns andra magiker i ditt baroni. Den som förhäxat dessa djur har gjort det med uppsåtet att se vad de ser. Det har gjorts för länge sedan och långt bort. Jag kan inte säga vem som gjort det. Det är dolt för mig. Irriterande men sant….”

Magikern rynkade på näsan och drog sig i skägget. Baronen kände igen tecknen för att irritationen började byggas upp i den gamle mannen. Han talade försiktigt.

Så… Det är alltså inga fiender eller spioner i faggorna?”

Magikern skakade på huvudet. Baronen nickade.

Då låter jag dig vara Dervikess. Tack så mycket.” sade adelsmannen och backade ut ur rummet. När han kommit halvvägs till det andra rummets utgång vände han sig om och höjde ett frågande pekfinger.

Förresten! Kunde man äta hjorten?”

Dörren till laboratoriet upphörde att existera.

Magikern och hans familiari fortsatte att skåda i silverskålen. De sex petrifierade benen uppförde sig ytterst märkligt. Vem hade lagt denna förtrollning på djuren? Hur? Ritualen hade både kopplingar till animismen och nekromantin. En ytterst oortodox och minst sagt ohelig allians. Och vad var det som denne magikunnige letade efter? Varför använda sig av djur? Kunde människor också vara förhäxade av denna trolldom? Och hur kunde man säga vem som var påverkad? Dervikess var inte orolig. Men han var irriterad. Det var för många frågor som han inte kunde svara på. Skulle han vara tvungen att ta sig till akademin för att få hjälp? Det var långt till Krilloan.

Herre…”

Mmm…” svarade magikern kortfattat och irriterat.

Herre…” fortsatte hans sällskap.

Vad är det Zet? Ser du något jag inte ser? Vad?”

Herre… Vad är en Luske?”

Att finna spåret pånytt

fantasy, hobby, inspiration, nördigt, rollspel, skrivande.

De hade utan varken spår eller aning om vart de två nidingarna hade styrt sin kosa vandrat vidare i den riktning de redan gick. De fann både större och mindre stigar som till slut ledde mer och mer sydost. Efter några dagar då vädret var det enda som blev bättre nådde de en liten by längs vägen som hette Terkelsby. Där vilade de. Det var Nera som var mest nedstämd och med inga fler aningar från de gudar hon tillbad så var hon redo att ge upp. Versek som trivdes i naturen kunde inte heller sticka under stol med att en skön bädd, ett lagat mål mat och kanske till och med ett bad om värdshuset tillät skulle inte sitta fel.

När de berättade i byn vilka de sökte fick de reda på att dessa två varit i närheten för några månar sedan men blivit bortjagade av de modiga karlarna och kvinnorna i Terkelsby. Nera och Versek ansåg detta osannolikt men männen och kvinnorna svor på sin heder. De båda krigarna, svarthåriga och blodklädda hade sprungit söderut. Ner i Zorakin. Det blev bara en natts vila på det lilla värdshuset som inte erbjöd varma bad för de båda vandrarna innan de två begav sig söderut.

”Några månader sedan… Jag hoppas vi hittar dem. Mitt svärd vill smaka deras kött. Jag vill se lidande i deras ögon så som mitt folk måste ha sett. Jag hoppas de inte får Wodurs nåd så Ghaeril kan plåga dem i evighet.”

Hon muttrade mest för sig själv. Versek sneglade mot sin kamrat och hennes isblå blick var hård som sten och riktad rakt fram. Han var orolig för vad hennes hat skulle göra med hennes själ. Vem skulle hon vara när de två nidingarna var dräpta? Och vad skulle hon göra om hon fick reda på att de redan var hängda någonstans i Zorakin? Risken fanns. Versek höll tyst och plockade upp sin pipa när han med lätthet höll jämna steg med den högresta kvinnans långa raska steg.

De nådde Dyveden. En liten lugn by vid en flodbädd. Kvarnen rullade och det rök ur skorstenen på det större huset med namnet Galten och Stoet. Byn var full av liv och rörelse och det hördes hundskall, rop och lekande barn.

”De har inte varit här.” påpekade Nera kort.
”Varför säger du det?” Versek såg sig omkring och kunde inte se det som Nera tydligen såg.
”Byn står kvar.” sade hon innan hon fortsatte fram över den lilla bron som ledde in till byn.

Till sin förvåning fick de när de inhyst sig på Galten och Stoet höra om hur de två de sökte hade begått hjältedåd. De hade bekämpat ett rövarpack som bosatt sig i ett gammalt jaktslott, räddat en ung kvinna som blivit bortförd och lämnat tillbaka alls som rövarna stulit till folket innan de fortsatte på sin resa söderut. Nera vägrade tro dem och frågade flera gånger om signalement och andra tecken som de två korparna hade och visst var det dem. Förutom att de hjälpt en by i nöd istället för att bränna den och plundra den.

”Något är fel. Det är inte längre dem jag förföljer. Det är några andra i deras kroppar. De har blivit besatta av några demoner. Det är därför jag inte kan känna dem längre. Det är därför de inte beter sig som de brukar.”
Nera satt vid den öppna spisen och skakade på huvudet. Versek ställde sig bakom henne och lade en hand på hennes axel.
”Jag har hört mycket under mina resor, men jag har aldrig hört om demoner som besätter onda män för att göra dem hjälpsamma och goda. Det kanske finns andra förklaringar?”

Från en bänk intill gav sig en gammal man in i samtalet.
”De påstod att de inte mindes vilka de var. De sade att deras första minne var från en tom tronsal i bergen. Deras namn var inte de som du nämnde. Dessa kallade sig Aldus och Brom.”
Nera ställde sig upp och tog ett steg för att komma fram till bordet där den gamle satt. Versek fick ta två.
”Berätta mer gamle man.” sade Nera med stål i stämman.
Den gamle lutade sig tillbaka och log.
”Så är du snäll…” lade hon till med sammanbitna tänder när mannen inte verkade sluta le. Versek kunde inte motstå att le han med.
”Mitt namn är Fatavius. Jag är byäldste och vår by har en hel del att tacka dessa två för. Jag vet inte vilka de har varit förut, men när de kom hit var de goda män och lämnade oss med tacksamhetsskuld. Om ditt mål är att dräpa dem vill jag inte hjälpa dig. Om de är förändrade till goda män, är det då inte synd att hugga huvudet av dem?”
”De måste stå till svars för det de gjort. Att inte minnas sina brott gör inte att man inte begått dem!”
”Sant. Men om något sjukt blivit friskt…”
”Hör här gamle man!” avbröt hon honom. ”Om dessa två blivit omvända av någon anledning så kanske de hinner göra mer goda saker innan jag hinner ikapp dem. Jag har svurit en ed vid min systers förkolnade lik. En ed inför mina gudar Wodur och Narja och Thorm att jag ska hämnas mina kära! På min färd har jag passerat genom fler byar som mött samma öde som min. Oskyldiga män, kvinnor och barn som har fått sätta livet till för att de råkat vara ivägen för två korpars framfart. Och nu när de av någon anledning har varit snälla mot en endaste liten pytteby i ett land långt hemifrån så ska jag skona deras liv? Då tror du fel gamle man!”

Den gamle hade bleknat. Sorlet i ölstugan hade blivit tystnad. Inte ens elden vågade knastra. Versek hade lagt sin hand på sin väns hand när den börjat närma sig svärdet. Han kände hur håren i hans nacke stod så som det gjorde den kvällen då hennes koppling bröts under stormen. När hans ögon nådde svärdet såg han små gröna ilar glimma i de mystiska runorna.

”Pharynx.” sade gubben med en viskning när han slog ner blicken mot golvet. ”De begav sig till Pharynx. Jag hörde att de gjort något i ett tempel där. De bor där nu sägs det.”
”Tack. Vi beger oss med detsamma.” sade Versek med ett leende och tog ett tag om sin ilskne kamrat och drog ut henne genom dörren och ut på stigen.

När de kommit upp i rask takt och det började skymma så stannade Nera plötsligt. Versek tog några steg innan han märkte att hon stod still. Han tittade frågande på henne. Hon hade ett uttryck som han inte kände igen. Han tog av sig sin hatt och höjde ett ögonbryn.

”Jag måste tala med mina gudar Versek. Vi är nära nu och jag vill i skenet av dessa nya avslöjanden veta att jag gör rätt. Vänta här vid vägen. Jag kommer tillbaka imorgon bitti.”

Sedan försvann hon ut i skogen och Versek stod kvar och plockade upp sin pipa och tände den. Det här var inte likt henne. Han var orolig. Men han stannade vid vägen.

Snart i Hixanis hålor

fantasy, hobby, inspiration, rollspel, skrivande.

Återigen bjuder jag på en liten stämningstext inför kvällens rollspel. Jag kände att jag var lite för snäll mot mina spelare förra gången så jag tänkte överkompensera ikväll. Men jag ska försöka att inte vara för jävlig

Det dunkla lilla rummet var fullt av folk. Alla var klädda i mörka kåpor och tack vare ljuset från de små lyktorna på bordet i mitten av rummet kastades så många långa skuggor att man kunde tro de var dubbelt så många närvarande.

En av dem höjde sin hand. Handleden var tatuerad av röda lågor. Så började personen tala med en viskande stämma.

”De två som nu har stadens gunst måste vi ta itu med. De kastade vår älskade Nagai tillbaka till den håla han blivit fjättrad i av de eländiga Etindyrkarna. Vår tid var kommen. Den skall komma åter och de två så kallade hjältarna ska få lida.”

Det nickades och mumlades uppskattande från de samlade i mörkret. Det som en gång varit heligt hade med Lysande vägens intåg för hundratals år sedan blivit dömt som ogudaktigt och fel. Nagaidyrkarna hade blivit färre och färre o tvingats under jord. Kulten hade på senare år växt och de hade till slut lyckats väcka sin gud till dess gamla tempel. Det tempel som Lysande Vägen gjort till sitt. Som de smutsat ner.

”Jag vet ett sätt.” sade en av de samlade. Han tog av sig sin huva och blottade ett gyllene hårsvall och ett par vänliga blå ögon. ”De två har ett brokigt förflutet. Jag kände igen dem men låtsades inte veta vilka de var. De har hållit sig unga på någon magisk väg men visst är de dem. De två korparna. Jag har sett deras ansikten i mina mardrömmar som barn. Det var de som brände ner mitt hem när jag var barn. Det finns fortarande ett straff som väntar på dem i min hemstad Hixani. Frågan är bara hur vi får dit dem.”

Mannen tog upp sin huva igen. Det mumlades och viskades återigen i det lilla rummet. Från bakre delen av rummet hördes en liten stämma. De framför i sina kåpor flyttade sig åt sidan så gott det gick så den lille personen kunde komma fram. När huvan togs av blottades huvudet av en liten gumma med grått hår i en knut och hon log. Hon hade vackra tänder.

”Mina systrar och bröder. Som ni vet så äger jag ett litet apotek. Jag kan se till att de sover gott och inte vaknar på ett tag.”

En stor gestalt steg fram vid hennes sida. Han tog också av sig sin huva.

”Jag har ett skepp som seglar mot Hixani om tre dagar. Det finns plats åt dem där.”

Församlingen nickade och mumlade uppskattande. Den som talat först och inte tagit av sig sin huva höjde åter sina händer. Alla tystnade på det ordlösa kommandot från deras ledare.

”Så blir det. De kommer möta sitt öde i Hixanis hålor. Hos Lindormen därunder. Må Nagai åter brinna i våra hjärtan!”

Ljusen blåstes ut och rummet blev mörkt. Ljudet av en dörr som öppnades hördes och rummet tömdes utan att fler ord yttrades. En plan var satt i verket. Snart skulle de två korparna inte flyga så högt på sina skitiga vingar.

Karta över en fantasivärld

fantasy, hobby, inspiration, kul, rollspel, teckning

Jag fortsätter med rollspelsrelaterade inlägg ett tag till. Denna gången handlar det om det ultimata pre-gps-verktyget för att inte gå vilse eller för att få en överblick över vad som egentligen finns i världen. Eller om man helt enkelt gillar att titta på kustremsor.

Vi ska som tidigare nämnt spela Fantasy! Old School Gaming på lördag. Men det var egentligen tänkt i våras att hösten skulle inledas med Drakar och Demoner. Men eftersom mina böcker försvunnit under åren och att vinna en auktion på tradera är över min budget samt att jag inte har lust eller möjlighet att skriva ut de pdf-er som finns på Riotminds sida så fick jag överge den idén. Fast ändå inte…

Rollspel är inte regelsystem endast. Vad var det med Drakar och Demoner som jag ville berätta? Storyn hade jag. Och även om man inte använder DoDs regelsystem så kan man ju härja runt i Ereb Altor ändå! Så så blev det…

Men jag ville ha en karta. Och som sagt… Att skriva ut var inte ett alternativ, samt att jag ville ha det större än ett A4. Då får man så gott sätta sig ner och göra en egen som kartritarna i gamla tider. Nästan… Jag använde min ipad.

ereb1

Först en grovskiss med en hederlig blyertspenna för att sedan med paddans hjälp komma närmre och få rätt på kusterna, bergen och skogarna. Nu blev det inte helt och hållet likadant som i böckerna om Ereb Altor. Men det gör inget. För i och med det så blev det mitt Ereb Altor. Efter jag hade renritat, tuschat och suddat bort oönskade linjer så skuggade jag haven, ritade dit städer och andra landmärken och då såg det ut såhär:

ereb2

 

Nu hade jag en karta för mig och mina spelare. Men för att få lite fejkad autenticitet på det hela så tog jag med kartan till jobb och lånade en kopiator. Därefter föråldrade jag pappret med att lägga det i en plåt, hälla kaffe och sump över och låta det dra tills pappret nästan gick isönder. Sedan åkte det in i ugnen på ett par hundra grader i cirka fem minuter. Det torkar snabbt. Efter det kom smådetaljer som man fixade till med droppande vatten från kökskran. En tändare och en spisplatta som stod igång. Resultatet:

ereb3

 

Den är lite roligare att kladda och göra anteckningar på allt eftersom man besöker städer och byar och märker ut var man gömmer eller gräver upp eventuella skatter. Var finns draken? (Om det finns nån drake dvs… Inga spoilers här inte…) Var har vi ett pris på vårt huvud. Vill den snälle SLPn vara så god och visa på vår karta vart hen vill vi ska gå?

Och skulle den förgås så har jag några till i förvar. För säkerhets skull. Man vet aldrig med äventyrare…

I mörkret

fantasy, hobby, inspiration, nördigt, skrivande.

Ett nytt vedträ på brasan fick gnistor att stiga upp ur lågorna för att dö mot natthimlens kyla. Knastret överröstade tystnaden från skogen där de båda slagit läger för natten. Elden de grillade sina kaniner över höll den uråldriga barrskogens mörker och kyla borta. De hade inte pratat mycket under de senaste dagarna. Regnet hade satt en dyster stämning mellan dem när spåret de följde började kallna. Det hade slutat regna nu men de var fortfarande blöta.

   Han var en slank liten man. Klädd i grova kläder och en bredbrättad hatt. Upphängd vid sidan om honom på en gren var en stor brun skinnrock med många fickor. Elden fick hans ansikte att få färg då han var en väldigt blek man. Han hade djupa fåror i ansiktet som ändå inte fick honom att se trött ut. Det var hans ögon. Hans pigga gröna ögon som ständigt var glänsande och pigga som fick ansiktet att lysa upp. Vid hans sida låg två slank vackra kortsvärd. Han höjde blicken mot sin reskamrat. Hon hade blicken starkt fokuserad mot de nu växande lågorna.

    ”Vad tänker du på Nera? Vad sägs om att börja prata med varandra igen? Vi kommer att hitta dem. Vi är nära nu… Jag känner det på mig.”

   Kvinnan mötte hans blick och hennes isblå ögon blixtrade i ren ilska i en sekund innan hon blundade igen. Hon reste sig med ett ryck och kastade pinnen med hennes middag in i skogen där det omedelbart prasslade till. Hon var högrest och bredaxlad. Stolt hållning. Hennes röda hår hängde tungt och blött över hennes axlar. Hon var klädd i rustning och grova tyger och vid hennes sida hängde ett tungt svärd. Över axlarna en päls. Hennes händer knöts så knogarna vitnade. Mannen såg hur hennes käkar spändes i dunklet vid dungens kant. Hans blick drogs mot hennes tatueringar. Han hade aldrig sett sådana tatueringar under hans resor. Var kom hon ifrån? Hon var så tystlåten om sitt ursprung. Elden knastrade inte längre så tystnaden var mer kompakt nu är tidigare. Han ville inte pressa henne. Ville hon inte prata så gjorde hon inte det. Dessutom var han lite rädd för henne, trots att han var över åttio år äldre än henne och betydligt mer berest.

   ”Du vet ingenting, halvalv.” svarade hon tyst till sist. Hade han inte haft så bra hörsel hade han förmodligen inte hört hennes svar. ”Deras spår är kallt. Vi var nära… Så nära när vi lämnade Kardien men nu är det som om de är uppslukade av jorden. Någonstans i de berg vi har framför oss finns de. Och de bergen är stora.”

  ”De kanske har blivit dräpta. Med tanke på vad jag lärt mig om dessa två så lär du knappast vara den enda som svurit hämnd.”

   Nera drog sitt svärd och tittade på hur lågornas reflektion lekte i den putsade klingan. Hon viskade tyst för sig själv, så lågt att till och med hans skarpa öron inte kunde höra vad hon sade. Men han kände hur alla håren på hans nacka ställde sig upp och en kyla drog in i lägret trots elden. Runorna i svärdets hjalt började glöda i grönt. Hennes blick hårdnade när hon såg in i lågornas lek och till sist med ett hårt rytande satte hon svärdet i elden och svor en lång ramsa som fick honom att önska att han var döv.

   ”Kontakten är bruten Versek! Må Mol nå mina drömmar om jag förstår hur detta kunnat ske. I tio år har jag sökt efter dem. I fem år har jag haft en kontakt som fått mig närmre och närmre. Och nu, efter detta oväder så är det som om de inte fanns mer. Borta! Slukade av Ghaeril. Men det kan de inte vara… Det skulle jag känt…”

   Han förstod sig inte på hennes magi. Men han förstod att den var mäktig och sann. Han delade sin kanin i två delar och gav henne den ena halvan.

   ”Så de är inte dräpta, men den länk du haft till dem är bruten på något sätt… Då får vi spåra dem på det gamla hederliga viset. Vilken tur att du har en vildmarksman och halvalv till vän. Det finns inte så många vägar upp i och genom Aidnebergen. Och med tanke på att du sade att de senast färdades tillsammans med ett större sällskap igen så är det säkert någon som sett dem. Om inte så lämnar många män många fotavtryck efter sig. Sätt dig nu Nera och ta ditt svärd ur elden. Ät och sedan vilar vi och låter elden torka våra kläder. Imorgon hittar vi nya spår. Jag lovar.”

  Hon blängde på honom men satte sig ner och tog sitt svärd ur elden och stack det tillbaka i sin skida. Hon hände av sig sin päls och sina stövlar och lutade sig tillbaka mot den stora välta stock hon hade bakom sig. Hon tog en tugga av kaninen. Versek slappnade av lite grann. Hon var så hetlevrad. Blodet brann i henne. Hon var så stark och så målmedveten. Det var bara synd att hennes mål var hämnd. Men han hade svurit att hjälpa henne få sin dom över de två korparna som hon kallade dem. De två nidingar som dräpt alla hon hållit kär. De som bränt hennes by. Men var denna byn låg och för hur länge sedan det var hade hon inte berättat.

   Nera tittade upp i skyn. Mellan grantopparna som omringade den lilla gläntan de låg i syntes ingen av månarna. Bara stjärnor och mörker. Innan hon somnade bad hon en liten bön till Narja för hennes dräpta fränders väl.

   Versek såg henne somna in. Han lade de sista vedträna på brasan innan han också lade sig tillrätta för att halvsova. De skulle hitta ett spår nästa morgon. Eller i alla fall under dagen. Han drog sina kortsvärd närmre och blundade.

Faelbrin_the_Protector_by_perkan

… I mörkret utanför eldens ljus räckvidd, mellan två mäktiga stenar stod en skepnad som betraktade de båda. En skugga blott, eller mer. Med två illvilliga ögon som glödde intresserat och ett leende som var fullt av hunger…