Så sjukt taggad

I morgon kommer det vara första gången på väldigt länge som Mugshot åter igen sitter på scen. Jag ser verkligen fram emot det.

Klockan sex är det sagt att vi ska börja lira. Jag räknar timmarna. Jag är så otroligt peppad över att vi äntligen kommer igång igen. Jag har saknat det mer än vad jag trodde att jag gjort. Det var cirka två år sedan vi körde vårt sista set. Jag kommer inte ens ihåg var det var eller exakt när. Skit samma egentligen. Vi har planer för i sommar och i höst. Vi ska spela in några låtar och bränna en hel del skivor som vi kan både ge och skänka bort. Vi har också en förhoppning om att innan sommaren är slut ha lagt upp en eller ett par låtar på spotify. Men nu går jag händelserna i förskott…

I morgon plockar min vän Basse upp mig och så kör vi in till Ängelholm och sätter oss och fixar och donar lite grann med ljud och sånt. Och sen kommer det bli en askul kväll. Vi har gott om nya låtar. (Nya för oss. Vi har inget eget material än.) Vi har kvar en hel del av våra gamla favoriter också.

Så kom till el Greco i Änglholm i morgon och lyssna. Ät gott. Drick gott. Njut. Ha kul. Det tänker jag ha.

Mina vänners Shoggoth

En sak som är kul med kreativa vänner är att det ofta händer roliga saker. Två kompisar till mig har gjort en skräckfilm och i morgon ska jag gå på filmpremiär, tillhörande lunch och fest på kvällen. 

De började prata om det tidigt  somras. Filmprojektet. I slutet av augusti hade de fått tillräckligt med frivilliga vänner som hjälpte till som skådisar eller annat som kunde vara till hjälp. Och efter efterproduktionen, klippning, originalmusik, diverse fixande och trixande, så har nu filmen premiär på Röda Kvarn i Ängelholm i morgon förmiddag.

Jag blev ombedd att skriva något för att läsa upp strax innan filmen sätts igång. En stor ära för mig. Senare blev jag tillfrågad om jag kunde tänka mig vara typ värd för dem. Presentera skådespelarna och filmskaparna på bion och lite sånt. Självklart! I morgon kommer bli otroligt kul. Jag vet inte riktigt hur många biljetter de sålt men jag tror att det finns platser kvar om man vill se filmen. Gillar man skräckfilm inspirerad av Lovecrafts Chtulhu-mythos och 80-tals slashers så var på Röda kvarn i Ängelholm strax innan tio imorgon.

Man kan läsa lite till om mina vänner i dagens tidning. Här är en länk till HD!

Jag fick lida i lördags

I lördags trodde jag att jag skulle åka till Bakken med några arbetskompisar men det visade sig att jag hade oerhört fel. Mitt i en öl innan båten gick kände jag en fast hand på min axel. Ett gott gäng hade dykt upp för att bortföra mig mot min svensexa.

Jag blev tidigt upplyst om att jag skulle dricka en bloody mary i timmen. Jag hatar bloody mary. Hur kan någon tycka om detta elände? Jag blev hemkörd och fick i en tärningslek där alla regler var lika lösa och påhittade som de var mot mig en ny outfit som var mer passande ett svensexeoffer.

Jag fick bland annat rensa ogräs på en åker. Under tiden satt de andra vid bilen och sköt mot mig med airsoftgevär. Jag skriver mot mig. De var lite fulla. De av dem som hade vana av airsoftvapen spelar i ett lag som inte är så bra på att träffa ändå. Jag kände en träff totalt.

Jag fick även ragga flickor på stan. Jag fick gipsade armar och blev iklädd byxor utan fickor och skulle lura folk att i närheten av en bankomat hjälpa mig upp med kortet. Ingen gick på det tricket dock. Men jag fick fyra flickor med mig till bilen. Så antingen sitter de gamla takterna i eller så var det av medlidande. Jo… Det var nog av medlidande…

När jag kördes runt fick jag sitta i bagaget. Här är en bild när jag inte njuter av en bloody mary. Det gick inte lättare när man inte såg den.

Till sist gick färden till Helsingör där jag efter en tid fick på mig mina egna kläder. På båten fick jag tillåtelse att ta av mig gipset. Nätat gips som stöttas av bambupinnar sitter rätt så bra så jag lite sår här och där över armarna. Det gick snabbt till detta stadiet:

Jag vet att vi åt någonstans och jag minns att vi besökte en strippklubb. Men allt efter landstigning i Helsingör är suddiga brottstycken av minnen. Dock så hade ju mina vänner med sig kameror så jag antar att jag kommer få större klarhet i mina äventyr någon dag. Jag var tydligen hemma vid halv fyra på morgonen. På söndagen vaknade jag vid ett, mådde otroligt dåligt och hade en totalförstörd rygg.
Men jag hade kul så länge jag minns.

Igår var jag fortfarande lite efter. Idag börjar jag må bra. Tack mina vänner. Jag kan tyvärr inte säga tack för en oförglömlig kväll. Eftersom det mesta är suddigt. Men tack för en riktig svensexa.

Följ min blogg med bloglovin

Minnen och sol.

Igår, uppe vid Pålsjö slott samlades en skara människor som har det gemensamt att de alla tog studenten från Rönnowska skolans medieprogram 1999. Jag var en av dem.

Gamla vänner och klasskamrater som försvann lika mycket som jag gjorde det för dem hade en riktigt fin picknick i solskenet. Vissa av dem har man träffat några gånger i och för sig men det är alltid kul att ses.

Även om jag inte hörde ett enda Tomas Ledin-citat (Vad gör du nu för tiden, varför hör du aldrig av dig?) så var det självklart så snacket gick. Alla var ju nyfikna. Vem jobbade inom media? vad gjorde man annars? Hade man familj? Barn? Var bodde man?

Tiden hade gått men alla såg på något sätt ändå likadana ut, trots att det är tolv år sedan man sågs sist. Folk började droppa av en efter en och till slut var vi ett gäng som begav oss till The Tivoli. Vi åt och drack ett par öl och så började folk droppa av igen så smått. Vi sista sju gick när artonåringarna började invadera stället. Vi gick när de tretton år yngre versionerna av oss hade stått i kön utanför och tryckt. Man blir onekligen äldre. Till alla gamla klasskamrater: Det var otroligt kul att ses…

Följ min blogg med bloglovin

Att man aldrig lär sig.

Jag har ett väldigt kluvet förhållande till stadsfestivaler. Å ena sidan kan jag gilla musiken och kanske ett jippo eller två. Å andra sidan så hatar, verkligen hatar jag folksamlingar.

Stadsfestivaler är inte ett myller av olika intryck. Vi gick från söder till norra hamnen och såg samma skinnväskor, samma tröjor, samma smycken, samma langosvagnar och samma panflöjtsindianer med jämna mellanrum hela vägen. Hade det inte varit bättre om festivalarrangörerna hade fått sortera lite i vilka som satte upp sina erbjudande och kanske sprida ut allt över stan. Så att vart man än gick så var det en ny uppleelse och inte samma skit överallt? Bara en tanke…

Jag åt också min första langos. Det var en äkta langos. Så stod det i alla fall på vagnen där de såldes. Till skillnad från originallangos som det stod på en annan vagn. Jag åt inte upp den. Det var som en dålig micropizza som parat sig med ett wienerbröd och badat i flott. Ingenting jag kommer göra om.

Vi beslutade oss för att fly staden och besöka Ängelholm istället. Det var väldigt kul tills vi skulle av tåget.
En hord av skrikande och pressande människor skulle in i tåget innan någon hunnit komma av. Det var som att pressa sig igenom en vägg av kött. Folk i myllret hade panik. Man såg folk slitas ifrån varandra. Kvinnor klarade sig fast i väggarna för att inte trampas ner. Folk drog i väskor och kläder för att rycka sig framåt och för att se till att kläder och väskor följde samma väg som ägarna genom kaoset.

Festivalarrangörerna kanske skulle satt upp några räcken eller något som konsertarrangörer använder för att undvika att folk pressas till döds. Det hade behövts vid perrongerna sent om natten vid stadsfestivalen. Strax ovanför trapporna stod det ett gäng poliser. Leona bad en av dem att gå ner och kolla till kaoset. Vem vet om någon blivit nertrampad eller om någon inte kunnat komma av tåget och mot sin vilja fortsatt mot Malmö…

Snart är det Malmöfestivalen. Ska jag dit? Jag som hatar folksamlingar och utvattnad öl… Kanske. Som sagt. Om det visar sig att ett riktigt bra band spelar en dag, artister jag jättegärna vill se så kan jag tänka mig att avlägga en snabb visit. Annars… Nej.

Helsingborgsfestivalen är över. Jag var nere på den sammanlagt en och en halv timme och jag fick mer än nog.

Följ min blogg med bloglovin

Suprajs

I lördags var det överraskningsfest för Basse och hans kompis Pidde som båda fyller trettio. Jag och Leona var lekledare för kvällen. Jag kan säga direkt att det var omöjligt att anordna lekar för de nästan hundra personer som var där. Vi fixade snapsvisor. Vi lämnade hemliga uppdrag åt gästerna under deras tallrikar men det roligaste var när vi lät Basse och Pidde tävla mot varandra och de resterande nittiofem gästerna hejade på.

Det blev bildspel och tal. Det blev musik och dans. Och ja… Det blev en väldigt lyckad kväll.
Festen har planerats sen november så att så många människor har hållit det hemligt så länge är ett mirakel.

Jag och Basse spelade en del under kvällen. Idag blir det rep. Det hoppas jag i alla fall. Jag kom på igår att jag glömde mina munspel och mikrofoner på festen så jag hoppas att en ärlig människa har tagit hand om dem.

Följ min blogg med bloglovin

förberedelser

Det är nyårsafton i morgon. Det är nog min favorithögtid egentligen. Det där magiska ögonblicket vid tolvslaget när man känner sig nytvättad och en hel framtid viker ut sig framför en och allt som finns är möjligheter och hopp… Men nog om sentimentalitet.

Det är vi som kommer ha folk hemma i år. Idag kommer bord och stolar hit. Jag kommer städa det sista som behövs städas och baka efterrätt. Jag kunde inte riktigt bestämma mig så det blir tre olika sorters tårtor. Och för att undvika hysterin på systembolaget gör jag en vinraid hemma hos föräldrarna. Jag hoppas de också har kakfat att låna ut. Vi har inte tillräckligt med tallrikar att avvara.

Jag är rätt så seg men om man bara tar det lugnt och fint så kommer det nog inte bli några problem. Men nu har jag inte tid att sitta här längre. Jag har en lägenhet att dammsuga.

Dörrarna stängs. Andra dörrar öppnas.

Vart ska vi gå nu?

Vårt lokala vattenhål, även känt som Nick´s, har gått i graven. Nya ägare och ett nytt koncept. Död åt en institution som varit rock n´roll i tjugo år. Tydligen ska de nya ägarna satsa på något mer ”klubbigt” var ordet jag hörde. Och det är inte riktigt något jag känner Ängelholm behöver mer av. En liten lokal med Magnus Uggla-remixer och wannabestekare överallt. Jag och Ingemar pratade i lördags då det var sista Nick´s -kvällen om vart vi skulle ta vägen nu.

Vi vill ha en bar. Ett ställe att hänga på. Nu tänker jag inte Cheers. Nu tänker jag till exempel på baren i How I met your mother. Ett skönt ställe som är en bar utan att nödvädigtvis ha ett koncept. Och jag vet att jag riskerar att låta gammal men ett ställe där man kan sitta och snacka med varandra utan att behöva använda teckenspråk efter elva.

Men kanske blir det jättebra med nya Nick´s vad det nu än kommer att heta. Vem vet? Men jag ser bara framför mig något plastigt. Något som inte är oss. Något som spelar dålig musik. För man har sett det förr.

Förr gick vi ofta till Torstens. Det gör vi inte mer av just den anledningen. Vi kan gå till Greken men de stänger rätt så tidigt och vart går vi efteråt?
Tiden får utvisa. Det kanske öppnar en fantastisk bar nånstans. Det finns behov av det.