Hovenweep

Vår sista exkursion denna resa gick till ett område fullt av puebloruiner. Det är ett ställe där det bodde massor av indianer på 1200-talet. Sedan försvann de…

 

Det där med försvinnandet är väl inte helt sant. Men det är ett återkommande tema i alla indianbosättningar vi har tittat på. Hovenweep är en samling av pueblos (indianbyar som består av murade hus) där det har levt över tjugotusen människor som mest. I själva huvudbyn för området tror man att det bott över tvåtusen när kulturen blomstrade. Det har byggts torn och hus i och kring en canyon där det har flutit vatten. Man har anlagt dammsystem för att delvis kontrollera vattenflödet i canyonen, men också för att bevara regnvatten. Det är ett imponerande besök.

Det har bott människor i området i tiotusen år, men det var först på 1100- och 1200-talet som det började byggas hus och torn där.

Man vet inte riktigt varför bosättning efter bosättning har övergivits. Vissa har till och med bränt sina byar när de vandrat vidare. Jag har svårt att begripa att man som stam av människor lägger möda och energi på att bygga hus, ordna med åkrar och gräva Kivas (rituella byggnader) för att sedan, femtio år efter det är klart, bara lämna det åt sitt öde… Vissa byar har inte ens blivit färdigbyggda. Vissa har haft rinnande vatten…

Man misstänker att det har att göra med några år av torka. Delvis. Indianerna har haft bra kommunikationer med varandra. Och de som drabbats hårt av torkan har kanske lämnat sin by för att bege sig till där det är bördigt. Dessa områden kanske har blivit odlade för hårt och därmed utarmat marken. Kanske har det blivit förslitningar när områden överbefolkats. Det kan vara religiösa motiv…

Man vet bara att runt slutet på 1200-talet, eller mitten av 1300-talet och i några fall, i början på 1400-talet så har stora bosättningar övergivits. Folket har vandrat österut mot Rio Grande eller söderut mot Mexiko.

Efter en tid har Apache och Navajo vandrat ner norrifrån.

Det är spännande. Det handlar om så rika kulturer, med krukmakeri där de ansträngt sig för att göra det vackert. Sagor och myter och Kachinas, andeväsen i bergen. Det har gjorts kanalsystem. Det har ristats i stenväggar. Det har murats och odlats. Det har spelats bollsporter…

Och nu är det borta.

Men på senare år har forskningen om dessa kulturer börjat prata med dagens Zuni och Hopiindianer, som är ättlingar till pueblokulturerna Anasazi och Sinagua. Deras nerärvda historia och kultur kanske kan ge ledtrådar till vad som hände.

 

Halva dagen har vi haft ledigt. Imorgon är det en resdag. Vi ska tillbaka hela vägen till där vi började. Jag vet inte när vi kommer fram. Blir det ett inlägg imorgon blir det bilder från de senaste dagarna. Och händer det något spännande på vägen så kommer det med det också. Såklart. Men det blir nog sängen fort. På måndag är det examination.

Ett stort hål och stenstubbar

Dagens exkursion ledde åt öster längs bitar av den gamla klassiska Route 66. Första stoppet var på Berringer Meteor Crater. Andra och de många efterföljande stoppen var i Petrified Forest National Park.

För 50 000 år sedan störtade det en meteor rakt ner i Amerika. Det hette ju inte Amerika då, men ni vet… Kraften på nedslaget resulterade i en krater som är 1,3 km i diameter och 180 meter djup. Det är väl inget, tänker ni svenskar. Nej, våra kratrar är större. Siljanringen är som jag tidigare skrivit ett resultat av ett meteornedslag. Och i Småland ligger sjön Mien, som också är en meteorkrater. Men Berringers krater är den bäst bevarade, och den krater som löste många frågor vetenskapen hade om meteorkratrar.

Förr trodde man att det var resultat av vulkanisk aktivitet. Jordlagrena i toppen är helt omkullkastade och det var först när man jämförde med kratrar från atombombsprovsprängningar som pusselbitarna föll på plats.

Vi tog oss vidare till Petrified Forest National Park. Området kallas också Painted Desert. Den målade öknen. Och det är lätt att förstå att det namnet tillkommit.

Hela parken är helt fantastisk. Hade jag åkt själv hade jag förmodligen stannat vid varenda utsiktspunkt. Varför heter det då Petrified Forest. Där finns ju ingen skog. Men det har funnits i närheten. Hela öknen har legat under vatten i en träskliknande miljö under trias (250 miljoner år sen). Då har träd förts nedströms och fastnat i dyn och därefter i ett syrefattigt klimat, tillsammans med vulkanisk aktivitet, sugit upp kisel ur grundvattnet genom askan. Så trädstockarna har blivit helt förstenade. Man hittar både småbitar och stora stammar som ligger strödda i öknen.

De olika lagrenas färg kommer från olika mineral som dominerar de olika lagrena under tiden de sedimenterat. De röda lagrena beror på järn. Det rödaste mineralet heter hematit. Det svarta kan bero på järn som inte kommit i kontakt med syre. Det vill säga inte rostat. Eller så beror det på kol eller mangan. De vita lagrena är rika på kvarts. Den största orsaken till de formationer som syns på bilderna är kraftiga åskstormar som gör att vatten forsar fram genom ett torrt landskap och vittrar och eroderar den mjuka berggrunden.

Vi besökte även en indianbosättning som anlades på 1200-talet. Alltså efter de flesta bosättningarna övergivits redan. Det jag fastnade för där var deras hällristningar i en svart fernissa som stenarna har i det området.

Det har varit en lång dag. Vägen hem tog lååååång tid att köra. Vi tre studentchaufförer gick och hittade en bbq-restaurang och åt och tog en öl. Vi handlade efteråt. Imorgon ska vi spendera hela dagen i Grand Canyon. Då är det viktigt med vatten. Jag tror aldrig jag har druckit så här mycket vatten. Det är inte jättevarmt här i Flagstaff. Speciellt inte efter solen gått ner. Men under de stunder på dagen när man står still ett litet tag uppsöker man skugga och dricker vatten.

 

Ur askan, i grönskan. Ur grönskan, ur glömskan.

I Västmanland ligger Fermansbo urskog. Till större delen en grönskande, djup skog, till synes orörd av människohand. Stora delar av den brann upp för tre år sedan. Vi var där för att se hur skogen återhämtat sig. Därefter for vi till Bergslagen.

Jag skrev ”till synes orörd” eftersom, om man ska vara petig, så är Fermansbo urskog ingen urskog. Med ett tränat öga och en stor portion erfarenhet kan man hitta lämningar av kolmilor begravna under mossan. Över tretton tusen hektar brann ner och man kan fortfarande se tydliga spår.

Bilden är tagen precis på gränsen till där elden till slut kunde släckas. Tallarna i området där klarade sig relativt ok, men de flesta granarna har dött. Tallars bark är tjockare och kan klara en brand bättre. Det största hotet är att barren brinner upp. Och där har tallarna också en fördel. En tall kan klara sig om 70% av barren brinner upp. En gran klarar sig inte om mer än 30% går upp i rök.

Området där elden härjade som värst har nyligen blivit ett naturreservat. Hälleskogsbrännan.

Nu är det tre år sedan branden ödelade området och det finns gott om grönska. Året efter branden blommade brandnävan. Den gynnas av skogsbrand och fröerna kräver hetta för att kunna gro. En skogsbrand kallas på ekologspråk för en störning. Efter en störning sätter en successionsordning igång. Ur den brända marken, som i hettan frigör en massa näringsämnen, kommer först små risväxter, som ljung och blåbär. Viss mossa börjar ta sig så smått. Men eftersom all förna (allt skrofs på marken i skogen) har brunnit upp så har mossa ingen möjlighet att ta sig upp på stenarna. Det ser märkligt ut när stenarna ligger nakna i ett grönt landskap. Sedan börjar björkar spira. Även asp och sälg visar sina gröna små löv. Efter tre år når den genomsnittliga björken en ungefär till midjehöjd. De svärtade träden står kvar, nakna, tills de faller av egen tyngd.

 

Vi besökte senare Nya Lapphyttan i Norberg. Det var i Bergslagen som Sveriges större järnproduktion började på 1100-talet. Det var där man började bryta järnmalm ur berget och framställa järn ur masugnar. (Vänta lite grann, tänker ni. 1100-talet. Det är efter järnåldern ju. Då måste man ju haft järn innan.) Helt rätt. Tidigare hade man haft små blästugnar och framställt järn av malm man hämtat ur sjöar och myrar. Nu hackade man ner sig i berget på jakt efter rostig sten.

Nya Lapphyttan är ett projekt i experimentell arkeologi, samtidigt som det är ett utemuseum. Man försöker rekonstruera masugnen och få den att fungera. Det visar sig vara lättare sagt än gjort. Man började 1994 och misslyckades rätt grovt och det är först nu som man börjar få någorlunda bra resultat.

På den tudelade bilden ser man i nedre halvan den fornlämning av den ursprungliga Lapphyttan som man hittade på 1970-talet. Och ovan ser man den nybyggda masugnen. Det finns fler byggnader runt om. Det var inget enmansjobb eftersom ugnen kördes oavbrutet i flera dygn. Järnet man framställer kallas tackjärn och är poröst och måste ”färskas” för att bli smidbart.

Det är otroligt när man funderar på hur mycket av vår historia som döljs under mossa och skog. Och vad som kan komma fram om man vet vad man ska titta efter. Och även om man lär sig mycket så är det ändå ett pussel där de flesta av bitarna fattas. Då kan experimentell arkeologi vara ett bra verktyg. Leva sig in i historien. Försöka göra som de gjorde då. Lajva på riktigt.

What the Häll?

Vi lämnade Visby tidigt i morse och begav oss uppåt mot Uppland och Västmanland. Dagen har, förutom ett plötsligt ösregn, bjudit på hemligheter höljda i historiens dunkel. Men först… Lite studierelaterat.

En av de stora uppgifterna vi ska göra på denna resa är en kulturarvsanalys. Idag fick vi göra en liten uppvärmning inför denna. Vi befann oss i en kohage och fick frågan: Vad ser ni?

Vi såg först och främst en nutida hage. Och sedan de tydliga gamla dikena. Och stora stenar som plockats bort från jorden och lagts på stenhällar. Alltså drog vi slutsatsen att det var gammalt åkerlandskap. Men hur gammalt? Vi hittade stensättningar och spår av åkerterasser och därför misstänkte vi att det var åkrar från järnåldern.

När man gör en landskapsanalys eller en kulturarvsanalys handlar det om att sätta det man hittar in i ett tidsperspektiv. Hur har landskapet brukats genom historien och varför? Vilka värden finns det? Jag tänker på bonden Bertil vi besökte första dagen, vars tallar från 1600-talet var oerhört värdefulla för honom. Det hade varit helt omöjligt att gissa. Men värdet finns där.

Hällristningarna intill är Sveriges största hällristningslokal med en stor variation i bilderna. Det fanns skepp som visade hur de fiskade med nät. Det fanns fotavtryck och bilder på djur. Hjul och skålgropar.

Morgan inspekterar ett hörn av den stora samlingen. En hel flock studenter kunde gå runt utan att vara ivägen för varandra.

Fiskescenen. Jag vet inte vad djuret längst ner i bilden föreställer. Det kanske är en bäver.

Man vet idag inte varför bronsålderns människor ristade dessa bilder. Flera bildteman går igen på flera ställen i Sverige vilket tyder på någon form av tradition. Men var det konst? Eller ett hjälpmedel till berättarkulturen? Kanske är det scener och personer från den tidens mytologi. Vi har ingen aning. Det börjar dock misstänkas att den röda färgen är ett modernt påfund. De ställen där ristningarna inte är ifyllda och man tillför ljus ur en viss vinkel ”reser sig” ur stenen och blir tydliga trots att de inte är mer än ett par millimeter djupa.

Avslutningsvis besökte vi Anundshög. Sveriges största gravhög. (Men vänta nu; säger en relativt uppmärksam läsare. Besökte ni inte den igår?) Nej. Det var Sveriges största gravröse. Det är en stor skillnad. Den ena ät jordtäckt. Den andra inte. Anundshög är i alla fall en gnutta högre än högsta gravhögen i Uppsala. (Den hade varit högre om den inte blivit utsatt för rovgrävning, vilket kapade toppen.) Den är daterad till 500-talet och man har hittar boplatser under den. Det är ett tecken på att det i trakten har levt (och dött) väldigt betydande eller mäktiga personer. Hög status.

Framför gravhögen, ut mot det som var vägen på 500-talet står en runsten. Det var också en maktsymbol. Det var inte vem som helst som kunde resa en runsten. På bilden står Oscar och läser runor. Anundshög ligger och ståtar i bakgrunden.

Där myter kan födas

På södra Gotland finns en plats som heter Ljugarn. Där finns ett raukfält och det är otroligt. 

Innan jag börjar skönmåla detta ställe bör jag komma med en något sånär vetenskaplig förklaring först. Gotlands berggrund består till största del av kalksten som är lite över 400 miljoner år gammal. Det är till viss del gammalt rev och stenen består alltså av rester av djur och organismer som levde innan den första dinosaurien såg världens ljus.

På grund av olikheterna i organismerna blev stenen olika hård och känslig mot vittring. Under de årtusenden som det som är Östersjön idag har höjts och sänkts har den mjuka kalkstenen vittrat bort till stor del och låtit dessa konstiga klumpar av hårdare revkalksten stå kvar som sagofihurer vid kusten. (Och även lite inne på ön. Östersjön har under en pseudonym täckt nästan hela Gotland.)

När man går runt bland dessa skrovliga stenstoder känns det som om man befinner sig i en sagovärld. Man tycker sig se ansikten och figurer i stenen som om det var jättar som somnat på stranden efter ett månskensdopp och stelnat i soluppgången. Jag måste dit igen. Jag vill sitta där i flera timmar och inspireras.

 

En annan plats höljd i viss mystik vi besökt idag är Skandinaviens största fornborg, Torsburg. Ordet fornborg är lite vanskligt eftersom man inte vet om det har varit ett försvarsverk i egentlig mening. Det finns nämligen inga spår av byggnader innanför muren. Som om Man skulle komma in genom Visby ringmur för att bara se en välklippt gräsmatta. Det är inte så vettigt. Så vad har varit fornborgarnas funktion? Man vet helt enkelt inte. Man vet att de kommer från folkvandringstiden. Alltså ca 500-600 f.Kr. Har de varit handelsplatser? Rituella platser? Ett ställe som herdar tog sin boskap under krigstid? Ingen aning. Det är spännande.

Här är en bild av krönet av den ca 2 km långa vallen/muren som omgärdar Torsburg. På sitt högsta ställe är den 7 meter. Det är kul att rekordresan fortsätter. Efter LÄNGSTA soffan och HÖGSTA gravröset, har vi nu sett STÖRSTA fornborgen. Kommer detta hålla i sig?

Vi har gått och gått på Gotland

Vi vaknade i Visby. Vi fick en vandringstur i de gamla medeltida delarna ledda av vår lärare, Per Connelid. Det var riktigt intressant. Sedan begav vi oss söderut.

Visby ringmur började byggas på slutet av 1100-talet. Ner mot hamnen först. Där Almedalen ligger idag var en gång i tiden en stor vikingatida hamn. Staden, som inte var knuten till ett land var helt sin egen och rikedomen och handeln blomstrade. Det var först när köpmännen som styrde började knyta mer och mer avtal med Hansan och tyska furstar som det började knorras. Och när de ville börja skatta och tulla de Gotländska bönderna tog det hus i helvete och det ledde till inbördeskrig. De med pengarna vann och sedan började man lägga i en högre växel på murbyggadet.

Visby är en väldigt mysig stad med kulturarvet synligt överallt och det är riktigt kul att vandra mellan medeltida kyrkruiner och gatan där Pippi spelades in.

Marktornen, de utan portar kom till lite senare.

Vi träffade under eftermiddagen en arkeolog, Jonas Paulsson, som de senaste åren arbetat med metalldetektor i Sverige, men främst på Gotland, i ett projekt som heter ”Ett hotat kulturarv”. Jag hade ingen aning om att kulturfyndsplundringar gjordes systematiskt i Sverige idag. Men det är ett problem att fynden från brons- och järnålder försvinner och dyker upp på (till exempel) Schweiziska auktionssajter. En myntskatt får nämligen högre vetenskapligt värde ju mer komplett den är.

I Sverige har vi idag ett system att när något är identifierat som en fornlämning så registrerar vi den och låter den vara. De ska inte grävas ut om de absolut inte anses tillföra något nytt till forskningen. Därför, om man hittar en bronsåldersgrav så kontaktar man Riksantikvariet och så säger de något i stol med: ”Tack då vet vi. Rör den inte tack.”

Dessa registreringar är offentliga handlingar och kan nu lätt kommas åt på deras hemsida. Jag har varit där ofta. Mycket i studiesyfte, men också för att det är kul och intressant. Den där högen på ängen bakom ditt hus där ungarna åker tefat… Vad kan det vara? Tyvärr används dessa uppgifter också i skurkstreck och ljusskygga aktiviteter.

Förhoppningsvis så får man (vi) bukt med problemet och kulturskatter hamnar där de hör hemma. Det är genom myntskatter som man har kunnat placera skandinaviska sjöfarare på olika ställen i tiden. Hur har annars arabiska och västeuropeiska silvermynt hamnat i en åker på södra Gotland?

Vetenskapen och mysteriet

Jag har läst till landskapsvetare i snart ett år. Jag har lärt mig så oerhört mycket om vår värld och natur. Det som lockade i naturen innan jag började plugga var lugnet, mystiken och miraklet som man bara hade vaga aningar om hur det fungerade. 

Så nu när jag har fått lära mig om ekologiska nischer, subduktionszoner, drumliner och kvävets kretslopp… Har magin försvunnit?

hammarsjö

Absolut inte! Jag blir mer hänförd och glad när jag är ute. Att ha en större förståelse höjer upplevelsevärdet. (Det gäller nog det mesta förutom trollkarlsföreställningar.) Jag kan se en historia. Jag kan se orsak och verkan. Jag kan se ett djup i tiden som jag inte ens visste existerade tidigare. Och då har jag bara börjat. Tänk så mycket som är kvar att lära.

väderbitentallpåklippa

Jag har fått nya intressen. Helt plötsligt plockar man stenar längs vägen för att titta på och spekulera över. Jag och några kurskamrater konstaterade att det blir lättare att studera om man låter den barnsliga förtjusningen för saker få lite spelrum. Det blir sannerligen roligare.

åkrarochängar

Just nu skriver jag på en landskapshistorisk syntes. Det är en kort rapport om en by och dess historia från år tusen fram till idag, med fokus på vegetation, markanvändning och demografi. Det är en del att göra. Men även om man som student sitter och kliar sig i håret och bläddrar i böcker för att hitta något att förankra sina teorier i, så slås jag ibland av insikten att: Fan! Här sitter jag och har teorier om ett landskaps utveckling på artonhundratalet!

Då sträcker jag lite på mig.

solgenommoln

Men även med allt detta så klarar jag fortfarande av att koppla bort trofiska kaskader, mekanisk vittring och primärproducenter när jag sätter mig någonstans i skogen. Då öppnar jag upp för miraklet att vi är här. Och att vi har en fantastisk natur omkring oss. För vetenskapen är bara ett sätt att förklara hur magin funkar.

Det spelar ingen roll att man får visat hur kaninen får plats i hatten. Det är ändå ett förbaskat bra trick.

skogsbäck

En skolutflykt till Öland

Det är kanske ett lite barnsligt ord att använda när man åker fyra dagar till Öland med högskolan för att åka ut på ett flertal exkursioner och ett studiebesök. Men det lät bättre än att använda ordet klassresa. 

Vi åkte inte direkt till Öland. Vi körde först norrut till Ryd och gjorde en exkursion ut på en mosse där. Vi lärde oss om växter och djur där samt hur den typen av ekosystem skiljer sig från andra. Jag tänker inte gå in på detaljer här. Vi fick i alla fall studera växtligheten med smårutor. Små träramar på en halv gånger en halv meter, där man studerar och räknar all växtlighet inom. Det är en hel del man inte vet. Men för varje gång man studerar växtlighet på det viset lär man sig fler och fler arter.

Intill denna mosse fanns det en gammal bilkyrkogård som tydligen är en slags attraktion. Det kan jag förstå. Det var också väldigt häftigt. Mina tankar for åt skandinavisk postapokalyps såsom den ofta porträtteras i svenska rollspel som t.ex. Mutant.

ryds-mosse dod-traktor

Resan till Öland var verkligen inte en lugn resa för att lära känna varandra och kolla på lite natur och så… Det var tidiga morgnar till sena eftermiddagar med olika exkursioner i bland annat landskapshistoria, beteendeekologi med inrikting på fåglar, växtsamhällen på alvaret och dessutom en nattvandring för att kolla på spindlar och kryp. Vi var också på ett studiebesök på Ottenby fågelstation på Ölands södra udde, där de ringmärker fåglar. Hela resan har varit intensiv och lärorik. Och framför allt kul.

hastar-pa-alvaret borgs-by

Men visst lärde vi känna varandra under resan. Främst de vi delade rum med såklart. Men också de vi hade grupparbete med. I fredags sammanställde vi all data vi samlat ihop på resan för att skriva en rapport. Det kommer vi fortsätta med på måndag. Min grupps rapport har titeln: Ölandstokens spridning på torr mark på Alvaret. Vi är en grupp på fyra personer som i några timmar lade ut stora rutnät över marken och gick och räknade små buskar på tuvorna. Och vi hade riktigt kul under tiden.

olandstok

Ju mer jag lär mig, desto mer inser jag att jag valt rätt utbildning. Jag överraskar mig själv gång på gång. Jag kan plötsligt ryckas med och tycka att spindlar är vackra. (Inte så att jag låter dem klättra över mina händer och gulla med dem som andra i klassen inte har några problem med.) Eller… Fascinerande är kanske ett bättre ord. Och jag trodde aldrig att jag skulle tycka det var kul att titta på fåglar. Men med rätt motivation och rätt folk runt mig har det nu fötts ett nytt intresse. Vi fyra som delade rum har startat en egen liten fågelskådarklubb. De Nykläckta kallar vi oss. Så jag har köpt mig en fågelbok och en ny bra kikare.

Sand, stjärnor och vatten

Jag läste en artikel som en kompis länkat till på facebook i morse. Och jag har gått och tänkt på den lite då och då under dagen. Det handlar om hur stort allt är.

Utifrån frågan om huruvida det finns fler stjärnor på himlen än sandkorn på jorden kommer man fram till intressanta saker. Om man räknegissar på ett sätt som bara vetenskapsmän kan så kommer man fram till att det i otroligt runda slängar finns sju kvintiljoner och fem hundra kvadriljoner sandkorn på vår jord. De här siffrorna säger mig ingenting förutom att det är en otrolig mängd. Man kan lika gärna använda ”fantasiljoner” som måttstock.

Antalet stjärnor i himlen. Om man kallar det överskådliga universum för himlen så kommer siffran upp i sjuttio tusen miljoners miljoners miljoner. (Vilket tydligen är en betydligt högre siffra.) Det finns fler stjärnor i alla dessa galaxer och kluster än det finns sandkorn på vår jord. Att greppa detta känns ofattbart. Men så kommer det en liten twist mot slutet…

Det finns alltså sjuttio miljoners miljoners miljoner stjärnor i universum (som vi kan se). Lika många vattenmolekyler finns det i endast tio droppar vatten. Tio! Det är väldigt mycket på väldigt lite. Det är helt fantastiskt och mirakulöst detta universum vi lever i.

Jag länkar givetvis till artikeln.

Kent vs. Kundtjänst

Har man en fråga eller en fundering om en produkt bör man höra av sig tycker jag. Det var därför jag skickade detta mailet till via:

”Hej Via. Idag har jag tvättdag och jag använder ert tvättmedel. Visst blir det rent och luktar gott och så men jag har ett problem. Vi är ägare till tre katter som gillar att fälla. Detta hår som sprids i lägenheten försöker vi parera så gott det går med dammsugare och rollers. Men ändå är våra svarta kläder efter tvätt täckta av smått katthår. Det tar liksom bort av det hela renhetsintrycket man söker när man plockar ut tvätten ur maskinen. 

Har ni möjlighet att utveckla ett tvättmedel eller en tillsats till era existerande tvättmedel för oss djurägare? Något som får bort de där envisa håren som sätter sig i kläderna. Jag skäms inte över att vara kattägare. Jag vill bara inte gå runt med deras päls på mig dagligen. Tacksam för svar. Med vänliga hälsningar Kent Johnsen.”

Jag förväntade mig inte något direkt svar. Inte idag i alla fall. Men jag fick ett svar, samtidigt som det svaret kanske inte riktigt kvalificerar som ett fullständigt svar på min fråga. Med tanke på att min fråga kanske kan framstå som aningen oseriös (Jag försäkrar att jag bara försökte slå an en vänskaplig ton. Inte förlöjliga någon eller något. (kanske mig själv.)) så är jag ändå tacksam att de tar min fråga på ett sådant seriöst sätt. Så här lyder svaret:

Hej Kent och tack för din e-post! Katthår är mycket fint och tränger sig in  i tygfibrerna. Är mycket svåra att få bort. Det finns ingen medel som hjälper mot sånt, men givetvis kan jag vidareframföra dina önskemål.

Ha en bra dag

Med vänlig hälsning
VIA Direkt/xxxxx


Nu är ju bara frågan om de vidarebefordrar min fråga till forskning och utveckling. Jag kan se män och kvinnor i vita rockar bland brovrör, bunsenbrännare, E-kolvar och tvättmaskiner samtidigt som det springer runt en massa extra håriga katter runt deras fötter. Allt för att få bukt med en av mänsklighetens stora problem. Katthår som vägrar släppa taget.