förvirring

Har det redan gått en vecka?

allmänt, förvirring, jobb, kul, Livet

I måndags började jag mitt nya jobb på Lantmäteriet. Dagarna har verkligen bara susat fram.

Det har varit väldigt mycket att sätta sig in i. Det har varit väldigt mycket jag inte förstått. Som tur är förstår jag mer idag än vad jag gjorde i måndags. Även om det är rätt så förvirrande. Jag gillar ju att se positivt på saker, och man kan också se det såhär: Efter denna veckan vet jag mer om fastighetsrätter än jag någonsin gjort i hela mitt liv. Och det är ju inte fy skam.

Jag har också en sån himla tur att jag har gått från ett jobb med väldigt trevliga kollegor till att annat jobb med väldigt trevliga kollegor. Det är god sammanhållning på kontoret och det hittas på en massa kul med jämna mellanrum. Den 25e är det spelkväll med pizza. Det ser man fram emot. Jag vet inte om jag ska ta med Ticket to Ride eller Carcassonne… Äh! Jag tar med båda. För säkerhets skull…

Det är tydligen tradition att nyanställda står för luciatåget till jul. Så det får man ju börja öva på så småningom.

Det känns bra det här. Nu har jag ätit en god fredagsmiddag jag kärleksfullt lagat till mig själv och om några timmar och en kaffe går jag ut på byn och tar mig en öl.

Email, RSS Follow

Att uppskatta skönhet

filosofi, forskning, förvirring, funderingar, konst, verkligheten

I morse läste jag en post på Reddit som konstaterade att; egentligen är våra kroppar bara reklampelare för våra gener. Och det är väl till viss del sant. Men det fick mig att börja tänka på vår förmåga att uppskatta skönhet överlag. Och om denna förmåga finns representerad i andra arter på jorden.

Man kan kalla det det estetiska sinnet. Förmågan att kunna uppskatta skönheten, inte bara hos en annan individ av samma art som eventuellt föra ens gener vidare, utan också skönheten i, säg, en fin vas. Det verkar som om, efter lite skummande genom artiklar, att människor är den enda art som kan uppskatta skönheten i vaser. Och i vackra vyer, kubistisk konst, broderier, ferraribilar, katter, tavelramar… Ja listan kan fortsätta.

Om vi återgår till tanken med skönhet som ett verktyg för att föra generna vidare så kan man tänka på påfågeln. Darwins tankar om ”survival of the fittest” funkar inte riktigt där. Så han kom på idén med sexuell selektion. Påfågeln med sin stora vackra svans är en klar nackdel ur en överlevnadssynpunkt. Men honorna ser att hanen lever och frodas trots sin stora plym. Detta kallas handikappsprincipen. Så egentligen är det inte skönheten i plymen honan uppskattar. Det har också visat sig att antalet ”ögon” på svansen spelar stor roll. Här är en artikel från BBC.

Betydelsen av estetik har förändrats över tid. Dels betyder det ”något som gör intryck eller väcker känsla” eller liknande. Här har vi motsatsen i anestesi. Bedövning. Den andra meningen är diskuterad i filosofi och konstvärlden. Det har framkommit att bedömningen av skönhet ligger i ett nätverk i hjärnan som överlappar nätverket man använder när man ska grunna på moral eller sociala koder. Samt att symmetri är viktigt. Här är en artikel av Thomas Jacobsen.

Hur har detta sinne utvecklats? Här kan jag bara sitta och gissa och spekulera, men hey! Det är min blogg så det är det jag tänker göra. Skönhetsideal bland människor har genom tiderna och i olika kulturer tagit sig radikala uttryck. Halsringar och läppringar är klassiska exempel.

Här kommer ju samma faktor som påfågeln visar in. Handikappsprincipen. Det finns ingen vettig anledning till varför man ska ha en så stor ring i sin underläpp, eller varför man ska göra sin hals så lång att man dör om man tar av sig kragen. Klassiska skönhetsideal har annars rört sig i spektrat för vad som kan anses vara ”bra genetiskt material” styrka, smidighet, breda höfter och så vidare. Men det är de biologiska triggers som vi inte kommer bli av med. Vi är djur trots allt.

Symmetri är som sagt viktigt för hur vi uppskattar skönhet. Något som ofta kommer upp är Fibonaccis talsekvens. Spiralen som återfinns i hur mycket som helst som vi tycker om att titta på.

Här visar spiralen på hur man bäst komponerar en landskapsbild. Är det så vi helst vill se landskapet? Men det är ju inte så enkelt. Jag tror att mycket av vår förmåga för att uppskatta skönhet eller konst är att vi som verktygsskapare på stenåldern eller ännu tidigare var tvungna att kunna se ett objekt innan det fanns. Vilken bit flinta passade sig bäst att göra en yxa av. Till att börja med hackade man kanske fram på vinst och förlust. Men efter ett tag kunde en skicklig hantverkare ”se” yxan innan den fanns. Mycket av vår förmåga att uppskatta, och kunna skapa, konst är att kunna se saker som inte finns. Tolka mysterier. Som kubistisk konst, eller till och med expressionism. Vi vet att natthimlen inte ser ut som Van Gogh målade den. Men vi kan förstå hur man skulle kunna vilja måla den så.

Förstå är kanske fel ord. Känna. Att ta ett objekt som flintyxan och uppskatta dess form gjorde redan stenåldersmänniskan. Det har hittats stenyxor som är för stora för att kunna användas på ett vettigt sätt. Det vill säga att redan stenåldersmänniskan haft användning för penisförlängare. Statussymboler, färger för att dekorera, tatueringar. Utsmyckning till ingen nytta annat än den estetiska har följt människan genom tiden. Inga andra djur utsmyckar sig för utsmyckningens skull. Vi har till viss del frikopplat oss från det genetiska racet. Vi kan bygga pråliga bon och bygga våra kroppar för saken skull.

Så vår förmåga att uppskatta skönhet kanske var biologiskt betingad från början, men efterhand som kulturer blomstrade och den kognitiva revolutionen, då språk och liknande utvecklades, ledde människan till där den är idag… Så har vår hjärna som är bra på att hitta mönster och lösa pussel lyckats hitta ett mysterium som den aldrig kommer lösa: Att förstå sig på konst.

Vad är kontentan av det hela? Vad vi uppfattar som vackert är både individuellt och kulturellt betingat. Att kunna uppskatta skönhet för skönhets skull är mänskligt. Jag har ingen aning om hur… Men jag är glad att jag kan.

Email, RSS Follow

GIS

dator, förvirring, geologi, studier, teknik

Under de senaste veckorna har vi läst GIS på landskapsvetarprogrammet. Vad är då det? Geografiska informationssystem. Så mycket mer än bara kartor.

När man ska göra något ute i världen… Bygga en skola, en väg eller liknande. Eller när man vill få fram statistik och data eller analysera någonting, då vill man gärna ha något att jobba med. Där kommer GIS in. Genom att jobba med data och kartmaterial i flera lager och lägga till och dra ifrån kan man få fram enastående resultat. Det kan röra sig om avrinning, jordartsförekomst, topografi, avstånd… Hur mycket som helst.

Här är resultatet av en av övningarna. Den rosa cirkeln visar på det bästa stället att bygga en skola. Hur kom jag fram till det? Först och främst är området väldigt kuperat och det behövdes ett område med relativ plan mark. Skolan skulle inte heller ligga för nära de redan existerande skolorna i området. Och ju närmre en rekreationsanläggning desto bättre. Och istället för att sitta med en enda utskriven papperskarta, linjal, anteckningsblock och hur mycket tid som helst så använder vi datorn.

Andra övningar har visat på hur man använder kartor i statistiska sammanhang.

Dessa fyra koropletkartor har exakt samma data. Det är bara det att vi har ändrat uppdelningen av datan i varje karta. Bilderna ser olika ut. Det är lätt att ljuga i statistik.

Andra övningar har haft att göra med vad kartor bör innehålla. Titel, skalstock, norrpil, med mera.

Vi hade tenta förra veckan. Resultatet har inte kommit än men det känns bra. Kursen avslutas med manuell GPSinmätning och sedan inläsande av detta för att producera en snygg karta med vår insamlade data.

Med en liten handhållen mackapär sprang vi runt i kylan på Näsby fält och knappade in punkter för träd, buskage och översvämmade områden.

Det är verkligen kul (och stundtals hur frustrerande som helst) att sitta i GISprogrammet och med olika rådata till slut få fram en snygg och informativ karta som folk faktiskt kan ha nytta av. Säg att du vill veta var den bördigaste marken fanns i Böstofta under tiden för laga skifte…

Say no more. I got you!

Email, RSS Follow

Den korta storyn… eller…

förvirring, inspiration, litteratur, skrivande.

I början av november, det som många kallar NaNo WriMo, skrev jag att jag i slutet av månaden skulle presentera en kort story istället för att ge mig i kast med det stora åtagande som NaNo är. Så blir det inte. Men nästan…

I mitten av tentapluggandet drabbade inspirationen mig. Jag fick en idé till en sci fi-story. Jag har länge haft lust att skriva sci fi men inte hittat rätt grej. Återigen föll bitar på plats. Brottstycken av gamla rollspelsscenarion, EVE-onlinekaraktärer, anteckningar från andra storys som kunde omplaceras i en annan genre… Allt föll på plats och jag visste vad jag skulle göra. Jag ska (i sinom tid) skriva om Astrid. Storyn har än så länge arbetsnamnet Gemini Beta.

Så istället för att presentera en story i sin helhet, så lägger jag upp en liten bit av det jag skrivit hittills. Ta i beaktning att allt som följer efter detta stycke är ett pågående arbete och långt ifrån en färdig produkt.

 

Det hade tagit nästan två dygn att nå koordinaterna. Två dygn i mörker. Det var som om det inte fanns stjärnor i den här riktningen. Nu hade dock autopilotens lugna röst upplyst Astrid att destinationen var nådd. Hon reste sig från sin slaf och gick ut till den lilla cockpiten. Mörker. Hon svor och tvivlade på äktheten i infon hon köpt. Med ett trött stön sjönk hon ner i stolen och lade fötterna på kontrollpanelen. Hon kopplade in sig och tände de främre strålkastarna. Skeppet fortsatte försiktigt framåt. Hennes lilla skepp lydde hennes vilja. Visst var det en jävla skrothög, men den var hennes och den gjorde vad den skulle.

Rymden var förbannat tom. Vanligtvis rörde hon sig mest i välbekanta asteroidbälten i de innersta systemen i Kheosektorn. Men det var för många andra småföretagare och corphundar som hade börjat häcka där. Det hade blivit dålig stämning. Och givetvis, med ökad trafik steg priserna på bryggorna mellan systemen. Var du inte redan medlem eller anställd av en stor Corp så var du i stort sett körd. Genom gamla kontakter hade hon fått reda på att det eventuellt skulle finnas spår av en död planet i utkanten av ett relativt i övrigt frekventerat system. Hon ville inte utnyttja sitt namn. Hon ville inte komma i kontakt med gamla ”vänner”. Men hon ville inte slita dag ut och dag in i samma asteroidbälten som var och varannan dönick med ett skepp och en gruvdrivare heller.

 

Hon hade sökt upp Leodom. En smugglare och tjuv, och det var det mest smickrande man kunde säga om honom. Han satt i en källarvåning i en av CENTRAcorps stationer. Dessa bjässar som ligger i omloppsbana runt gasjättar. Rymdstationer som ser ut som trissor designade av någon utan ett begrepp om balans och dynamik. CENTRA var en corp som i stort sett styrde Kheosektorn i Civilisationen. Byråkratisk och stel, men de betalade åtminstone för mineralerna. Astrid hade nästan alltid haft mat på bordet. Oftast bestod denna ”mat” av någon form av smaklös näringspuré eller i värsta fall torrfoder. Okej. Ibland hade hon inte mat på bordet. Men hon hade alltid sprit i alla fall.

Lokalen som Leodom satt i var ett enkelt hak som i en snabb procedur kunde maskeras som ett lager om inspektörer skulle närma sig. Han satt i ena hörnet, såklart, klädd i en standard brun arbetsoverall, och drack ur en påse. Spriten här var destillerad på återbrukade spillvätskor från stationen. Astrid skulle aldrig röra det pisset. Hon passade inte in i baren. De som satt här var alla klädda i slitna arbetarkläder. Hon var klädd i svarta cargobyxor och en pilotjacka med korta ärmar. Hennes tatueringar längs de starka underarmarna var av en design som skvallrade att hon antingen kom långt därifrån, eller i alla fall var välberest. Hennes blonda hår var snaggat på sidorna och kort och bångstyrigt uppe på. Hon blev utstirrad. Bartendern tittade ogillande på henne. Hon var en risk. Man såg hur han funderade på bortförklaringar till hennes närvaro om inspektion skulle inträffa.

”Leodom… Det var ett tag sen.” Hon ställde sig framför honom.

Han tittade upp och sedan återvände hans blick till hans slangförsedda påse som låg på bordet.

”Hälsar man inte på gamla vänner?” frågade hon och satte sig mittemot honom.

Han skrattade utan antydan till att vara underhållen.

”Vänner betalar väl sina skulder till varandra? Jag gick ordentligt back sist vi råkades. Du är skyldig mig Astro.”

”Det namnet har du inte rätt att kalla mig. Jag höll mitt löfte. Att saker gick åt helvete när jag väl levererat är utanför mitt ansvar. Det vet du. Hade du…”

Hon avbröts av en blick. Hans ena öga var cybernetiskt. Det såg ut att ha varit en tafflig teknourg som utfört proceduren. Det hade läkt illa och han var mer skelögd nu än sist hon sett honom.

”Fan Leodom. Det fanns inget jag kunde göra. Hade jag stannat när jag väl insett att skiten träffat fläkten så hade vi båda åkt. Du hade gjort precis samma sak i den situationen. Kom inte och säg annat.”

 

Det var lite grann av början på min nya story. Givetvis så ska min inspiration vara spretig och det börjar redan dyka upp glimtar till vad som kan vara en uppföljare till Det gyllene skrinet också. Såklart. Varför skulle det vara lätt?

Email, RSS Follow

Hovenweep

forskning, förvirring, funderingar, resa, studier, verkligheten

Vår sista exkursion denna resa gick till ett område fullt av puebloruiner. Det är ett ställe där det bodde massor av indianer på 1200-talet. Sedan försvann de…

 

Det där med försvinnandet är väl inte helt sant. Men det är ett återkommande tema i alla indianbosättningar vi har tittat på. Hovenweep är en samling av pueblos (indianbyar som består av murade hus) där det har levt över tjugotusen människor som mest. I själva huvudbyn för området tror man att det bott över tvåtusen när kulturen blomstrade. Det har byggts torn och hus i och kring en canyon där det har flutit vatten. Man har anlagt dammsystem för att delvis kontrollera vattenflödet i canyonen, men också för att bevara regnvatten. Det är ett imponerande besök.

Det har bott människor i området i tiotusen år, men det var först på 1100- och 1200-talet som det började byggas hus och torn där.

Man vet inte riktigt varför bosättning efter bosättning har övergivits. Vissa har till och med bränt sina byar när de vandrat vidare. Jag har svårt att begripa att man som stam av människor lägger möda och energi på att bygga hus, ordna med åkrar och gräva Kivas (rituella byggnader) för att sedan, femtio år efter det är klart, bara lämna det åt sitt öde… Vissa byar har inte ens blivit färdigbyggda. Vissa har haft rinnande vatten…

Man misstänker att det har att göra med några år av torka. Delvis. Indianerna har haft bra kommunikationer med varandra. Och de som drabbats hårt av torkan har kanske lämnat sin by för att bege sig till där det är bördigt. Dessa områden kanske har blivit odlade för hårt och därmed utarmat marken. Kanske har det blivit förslitningar när områden överbefolkats. Det kan vara religiösa motiv…

Man vet bara att runt slutet på 1200-talet, eller mitten av 1300-talet och i några fall, i början på 1400-talet så har stora bosättningar övergivits. Folket har vandrat österut mot Rio Grande eller söderut mot Mexiko.

Efter en tid har Apache och Navajo vandrat ner norrifrån.

Det är spännande. Det handlar om så rika kulturer, med krukmakeri där de ansträngt sig för att göra det vackert. Sagor och myter och Kachinas, andeväsen i bergen. Det har gjorts kanalsystem. Det har ristats i stenväggar. Det har murats och odlats. Det har spelats bollsporter…

Och nu är det borta.

Men på senare år har forskningen om dessa kulturer börjat prata med dagens Zuni och Hopiindianer, som är ättlingar till pueblokulturerna Anasazi och Sinagua. Deras nerärvda historia och kultur kanske kan ge ledtrådar till vad som hände.

 

Halva dagen har vi haft ledigt. Imorgon är det en resdag. Vi ska tillbaka hela vägen till där vi började. Jag vet inte när vi kommer fram. Blir det ett inlägg imorgon blir det bilder från de senaste dagarna. Och händer det något spännande på vägen så kommer det med det också. Såklart. Men det blir nog sängen fort. På måndag är det examination.

Email, RSS Follow

What the Häll?

forskning, förvirring, funderingar, studier, verkligheten

Vi lämnade Visby tidigt i morse och begav oss uppåt mot Uppland och Västmanland. Dagen har, förutom ett plötsligt ösregn, bjudit på hemligheter höljda i historiens dunkel. Men först… Lite studierelaterat.

En av de stora uppgifterna vi ska göra på denna resa är en kulturarvsanalys. Idag fick vi göra en liten uppvärmning inför denna. Vi befann oss i en kohage och fick frågan: Vad ser ni?

Vi såg först och främst en nutida hage. Och sedan de tydliga gamla dikena. Och stora stenar som plockats bort från jorden och lagts på stenhällar. Alltså drog vi slutsatsen att det var gammalt åkerlandskap. Men hur gammalt? Vi hittade stensättningar och spår av åkerterasser och därför misstänkte vi att det var åkrar från järnåldern.

När man gör en landskapsanalys eller en kulturarvsanalys handlar det om att sätta det man hittar in i ett tidsperspektiv. Hur har landskapet brukats genom historien och varför? Vilka värden finns det? Jag tänker på bonden Bertil vi besökte första dagen, vars tallar från 1600-talet var oerhört värdefulla för honom. Det hade varit helt omöjligt att gissa. Men värdet finns där.

Hällristningarna intill är Sveriges största hällristningslokal med en stor variation i bilderna. Det fanns skepp som visade hur de fiskade med nät. Det fanns fotavtryck och bilder på djur. Hjul och skålgropar.

Morgan inspekterar ett hörn av den stora samlingen. En hel flock studenter kunde gå runt utan att vara ivägen för varandra.

Fiskescenen. Jag vet inte vad djuret längst ner i bilden föreställer. Det kanske är en bäver.

Man vet idag inte varför bronsålderns människor ristade dessa bilder. Flera bildteman går igen på flera ställen i Sverige vilket tyder på någon form av tradition. Men var det konst? Eller ett hjälpmedel till berättarkulturen? Kanske är det scener och personer från den tidens mytologi. Vi har ingen aning. Det börjar dock misstänkas att den röda färgen är ett modernt påfund. De ställen där ristningarna inte är ifyllda och man tillför ljus ur en viss vinkel ”reser sig” ur stenen och blir tydliga trots att de inte är mer än ett par millimeter djupa.

Avslutningsvis besökte vi Anundshög. Sveriges största gravhög. (Men vänta nu; säger en relativt uppmärksam läsare. Besökte ni inte den igår?) Nej. Det var Sveriges största gravröse. Det är en stor skillnad. Den ena ät jordtäckt. Den andra inte. Anundshög är i alla fall en gnutta högre än högsta gravhögen i Uppsala. (Den hade varit högre om den inte blivit utsatt för rovgrävning, vilket kapade toppen.) Den är daterad till 500-talet och man har hittar boplatser under den. Det är ett tecken på att det i trakten har levt (och dött) väldigt betydande eller mäktiga personer. Hög status.

Framför gravhögen, ut mot det som var vägen på 500-talet står en runsten. Det var också en maktsymbol. Det var inte vem som helst som kunde resa en runsten. På bilden står Oscar och läser runor. Anundshög ligger och ståtar i bakgrunden.

Email, RSS Follow

Tentaplugg

förvirring, funderingar, kaffe, litteratur, Livet, studier, verkligheten

Med hela skrivbordet fullt av böcker och med flera flikar av webläsare och powerpointpresentationer igång så känns det otroligt fullknökat i huvudet.

Imorgon är det tenta i Kvartärperiodens geologi, ekologi och klimat. Imorgon, fredagen den trettonde. Tur att man inte är skrockfull. Jag sitter med alla böcker, anteckningar och ppt-presentationer och försöker lägga mer saker på minnet. Men det är trögt.

Det är inte så att det är fullt i skallen. Det finns utrymme för mycket mer. Problemet är snarare att det känns som om jag har rätt så bra koll, men känner mig osäker. När man hårdpluggar såhär så läser man så mycket som man redan vet. Det är lätt att förbise de små sakerna… Nån enstaka liten men ack så viktig term. Någon process eller dateringsmetod som man glömt.

Att sålla igenom dessa mängder av fakta efter kompletterande kunskap är svårt. Som att leta efter något i en höstack utan att veta om det är en synål eller en Singer från 1977 som man letar efter. Och när man väl sedan hittat något som man kan tänka sig vara något vettigt så ska det präntas in så att det sitter där bakom pannan förhoppningsvis lite längre än till nån gång efter lunch imorgon.

Jag kommer nog lägga upp min strategi lite annorlunda. Det är svårt att veta vad man ska leta efter om man har en övergripande strategi. Jag kommer lägga böckerna och min laptop på köksbordet. Sen kommer jag att gå och småfnula och vrida och vända på saker i mitt eget stilla sinne. Och dyker det upp någon lucka som jag blir orolig av så letar jag upp just den saken.

Så får det bli. Fortsätter jag som jag gjort fram tills nu kommer jag bli kutryggig och trött.

Nu går jag och smäller igång lite kaffe.

Email, RSS Follow

Hur många bananlådor finns det?

förvirring, hund, hus, verkligheten

Igår gick det stora flyttlasset till Öllsjö. Ett gott gäng hjälpte oss och vi fyllde två möbelsläp, en skåpbil (två gånger) och diverse baksäten och bagageluckor. Men än är inte riktigt allt på plats.

Det är några grejer kvar i Kvidinge. Vi kommer att bo där nästa vecka på grund av jobb och städning av utrymmen man inte kommit till på tre år.

Det är otroligt så mycket man samlar på sig som människa. Ändå så har vi varit näst intill smärtsamt osentimentala när vi bestämt vad vi ska spara och vad vi ska slänga, sälja eller skänka bort. De flesta av våra möbler sålde vi eller gav bort. Ändå ställer man sig frågan… Hur i hela Hel kan vi ha så många bananlådor att tömma? De verkar inte ta slut…

Fast allvarligt talat börjar vi nu efter gårdagens flyttkaos och dagens uppackningskarusell att kunna skönja en ordning i det virrvarr av lådor, tidningspapper, möbler på fel plats och en hund som vankar fram och tillbaka lite vilset. Sakta sakta gör vi detta till ett hem. Vårt hem.

Och om någon är i behov av ett stort antal bananlådor så är ni välkomna att komma och hämta. Vi har på lager.

Email, RSS Follow

Idag är första dagen på resten av ditt liv

förvirring, funderingar, Livet, tro

Det är egentligen en otroligt tröttsam kliché den där. Den kan sticka i ögonen på vem som helst som inte har en bra dag. Men ändå väljer jag att använda den. För den stämmer så bra.

Jag har länge sökt efter något. Något som skulle få livet att kännas lite större och mer innehållsrikt och betydande på något sätt. Det är svårt att sätta ord på. Jag har doppat tårna i olika läror och dogmer men alla har suttit som en lite för liten och dessutom kliande kofta. Tills i somras när bitarna liksom föll på plats. För några år sedan gick jag ur svenska kyrkan. Jag har den åsikten att, tro, det är något oerhört vackert. Religion däremot, är inget jag går igång på. Skillnaden? Den ena är äkta. Den andra är ett regelverk och ett system som går ut på att alla ska tro på samma sätt.

Sedan i somras är jag med i Samfundet för Forn Sed. Jag vill inte kalla mig asatroende, även om det är en del av det hela. Jag hörde ordet sedbärare. Även om det är vackrare så stämmer inte det heller helt och hållet. Det indikerar på en tradition som ska vidarebefordras. Jag kallar mig inte för något egentligen. Jag kanske borde det när någon frågar, men varför egentligen.

Jag tänker inte gå in på mycket mer om detta i det här inlägget. Det jag egentligen skulle skriva var ju om rubriken…

Vi är till mångt och mycket historierna vi berättar om oss själva. Vilka ord vi väljer för att definiera oss. Också vad andra säger om oss om vi väljer att tro på dem. Idag var jag ute vid ett träd jag tycker om att sitta och tänka vid och en av dess stora grenar hade knäckts. En tredjedel av kronan låg i backen. Resten av trädet såg friskt ut. När en del av oss, hur naturlig den än är börjar tynga ner oss så kanske det är dags att den bryts av. Och det kanske är smärtsamt. Men så länge rötterna är intakta och man står med ryggen/stammen rak så överlever man. Det finns vissa aspekter av mig och mitt som jag har börjat se över. Varför jag gör som jag gör i vissa avseenden. Varför jag inte gör saker jag borde. Hur jag ser på mig själv när jag ser mig i en spegel. Och väljer att berätta en annan historia. Samma liv, samma Kent. Samma yttre omständigheter. Men hur jag väljer att ta dem till mig är annorlunda. Det är något jag tar steg för steg. Att göra stora förändringar för snabbt får ofta konsekvensen att man går tillbaka till det trygga man känner till. Men små förändringar lever lättare längre och blir till sist en naturlig del av livet.

Att offentligt gå ut med att säga till alla som orkar läsa så här långt att jag varje morgon hälsar väderstrecken och de fyra elementen, att jag blotar till Freja och Heimdall och gänget. Det är faktiskt ett stort steg. För jag har mot min vilja varit rädd för att folk ska tycka det är fjantigt. Men det är ju den jag är. Det har ju fått mig att må så mycket bättre och tagit mig igenom en tragedi. Är någon nyfiken på allt det här så sätter jag mig gärna och pratar över en kopp kaffe.

Det var nog allt. Det blev lite längre än jag trodde. Och kanske inte så sammanhängande. Jag får jobba på det.

Email, RSS Follow