Den korta storyn… eller…

I början av november, det som många kallar NaNo WriMo, skrev jag att jag i slutet av månaden skulle presentera en kort story istället för att ge mig i kast med det stora åtagande som NaNo är. Så blir det inte. Men nästan…

I mitten av tentapluggandet drabbade inspirationen mig. Jag fick en idé till en sci fi-story. Jag har länge haft lust att skriva sci fi men inte hittat rätt grej. Återigen föll bitar på plats. Brottstycken av gamla rollspelsscenarion, EVE-onlinekaraktärer, anteckningar från andra storys som kunde omplaceras i en annan genre… Allt föll på plats och jag visste vad jag skulle göra. Jag ska (i sinom tid) skriva om Astrid. Storyn har än så länge arbetsnamnet Gemini Beta.

Så istället för att presentera en story i sin helhet, så lägger jag upp en liten bit av det jag skrivit hittills. Ta i beaktning att allt som följer efter detta stycke är ett pågående arbete och långt ifrån en färdig produkt.


 

Det hade tagit nästan två dygn att nå koordinaterna. Två dygn i mörker. Det var som om det inte fanns stjärnor i den här riktningen. Nu hade dock autopilotens lugna röst upplyst Astrid att destinationen var nådd. Hon reste sig från sin slaf och gick ut till den lilla cockpiten. Mörker. Hon svor och tvivlade på äktheten i infon hon köpt. Med ett trött stön sjönk hon ner i stolen och lade fötterna på kontrollpanelen. Hon kopplade in sig och tände de främre strålkastarna. Skeppet fortsatte försiktigt framåt. Hennes lilla skepp lydde hennes vilja. Visst var det en jävla skrothög, men den var hennes och den gjorde vad den skulle.

Rymden var förbannat tom. Vanligtvis rörde hon sig mest i välbekanta asteroidbälten i de innersta systemen i Kheosektorn. Men det var för många andra småföretagare och corphundar som hade börjat häcka där. Det hade blivit dålig stämning. Och givetvis, med ökad trafik steg priserna på bryggorna mellan systemen. Var du inte redan medlem eller anställd av en stor Corp så var du i stort sett körd. Genom gamla kontakter hade hon fått reda på att det eventuellt skulle finnas spår av en död planet i utkanten av ett relativt i övrigt frekventerat system. Hon ville inte utnyttja sitt namn. Hon ville inte komma i kontakt med gamla ”vänner”. Men hon ville inte slita dag ut och dag in i samma asteroidbälten som var och varannan dönick med ett skepp och en gruvdrivare heller.

 

Hon hade sökt upp Leodom. En smugglare och tjuv, och det var det mest smickrande man kunde säga om honom. Han satt i en källarvåning i en av CENTRAcorps stationer. Dessa bjässar som ligger i omloppsbana runt gasjättar. Rymdstationer som ser ut som trissor designade av någon utan ett begrepp om balans och dynamik. CENTRA var en corp som i stort sett styrde Kheosektorn i Civilisationen. Byråkratisk och stel, men de betalade åtminstone för mineralerna. Astrid hade nästan alltid haft mat på bordet. Oftast bestod denna ”mat” av någon form av smaklös näringspuré eller i värsta fall torrfoder. Okej. Ibland hade hon inte mat på bordet. Men hon hade alltid sprit i alla fall.

Lokalen som Leodom satt i var ett enkelt hak som i en snabb procedur kunde maskeras som ett lager om inspektörer skulle närma sig. Han satt i ena hörnet, såklart, klädd i en standard brun arbetsoverall, och drack ur en påse. Spriten här var destillerad på återbrukade spillvätskor från stationen. Astrid skulle aldrig röra det pisset. Hon passade inte in i baren. De som satt här var alla klädda i slitna arbetarkläder. Hon var klädd i svarta cargobyxor och en pilotjacka med korta ärmar. Hennes tatueringar längs de starka underarmarna var av en design som skvallrade att hon antingen kom långt därifrån, eller i alla fall var välberest. Hennes blonda hår var snaggat på sidorna och kort och bångstyrigt uppe på. Hon blev utstirrad. Bartendern tittade ogillande på henne. Hon var en risk. Man såg hur han funderade på bortförklaringar till hennes närvaro om inspektion skulle inträffa.

”Leodom… Det var ett tag sen.” Hon ställde sig framför honom.

Han tittade upp och sedan återvände hans blick till hans slangförsedda påse som låg på bordet.

”Hälsar man inte på gamla vänner?” frågade hon och satte sig mittemot honom.

Han skrattade utan antydan till att vara underhållen.

”Vänner betalar väl sina skulder till varandra? Jag gick ordentligt back sist vi råkades. Du är skyldig mig Astro.”

”Det namnet har du inte rätt att kalla mig. Jag höll mitt löfte. Att saker gick åt helvete när jag väl levererat är utanför mitt ansvar. Det vet du. Hade du…”

Hon avbröts av en blick. Hans ena öga var cybernetiskt. Det såg ut att ha varit en tafflig teknourg som utfört proceduren. Det hade läkt illa och han var mer skelögd nu än sist hon sett honom.

”Fan Leodom. Det fanns inget jag kunde göra. Hade jag stannat när jag väl insett att skiten träffat fläkten så hade vi båda åkt. Du hade gjort precis samma sak i den situationen. Kom inte och säg annat.”


 

Det var lite grann av början på min nya story. Givetvis så ska min inspiration vara spretig och det börjar redan dyka upp glimtar till vad som kan vara en uppföljare till Det gyllene skrinet också. Såklart. Varför skulle det vara lätt?

Hovenweep

Vår sista exkursion denna resa gick till ett område fullt av puebloruiner. Det är ett ställe där det bodde massor av indianer på 1200-talet. Sedan försvann de…

 

Det där med försvinnandet är väl inte helt sant. Men det är ett återkommande tema i alla indianbosättningar vi har tittat på. Hovenweep är en samling av pueblos (indianbyar som består av murade hus) där det har levt över tjugotusen människor som mest. I själva huvudbyn för området tror man att det bott över tvåtusen när kulturen blomstrade. Det har byggts torn och hus i och kring en canyon där det har flutit vatten. Man har anlagt dammsystem för att delvis kontrollera vattenflödet i canyonen, men också för att bevara regnvatten. Det är ett imponerande besök.

Det har bott människor i området i tiotusen år, men det var först på 1100- och 1200-talet som det började byggas hus och torn där.

Man vet inte riktigt varför bosättning efter bosättning har övergivits. Vissa har till och med bränt sina byar när de vandrat vidare. Jag har svårt att begripa att man som stam av människor lägger möda och energi på att bygga hus, ordna med åkrar och gräva Kivas (rituella byggnader) för att sedan, femtio år efter det är klart, bara lämna det åt sitt öde… Vissa byar har inte ens blivit färdigbyggda. Vissa har haft rinnande vatten…

Man misstänker att det har att göra med några år av torka. Delvis. Indianerna har haft bra kommunikationer med varandra. Och de som drabbats hårt av torkan har kanske lämnat sin by för att bege sig till där det är bördigt. Dessa områden kanske har blivit odlade för hårt och därmed utarmat marken. Kanske har det blivit förslitningar när områden överbefolkats. Det kan vara religiösa motiv…

Man vet bara att runt slutet på 1200-talet, eller mitten av 1300-talet och i några fall, i början på 1400-talet så har stora bosättningar övergivits. Folket har vandrat österut mot Rio Grande eller söderut mot Mexiko.

Efter en tid har Apache och Navajo vandrat ner norrifrån.

Det är spännande. Det handlar om så rika kulturer, med krukmakeri där de ansträngt sig för att göra det vackert. Sagor och myter och Kachinas, andeväsen i bergen. Det har gjorts kanalsystem. Det har ristats i stenväggar. Det har murats och odlats. Det har spelats bollsporter…

Och nu är det borta.

Men på senare år har forskningen om dessa kulturer börjat prata med dagens Zuni och Hopiindianer, som är ättlingar till pueblokulturerna Anasazi och Sinagua. Deras nerärvda historia och kultur kanske kan ge ledtrådar till vad som hände.

 

Halva dagen har vi haft ledigt. Imorgon är det en resdag. Vi ska tillbaka hela vägen till där vi började. Jag vet inte när vi kommer fram. Blir det ett inlägg imorgon blir det bilder från de senaste dagarna. Och händer det något spännande på vägen så kommer det med det också. Såklart. Men det blir nog sängen fort. På måndag är det examination.

What the Häll?

Vi lämnade Visby tidigt i morse och begav oss uppåt mot Uppland och Västmanland. Dagen har, förutom ett plötsligt ösregn, bjudit på hemligheter höljda i historiens dunkel. Men först… Lite studierelaterat.

En av de stora uppgifterna vi ska göra på denna resa är en kulturarvsanalys. Idag fick vi göra en liten uppvärmning inför denna. Vi befann oss i en kohage och fick frågan: Vad ser ni?

Vi såg först och främst en nutida hage. Och sedan de tydliga gamla dikena. Och stora stenar som plockats bort från jorden och lagts på stenhällar. Alltså drog vi slutsatsen att det var gammalt åkerlandskap. Men hur gammalt? Vi hittade stensättningar och spår av åkerterasser och därför misstänkte vi att det var åkrar från järnåldern.

När man gör en landskapsanalys eller en kulturarvsanalys handlar det om att sätta det man hittar in i ett tidsperspektiv. Hur har landskapet brukats genom historien och varför? Vilka värden finns det? Jag tänker på bonden Bertil vi besökte första dagen, vars tallar från 1600-talet var oerhört värdefulla för honom. Det hade varit helt omöjligt att gissa. Men värdet finns där.

Hällristningarna intill är Sveriges största hällristningslokal med en stor variation i bilderna. Det fanns skepp som visade hur de fiskade med nät. Det fanns fotavtryck och bilder på djur. Hjul och skålgropar.

Morgan inspekterar ett hörn av den stora samlingen. En hel flock studenter kunde gå runt utan att vara ivägen för varandra.

Fiskescenen. Jag vet inte vad djuret längst ner i bilden föreställer. Det kanske är en bäver.

Man vet idag inte varför bronsålderns människor ristade dessa bilder. Flera bildteman går igen på flera ställen i Sverige vilket tyder på någon form av tradition. Men var det konst? Eller ett hjälpmedel till berättarkulturen? Kanske är det scener och personer från den tidens mytologi. Vi har ingen aning. Det börjar dock misstänkas att den röda färgen är ett modernt påfund. De ställen där ristningarna inte är ifyllda och man tillför ljus ur en viss vinkel ”reser sig” ur stenen och blir tydliga trots att de inte är mer än ett par millimeter djupa.

Avslutningsvis besökte vi Anundshög. Sveriges största gravhög. (Men vänta nu; säger en relativt uppmärksam läsare. Besökte ni inte den igår?) Nej. Det var Sveriges största gravröse. Det är en stor skillnad. Den ena ät jordtäckt. Den andra inte. Anundshög är i alla fall en gnutta högre än högsta gravhögen i Uppsala. (Den hade varit högre om den inte blivit utsatt för rovgrävning, vilket kapade toppen.) Den är daterad till 500-talet och man har hittar boplatser under den. Det är ett tecken på att det i trakten har levt (och dött) väldigt betydande eller mäktiga personer. Hög status.

Framför gravhögen, ut mot det som var vägen på 500-talet står en runsten. Det var också en maktsymbol. Det var inte vem som helst som kunde resa en runsten. På bilden står Oscar och läser runor. Anundshög ligger och ståtar i bakgrunden.

Tentaplugg

Med hela skrivbordet fullt av böcker och med flera flikar av webläsare och powerpointpresentationer igång så känns det otroligt fullknökat i huvudet.

Imorgon är det tenta i Kvartärperiodens geologi, ekologi och klimat. Imorgon, fredagen den trettonde. Tur att man inte är skrockfull. Jag sitter med alla böcker, anteckningar och ppt-presentationer och försöker lägga mer saker på minnet. Men det är trögt.

Det är inte så att det är fullt i skallen. Det finns utrymme för mycket mer. Problemet är snarare att det känns som om jag har rätt så bra koll, men känner mig osäker. När man hårdpluggar såhär så läser man så mycket som man redan vet. Det är lätt att förbise de små sakerna… Nån enstaka liten men ack så viktig term. Någon process eller dateringsmetod som man glömt.

Att sålla igenom dessa mängder av fakta efter kompletterande kunskap är svårt. Som att leta efter något i en höstack utan att veta om det är en synål eller en Singer från 1977 som man letar efter. Och när man väl sedan hittat något som man kan tänka sig vara något vettigt så ska det präntas in så att det sitter där bakom pannan förhoppningsvis lite längre än till nån gång efter lunch imorgon.

Jag kommer nog lägga upp min strategi lite annorlunda. Det är svårt att veta vad man ska leta efter om man har en övergripande strategi. Jag kommer lägga böckerna och min laptop på köksbordet. Sen kommer jag att gå och småfnula och vrida och vända på saker i mitt eget stilla sinne. Och dyker det upp någon lucka som jag blir orolig av så letar jag upp just den saken.

Så får det bli. Fortsätter jag som jag gjort fram tills nu kommer jag bli kutryggig och trött.

Nu går jag och smäller igång lite kaffe.

Hur många bananlådor finns det?

Igår gick det stora flyttlasset till Öllsjö. Ett gott gäng hjälpte oss och vi fyllde två möbelsläp, en skåpbil (två gånger) och diverse baksäten och bagageluckor. Men än är inte riktigt allt på plats.

Det är några grejer kvar i Kvidinge. Vi kommer att bo där nästa vecka på grund av jobb och städning av utrymmen man inte kommit till på tre år.

Det är otroligt så mycket man samlar på sig som människa. Ändå så har vi varit näst intill smärtsamt osentimentala när vi bestämt vad vi ska spara och vad vi ska slänga, sälja eller skänka bort. De flesta av våra möbler sålde vi eller gav bort. Ändå ställer man sig frågan… Hur i hela Hel kan vi ha så många bananlådor att tömma? De verkar inte ta slut…

Fast allvarligt talat börjar vi nu efter gårdagens flyttkaos och dagens uppackningskarusell att kunna skönja en ordning i det virrvarr av lådor, tidningspapper, möbler på fel plats och en hund som vankar fram och tillbaka lite vilset. Sakta sakta gör vi detta till ett hem. Vårt hem.

Och om någon är i behov av ett stort antal bananlådor så är ni välkomna att komma och hämta. Vi har på lager.

Idag är första dagen på resten av ditt liv

Det är egentligen en otroligt tröttsam kliché den där. Den kan sticka i ögonen på vem som helst som inte har en bra dag. Men ändå väljer jag att använda den. För den stämmer så bra.

Jag har länge sökt efter något. Något som skulle få livet att kännas lite större och mer innehållsrikt och betydande på något sätt. Det är svårt att sätta ord på. Jag har doppat tårna i olika läror och dogmer men alla har suttit som en lite för liten och dessutom kliande kofta. Tills i somras när bitarna liksom föll på plats. För några år sedan gick jag ur svenska kyrkan. Jag har den åsikten att, tro, det är något oerhört vackert. Religion däremot, är inget jag går igång på. Skillnaden? Den ena är äkta. Den andra är ett regelverk och ett system som går ut på att alla ska tro på samma sätt.

Sedan i somras är jag med i Samfundet för Forn Sed. Jag vill inte kalla mig asatroende, även om det är en del av det hela. Jag hörde ordet sedbärare. Även om det är vackrare så stämmer inte det heller helt och hållet. Det indikerar på en tradition som ska vidarebefordras. Jag kallar mig inte för något egentligen. Jag kanske borde det när någon frågar, men varför egentligen.

Jag tänker inte gå in på mycket mer om detta i det här inlägget. Det jag egentligen skulle skriva var ju om rubriken…

Vi är till mångt och mycket historierna vi berättar om oss själva. Vilka ord vi väljer för att definiera oss. Också vad andra säger om oss om vi väljer att tro på dem. Idag var jag ute vid ett träd jag tycker om att sitta och tänka vid och en av dess stora grenar hade knäckts. En tredjedel av kronan låg i backen. Resten av trädet såg friskt ut. När en del av oss, hur naturlig den än är börjar tynga ner oss så kanske det är dags att den bryts av. Och det kanske är smärtsamt. Men så länge rötterna är intakta och man står med ryggen/stammen rak så överlever man. Det finns vissa aspekter av mig och mitt som jag har börjat se över. Varför jag gör som jag gör i vissa avseenden. Varför jag inte gör saker jag borde. Hur jag ser på mig själv när jag ser mig i en spegel. Och väljer att berätta en annan historia. Samma liv, samma Kent. Samma yttre omständigheter. Men hur jag väljer att ta dem till mig är annorlunda. Det är något jag tar steg för steg. Att göra stora förändringar för snabbt får ofta konsekvensen att man går tillbaka till det trygga man känner till. Men små förändringar lever lättare längre och blir till sist en naturlig del av livet.

Att offentligt gå ut med att säga till alla som orkar läsa så här långt att jag varje morgon hälsar väderstrecken och de fyra elementen, att jag blotar till Freja och Heimdall och gänget. Det är faktiskt ett stort steg. För jag har mot min vilja varit rädd för att folk ska tycka det är fjantigt. Men det är ju den jag är. Det har ju fått mig att må så mycket bättre och tagit mig igenom en tragedi. Är någon nyfiken på allt det här så sätter jag mig gärna och pratar över en kopp kaffe.

Det var nog allt. Det blev lite längre än jag trodde. Och kanske inte så sammanhängande. Jag får jobba på det.

Shorts! Hur svårt kan det vara?

Det verkar som om jag kommer ha stora problem med att hitta nya shorts till i sommar.

Det var länge sedan jag köpte shorts. Säkert två, tre år sedan. De börjar bli lite slitna så jag (läs min fru) beslutade mig för att införskaffa några nya. Några med en knapp så man kan knäppa dem. Några utan hål i fickorna eller sådana med en gylf som stannar uppe. Av sig själv…

Problemet är inte mängden shorts i butikerna. Problemet är längden på dem! När började shorts bli så korta igen? Jag vägrar ikläda mig ett par kulörta preppy shorts som är ”uppkavlade” till halva låret. De som är lite längre är alla i nån slags vindtyg och jag vägrar också låta swish swish mellan låren när jag är ute och går bland folk. Och därför sitter jag nu på en stol i köpcentret och ger upp. Den längden på shorts som jag gillar, som jag tycker jag ser bra ut i, de som är lite vida och slutar strax under knäna verkar vara väck. Borta.

Jag kanske ska köpa ett par arbetarshorts. Blåkläder. Kan man gå runt i det? Och varför är kiltar så svårt att få tag på?

Jag blir konstant uppretad på att modetrender kväser variation. Men det slutar väl med att man hjärntvättas och helt plötsligt kommer i ett par knallröda kortbyxor som slutar tio centimeter under grenen. Chict uppkavlade och hålls uppe av ett tunt flätat läderskärp. Skjut mig då!

Slö panik

Jag börjar återigen få lite ångest eller panik över mitt prokrastinerande och min brist på disciplin. Jag har för lite tid och för många hobbys. Eller så måste jag se sanningen i vitögat och inse vad som är tidsslukaren.

Jag har många intressen och saker jag njuter av att göra. Rollspel. Skrivande. Målande. Figurspel. Läsande. Intressanta samtal med folk. Min podcast. Och nu också ett litet skott av trädgårdsintresse som precis tittat upp ur jorden och hoppas få lite näring.

Men hur mycket skriver jag? Och hur mycket målar jag? Och varför har jag inte satt igång med att måla mina figurer och preparera spelbordet jag köpte material till? Varför skrev jag aldrig klart den där novellen till skrivtävlingen där man kunde vinna tiotusen spänn? Varför målade jag bara en tavla den där kvällen och har sen inte rört mina penslar?

Och den viktigaste frågan av alla… Hur mycket tid lägger jag på att stirra in i min iphone? Facebook. Instagram. Twitter. Candy Crush. Ny uppdatering av Angry Birds. Och så börjar loopen om.

Det kanske inte är konstigt att jag skrev klart min bok då för snart tre år sen innan jag skaffade min första iphone.

Jag vet att man har plikter och saker som måste göras och allt tar tid. Arbete. Sömn. Äta och tillaga middag. Tömma kattlådor. Åka och handla och en miljon saker mer som alla tar mer eller mindre tid i anspråk men det finns ändå stora tomrum av tid som man förr fyllde med att göra saker. Vill jag inbilla mig i alla fall. Även när man inte gjorde saker gjorde man saker. Att ligga på soffan och läsa en bok eller en serietidning är bättre än att spela samma bana i Candy Crush om och om igen i en vecka under ett konstant uppbyggande av frustration.

Mitt arbete tillåter mig inte att spela så mycket rollspel som jag vill. Jag jobbar skift och jag har insett att jag har uppnått en ålder där jag måste sova en timme innan ett nattskift för att överhuvudtaget vara funktionsduglig. Att åka till spelkväll var tredje vecka är för sällan om de andra spela varje vecka. Jag har dock min egen lilla grupp som jag leder nu och vi spelar lite mer sällan och där är jag nöjd.

En författare är en person som skriver. Inte en person som vill skriva. En författare är dock inte en annan författare lik i arbetsmetod och det finns författare som har stora uppehåll. Men den ursäkten börjar för mig bli ganska sliten. Det är dags att göra något åt det här slöseriet med tid.

Jag har en ipad hemma. På den kan man ha några spel. Jag tycker det är kul med spel. Men på min mobiltelefon ryker spelen nu. Hejdå Angry Birds. Hejdå Candy Crush. Hejdå Doodle Jump. Hejdå alla andra spel.

Det löser inget egentligen. Vill jag slösa tid ligger hela internet till mitt förfogande. Men det är ett litet steg i rätt riktning. tror jag.

Ibland blir det bakvänt

En god tanke kan ibland bli planerad till tillfredsställelse. Och förblir en god idé tills den blir utförd. Då inser man hur dålig den var.

Jag tänkte att det ar en bra idé att tömma vårt förråd. Då slipper man ju flytta saker från två ställen. Alla lådor från lägenheten och ner i släpet. Inget spring i källaren…

Så idag tog jag tag i saken och började tömma förrådet för att underlätta för de av våra underbara vänner som hjälper oss att flytta på lördag. Jag hade hunnit tre vändor ner i förrådet innan jag insåg hur idiotisk planen var. Den braiga tanken som jag tänkt i all välmening visade sig vara lite dum.

Det är inte mycket kvar i förrådet. De småsaker som finns där kan vi flytta redan på fredagen när vi påbörjar flytten. Om man är tre personer tar det två vändor att få det helt tomt. Detta är bättre än att jag ska spendera timmar i förmiddag med att springa fyra trappor ner och upp, om och om igen. För att underlätta… För vem?

Jag struntar i att tömma förrådet idag. Att släpa upp allt i lägenheten för att om fem dagar släpa ner allt igen är bara dumt. Och tänk att den tanken som jag tänkte en gång verkade så bra. Jag fick upp den gamla hatthyllan och skruvade upp den i alla fall. Så jag går och börjar spackla istället. Det verkar smartare.