Kachinas

De gamla Pueblokulturerna i sydvästra Amerika hade olika variationer av samma sorts tro. De hade en uppsjö av olika andeväsen som påverkade deras liv. Dessa kallades Kachinas.

I i stort sett varje souvenirshop, krimskramsbutik och galleri man besökte fanns det på en liten hylla små dockor som föreställde dessa andeväsen. Deras närvaro i området är fortfarande påtaglig.

Dessa dockor är gjorda av en konstnär som heter Adrian Leon. Här hittar du mer info.

Kachinas levde i byarna under halva året och uppe på sitt berg (San Fransisco Peaks) andra halvan av året. Indianerna klädde sig som Kachinas under ritualer och då förkroppsligade man en Kachina. Det var stora rituella förberedelser för anländandet av Kachinas och även under halvårets gång gällde det att hålla sig god med dessa andeväsen. Med sina krafter kunde de påverka väder, fruktbarhet och beskydd. Men också orsaka sjukdom, död och elände om man inte visade respekt och tillgivenhet.

Jag som tecknar mina väsen här hemma blev inspirerad av dessa andar. Hur närvarande är de? Hur skulle de se ut i mina ögon? Jag satte mig och tecknade och lät dem sedan befinna sig i landskapet där vi gick runt och studerade och hänfördes.

Jag provade en ny teknik i mitt tecknande och använde mig av en tuschpensel istället för en fineliner. Jag gillade det. Jag har inte riktigt kontroll över linjerna men det är ju en övningssak. Så det kommer jag nog fortsätta arbeta med.

Bilderna jag sett av Kachinas framställer dem som rätt så färgsprakande. Klara tydliga röda, gula, blå och gröna färger. Så jag använde mig av tuschpenslar till färgläggningen med i stället för akvarellpennor som jag vanligtvis använder. Jag blev inte så nöjd med det resultatet. Det poppar för mycket. Det blir i vissa avseenden för mörkt. Och här gillar jag inte att jag saknar lite kontroll. Jag för större känsla och variation i färgerna i mitt vanliga tillvägagångssätt. Så detta var en one-time-only med tuschpennor.

Men mina små Kachinas blev annars väldigt lustiga och fina. Jag kan tänka mig dessa väsen smyga omkring bland klippor och branter. Detta är ju min take på det hela och jag menar inte att förlöjliga dessa kulturers tro, som i viss mån är levande idag. Det är ett känsligt ämne i USA.

Jag kommer att återgå till mina små naturväsen som vi har här hemma i naturen omkring oss. Det är där min fantasi får leka fritt.

Grand Canyon

Alltså… Wow. Bara wow. Ord kan inte beskriva upplevelsen av ett besök vid Grand Canyon. Naturen är… ja. Och utsikten… Vidderna… Alltså… Wow.

Detta inlägg kommer till största del bestå av en bildkavalkad av dagens besök. Dock bör jag tillägga att foto av Grand Canyon gör det inte rättvisa på något sätt överhuvudtaget. Men jag måste skriva lite grann. Kanten på Grand Canyon ligger 2212 meter över havet. Det är cirka hundra meter högre än Kebnekaise. Vi traskade ner längs en stig genom de olika stenlagren. Och där vissa fortsatte en bit efter 350 meter ner, stannade jag och spanade efter kondorer. Jag såg inga. Däremot såg jag en kalkongam och två korpar. Och en hel del ekorrar…

Att gå 350 meter ner är en lätt match. Men på grund av det lägre trycket och den tunnare luften kan jag berätta att vägen upp igen var betydligt jobbigare. Men jag gjorde det. Och jag svor inte särskilt mycket.

Detta mötte oss ett par tre meter från parkeringen. Vi har alltså precis hängt på oss ryggsäckarna när vi tappar hakan första gången.

Man kan tydligt se att Grand Canyons berg är sedimentära. Det vill säga sammanpressade mindre partiklar som bildat en solid bergart. Men det är rätt så poröst, därför har det vittrat så lätt. Men på grund av att världen har förändrats har också avlagringarna förändrats. De mer vertikala partierna är av hårdare berg än de mer sluttande branterna.

Det är helt otroligt ljus där. Skuggorna är hårda och spiror och branter ger en otrolig karaktär till canyonen. Alla lagerföljder har sina namn. Det översta vita lagret heter Kaibab. Det grönare innan det blir ljust igen heter Toroweap och det bredare ljusa partiet heter Coconino. Sedan fortsätter det ner med fler formationer. Alla dessa namn och tidsåldrar de skapades är skitsvåra att komma ihåg. (Jag har fuskpapper när jag skriver.)

Alla tidigare bilder är tagna från kanten. Här har vi påbörjat nedstigning. Om ni tycker att det ser ut som att det är stup rakt ner till vänster, så är det för att det är ett stup rakt ner till vänster. Räcken? Nej. Inte nånstans.

Nu är vi en bra bit nere. Men än är det långt kvar.

Både nedstigning och uppgång blir lättare och roligare om man har bra vänner med sig.

Jag gick inte längre ner än såhär. Vi kunde gå längre, men jag ville hellre spana efter kondorer.

Det är väldigt långt ner till Coloradoflodens ringlande fåra.

Och det är väldigt långt upp tillbaka till kanten igen.

Men sen kommer man upp och då möts man återigen av dessa scener. Alltså… Wow.

I och med detta besöket har jag kryssat av en av sakerna på min Bucket List.

Fantastiska Fulufjället

Dag 7 på vår Sverigeresa anlände vi till Fulufjället. Först begav vi oss till Njupeskär innan vi begav oss upp till Rösjöstugorna. Det har varit två jättefina, om än lite kämpiga, dagar.

Njupeskär är Sveriges högsta vattenfall. Nittiotre meter av vatten faller genom en klyfta i sandstensberggrunden. Har man tur kan man se jaktfalken flyga där. Sådan tur hade vi inte, men vi hittade dess bo uppe på en liten klippavsats.

 

Jag kan redan nu säga att detta inlägg kommer med ett helt batteri av bilder. Naturen på Fulufjället är oerhört vacker. Jag hade tur, sade min kompis Marcus när vi gick däruppe, att jag fick se fjället för första gången när det börjar bli höst. Det var en färgexplosion i höstens alla färger.

Fjällen är dock mycket blötare och betydligt stenigare än vad jag trodde. Jag hade blivit förvarnad att fulufjällens stenar var lite svåra att promenera på, och så var det. Stenarna låg huller om buller och hade inte rundats av vatten. Det är lite lustigt eftersom hela fjället en gång för 1200 miljoner år sedan har varit havsbotten. Men de kantiga stenarna beror på att berggrunden sprängs av frosten och därför får sina vassa kanter. Efter en hajk på 1,3 mil var mina ovana fötter, hälsenor och anklar väldigt ömma.

Under sluttampen av vandringen klagade jag rätt så mycket. Stånkade och stönade och sade aj vid vartannat fotsteg. Men när vi kom upp till ovansidan av Njupeskärfallet så var allt värt det. Regnbågen prydde fjällutsikten och en korp flög i cirklar omkring oss och verkade hälsa oss välkomna. När vi sedan gick vidare och värken satte igång igen kunde jag ändå inte sluta tänka på hur kul det kommer vara att återvända och visa Leona allt det här.

Avslutningsvis vill jag bara visa en bild på en 38-åring och en 9950-åring.

Jag står vid Old Tjikko. Världens äldsta träd, som har funnits där sedan senaste istiden.

Dessa fantastiska platser

Med lite tid över på morgonkvisten satte jag mig och började sortera i de till synes miljoner av bilder jag har på min hårddisk. Det verkar som om det jag helst av allt tar foto på i hela världen är våra husdjur när de sover. Men det fanns även lite bilder på just, världen.

Det är lätt att tro att man är fast i en jämngrå vardag ibland, där de enda ljuspunkterna är en semester på en solig ö eller en av de där sällsynta och svårfångade ljuva svenska sommarkvällarna. Men, för mig i alla fall, när jag gick igenom mitt bildbibliotek, (En liten bit av det i alla fall. Det verkar oändligt.) så insåg jag att jag visst är ute och uppskattar det sköna och vackra runt om mig.

Bilden ovan är från Rönne å utanför Kvidinge. Tricket är väl att man ska komma utanför dörren och inte bara vara på väg till punkt B från punkt A. Utan ta och stanna upp i de där små tomrummen mellan bokstäverna och se sig omkring. Och framför allt kanske det är en övningssak att kunna se det som är mitt framför näsan på en.

Nu är jag lite lyckligt lottad som går en utbildning som tar oss ut på exkursioner till särdeles intressanta ställen. Det har gjort att jag kunnat ta sådana här bilder:

En flock hästar gick på rad förbi när vi studerade vegetationen på Stora Alvaret på Öland i fjol. (Vems axel det är nere i högra hörnet minns jag inte.)

Fler bilder kan man hitta på mitt alldeles offentliga album. ”Utflykter, exkursioner och äventyr” har jag döpt det till. Där är bilder från hundpromenader runt knuten, exkursioner med högskolan, semesterbilder och bilder från andra utflykter jag gör.

Snart ska jag ut och fara igen. Nästa vecka åker vi på en elva dagar lång exkursion med högskolan. Bråbygden, Gotland, Bergslagen och Fulufjället är några av ställena vi kommer att besöka. Fyra dager efter vi kommit hem far jag till USA i tjugo dagar. Den resan är en annan kurs jag går.

Min tanke och avsikt är att försöka uppdatera här med bilder och text från dessa resor under tiden de pågår. Jag får se om det finns tid dock. Det är ett rätt så fullspäckat schema.

Väddälvans dans

I höstas var vi med skolan på exkursion på Ire natur och kulturskola för att lära oss om landskapsekologi. Det är väl värt ett besök för er som inte varit där. Men utöver att lära mig saker om ekotoner och slåttermarker så blev jag inspirerad av det vackra landskapet där.

Jag plockade fram mobilkameran ett flertal tillfällen och fick ett par fina bilder. Tanken är ju att rita in de små väsen som finns där men som vi inte ser. Ett sådant har jag gjort nu. Jag vill presentera Väddälvan. Det är en liten kvick krabat som trivs bäst på ängar och öppna betesmarker. Där springer den omkring och dansar så att ängsvädden blommar om tidig höst. Älvan blir ca tjugo centimeter hög.

Även om den är en glad liten krabat kan den lätt hugga ifrån om den känner att den, eller ängen är hotad. Då utdelar den ett litet, vad som kallas, jävelsbett.

 

Jag brukar ju lägga upp mina alster på society6 men jag tänker att jag gör inte det denna gången. I stället har jag lagt ut en helbild av tavlan i god kvalitet i mitt galleri här som ni gärna får hämta hem och göra vad ni vill med. (Förutom att tjäna pengar på den.) Känner ni att ni tycker den är värd något så har jag en paypal där ni gärna får lägga upp en summa i utbyte. Men det är inget tvång. Ladda gärna ner tavlan och njut av den som skrivbordsbakgrund, eller skriv ut den och häng upp den. Eller gör en tapet av den… Skicka gärna en bild om den hamnar på din vägg. Då blir jag jätteglad.

 

Det finns ny konst

Det har tagit lite tid men igår lade jag upp två nya tavlor på min shop på society6. Jag har gott om bilder nu. Nu ska bara inspirationen bubbla över lite oftare. Snart kommer det mer.

Ja jag är en periodare men det gör också att jag får variation i vardagen. Igår satte jag mig ner och skapade två nya bilder som går att köpa som tavlor, kuddar, telefonfodral och kläder. (I skrivande stund är det bara den ena av tavlorna som kommit upp men den andra är på väg så ha tålamod.) Jag har fler bilder som jag ska fnula lite över innan jag låter väsen framträda på dem också. Här är två smygtittar på bilderna. Om du vill se hur hela bilden ser ut så besök gärna min shop på Society6.

kvistfilurpreview_jpg

Detta är en snabelfluff. Det är de väsenden som dansar på grenarna så att träden rör sig även om det inte finns någon vind.

rävsjöpreview_jpg

Den här lilla  filuren sitter och väntar på hösten. Då börjar hen sitt arbete med att färga löven röda och orange.

 

Köp min konst

Jag har så många små projekt som jag går och lattjar med som det inte blir något riktigt av. Jag har nu tagit tag i en av dessa tankar som legat och pyrt ett bra tag och gjort något. 

Det finns en sajt som heter Society6 där konstnärer, grafiker, fotografer och illustratörer med fler samlas under ett tak och kan få sin konst såld. Man kan variera sig. Vill jag ha mina bilder tillgängliga på tavlor bara? Eller vill jag att min konst hamnar på kaffemuggar, klockor och duschdraperi eller kanske som en fin kudde i någons soffa?

Än så länge har jag bara två tavlor där men det kommer bli fler och mer så småningom.

Kom förbi och kolla in vad jag har att erbjuda! På Society6.

 

rotvältanglimt_jpg

Grön energi

Leona sade till mig en gång när vi gick på Skäralid att; Det här är min kyrka. Jag instämmer. När själen behöver ro och hjärtat behöver lugn är en skog precis rätt miljö att besöka.

Härom morgonen tog jag en vattenflaska och en kamera och körde till Skäralid för att dels ta lite foto. (Jag har fått en ny inspiration att fortsätta med ett av mina projekt, Väsen, om ni minns…)

väntarpåvåren

 

Men också för att hitta lugn och styrka. Bara ta det lugnt och njuta av stillheten och bäckens porlande. Bara vara och vara nöjd med det. Inte ha en klocka på sig. Det blev en hel del bilder. Eftersom jag inte är någon fotograf egentligen så raderade jag en hel del där fokus hamnade på något helt annat än det jag tänkt, men några bilder blev jag väldigt nöjd med. Här är ett urval.

skäralid2

skäralid3 skäralid4 skäralid5

 

Efter en morgon och förmiddag i så vacker natur kan man inte annat än bli glad. Glädje behövs lite extra mycket just nu. Men jag avslutar med en bild på en glad Kent så ni ser att det fortfarande finns ett leende i den här karln.

kentiskogen

I väntan på våren


Härom dagen när jag var ute med hunden hittade jag ett litet stentroll som någon hade satt ut vid en trästam. Det fick mig att tänka på alla de små varelserna som man trott bott i skogen. 

Allt från tomtar, troll, älvor och dryader… Elementarer, andar, knytt, rån, nissar och så vidare. Och när man går där och fantiserar är det lätt att föreställa sig var sådana skulle kunna bo eller leka eller helt enkelt bara vara. Och det blir så mycket roligare att gå i skogen då. Så jag fick idén att ta foto på dessa ställen och helt enkelt infoga de små varelserna som leker i min fantasi in i bilderna.

Här är ett urklipp ur den första bilden.

väntarpåvårencrop

 

Ett litet vårväsen sitter och väntar på bättre tider. Ett litet vattenväsen spanar och är nyfiket. Det är kul att befolka markerna runt omkring där man bor. Man kanske skulle göra samma sak med skrymslen och vrår i huset också…