Tentaplugg

tentaplugg

Med hela skrivbordet fullt av böcker och med flera flikar av webläsare och powerpointpresentationer igång så känns det otroligt fullknökat i huvudet.

Imorgon är det tenta i Kvartärperiodens geologi, ekologi och klimat. Imorgon, fredagen den trettonde. Tur att man inte är skrockfull. Jag sitter med alla böcker, anteckningar och ppt-presentationer och försöker lägga mer saker på minnet. Men det är trögt.

Det är inte så att det är fullt i skallen. Det finns utrymme för mycket mer. Problemet är snarare att det känns som om jag har rätt så bra koll, men känner mig osäker. När man hårdpluggar såhär så läser man så mycket som man redan vet. Det är lätt att förbise de små sakerna… Nån enstaka liten men ack så viktig term. Någon process eller dateringsmetod som man glömt.

Att sålla igenom dessa mängder av fakta efter kompletterande kunskap är svårt. Som att leta efter något i en höstack utan att veta om det är en synål eller en Singer från 1977 som man letar efter. Och när man väl sedan hittat något som man kan tänka sig vara något vettigt så ska det präntas in så att det sitter där bakom pannan förhoppningsvis lite längre än till nån gång efter lunch imorgon.

Jag kommer nog lägga upp min strategi lite annorlunda. Det är svårt att veta vad man ska leta efter om man har en övergripande strategi. Jag kommer lägga böckerna och min laptop på köksbordet. Sen kommer jag att gå och småfnula och vrida och vända på saker i mitt eget stilla sinne. Och dyker det upp någon lucka som jag blir orolig av så letar jag upp just den saken.

Så får det bli. Fortsätter jag som jag gjort fram tills nu kommer jag bli kutryggig och trött.

Nu går jag och smäller igång lite kaffe.

Veckovis

nedrakning

Om man kan säga att en människa blir nittio år gammal så innebär det att den människan lever i 1080 månader. Detta innebär att en människa som blir nittio år kommer uppleva ca 4680 veckor, Strax under 5000 veckor i ett liv. Det är 5000 lördagkvällar. Det känns inte som så mycket.

Men det är det. Det är jättemycket. Om vi för enkelhetens skull fortsätter med tanken att jag kommer bli nittio år gammal har jag som nu är trettiosju levt strax över en tredjedel av mitt liv. Ojojoj, så stressande att tänka så, kanske någon säger. Men tänk så mycket jag hunnit med…

Jag började livet rätt så lugnt. Sen lärde jag mig att gå. Det är ju en prestation. Vi kan snabbspola igenom låg- mellan och högstadiet. Jag gick ett år på internat. Gymnasiet var kul. Jag tog körkort. Jag har haft en massa kul. Spelat i countryband. Arrangerat lajv och skattjakter… Listan fortsätter.

Tiden är ändå något vi uppfunnit för att det ska bli lättare att samarbeta. Visst blir vi alla äldre. Det är så livet fungerar. Och solen går upp på morgonen och ner på kvällen. Det är gravitation och matematik. Att klockan en viss tid på dygnet är exakt kvart över tre och det är dags att slå igång kaffekokaren… Det är något vi bestämt.

Att tiden går fortare när vi har kul och långsammare när vi har tråkigt vet vi bara för att vi har något att jämföra med. Men visst. Det är denna tideräkning vi alla går efter. Det blir lättare om alla vet när de ska vara på en viss plats för jobb eller studier eller den där romantiska dejten. Stora och lilla visaren gör det smidigare att verka i ett modernt samhälle.

De flesta av oss har också en idé om att man borde ta tillvara på tiden lite bättre. Det var därför vi uppfann nyårslöften. Men de är så lätta att glömma bort eller i alla fall tumma lite på när tiden går så fort och dagarna smälter ihop med varann och OJ! Är det redan september? Det var ju påsk igår… Då kan det ju ändå vara till hjälp att veta att man betat av en tredjedel av de lördagkvällar man eventuellt har fått tilldelat. När man blir påmind på ett lite strukturerat och harmlöst sätt att vi faktiskt bara är här en liten stund innan det är dags att hitta på något annat så kanske man lever livet lite större.

your_life_in_weeks_-_wait_but_why

Om man vill träna mer, älska mer, skratta mer, äta mindre, bli kreativare, plugga, sälja allt och leva som getherde i Anderna, eller vad som helst… Men ändå sitter och zappar frenetiskt fast det inte finns nåt bra på tv. Då kanske det hjälper att tänka att jag har bara cirka 3000 veckor kvar. Det är 3000 lördagkvällar. Det är tretusen måndagsmorgnar… Vad vill du göra med dem?

Vill man läsa mer om detta och lite mer statistik och andra färggranna staplar och grejer kan man gå in på DEN HÄR sajten. Den är dock väldigt fokuserad på USA. Men vi är ju alla människor så det gör väl inget.

Godmorgon 2017

kent2017

Jag tog en morgonpromenad med Sally. Vädret var jämngrått och regnigt svenskt. Sådär lite lagom nederbörd. Inte en vind blåste och kråkorna kraxade från sina björkar. När vi gick där i det ljumma regnet och såg spåren efter avfyrade firanden så kände jag att 2017 börjar bra. Det kändes lugnt och tryggt.

 

Det har skrivits en massa om att 2016 var det värsta året i mannaminne. Att det i historieböckerna kommer nämnas enbart som ”det året vi inte pratar om”. Och visst… Det hände skit 2016. Men det händer skit varje år.

För mig var 2016 ett fantastiskt år. Det var kanske för att 2015 var särdeles tufft. Men det gjorde också att jag och Leona under förra året sålde huset och flyttade till Öllsjö. Jag kom in på högskolan och har träffat många nya vänner. 2016 behandlade mig väl.

Så vad tror jag om detta året? Har jag några nyårslöften som traditionen kräver? Jodå!

Detta inlägg är en del av det. Jag vill… Nej ska… Jag ska komma igång med att skriva mer kontinuerligt på min blogg. Det känns onödigt att ha en plats på worldwideweb och inte utnyttja den. Jag ska läsa mer böcker och till sist kommer det viktiga. Jag ska under 2017 göra världen till en bättre plats!

Låter inte det bra. Och det kommer funka mycket bättre om vi hjälps åt. Är ni med mig?

Den tanken tog sin början när jag råkade i samtal med en äldre herre som cyklade ifatt mig när jag var ute med hunden. Vi pratade om både det ena och det andra och det ledde också in på att han sade det obligatoriska: ”Det var bättre förr.” Förr, när folk såg varann och hälsade på varann och var lite mer medvetna om att det fanns andra människor i världen än en själv. ”Alla har sänkt blickarna,” sade han och simulerade en liten skärm i sin hand.

Alla har sänkt blickarna.

Det är lätt att få en lite ledsam bild av framtiden. Om det var bättre förr och alltid har varit det så måste det ju betyda att det alltid blir sämre. Jag vill inte tro det. Jag vill se ljust på framtiden. Jag vill bidra till att i alla fall någon tänker att: Det kanske inte är så pjåkigt det här ändå. Att någon blir glad. Att någon blir sedd. Det är en liten sak. Men den gör världen bättre. Vi är alla i centrum av universum. Alla är mittpunkten i sin egen lilla värld. Och kan jag göra en människa, eller fler, lite gladare, eller muntrare, eller hoppfullare om framtiden, så blir jag glad.

Om vi alla hjälps åt att se varandra. Lyfta blicken. Säga hej till den man passerar på cykelvägen. Le. Då kanske det blir så att när det blir nyår nästa gång. Att vi inte har så brått att slänga ut det gamla. Utan att vi har saker vi vill ta med oss. Saker att bygga vidare på.

Gott nytt år och god fortsättning. Ett fantastiskt år har börjat.

Jag är stamgäst

skogsfika

Enligt en artikel i LAND så blir människor som spenderar tid i naturen bättre människor än de som inte gör det. Nu vet jag inte exakt vad den vetenskapliga rapporten som artikeln bygger på säger exakt. Och jag vill inte sitta här och hävda att jag är en bättre människa än någon annan på grund av mina besök i skog och mark. Men jag tror ändå det ligger någonting i det. 

Det är så lätt att bli fångad i vardagens virrvarr av stress och måsten. Allt ska hinnas med och då är det ju för jävligt om ens kassakö är långsam för att den där tanten bara håller på och bläddrar med sina kuponger. Att bussen är sen blir lätt en personlig förolämpning. Man hamnar i en väldigt jagcentrerad vardagsorkan där det gäller att armbåga sig fram och springa genom dagen så det susar i öronen.

Det är svårt att hitta tiden att ta sig ut i naturen kan man tro. Men vi är rätt så förunnade här i Sverige och det tar oftast inte lång tid att ta sig från punkt A (soffan) till punkt B (en stubbe i skogen ), eller för den delen punkt C (en parkbänk). Det handlar inte om meditation. Det handlar inte om att hitta sig själv. Det handlar om att komma ut lite och bara höra vinden prassla i lövverken. Fågelsång och ens egna hjärtslag. Se lite grönska som är där för att det slog rot och började växa där. (Visst kan skogar och parker vara minutiöst planerande men ni förstår vad jag menar.)

Att sitta i en skog och fika på medhavda mackor och en kåsa med kaffe kan vara bra mycket sundare än det där zumbapasset du går till men som du egentligen känner inte är din grej. Nu är zumba säkert jättekul det med. Men ibland är det bättre att göra absolut ingenting på rätt plats.

 

leona-konst-skog

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är extra kul att vara ute i skogen nu. Eftersom jag för närvarande läser ekologi så börjar mina ögon öppnas för mer och mer och saker faller på plats. Det man tidigare ”typ visste”, att allt hänger ihop på något sätt… Jag börjar så smått förstå hur. Och när man sitter i skogen, på en bänk, och sörplar kaffe medan Sally tigger de sista bitarna kex så känns det skönt. Och Leona och jag pratar om livet och allt där omkring. Och man ser en liten groda hoppa från en sten. Då är det gott. När naturen runt om en är en del av hela upplevelsen, livet. Precis som tvkvällar och jobb och familjemiddagar och gräsklippningen också är en del av livet. Och man själv är en del i ett allt som vi alla delar. Då blir det inte så jagcentrerat. Det kan kvitta.

Jo. Artikeln har nog en poäng. Man blir en, kanske inte bättre, men i alla fall lite lyckligare människa om man tar sig ut i naturen lite oftare.

Det har gått ett år

leona och utsikt

Det är idag ett år sedan en av de värsta dagarna i mitt liv. Vi kallar den Eddadagen. 

Det är svårt att förstå, att man för 365 dagar sedan spenderade några tragiska timmar på Helsingborgs Lasarett. Jag skrev om det den dagen. Jag läste det innan och minnena kom tillbaka tydligt. Det har kommit tårar. Det var ju något som aldrig blev. Och jag har funderat på livet. Hur det ser ut. Hur det skulle kunna sett ut.

Men det jag tar tillvara på i det där inlägget jag skrev är slutet. Framtiden. Det förflutna är obönhörligt bakom en. Det är ingen plats man kan återvända till och det nyttjar inget att dröja sig kvar där. Annat än att ta lärdom av det.

Edda kommer för alltid att vara det finaste som aldrig hände.

Men det här året har det hänt så oerhört mycket. Jag och Leona har istället för att sjunka ner i sorg ställt oss frågorna vad vi vill med vårt liv. Leona ville flytta hem till byn där hon växte upp. Jag ville följa med. Så vi sålde huset och hittade en ny lägenhet… (Ja det där vet ni.) Jag ville vidare från mitt jobb och hittade en högskoleutbildning. Fantastiskt.

Visst drabbade den avbrutna graviditeten oss hårdare än vi kanske ville erkänna för oss själva. Det är först den senaste månaden som vi har pratat om barn i framtiden och konversationen inte dött ut i tystnad rätt så snabbt. Det som händer det händer. Vi är nu på en plats där vi mår bra. Alldeles utmärkt till och med. Och när vi kisar och tittar in i framtiden så ser det ljust ut.

Ikväll ska jag och Leona ut på lokal och äta mat och se Gabriel Kelley. Det handlar om att hitta och ta till vara på de där små ögonblicken av något fint och göra det bästa utav dem. Uppskatta dem där och då. Man vet aldrig när mattan rycks bort från under ens fötter. Om det ens sker. Det är nog det jag vill lära mig av Edda…

Uppskatta livet. Ta till vara på tillfällen. Lev gott och väl. Slösa med kärlek.

 

 

Genom titthålen

soffeselfie

Jag fick en kommentar på Facebook på mitt förra vlogginlägg. Jag tog tag i det och flummade mig igenom några minuter i soffan.

Kommentaren från Felix löd: ”Tjabbla om: Problematik som kan uppstå när personer försöker återspegla sin ”grandiosa” självbild på sociala medier.” Jag vet inte riktigt om det var det jag pratade om. Men det är i samma område i alla fall. Håll till godo.

 

Och om det finns något ni gärna vill höra mig prata om så kommentera gärna. Det är rätt så svårt att komma på egna ämnen. Det är lättare att svara på en fråga. Eller frågor. Ju fler desto bättre.

En liten film från en bil

kentibil

 

Jag frågade Leona vad jag skulle prata om i bilen för att ha ett intressant samtal med mig själv. En sammandrag av det resultatet blev den här filmen. 

Visst svamlar jag. Men jag tror att man lär sig rätt så mycket av sig själv, och kanske till och med om sig själv när man bara låter munnen och tankarna gå. Det blev en vlogg. Jag kan tänka mig att göra några till. Vad ska jag och Kent prata om?

Idag är första dagen på resten av ditt liv

Det är egentligen en otroligt tröttsam kliché den där. Den kan sticka i ögonen på vem som helst som inte har en bra dag. Men ändå väljer jag att använda den. För den stämmer så bra.

Jag har länge sökt efter något. Något som skulle få livet att kännas lite större och mer innehållsrikt och betydande på något sätt. Det är svårt att sätta ord på. Jag har doppat tårna i olika läror och dogmer men alla har suttit som en lite för liten och dessutom kliande kofta. Tills i somras när bitarna liksom föll på plats. För några år sedan gick jag ur svenska kyrkan. Jag har den åsikten att, tro, det är något oerhört vackert. Religion däremot, är inget jag går igång på. Skillnaden? Den ena är äkta. Den andra är ett regelverk och ett system som går ut på att alla ska tro på samma sätt.

Sedan i somras är jag med i Samfundet för Forn Sed. Jag vill inte kalla mig asatroende, även om det är en del av det hela. Jag hörde ordet sedbärare. Även om det är vackrare så stämmer inte det heller helt och hållet. Det indikerar på en tradition som ska vidarebefordras. Jag kallar mig inte för något egentligen. Jag kanske borde det när någon frågar, men varför egentligen.

Jag tänker inte gå in på mycket mer om detta i det här inlägget. Det jag egentligen skulle skriva var ju om rubriken…

Vi är till mångt och mycket historierna vi berättar om oss själva. Vilka ord vi väljer för att definiera oss. Också vad andra säger om oss om vi väljer att tro på dem. Idag var jag ute vid ett träd jag tycker om att sitta och tänka vid och en av dess stora grenar hade knäckts. En tredjedel av kronan låg i backen. Resten av trädet såg friskt ut. När en del av oss, hur naturlig den än är börjar tynga ner oss så kanske det är dags att den bryts av. Och det kanske är smärtsamt. Men så länge rötterna är intakta och man står med ryggen/stammen rak så överlever man. Det finns vissa aspekter av mig och mitt som jag har börjat se över. Varför jag gör som jag gör i vissa avseenden. Varför jag inte gör saker jag borde. Hur jag ser på mig själv när jag ser mig i en spegel. Och väljer att berätta en annan historia. Samma liv, samma Kent. Samma yttre omständigheter. Men hur jag väljer att ta dem till mig är annorlunda. Det är något jag tar steg för steg. Att göra stora förändringar för snabbt får ofta konsekvensen att man går tillbaka till det trygga man känner till. Men små förändringar lever lättare längre och blir till sist en naturlig del av livet.

Att offentligt gå ut med att säga till alla som orkar läsa så här långt att jag varje morgon hälsar väderstrecken och de fyra elementen, att jag blotar till Freja och Heimdall och gänget. Det är faktiskt ett stort steg. För jag har mot min vilja varit rädd för att folk ska tycka det är fjantigt. Men det är ju den jag är. Det har ju fått mig att må så mycket bättre och tagit mig igenom en tragedi. Är någon nyfiken på allt det här så sätter jag mig gärna och pratar över en kopp kaffe.

Det var nog allt. Det blev lite längre än jag trodde. Och kanske inte så sammanhängande. Jag får jobba på det.