Att uppskatta skönhet

I morse läste jag en post på Reddit som konstaterade att; egentligen är våra kroppar bara reklampelare för våra gener. Och det är väl till viss del sant. Men det fick mig att börja tänka på vår förmåga att uppskatta skönhet överlag. Och om denna förmåga finns representerad i andra arter på jorden.

Man kan kalla det det estetiska sinnet. Förmågan att kunna uppskatta skönheten, inte bara hos en annan individ av samma art som eventuellt föra ens gener vidare, utan också skönheten i, säg, en fin vas. Det verkar som om, efter lite skummande genom artiklar, att människor är den enda art som kan uppskatta skönheten i vaser. Och i vackra vyer, kubistisk konst, broderier, ferraribilar, katter, tavelramar… Ja listan kan fortsätta.

Om vi återgår till tanken med skönhet som ett verktyg för att föra generna vidare så kan man tänka på påfågeln. Darwins tankar om ”survival of the fittest” funkar inte riktigt där. Så han kom på idén med sexuell selektion. Påfågeln med sin stora vackra svans är en klar nackdel ur en överlevnadssynpunkt. Men honorna ser att hanen lever och frodas trots sin stora plym. Detta kallas handikappsprincipen. Så egentligen är det inte skönheten i plymen honan uppskattar. Det har också visat sig att antalet ”ögon” på svansen spelar stor roll. Här är en artikel från BBC.

Betydelsen av estetik har förändrats över tid. Dels betyder det ”något som gör intryck eller väcker känsla” eller liknande. Här har vi motsatsen i anestesi. Bedövning. Den andra meningen är diskuterad i filosofi och konstvärlden. Det har framkommit att bedömningen av skönhet ligger i ett nätverk i hjärnan som överlappar nätverket man använder när man ska grunna på moral eller sociala koder. Samt att symmetri är viktigt. Här är en artikel av Thomas Jacobsen.

Hur har detta sinne utvecklats? Här kan jag bara sitta och gissa och spekulera, men hey! Det är min blogg så det är det jag tänker göra. Skönhetsideal bland människor har genom tiderna och i olika kulturer tagit sig radikala uttryck. Halsringar och läppringar är klassiska exempel.

Här kommer ju samma faktor som påfågeln visar in. Handikappsprincipen. Det finns ingen vettig anledning till varför man ska ha en så stor ring i sin underläpp, eller varför man ska göra sin hals så lång att man dör om man tar av sig kragen. Klassiska skönhetsideal har annars rört sig i spektrat för vad som kan anses vara ”bra genetiskt material” styrka, smidighet, breda höfter och så vidare. Men det är de biologiska triggers som vi inte kommer bli av med. Vi är djur trots allt.

Symmetri är som sagt viktigt för hur vi uppskattar skönhet. Något som ofta kommer upp är Fibonaccis talsekvens. Spiralen som återfinns i hur mycket som helst som vi tycker om att titta på.

Här visar spiralen på hur man bäst komponerar en landskapsbild. Är det så vi helst vill se landskapet? Men det är ju inte så enkelt. Jag tror att mycket av vår förmåga för att uppskatta skönhet eller konst är att vi som verktygsskapare på stenåldern eller ännu tidigare var tvungna att kunna se ett objekt innan det fanns. Vilken bit flinta passade sig bäst att göra en yxa av. Till att börja med hackade man kanske fram på vinst och förlust. Men efter ett tag kunde en skicklig hantverkare ”se” yxan innan den fanns. Mycket av vår förmåga att uppskatta, och kunna skapa, konst är att kunna se saker som inte finns. Tolka mysterier. Som kubistisk konst, eller till och med expressionism. Vi vet att natthimlen inte ser ut som Van Gogh målade den. Men vi kan förstå hur man skulle kunna vilja måla den så.

Förstå är kanske fel ord. Känna. Att ta ett objekt som flintyxan och uppskatta dess form gjorde redan stenåldersmänniskan. Det har hittats stenyxor som är för stora för att kunna användas på ett vettigt sätt. Det vill säga att redan stenåldersmänniskan haft användning för penisförlängare. Statussymboler, färger för att dekorera, tatueringar. Utsmyckning till ingen nytta annat än den estetiska har följt människan genom tiden. Inga andra djur utsmyckar sig för utsmyckningens skull. Vi har till viss del frikopplat oss från det genetiska racet. Vi kan bygga pråliga bon och bygga våra kroppar för saken skull.

Så vår förmåga att uppskatta skönhet kanske var biologiskt betingad från början, men efterhand som kulturer blomstrade och den kognitiva revolutionen, då språk och liknande utvecklades, ledde människan till där den är idag… Så har vår hjärna som är bra på att hitta mönster och lösa pussel lyckats hitta ett mysterium som den aldrig kommer lösa: Att förstå sig på konst.

Vad är kontentan av det hela? Vad vi uppfattar som vackert är både individuellt och kulturellt betingat. Att kunna uppskatta skönhet för skönhets skull är mänskligt. Jag har ingen aning om hur… Men jag är glad att jag kan.

Kachinas

De gamla Pueblokulturerna i sydvästra Amerika hade olika variationer av samma sorts tro. De hade en uppsjö av olika andeväsen som påverkade deras liv. Dessa kallades Kachinas.

I i stort sett varje souvenirshop, krimskramsbutik och galleri man besökte fanns det på en liten hylla små dockor som föreställde dessa andeväsen. Deras närvaro i området är fortfarande påtaglig.

Dessa dockor är gjorda av en konstnär som heter Adrian Leon. Här hittar du mer info.

Kachinas levde i byarna under halva året och uppe på sitt berg (San Fransisco Peaks) andra halvan av året. Indianerna klädde sig som Kachinas under ritualer och då förkroppsligade man en Kachina. Det var stora rituella förberedelser för anländandet av Kachinas och även under halvårets gång gällde det att hålla sig god med dessa andeväsen. Med sina krafter kunde de påverka väder, fruktbarhet och beskydd. Men också orsaka sjukdom, död och elände om man inte visade respekt och tillgivenhet.

Jag som tecknar mina väsen här hemma blev inspirerad av dessa andar. Hur närvarande är de? Hur skulle de se ut i mina ögon? Jag satte mig och tecknade och lät dem sedan befinna sig i landskapet där vi gick runt och studerade och hänfördes.

Jag provade en ny teknik i mitt tecknande och använde mig av en tuschpensel istället för en fineliner. Jag gillade det. Jag har inte riktigt kontroll över linjerna men det är ju en övningssak. Så det kommer jag nog fortsätta arbeta med.

Bilderna jag sett av Kachinas framställer dem som rätt så färgsprakande. Klara tydliga röda, gula, blå och gröna färger. Så jag använde mig av tuschpenslar till färgläggningen med i stället för akvarellpennor som jag vanligtvis använder. Jag blev inte så nöjd med det resultatet. Det poppar för mycket. Det blir i vissa avseenden för mörkt. Och här gillar jag inte att jag saknar lite kontroll. Jag för större känsla och variation i färgerna i mitt vanliga tillvägagångssätt. Så detta var en one-time-only med tuschpennor.

Men mina små Kachinas blev annars väldigt lustiga och fina. Jag kan tänka mig dessa väsen smyga omkring bland klippor och branter. Detta är ju min take på det hela och jag menar inte att förlöjliga dessa kulturers tro, som i viss mån är levande idag. Det är ett känsligt ämne i USA.

Jag kommer att återgå till mina små naturväsen som vi har här hemma i naturen omkring oss. Det är där min fantasi får leka fritt.

Hovenweep

Vår sista exkursion denna resa gick till ett område fullt av puebloruiner. Det är ett ställe där det bodde massor av indianer på 1200-talet. Sedan försvann de…

 

Det där med försvinnandet är väl inte helt sant. Men det är ett återkommande tema i alla indianbosättningar vi har tittat på. Hovenweep är en samling av pueblos (indianbyar som består av murade hus) där det har levt över tjugotusen människor som mest. I själva huvudbyn för området tror man att det bott över tvåtusen när kulturen blomstrade. Det har byggts torn och hus i och kring en canyon där det har flutit vatten. Man har anlagt dammsystem för att delvis kontrollera vattenflödet i canyonen, men också för att bevara regnvatten. Det är ett imponerande besök.

Det har bott människor i området i tiotusen år, men det var först på 1100- och 1200-talet som det började byggas hus och torn där.

Man vet inte riktigt varför bosättning efter bosättning har övergivits. Vissa har till och med bränt sina byar när de vandrat vidare. Jag har svårt att begripa att man som stam av människor lägger möda och energi på att bygga hus, ordna med åkrar och gräva Kivas (rituella byggnader) för att sedan, femtio år efter det är klart, bara lämna det åt sitt öde… Vissa byar har inte ens blivit färdigbyggda. Vissa har haft rinnande vatten…

Man misstänker att det har att göra med några år av torka. Delvis. Indianerna har haft bra kommunikationer med varandra. Och de som drabbats hårt av torkan har kanske lämnat sin by för att bege sig till där det är bördigt. Dessa områden kanske har blivit odlade för hårt och därmed utarmat marken. Kanske har det blivit förslitningar när områden överbefolkats. Det kan vara religiösa motiv…

Man vet bara att runt slutet på 1200-talet, eller mitten av 1300-talet och i några fall, i början på 1400-talet så har stora bosättningar övergivits. Folket har vandrat österut mot Rio Grande eller söderut mot Mexiko.

Efter en tid har Apache och Navajo vandrat ner norrifrån.

Det är spännande. Det handlar om så rika kulturer, med krukmakeri där de ansträngt sig för att göra det vackert. Sagor och myter och Kachinas, andeväsen i bergen. Det har gjorts kanalsystem. Det har ristats i stenväggar. Det har murats och odlats. Det har spelats bollsporter…

Och nu är det borta.

Men på senare år har forskningen om dessa kulturer börjat prata med dagens Zuni och Hopiindianer, som är ättlingar till pueblokulturerna Anasazi och Sinagua. Deras nerärvda historia och kultur kanske kan ge ledtrådar till vad som hände.

 

Halva dagen har vi haft ledigt. Imorgon är det en resdag. Vi ska tillbaka hela vägen till där vi började. Jag vet inte när vi kommer fram. Blir det ett inlägg imorgon blir det bilder från de senaste dagarna. Och händer det något spännande på vägen så kommer det med det också. Såklart. Men det blir nog sängen fort. På måndag är det examination.

Petroglyfer

Efter en fin frukost lämnade vi Moab. Man har börjat vänja sig vid amerikanskt blaskigt kaffe nu. Det kommer bli intressant hur man reagerar på en kopp hederligt Zoegas om en vecka. Vi har anlänt i Bluff, där vi kommer att bo i tre dagar. Första stoppet för dagen var ett dinosauriemuseum.

Vi hade en väldigt entusiastisk guide, som hade några rätt så märkliga teorier. Hon påpekade dock gång på gång att hon inte var utbildad, utan bara entusiast. Det förhindrade inte henne att komma med uttalanden som att indianer och dinosaurier eventuellt skulle kunna ha existerat samtidigt. Det var så vi tolkade det i alla fall.

Men utställningen var fin och intressant. Det var kul att de hade en avdelning med dinosaurier i popkultur. Mannen som startade museet har varit rådgivare till Jurassic Park-filmerna och är även en respekterad paleontolog.

Vi fortsatte vidare till Sand Island som ligger vid San Juan River. Det är ett område där det finns ett enormt utbud av petroglyfer. Bilder och symboler ristade i sten, likt våra hällristningar. Vi såg sådana för några dagar sedan vid Pueblon vid Puerco River. Här finns en kontinuitet i ristningarna från 11000 år sedan fram till in på 1900-talet.

Det finns ristningar som föreställer mammutar, men de är svårtillgängliga och långt borta från vårt stopp. Det finns stora skillnader från våra svenska hällristningar, men också likheter. Här finns också hålgropar och lokala djur porträtterade. Men här är en stor variation i hur människor avbildats, och även tydliga mytologiska bilder. De mörkbruna är äldre ristningar och de ljusa är nyare. Den mörka ytan kallas Desert Varnish och kommer av att vatten rinner över och järn och magnesium fälls ut ur sandstenen och reagerar med bakterier. Det gör att det är lätt att få tydliga bilder när man rispar i fernissan. Ristningarna är på flera ställen förstörda av människor som ristat över det gamla. Tragiskt. Nu finns det stängsel, men det går lätt att ta sig över.

Jag tycker det är så intressant med dessa kulturyttringar. De är sådana mysterium. Har det varit en del av en berättarkultur? Har de religiös betydelse? Är det konst helt enkelt? Det finns inget tydligt system. Men dagens indianer av Hopi- och Zunikulturerna är ättlingar till dessa forntida ristare och ser sitt arv på stenväggarna ända tillbaka till urtiden. Att de fortsatte rista så länge som de gjorde är ingen förstörelse. Det var en fortsättning på ett kulturarv, en identitetshandling. Det känns som en helig plats (om man tänker bort grillplatserna och stängslet framför). Man kommer på något sätt nära människor som levde för tusentals år sedan. Vi har alla haft ett behov av att förmedla oss i tiden.

Vi fortsatte vidare och hittade San Juan igen. Denna gången i Goosenecks State Park. Floden har tuggat sig ner genom berglagrena genom flera miljoner år. Och när en flod flyter fram meandrar den. Den slingrar sig genom landskapet. Dessa kurvor blir större och större och till sist bryter de igenom på det tunna stället. Goosenecksdelen av San Juan slingar sig så mycket att det blir extremt. Snart (i geologiska mått mätt… Säkert ”bara” några miljoner år) så kommer floden att bryta sig igenom på de tunna ställena.

Floden har eroderat genom olika lager av kalksten, leror och sandsten och ligger nu trehundra meter ner. Man kan paddla från Bluff hela vägen ner till Glen Canyon Dam, som vi besökte för några dagar sen. Det är nog en intressant resa. Vi ser ju mest landskapet uppifrån.

Där sitter jag på en liten utstickare och beundrar landskapet (och poserar för kameran). Det upphör aldrig att imponera när man bevittnar vilka oerhörda krafter det finns i naturen och i processer omkring oss.

Vi avslutade dagen med god (och dyr) mat. Vi har slarvat lite med matbudgeten. Men om man inte vill leva på McDonalds (och det vägrar jag) så blir det inte billigt. Vi har för avsikt att leva billigare. Men i Bluff finns det tre matställen. Ingen av dem är särskilt billiga. Men med lite planering ska det nog gå.

 

Ur askan, i grönskan. Ur grönskan, ur glömskan.

I Västmanland ligger Fermansbo urskog. Till större delen en grönskande, djup skog, till synes orörd av människohand. Stora delar av den brann upp för tre år sedan. Vi var där för att se hur skogen återhämtat sig. Därefter for vi till Bergslagen.

Jag skrev ”till synes orörd” eftersom, om man ska vara petig, så är Fermansbo urskog ingen urskog. Med ett tränat öga och en stor portion erfarenhet kan man hitta lämningar av kolmilor begravna under mossan. Över tretton tusen hektar brann ner och man kan fortfarande se tydliga spår.

Bilden är tagen precis på gränsen till där elden till slut kunde släckas. Tallarna i området där klarade sig relativt ok, men de flesta granarna har dött. Tallars bark är tjockare och kan klara en brand bättre. Det största hotet är att barren brinner upp. Och där har tallarna också en fördel. En tall kan klara sig om 70% av barren brinner upp. En gran klarar sig inte om mer än 30% går upp i rök.

Området där elden härjade som värst har nyligen blivit ett naturreservat. Hälleskogsbrännan.

Nu är det tre år sedan branden ödelade området och det finns gott om grönska. Året efter branden blommade brandnävan. Den gynnas av skogsbrand och fröerna kräver hetta för att kunna gro. En skogsbrand kallas på ekologspråk för en störning. Efter en störning sätter en successionsordning igång. Ur den brända marken, som i hettan frigör en massa näringsämnen, kommer först små risväxter, som ljung och blåbär. Viss mossa börjar ta sig så smått. Men eftersom all förna (allt skrofs på marken i skogen) har brunnit upp så har mossa ingen möjlighet att ta sig upp på stenarna. Det ser märkligt ut när stenarna ligger nakna i ett grönt landskap. Sedan börjar björkar spira. Även asp och sälg visar sina gröna små löv. Efter tre år når den genomsnittliga björken en ungefär till midjehöjd. De svärtade träden står kvar, nakna, tills de faller av egen tyngd.

 

Vi besökte senare Nya Lapphyttan i Norberg. Det var i Bergslagen som Sveriges större järnproduktion började på 1100-talet. Det var där man började bryta järnmalm ur berget och framställa järn ur masugnar. (Vänta lite grann, tänker ni. 1100-talet. Det är efter järnåldern ju. Då måste man ju haft järn innan.) Helt rätt. Tidigare hade man haft små blästugnar och framställt järn av malm man hämtat ur sjöar och myrar. Nu hackade man ner sig i berget på jakt efter rostig sten.

Nya Lapphyttan är ett projekt i experimentell arkeologi, samtidigt som det är ett utemuseum. Man försöker rekonstruera masugnen och få den att fungera. Det visar sig vara lättare sagt än gjort. Man började 1994 och misslyckades rätt grovt och det är först nu som man börjar få någorlunda bra resultat.

På den tudelade bilden ser man i nedre halvan den fornlämning av den ursprungliga Lapphyttan som man hittade på 1970-talet. Och ovan ser man den nybyggda masugnen. Det finns fler byggnader runt om. Det var inget enmansjobb eftersom ugnen kördes oavbrutet i flera dygn. Järnet man framställer kallas tackjärn och är poröst och måste ”färskas” för att bli smidbart.

Det är otroligt när man funderar på hur mycket av vår historia som döljs under mossa och skog. Och vad som kan komma fram om man vet vad man ska titta efter. Och även om man lär sig mycket så är det ändå ett pussel där de flesta av bitarna fattas. Då kan experimentell arkeologi vara ett bra verktyg. Leva sig in i historien. Försöka göra som de gjorde då. Lajva på riktigt.

What the Häll?

Vi lämnade Visby tidigt i morse och begav oss uppåt mot Uppland och Västmanland. Dagen har, förutom ett plötsligt ösregn, bjudit på hemligheter höljda i historiens dunkel. Men först… Lite studierelaterat.

En av de stora uppgifterna vi ska göra på denna resa är en kulturarvsanalys. Idag fick vi göra en liten uppvärmning inför denna. Vi befann oss i en kohage och fick frågan: Vad ser ni?

Vi såg först och främst en nutida hage. Och sedan de tydliga gamla dikena. Och stora stenar som plockats bort från jorden och lagts på stenhällar. Alltså drog vi slutsatsen att det var gammalt åkerlandskap. Men hur gammalt? Vi hittade stensättningar och spår av åkerterasser och därför misstänkte vi att det var åkrar från järnåldern.

När man gör en landskapsanalys eller en kulturarvsanalys handlar det om att sätta det man hittar in i ett tidsperspektiv. Hur har landskapet brukats genom historien och varför? Vilka värden finns det? Jag tänker på bonden Bertil vi besökte första dagen, vars tallar från 1600-talet var oerhört värdefulla för honom. Det hade varit helt omöjligt att gissa. Men värdet finns där.

Hällristningarna intill är Sveriges största hällristningslokal med en stor variation i bilderna. Det fanns skepp som visade hur de fiskade med nät. Det fanns fotavtryck och bilder på djur. Hjul och skålgropar.

Morgan inspekterar ett hörn av den stora samlingen. En hel flock studenter kunde gå runt utan att vara ivägen för varandra.

Fiskescenen. Jag vet inte vad djuret längst ner i bilden föreställer. Det kanske är en bäver.

Man vet idag inte varför bronsålderns människor ristade dessa bilder. Flera bildteman går igen på flera ställen i Sverige vilket tyder på någon form av tradition. Men var det konst? Eller ett hjälpmedel till berättarkulturen? Kanske är det scener och personer från den tidens mytologi. Vi har ingen aning. Det börjar dock misstänkas att den röda färgen är ett modernt påfund. De ställen där ristningarna inte är ifyllda och man tillför ljus ur en viss vinkel ”reser sig” ur stenen och blir tydliga trots att de inte är mer än ett par millimeter djupa.

Avslutningsvis besökte vi Anundshög. Sveriges största gravhög. (Men vänta nu; säger en relativt uppmärksam läsare. Besökte ni inte den igår?) Nej. Det var Sveriges största gravröse. Det är en stor skillnad. Den ena ät jordtäckt. Den andra inte. Anundshög är i alla fall en gnutta högre än högsta gravhögen i Uppsala. (Den hade varit högre om den inte blivit utsatt för rovgrävning, vilket kapade toppen.) Den är daterad till 500-talet och man har hittar boplatser under den. Det är ett tecken på att det i trakten har levt (och dött) väldigt betydande eller mäktiga personer. Hög status.

Framför gravhögen, ut mot det som var vägen på 500-talet står en runsten. Det var också en maktsymbol. Det var inte vem som helst som kunde resa en runsten. På bilden står Oscar och läser runor. Anundshög ligger och ståtar i bakgrunden.

Trettioåtta

Imorgon har smugit sig på mig. Jag har inte reflekterat alls över att jag ska bli ett år äldre i år också. När slutade födelsedagar att vara en häftig grej?

Jag såg någon (jag minns inte vem) häromdagen som sade att tidigare leder födelsedagar till något. De blir en slags nedräkning. Snart blir man byxmyndig och får köra moppe. Snart tar du studenten och får skaffa körkort. Två år senare får du köpa sprit… Sen börjar tjusningen avta lite. Under ens tjugor är en födelsedag fortfarande en anledning till att ställa till med baluns… (Som om man behöver en ursäkt…) Och personen jag såg (fortfarande ett mysterium) fortsatte att födelsedagar efter trettio bara är påminnelser om ens väg till döden så att man därför antingen hamnar i kris eller bekvämt förnekar dem. Hur många har inte fyllt tjugonio flera år i rad?

Jag fick en tidig födelsedagspresent av Leona. Ett armband som symboliserar att där jag är just nu är det meningen att jag ska vara. Det är en känsla som jag (henne helt ovetandes) har gått och vridit och vänt på ett tag. Det känns verkligen så. Jag är precis där jag ska vara just nu. Och den känslan är väldigt skön. Och då kanske det faktum att jag åldras ett helt år på en gång imorgon inte är så stor.

Jag satt och försökte hitta en bild på mig till det här inlägget. Det är ju ändå jag som är fölsegrisen. Och jag hittade ett föga smickrande foto från mitt sista gymnasieår. Jag gick ju ett år på efterskola i Danmark innan gymnasiet så jag tog studenten året jag fyllde nitton. Och med enkel matematik (som jag ändå för säkerhets skull checkade med miniräknare) kan jag konstatera att jag, Kent Johnsen, levt lika många år innan som efter detta fotot togs på Rönnowska skolans gymnasium i Helsingborg. Det är rätt så häftigt.

 

Vetenskapen och mysteriet

Jag har läst till landskapsvetare i snart ett år. Jag har lärt mig så oerhört mycket om vår värld och natur. Det som lockade i naturen innan jag började plugga var lugnet, mystiken och miraklet som man bara hade vaga aningar om hur det fungerade. 

Så nu när jag har fått lära mig om ekologiska nischer, subduktionszoner, drumliner och kvävets kretslopp… Har magin försvunnit?

hammarsjö

Absolut inte! Jag blir mer hänförd och glad när jag är ute. Att ha en större förståelse höjer upplevelsevärdet. (Det gäller nog det mesta förutom trollkarlsföreställningar.) Jag kan se en historia. Jag kan se orsak och verkan. Jag kan se ett djup i tiden som jag inte ens visste existerade tidigare. Och då har jag bara börjat. Tänk så mycket som är kvar att lära.

väderbitentallpåklippa

Jag har fått nya intressen. Helt plötsligt plockar man stenar längs vägen för att titta på och spekulera över. Jag och några kurskamrater konstaterade att det blir lättare att studera om man låter den barnsliga förtjusningen för saker få lite spelrum. Det blir sannerligen roligare.

åkrarochängar

Just nu skriver jag på en landskapshistorisk syntes. Det är en kort rapport om en by och dess historia från år tusen fram till idag, med fokus på vegetation, markanvändning och demografi. Det är en del att göra. Men även om man som student sitter och kliar sig i håret och bläddrar i böcker för att hitta något att förankra sina teorier i, så slås jag ibland av insikten att: Fan! Här sitter jag och har teorier om ett landskaps utveckling på artonhundratalet!

Då sträcker jag lite på mig.

solgenommoln

Men även med allt detta så klarar jag fortfarande av att koppla bort trofiska kaskader, mekanisk vittring och primärproducenter när jag sätter mig någonstans i skogen. Då öppnar jag upp för miraklet att vi är här. Och att vi har en fantastisk natur omkring oss. För vetenskapen är bara ett sätt att förklara hur magin funkar.

Det spelar ingen roll att man får visat hur kaninen får plats i hatten. Det är ändå ett förbaskat bra trick.

skogsbäck

Tentaplugg

Med hela skrivbordet fullt av böcker och med flera flikar av webläsare och powerpointpresentationer igång så känns det otroligt fullknökat i huvudet.

Imorgon är det tenta i Kvartärperiodens geologi, ekologi och klimat. Imorgon, fredagen den trettonde. Tur att man inte är skrockfull. Jag sitter med alla böcker, anteckningar och ppt-presentationer och försöker lägga mer saker på minnet. Men det är trögt.

Det är inte så att det är fullt i skallen. Det finns utrymme för mycket mer. Problemet är snarare att det känns som om jag har rätt så bra koll, men känner mig osäker. När man hårdpluggar såhär så läser man så mycket som man redan vet. Det är lätt att förbise de små sakerna… Nån enstaka liten men ack så viktig term. Någon process eller dateringsmetod som man glömt.

Att sålla igenom dessa mängder av fakta efter kompletterande kunskap är svårt. Som att leta efter något i en höstack utan att veta om det är en synål eller en Singer från 1977 som man letar efter. Och när man väl sedan hittat något som man kan tänka sig vara något vettigt så ska det präntas in så att det sitter där bakom pannan förhoppningsvis lite längre än till nån gång efter lunch imorgon.

Jag kommer nog lägga upp min strategi lite annorlunda. Det är svårt att veta vad man ska leta efter om man har en övergripande strategi. Jag kommer lägga böckerna och min laptop på köksbordet. Sen kommer jag att gå och småfnula och vrida och vända på saker i mitt eget stilla sinne. Och dyker det upp någon lucka som jag blir orolig av så letar jag upp just den saken.

Så får det bli. Fortsätter jag som jag gjort fram tills nu kommer jag bli kutryggig och trött.

Nu går jag och smäller igång lite kaffe.

Veckovis

Om man kan säga att en människa blir nittio år gammal så innebär det att den människan lever i 1080 månader. Detta innebär att en människa som blir nittio år kommer uppleva ca 4680 veckor, Strax under 5000 veckor i ett liv. Det är 5000 lördagkvällar. Det känns inte som så mycket.

Men det är det. Det är jättemycket. Om vi för enkelhetens skull fortsätter med tanken att jag kommer bli nittio år gammal har jag som nu är trettiosju levt strax över en tredjedel av mitt liv. Ojojoj, så stressande att tänka så, kanske någon säger. Men tänk så mycket jag hunnit med…

Jag började livet rätt så lugnt. Sen lärde jag mig att gå. Det är ju en prestation. Vi kan snabbspola igenom låg- mellan och högstadiet. Jag gick ett år på internat. Gymnasiet var kul. Jag tog körkort. Jag har haft en massa kul. Spelat i countryband. Arrangerat lajv och skattjakter… Listan fortsätter.

Tiden är ändå något vi uppfunnit för att det ska bli lättare att samarbeta. Visst blir vi alla äldre. Det är så livet fungerar. Och solen går upp på morgonen och ner på kvällen. Det är gravitation och matematik. Att klockan en viss tid på dygnet är exakt kvart över tre och det är dags att slå igång kaffekokaren… Det är något vi bestämt.

Att tiden går fortare när vi har kul och långsammare när vi har tråkigt vet vi bara för att vi har något att jämföra med. Men visst. Det är denna tideräkning vi alla går efter. Det blir lättare om alla vet när de ska vara på en viss plats för jobb eller studier eller den där romantiska dejten. Stora och lilla visaren gör det smidigare att verka i ett modernt samhälle.

De flesta av oss har också en idé om att man borde ta tillvara på tiden lite bättre. Det var därför vi uppfann nyårslöften. Men de är så lätta att glömma bort eller i alla fall tumma lite på när tiden går så fort och dagarna smälter ihop med varann och OJ! Är det redan september? Det var ju påsk igår… Då kan det ju ändå vara till hjälp att veta att man betat av en tredjedel av de lördagkvällar man eventuellt har fått tilldelat. När man blir påmind på ett lite strukturerat och harmlöst sätt att vi faktiskt bara är här en liten stund innan det är dags att hitta på något annat så kanske man lever livet lite större.

your_life_in_weeks_-_wait_but_why

Om man vill träna mer, älska mer, skratta mer, äta mindre, bli kreativare, plugga, sälja allt och leva som getherde i Anderna, eller vad som helst… Men ändå sitter och zappar frenetiskt fast det inte finns nåt bra på tv. Då kanske det hjälper att tänka att jag har bara cirka 3000 veckor kvar. Det är 3000 lördagkvällar. Det är tretusen måndagsmorgnar… Vad vill du göra med dem?

Vill man läsa mer om detta och lite mer statistik och andra färggranna staplar och grejer kan man gå in på DEN HÄR sajten. Den är dock väldigt fokuserad på USA. Men vi är ju alla människor så det gör väl inget.