Trettioåtta

Imorgon har smugit sig på mig. Jag har inte reflekterat alls över att jag ska bli ett år äldre i år också. När slutade födelsedagar att vara en häftig grej?

Jag såg någon (jag minns inte vem) häromdagen som sade att tidigare leder födelsedagar till något. De blir en slags nedräkning. Snart blir man byxmyndig och får köra moppe. Snart tar du studenten och får skaffa körkort. Två år senare får du köpa sprit… Sen börjar tjusningen avta lite. Under ens tjugor är en födelsedag fortfarande en anledning till att ställa till med baluns… (Som om man behöver en ursäkt…) Och personen jag såg (fortfarande ett mysterium) fortsatte att födelsedagar efter trettio bara är påminnelser om ens väg till döden så att man därför antingen hamnar i kris eller bekvämt förnekar dem. Hur många har inte fyllt tjugonio flera år i rad?

Jag fick en tidig födelsedagspresent av Leona. Ett armband som symboliserar att där jag är just nu är det meningen att jag ska vara. Det är en känsla som jag (henne helt ovetandes) har gått och vridit och vänt på ett tag. Det känns verkligen så. Jag är precis där jag ska vara just nu. Och den känslan är väldigt skön. Och då kanske det faktum att jag åldras ett helt år på en gång imorgon inte är så stor.

Jag satt och försökte hitta en bild på mig till det här inlägget. Det är ju ändå jag som är fölsegrisen. Och jag hittade ett föga smickrande foto från mitt sista gymnasieår. Jag gick ju ett år på efterskola i Danmark innan gymnasiet så jag tog studenten året jag fyllde nitton. Och med enkel matematik (som jag ändå för säkerhets skull checkade med miniräknare) kan jag konstatera att jag, Kent Johnsen, levt lika många år innan som efter detta fotot togs på Rönnowska skolans gymnasium i Helsingborg. Det är rätt så häftigt.

 

Jag kopplar ner ett litet tag

Allt måste packas ner. Allt måste kopplas loss från väggen. Annars blir det lite svårt att flytta på det. 

Man har sparat det till sist. Datorerna, routern, TVn och dvdspelaren. Nu måste det dock plockas ner och kopplas ur. Men helt borta från de sociala nätverken är man ju inte. Mobilen har man alltid på sig.

Det blir dock inte tre podcaster i januari. Det blir förhoppningsvis två. Flytten kom lite mer ivägen för den hobbyn än vad jag trodde. Och det är okej. Annars skulle ju podcasten varit uppe typ idag.

Detta blir det sista blogginlägget från övre nytorgsgatan, Helsingborg. Nu stänger jag av datorn här.

Det sista kapitlet

Idag betalde jag räkningar som man bör göra i slutet av månaden när man är vuxen. Och en märklig känsla infann sig. För det var inte bara slutet på en vanlig månad.

Jag reflekterade inte över det förrän efteråt när jag sorterade avierna. Det var vår sista hyra för lägenheten i Helsingborg jag precis hade betalt. Och sista månaden för vår parkeringsplats. Det var också första räkningen på vår villahemförsäkring jag betalde. Det är alltså dags att sätta in de sista papprena i pärmarna för 2012 och packa ner dem i en låda. Precis som allt annat i lägenheten. Det är en märklig känsla.

Den där sista hyran är som en punkt. Som en signatur som gör något officiellt. Som något färdigt. Allting rör sig framåt och saker hamnar ofelbart bakom en. Men ibland råkar man ut för så klockrena markörer som gör att det blir så tydligt för en.

Välkommen hem liksom

Efter att ha varit i Ängelholm en vända kommer jag hem till en fruktansvärd odör.

Jag hade varit inom affären och köpt mat och öppnade vår ytterdörr för att omedelbart slås rakt i ansiktet av en välbekant men dock så vedervärdig stank. En av våra katter hade varit idiot och skvätt någonstans som inte var en sandfylld låda. Med tanke på att jag kände det så markant så var källan förmodligen nära hallen.

Vi har lagt tidningar i hallen för att spara på parketten. En slags fattigmans-dörrmatta. Det var inte där. Inte i skohyllan heller. Skorna var torra. Det som blivit urinerat på var vår golvmopp som stod inne på badrummet. Det luktade verkligen inte gott. Det blev att rengöra och skura lite grann. (inte med moppen) och tända ett doftljus inne på badrummet för att få bort lukten. Det bör tilläggas att lådorna var rena.

Vi har haft problem ett tag med att våra katter pinkar på ställen de inte ska. Vi har nu stängt till sovrummet då det förr vid ett flertal tillfällen hände att någon gjorde nummer ett i sängen. (vi har nu en ny bäddmadrass) Så fort något hamnat på golvet i badrummet har det också hänt att en skvättare varit framme…

Detta började strax efter vi flyttade till Helsingborg. Vi flyttade från en stor fyra till en lite mindre trea och samtidigt så blev vår tredje katt ”tonåring”. Det kan vara så att vi har rubbat någon maktbalans som skapat oro, osämja och protesthandlingar.

Nu är det inte så att vi har katturin i hela lägenheten. Efter vi lärde oss att stänga till sovrummet händer det i stort sett endast i badrummet och där är det lätt att städa. Soffan har än så länge fått vara ifred. Köket och hobbyrummet också. Jag hoppas verkligen att flytten till huset är slutet på detta. De kommer få så mycket fler kvadratmeter att regera över och dessutom med två våningar och källare lär de knappast behöva umgås alls om de inte känner för det.

Det märks att de går och stör sig på varandra på så få (83) kvadrat som vi har. Och när vi sedan till våren byggt en utegård till dem så kommer allting förhoppningsvis bli jättebra.

Mitt nya förhållande till Bo & Co

Jag läste ett inlägg på twitter. Bo Kaspers orkester är musikens motsvarighet till bras-DVDn. Och jag hade nog instämt lite grann. Men det var innan jag såg dem live.

Min fru älskar Bo Kaspers orkester och har gjort det i många år. Jag, å andra sidan har knappt lyssnat på dem. De gångerna jag har hört dem på radion har jag avfärdat det med ett ”meh”… Det har känts för slätt, för tillrättalagt. Oengagerat till och med. Inte att det är dålig musik som så, men ointressant.

Så när Leona hade köpt biljetter till deras spelning på konserthuset i Helsingborg och frågade om jag ville med så sade jag ja. Det måste ju ändå finnas en anledning till varför en person jag älskar och vars åsikter och smak jag respekterar, älskar ett band. Så jag gav Bosse och grabbarna en chans. Och det ångrar jag inte.

bokaspers

 

 

Det jag fick höra var engagemang, kärlek till musiken, skickliga musiker och låtskrivare. Och riktigt bra musik. Det var ett Bo Kaspers jag personligen inte relaterat till förut. Det enda smolket i glädjebägaren var att jag blev intresserad av texterna men hade stundtals väldigt svårt att höra vad som sjöngs. Men som tur är så har min fru en hel del skivor jag kan lyssna på. Och nu har jag ett helt nytt förhållande till ett band som tidigare bara varit i bakgrunden.

Hej jag heter Kent

Det är oftast de inledande orden från mig när jag ringer till en myndighet eller ett företag. Och idag har det blivit en hel del telefonsamtal.

Det är mycket som det ska tänkas på när man ska flytta. Som tur är har jag mitt excel-dokument som jälper mig hålla koll på det som det bör hållas koll på. Vissa saker är redan fixade. Fler fixade jag idag.

Jag ringde försäkringsbolaget och fixade så att vi är skyddade i vår villa om något dåligt skulle hända. Jag ringde till telia och såg till att vi inte bara har ett telefnnummer när vi flyttar in utan också ett par tv-kanaler att titta på när det är dåligt väder. (Eller när vi är lata.) De tredje och fjärde ställena jag talade med idag var elnätsleverantören och elleverantören. Vi kommer ha el i vårt hus på dagen vi flyttar in vilket är en förutsättning för att våra telefoner och modem och allt annat man har kommer funka.

Slutligen ringde jag parkeringsfolket i Helsingborgs stad. När vi flyttar kommer vi ha ett alldeles eget garage och behöver inte ett extra när vi är på besök i storstan. Det har vi inte råd med.

Man känner sig så nöjd när man har dragit i alla trådar och resultatet gör en nöjd. Jag kan inte komma på något vi har glömt nu. Adressändringen är inte gjord men inte heller glömd. Det är bara att fortsätta med packningen också. Det börjar bli lite naket därhemma.

Att välja sina strider

Min skrivprocess har varit helt åt helsike på det senaste och jag tror att jag kommit fram till vad jag måste göra. Ge upp. Lägga bort och plocka upp ett blankt papper.

Min semester har passerat utan att jag skrivit ett enda ord på min historia om Frank, Finn och hotet mot Hälsingborg. Jag insåg igår när jag vred och vände på mig utan att kunna sova att det måste till drastiska metoder för att komma igång igen. Jag har inte haft problem med att skriva. Jag har haft problem med att komma igång med just den berättelsen. Och jag har kännt ett tvång att skriva den och inget annat. Nu lägger jag den å sidan. Kanske blir den skriven en dag men inte just nu. Varför?

Jag misstänker att jag i ett försök att få tll en mer disciplinerad skrivprocess har skjutit mig själv i foten. Jag skev ett synopsis och en bra bakgrundshistoria. Jag har gott om miljö- och karaktärsbeskrivningar. Det känns som om jag ska skriva en bok jag redan har läst. Det känns helt enkelt inte spännande överhuvudtaget. Som att sätta sig ner och se en film efter någon har berättat om allt in i minsta detalj. Jag har brottats med vissa finare detaljer till den milda grad att jag har insett att det egentligen är genomskinliga skäl till att fördröja själva skrivandet. Som att hitta ett hus med just rätt kupol på taket.

Herregud. Det är ett fiktivt Hälsingborg. Sätt en kupol på ett tak nånstans och sätt igång!

Nej. Historien läggs åt sidan för att jag ska komma igång med att leka med ord och meningar igen. Jag vet inte vad jag kommer att skriva och har inget måste att det måste bli något fast och förutbestämt och det har redan börjat klia i fingrarna. Till er som jag pratat med om den här storyn och som peppat. Ni får nog ge er till tåls några år. För samtidigt som jag inte kan skriva denna berättelse nu så är den för bra för att glömmas bort.

Bortglömd i några minuter.

I morse när jag vaknade så låg det en tät vit dimma över Helsingborg. Man såg precis över till grannhuset men inte längre. Och till och med däremellan kunde man skymta små stråk av dis som drog fram.

När jag gick ut för att gå till affären så var det som om det var avsaknad av väder. Jag frös inte men det var heller inte varmt. Det blåste inte och det var inte heller kvavt. Vädret kändes bortglömt. Det var då jag drogs i fantasin till Sommarkattsyndikatets värld där allt bortglömt hamnar. Det var så tyst. Trots dimman hördes inte de konstanta båthornen från sundet och det var ingen trafik på södra stenbocksgatan. Tänk om jag under natten hamnat i det mellanrum där Efraim var en stor poet och Karin letade ledtrådar för att kunna finna Laban Lökhjärta? Fantasin släppte dock illa kvickt när jag kom runt hörnet och in på Coop och det var upplyst och en herre i röd keps stod och fyllde på bröddisken och de senaste hitsen spelades i högtalarna.

Men för ett par minuter var det kul att hälsa på i den fantasivärld som en gång var så stor för mig när jag skrev boken.

För övrigt kan man fortfarande hitta den här om man är sugen på att läsa den.

Följ min blogg med bloglovin

Semestern ligger ännu i sin vagga

Semestern har nu smygstartat. Jag inleder den nämligen med två kompdagar. Men strunt i det. Semester tänker jag kalla det för det är vad det känns som. Jag sitter nu och dricker en öl och upptäcker en massa ny musik. Jag läser intressanta artiklar och kollar på konst på internet.

Semestern kommer bestå av en massa småutflykter och hemmamys. Vänner och bekanta och förhoppningsvis gott väder. Jag tänker ta det lugnt och slappna av. Och allt detta leder upp till slutet av semestern då jag gifter mig. Det finns lite kvar att fixa inför bröllopet men det kan inte beskrivas som berg som måste gås över för att det ska bli klart. Snarare en kulle som man bara blir lite andfådd av. Jag vet inte om Leona har samma lugn inför det som måste göras innan men hur det än är, så kommer det säkert bli bra.

Semestern får en bra kickstart imorgon då jag först ska ha sovmorgon, sen en god frukost. Efter det ska jag fixa en sak inför bröllopet. Sedan är dagen öppen för äventyr till femtiden då jag och Leona ska på dansundervisning. (Också till bröllopet.) Sedan spelar Laleh, Tibuktu och Damn! i vår stad och vi ska dit med goda vänner. Det ser jag fram emot.

Följ min blogg med bloglovin

Ursäkter och livet som är i vägen.

Detta är min bakgrundsbild på min ipad:

Det är tänkt att det lite ofrånkomligt ska motivera mig. En sak den här bilden är bra på är att stundtals påminna mig om att jag kommer med en jävla massa ursäkter istället för att skriva.

Jag kan inte skriva just nu för detta eller detta måste fixas. Jag hinner inte för jag måste göra detta om en timme. Jag ska bara göra detta först. Jag borde skriva nu men det är grillning och öl och jag kommer skriva dubbelt så länge imorgon…

Gör detta mig till inte en författare? Jag tror inte det. Ursäkterna och livet i allmänhet är alltid närvarande och kämpar för att inte låta en komma i närheten av sin story. Camilla Läckberg säger i sitt sommarprat om att författande handlar mycket, väldigt mycket, om försakande. Andra författare instämmer. På det senaste har jag försakat väldigt lite. Jag har gjort annat. Vissa saker produktivt. Jag har fixat inför bröllopet. Jag har hjälpt min svåger en dag. Jag har jobbat. Andra mindre produktiva men inte mindre värda. Grillat och umgåtts med vänner. Spelat spel med vänner. Med mera.

Men allt detta, hur kul och produktivt det än är så är det ivägen för skrivandet.

Men blir det inget gjort alls då kanske du undrar? Jo. Lite. Jag är inne i ställtidsfasen. Där man går och undermedvetet förbereder sig. Där det kommer små brottstycken då och då så just nu består de små fröna till boken av anteckningar och konversationer i tre olika anteckningsböcker, min ipad och min mobil.

Just nu så tänker jag gå ner på Bagels och sätta mig och äta och har med mig papper och penna. Jag vill börja på första kapitlet. Jag vill inte ha överdrivet mycket miljöbeskrivningar som jag annars så lätt fastnar i. Jag vill komma på ett namn på boken. Och jag funderar på att byta namn på min huvudkaraktär.

Frank funkar nog inte längre. Just nu lutar det åt att han kommer heta Axel istället men jag vet inte.

Följ min blogg med bloglovin