Diddley Bow

I år har jag ett nyårslöfte att läsa hundra böcker innan nyårsafton. Jag vill ju utmana mig nästa år också och har beslutat mig för att lära mig spela ett instrument under 2018. Under mycket letande på nätet efter vilket instrument jag ska fokusera på så dök begreppet ‘Diddley bow’ upp.

Detta fantastiska instrument är en ensträngad ”gitarr” som man snickrar ihop av saker man har liggande hemma. Det är inte instrumentet jag ska lära mig men jag ville ändå bygga en. Och det gjorde jag.

Jag skaffade mig en bassträng, en cigarrlåda, ett kvastskaft, slangklämma och lite skruvar och en bit halvrör. Resultatet är riktigt fint.

Eftersom jag inte har någon stämskruv (än) så har jag spänt strängen med en rejäl skruv som tyvärr går igenom kvastskaftet. Jag försökte med en mindre skruv först. Men det gick inte alls. Det har resulterat i att min Diddley bow har en tonart typ i närheten av C. Inte optimalt. Men Den var riktigt kul att bygga. En Diddley bow ska man ha en slide till. Ett sånt där rör av glas eller keramik som man trär över fingret. Jag har inget hemma som funkar. Vi har inte ens rejäla shotglas som är ett alternativ annars. Min gode vän Morgan ställde upp och gav mig en slipad flaskhals att använda. Det funkar perfekt.

Jag är ingen expert på att spela, även om jag bara har en sträng att hålla reda på. Tonarten, eller bristen på det gör att det är svårt att hitta rätta toner. Men jag har kul. Jag ska bygga fler. Nästa gång med gitarrsträng i stället. Och jag har beställt stämskruvar så jag har lite bättre kontroll över instrumentet.

Om jag har lyckats inspirera till eget byggande av detta fantastiska instrument kan jag rekommendera denna pedagogiska video som jag har utgått ifrån själv. Håll till godo.

Näe… No Wri mo.

Imorgon är det den första november och därmed startskottet för årets NaNoWriMo. National Novel Writing Month. Uppdraget är att skriva en roman på en månad. Jag gjorde det för två år sedan.

Uppdraget är tydligt. Skriv en roman på minst 50000 ord under november månad. Skriv varje dag. Det är 1667 ord om dagen. I trettio dagar. Det finns inte tid för att dröja vid formuleringar eller ordval. Bara skriv.

Det blir ju ett utkast som man kan bygga vidare på sen. För två år sedan så var jag med i NaNoWriMo och klarade det. Jag skrev det första utkastet till ‘Det Gyllene Skrinet’ som jag sedan fortsatte fnula på. Idag ligger det manuset i inkorgen hos flera svenska bokförlag. (Och jag har fått ett ‘tack men nej tack’ från fyra redan.)

Detta innebär att jag i år inte har något att skriva på. Förutom skolarbetet. Och det är därför jag inte heller känner att jag har tid eller energi att sjösätta ett sådant projekt. Jag har för mycket med skolan, och dessutom ett nyårslöfte att läsa 100 böcker i år. Tid jag skulle lägga på att skriva 1667 ord om dagen är tid borta från ord jag vill läsa.

Men prova på NaNoWriMo. Det är jättekul (och skitjobbigt och stressande och utmanande och fantastiskt) och communityt runt hela grejen är jättestöttande. Nästa år kanske.

Men jag vill ändå göra något. Så jag kommer sätta mig och skriva en kortare skönlitterär snutt som jag lägger upp här i slutet av november. Det blir en National Short Story Writing Month för mig. NaShStoWriMo. (Ligger inte lika bra i munnen…)

Följ med på hundpromenad

Har man en hund så kommer man ut i alla typer av väder. Idag var det riktigt bra väder och det blev en promenad upp till kohagarna i närheten. Och det blev en film.

Jag filmade lite snuttar här och var under vår promenad och har sedan sammanfogat dessa till en slags helhet. Jag är inte på något sätt nära att vara bra på filmredigering. Så jag passar på att under min process att lära mig denna konst vara rätt så klyschig.

Så det blev en film om en höstpromenad med allt vad det innebär. Gula löv i slowmotion… Smäktande långsam musik… Solen i ansiktet… Håll till godo.

Hej hå, hej hå

Det finns många saker man kan göra på en dimmig och regnig söndag. En av dem är att åka till en gammal gruva med goda vänner och en hund för att knacka fram mineral.

Några mil norrut ligger Västanå där det fram till 1906 bröts järnmalm i relativt stor utsträckning. Gruvan var under sina glansdagar Skånes största järngruva. Nu säger det mig inte så mycket. Men Näsums hembygdsförening verkar anse att det är värt att nämna, så vem är jag att tycka annat…

Platsen är idag intressant för oss som gillar och intresserar oss för stenar och mineral, för det går fortfarande att hitta en hel del kul där. Det som inte var järnmalm kastades nämligen åt sidan när det begav sig, så om man gräver lite så kan man finna. Det finns världsunika mineral här.

Vädret var som sagt inte det torraste men har man bara rätt kläder på sig så är det inte så farligt.

Det är vacker natur i området och skogen har nästan helt och hållet ätit upp den gamla gruvan. Det som är kvar är ett vattenfyllt hål. Runt omkring ligger stenblock och här och där syns gropar efter stensamlare och mineralfantaster som provat lyckan med spade och hammare. Eftersom vi skulle ut i skogen och vara där i ett antal timmar så tog jag med mig Sally. Hon var glad över utflykten och gjorde sin bästa tolkning av bergsget där hon skuttade fram över stenblocken och åt gräs. När hon inte var i vägen vill säga…

Man vet ju inte vad som kan komma fram där husse och hans vänner gräver i marken. Bäst att kolla noga.

Vi hittade en del. En hel del glimmer, förmodligen biotit eller liknande. (Till vänster på bilden nedan.) Vi hittade också Pyrofyllit. (Överst till höger.) Ett gyllene mineral som växer i pyramidform. Den lilla grönaktiga stenen (Till höger nedan.) misstänker vi vara apatit. Jag får kolla upp det.

Tanklösa meningar

När jag skriver och inte tänker mig för så råkar mina meningar oftast bli jättelånga vilket leder till att de i värsta fall blir svårlästa och tröttsamma för en potentiell läsare att ta till sig. Det är ett problem. 

Flödesskrivande är oftast en bra sak som kan göra att kreativa idéer kommer ut på ett ocensurerat och överraskande sätt och är ett fantastiskt sätt att arbeta när man ska sätta igång med ett arbete. Problemet i slutändan är överskådligheten och städjobbet man står inför när man ska städa i sitt gytter av ord som man hällt ur sig under gud vet hur lång tid. Det finns säkert en myriad av fantastiska idéer och otroliga berättelser som jag helt enkelt inte tagit tag i på grund av att de är gömda i ett långt långt dokument av tanklöst producerad brödtext helt utan punkter eller komma. Jag har börjat tänka mer och mer på hur jag skriver och insett att långa meningar är något jag måste jobba med om jag inte vill hamna i ett slags limbo mellan talspråk och skriftspråk.

Puh. Vi lärde oss om läslighetsindex på en föreläsning idag. Även känt som LIX. Det utvecklades på 1960-talet av pedagogikforskaren Carl-Hugo Björnsson. Det är ett mått på hur lättläst en text är. Mellan 40 och 50 hamnar populärkultur, såsom tidningsartiklar och skönlitteratur. Under 30 är barnböcker och över 60 hamnar svår byråkratisvenska. Textblocket ovan får enligt lix.se värdet 50. Precis på gränsen till svår svenska. Jag vill ju att mina texter ska vara lättbegripliga och trevliga. Så jag ger ovanstående text en omstrukturering…

Flödesskrivande är oftast en bra sak. Det kan göra att kreativa idéer kommer ut ocensurerade. Överraskande, till och med. Det är ett fantastiskt sätt att arbeta i början av ett arbete. Problemet är överskådligheten. Redigeringen av flödesskrivning är inte heller lätt. Det finns säkert massor av fantastiska idéer och otroliga berättelser som jag inte tagit tag i. Detta på grund av att de är gömda inne i ett svårtytt dokument. Jag har börjat tänka mer på hur jag skriver. Jag vill inte hamna i ett mellanting mellan tal- och skrivspråk. Därför måste jag arbeta med min meningsbyggnad.

Nu är mitt LIX-värde nere på 27. Barnboksnivå… Hmm… Okej. Det är inte ett perfekt system. Men det visar ändå på att den undre texten är betydligt mer lättläst än den övre. Jag måste vara medveten hela tiden. Annars blir mina meningar ofta långa och snirkliga.

 

 

Vetenskapen och mysteriet

Jag har läst till landskapsvetare i snart ett år. Jag har lärt mig så oerhört mycket om vår värld och natur. Det som lockade i naturen innan jag började plugga var lugnet, mystiken och miraklet som man bara hade vaga aningar om hur det fungerade. 

Så nu när jag har fått lära mig om ekologiska nischer, subduktionszoner, drumliner och kvävets kretslopp… Har magin försvunnit?

hammarsjö

Absolut inte! Jag blir mer hänförd och glad när jag är ute. Att ha en större förståelse höjer upplevelsevärdet. (Det gäller nog det mesta förutom trollkarlsföreställningar.) Jag kan se en historia. Jag kan se orsak och verkan. Jag kan se ett djup i tiden som jag inte ens visste existerade tidigare. Och då har jag bara börjat. Tänk så mycket som är kvar att lära.

väderbitentallpåklippa

Jag har fått nya intressen. Helt plötsligt plockar man stenar längs vägen för att titta på och spekulera över. Jag och några kurskamrater konstaterade att det blir lättare att studera om man låter den barnsliga förtjusningen för saker få lite spelrum. Det blir sannerligen roligare.

åkrarochängar

Just nu skriver jag på en landskapshistorisk syntes. Det är en kort rapport om en by och dess historia från år tusen fram till idag, med fokus på vegetation, markanvändning och demografi. Det är en del att göra. Men även om man som student sitter och kliar sig i håret och bläddrar i böcker för att hitta något att förankra sina teorier i, så slås jag ibland av insikten att: Fan! Här sitter jag och har teorier om ett landskaps utveckling på artonhundratalet!

Då sträcker jag lite på mig.

solgenommoln

Men även med allt detta så klarar jag fortfarande av att koppla bort trofiska kaskader, mekanisk vittring och primärproducenter när jag sätter mig någonstans i skogen. Då öppnar jag upp för miraklet att vi är här. Och att vi har en fantastisk natur omkring oss. För vetenskapen är bara ett sätt att förklara hur magin funkar.

Det spelar ingen roll att man får visat hur kaninen får plats i hatten. Det är ändå ett förbaskat bra trick.

skogsbäck

Väddälvans dans

I höstas var vi med skolan på exkursion på Ire natur och kulturskola för att lära oss om landskapsekologi. Det är väl värt ett besök för er som inte varit där. Men utöver att lära mig saker om ekotoner och slåttermarker så blev jag inspirerad av det vackra landskapet där.

Jag plockade fram mobilkameran ett flertal tillfällen och fick ett par fina bilder. Tanken är ju att rita in de små väsen som finns där men som vi inte ser. Ett sådant har jag gjort nu. Jag vill presentera Väddälvan. Det är en liten kvick krabat som trivs bäst på ängar och öppna betesmarker. Där springer den omkring och dansar så att ängsvädden blommar om tidig höst. Älvan blir ca tjugo centimeter hög.

Även om den är en glad liten krabat kan den lätt hugga ifrån om den känner att den, eller ängen är hotad. Då utdelar den ett litet, vad som kallas, jävelsbett.

 

Jag brukar ju lägga upp mina alster på society6 men jag tänker att jag gör inte det denna gången. I stället har jag lagt ut en helbild av tavlan i god kvalitet i mitt galleri här som ni gärna får hämta hem och göra vad ni vill med. (Förutom att tjäna pengar på den.) Känner ni att ni tycker den är värd något så har jag en paypal där ni gärna får lägga upp en summa i utbyte. Men det är inget tvång. Ladda gärna ner tavlan och njut av den som skrivbordsbakgrund, eller skriv ut den och häng upp den. Eller gör en tapet av den… Skicka gärna en bild om den hamnar på din vägg. Då blir jag jätteglad.

 

En skolutflykt till Öland

Det är kanske ett lite barnsligt ord att använda när man åker fyra dagar till Öland med högskolan för att åka ut på ett flertal exkursioner och ett studiebesök. Men det lät bättre än att använda ordet klassresa. 

Vi åkte inte direkt till Öland. Vi körde först norrut till Ryd och gjorde en exkursion ut på en mosse där. Vi lärde oss om växter och djur där samt hur den typen av ekosystem skiljer sig från andra. Jag tänker inte gå in på detaljer här. Vi fick i alla fall studera växtligheten med smårutor. Små träramar på en halv gånger en halv meter, där man studerar och räknar all växtlighet inom. Det är en hel del man inte vet. Men för varje gång man studerar växtlighet på det viset lär man sig fler och fler arter.

Intill denna mosse fanns det en gammal bilkyrkogård som tydligen är en slags attraktion. Det kan jag förstå. Det var också väldigt häftigt. Mina tankar for åt skandinavisk postapokalyps såsom den ofta porträtteras i svenska rollspel som t.ex. Mutant.

ryds-mosse dod-traktor

Resan till Öland var verkligen inte en lugn resa för att lära känna varandra och kolla på lite natur och så… Det var tidiga morgnar till sena eftermiddagar med olika exkursioner i bland annat landskapshistoria, beteendeekologi med inrikting på fåglar, växtsamhällen på alvaret och dessutom en nattvandring för att kolla på spindlar och kryp. Vi var också på ett studiebesök på Ottenby fågelstation på Ölands södra udde, där de ringmärker fåglar. Hela resan har varit intensiv och lärorik. Och framför allt kul.

hastar-pa-alvaret borgs-by

Men visst lärde vi känna varandra under resan. Främst de vi delade rum med såklart. Men också de vi hade grupparbete med. I fredags sammanställde vi all data vi samlat ihop på resan för att skriva en rapport. Det kommer vi fortsätta med på måndag. Min grupps rapport har titeln: Ölandstokens spridning på torr mark på Alvaret. Vi är en grupp på fyra personer som i några timmar lade ut stora rutnät över marken och gick och räknade små buskar på tuvorna. Och vi hade riktigt kul under tiden.

olandstok

Ju mer jag lär mig, desto mer inser jag att jag valt rätt utbildning. Jag överraskar mig själv gång på gång. Jag kan plötsligt ryckas med och tycka att spindlar är vackra. (Inte så att jag låter dem klättra över mina händer och gulla med dem som andra i klassen inte har några problem med.) Eller… Fascinerande är kanske ett bättre ord. Och jag trodde aldrig att jag skulle tycka det var kul att titta på fåglar. Men med rätt motivation och rätt folk runt mig har det nu fötts ett nytt intresse. Vi fyra som delade rum har startat en egen liten fågelskådarklubb. De Nykläckta kallar vi oss. Så jag har köpt mig en fågelbok och en ny bra kikare.

Det finns ny konst

Det har tagit lite tid men igår lade jag upp två nya tavlor på min shop på society6. Jag har gott om bilder nu. Nu ska bara inspirationen bubbla över lite oftare. Snart kommer det mer.

Ja jag är en periodare men det gör också att jag får variation i vardagen. Igår satte jag mig ner och skapade två nya bilder som går att köpa som tavlor, kuddar, telefonfodral och kläder. (I skrivande stund är det bara den ena av tavlorna som kommit upp men den andra är på väg så ha tålamod.) Jag har fler bilder som jag ska fnula lite över innan jag låter väsen framträda på dem också. Här är två smygtittar på bilderna. Om du vill se hur hela bilden ser ut så besök gärna min shop på Society6.

kvistfilurpreview_jpg

Detta är en snabelfluff. Det är de väsenden som dansar på grenarna så att träden rör sig även om det inte finns någon vind.

rävsjöpreview_jpg

Den här lilla  filuren sitter och väntar på hösten. Då börjar hen sitt arbete med att färga löven röda och orange.

 

Jag är ute och spelar

Men jag spelar inte Pokemon Go. Jag spelar ett betydligt bättre spel. Ett större spel. Dock av samma skapare. Det spelet heter INGRESS. Och det är så himla kul.

Jag provade på Pokemon Go. Då hade jag redan spelat Ingress i flera månader. Man såg att Pokemon var byggt på Ingress. Många av de portaler jag hackat där jag varit och spelat flockas nu av folk som desperat vill ha en egen Pikachu. Jag tänker dock inte klanka ner på Pokemon Go. Tycker man det är kul så är det väl ett bra spel. Jag blev dock snabbt trött på laggandet. På den plötsliga bristen på serverkontakt. På krascherna. Ock faktiskt. Även på spelet i sig. Ingress är så mycket större. Så mer strategiskt. Och man kommer ut och rör på sig och får sett sig omkring.

Det var den här filmen som delvis fick mig att böra spela.

 

Det kan spelas på så många lager. Visst kan man engagera sig och åka ut och länka ihop stora ytor. Men man kan också hålla sin bakgård i lagets färger. Gatorna man rör sig på. Statyn utanför jobbet.

Ingress_Intel_Map

Här är en bit av världskartan. Det man ser är alla portaler och länkar som är på hög nivå.

Ingress_Intel_Map_skåne

Och zoomar vi hela vägen ner till Skåne så har fler portaler och länkar blivit synliga.

Ingress_Intel_Map_Kristianstad

Och här är en närbild på Kristianstad centrum. Mest grönt. Grönt är bra. Jag spelar för the Enlightened. De blå är the Resistance. Det är så kul att dels gå en tur på stan eller ut på en utflykt och hacka portaler. Men det är också kul att kolla på kartan på hemsidan och planera en mission så man länkar ett stort område. Eller tar över ett område där blå är dominerande.

Jag har redan träffat nytt folk som spelar Ingress och det känns mer som ett riktigt spel. Ett seriöst spel. Mer än ett spel än vad Pokemon Go någonsin skulle kunna göra. För mig, bör tilläggas.

Vill man veta mer och få lite inspiration kan jag rekommendera en serie på youtube som heter ”ingress obsessed” där man följer två systrar i vardera lag som följer med på olika events. Jag skulle kunna skriva mer men jag har sett att min favoritportal har blivit hackad och jag måste ut och göra den grön igen.