Bland sjuor och pitchar

Det är en hel vetenskap det där med golf har jag förstått idag. Jag har sagt att jag skulle ta mig till en driving range för att testa. Se vad det hela gick ut på. Det gjorde jag. Och lite till.

Både Leona och svärmor blev oerhört imponerade av min naturliga talang för en golvsving. Eller så var det ett maskerat värvningsförsök till khakishortsens och polotröjornas gröna rike. Nej. Svärmor dolde inte sina försök att få mig och Leona att börja med golf. Men visst. Bollarna kom inte särskilt långt eller särskilt rakt från utslagsplatsen där på rangen. Men jag missade inte en enda.

Av Leonas gamla fadder i golfklubben i Skepparslöv blev vi bjudna på att få gå korthålsbanan. Det är en miniatyrgolfbana. Fast inte så liten att det blir minigolf. Det fanns inga ramper eller små väderkvarnar i vägen. Där var det svårare. Det var där hela vetenskapen drabbade en. Nu var man så långt från hålet. Då skulle man ha en sådan klubba, för den var vinklad så, och så inte full swing men inte för lite heller. Tänk på hur du står. Handlederna, Kent! Titta inte upp för tidigt.

Men visst var det kul. Jag förstår tjusningen. Och jag kan definitivt tänka mig att göra det igen. Men om jag vill skaffa grönt kort och egna klubbor vet jag inte. Och jag är ingen fan av khakishorts eller chinos heller.

Kent Helt Enkelt

Jag har funderat på vad jag ska göra med sakerna som kommer fram från under min kniv och från änden av mina penslar och nu har jag bestämt mig.

Min tanke är att jag ska starta en enskild firma. På något sätt legitimera det jag sysslar med. För det är inte bara en hobby. Det är något jag vill bidra med. Göra större allt eftersom. Växa med. Nu säger min blygsamhet och min rädsla ofta åt mig att inte ta för stora steg för snabbt. Inte vara förmäten. Men jag tänker i alla fall börja någonstans.

Mer information om vad exakt mitt företag innebär kommer jag med så småningom. Jag funderade på vad jag skulle döpa det till. Min fru hade det bästa förslaget. Kent Helt Enkelt. Såklart. Hon är så klok. Jag har gjort en logga, för det måste man såklart ha.

KHE

 

Som ni kanske förstår är runor och de budskap de bär en central del i mitt skapande och därför också en stor del i företaget. Vad vill jag säga? Vad vill jag erbjuda? Jag vill göra gott. Jag vill att förutom min glädje över att någon vill bära eller smycka sin tillvaro med mina alster så ska konstverket eller smycket inte ”bara” vara vackert. Det ska säga något. Påminna om något. Hjälpa på något sätt. Och jag kommer att arbeta i naturmaterial och vara så noggrann jag kan att använda återvunnet material och material som inte skadar naturen. Jag kommer skänka en viss del av intäkterna till naturskyddsföreningen. Det känns som en bra sak att göra. För mig.

Jag har redan nu lagt upp två auktioner på Tradera. Jag vet inte om det kommer att vara mitt sätt att sälja saker i framtiden men nu, innan jag drar igång är det där man kan hitta dem. På så sätt kan jag också förhoppningsvis få ett hum om vad man kan ta betalt i framtiden.

Besök Tradera och lägg ett bud på mina auktioner. Jag bifogar givetvis länkar.

gårminväg1

 

Auktion 1. Jag går min väg.

lyckoflow1

 

Auktion 2. Lyckoflöden.

Hoppas ni tycker de är fina. Jag har flera projekt på gång. Vissa mer klara än andra. Är ni intresserade av att följa mitt arbetande kan jag rekommendera mitt ena instagramkonto: @kentheltenkelt där jag fokuserar på det kreativa arbetet.

IMG_5431

Köp min konst

Jag har så många små projekt som jag går och lattjar med som det inte blir något riktigt av. Jag har nu tagit tag i en av dessa tankar som legat och pyrt ett bra tag och gjort något. 

Det finns en sajt som heter Society6 där konstnärer, grafiker, fotografer och illustratörer med fler samlas under ett tak och kan få sin konst såld. Man kan variera sig. Vill jag ha mina bilder tillgängliga på tavlor bara? Eller vill jag att min konst hamnar på kaffemuggar, klockor och duschdraperi eller kanske som en fin kudde i någons soffa?

Än så länge har jag bara två tavlor där men det kommer bli fler och mer så småningom.

Kom förbi och kolla in vad jag har att erbjuda! På Society6.

 

rotvältanglimt_jpg

En helt ny värld

Jag spelar Minecraft. Det är ett kul spel som blir roligare om man spelar tillsammans. Nu vill jag spela med dig.

kindtand

 

Jag har tidigare hittat servrar där det på grund av tidsskillnader endast har varit jag online av de flesta spelarna. Så det blir som att spela ensam fast man är fler.

Jag har hittat servrar där man, för att få plats att bygga på måste göra slitjobb för andra för att kunna ha möjligheter på servern. Och jag spelar inte ett spel tråkigt för att kunna ha kul nån gång sen.

Så jag startade min egen Realm. Det är en slags mindre server som jag inte behöver hålla på att hushålla med, men som jag ändå är Head Honcho för. Jag är för att spela tillsammans. Upptäcka tillsammans, men ändå få ha sin lilla egna vrå om man känner för det. Jag är för avslappnat spel där man inte måste vara inloggad si och så många timmar för att få lov att vara med och leka. Eftersom jag jobbar skift är det väldigt olika hur mycket jag kan spela. Och det är ju ok. Just nu är det jag och min frus systerson som spelar.

Realmen har inget speciellt tema. Vill du bygga ett hypermodernt komplex till ära för din katt vid sidan om någons hobbithåla så varsågod. Det finns en regel: Var schysst. Helt enkelt.

Jag vill spela med fler jag känner och deras vänner. Vill du spela med oss? Vill du spela någonstans tillsammans med din kid? Eller har din gamla farmor utvecklat ett intresse för redstonemekanismer? Hör av dig med ditt spelarnamn så skickar jag en invite.

Vi ses.

RPGC

Efter jag lyssnat på en podcast blev jag inspirerad och full av idéer. Men så insåg jag när jag tänkt på saken ett tag att det skulle bli för jobbigt.

I en av de podcaster jag lyssnar på, Faq-podden, nämndes det i ett avsnitt sådär lite i förbigående om en idé som var bra. Men som de själva inte orkade med. Det får nån annan göra. Idén var att ha en podcast där en grupp diskuterar och producerar innehåll till rollspel. Slps, miljöer, koncept, länder, äventyr… Listan kan fortsätta. Man kan som lyssnare bli inspirerad och man skulle kunna donera en liten slant för att få ta del av pdf-er som skulle produceras snyggt. Något lockade mig i den idén. Att samla ett kreativt gäng och spåna tillsammans och skriva ihop. Och också ses nån gång i relativt regelbundna intervaller för att spela in poddar.

Men så efter man har fokuserat på hur kul det skulle vara så börjar man tänka på vad som krävs för att göra verklighet av idén. För det första hade jag behövt inspelningsutrustning. Det räcker inte med att lägga en iphone på bordet. Inte om man sitter ett helt gäng. Jag hade behövt större hårddisk. En ny domän på nätet. Sitta och klippa en massa ljud. Få en massa av mina vänner att haka på idén och vara lika peppade som jag så att det inte bara blir en engångsgrej. Ha mer tid. Mycket mer tid.

Uppförsbacken blev för brant. Men jag gillar ändå idén så mycket att jag tänker göra den i mindre skala. Utan att lägga in podcastdelen i det hela och utan att vara intvingad i någon form av kontinuitet i producerande av rollspelmaterial så kör jag på egen hand.

Längst uppe på bloggen har jag skapat en ny sida. Där kommer jag efterhand lägga upp länkar till pdfer av rollspelsinnehåll. Jag har kallat den RPGC. (Role Playing Game Content) För det låter coolare än RSI… Jag vet inte om jag kommer att göra saker för specifika spel. Jag tror inte det. Jag håller det relativt löst så att man kan stoppa in innehållet i vilken setting man nu föredrar. Jag gillar dock tanken på att kasta mig vilt mellan genrer. Så det kommer jag göra.

Snart kommer den första upp. Jag har huvudet fullt av idéer.

Yvertines eskapader

Hon hade lämnat arken morgonen innan den förra. Att spendera natten i Zonen var inget att föredra men det bekymrade henne inte så otroligt mycket. I alla fall inte åt det hållet hon begett sig. Inte än. Yvertine hade sina gömställen här och där. Säkra små krypin från allt elände i ruinerna. Hon hade något att utforska. De andra kunde oroa sig om motorfolket. Hon var nyfiken på var sångerna i mörkret kom ifrån.

Hennes första mål var hennes kista. Den var gömd i hennes sista gömställe. Hennes utpost, som hon kallade det. Så långt hon hade gått åt ett håll innan rötan blev för farlig. Men hon hade grejer som hjälpte mot det. Det var ute i rötan som hon hade hört sångerna första gången. Och om det fanns folk där så tänkte hon att det måste finnas något bortom rötan. Hur djup var den?

Natten han komma innan hon hann fram till sin utpost. Den fjärde natten i Zonen. Hon hade varit ute längre förr. Men inte ofta. Hon var ändå så pass nära sin utpost att hon tog beslutet att riskera att färdas i mörkret. Hon visste att det var en risk men hon skickade ut sitt medvetande för att se om det studsade mot ett annat. Det var ett tveeggat svärd. Hon skulle få veta vad som fanns därute om hon stötte på något. Men om detta något besatt någon form av intelligens skulle det också få veta att hon fanns. Det var ju inte tvärsäkert heller. Det gick ett rykte bland zonstrykarna om metallvarelser med lysande ögon. Intelligenta men utan tankar.

Men Yvertine kunde vägen. Lagom till det var helt becksvart i Zonen kom hon fram till sin utpost. Det hade nog varit bostäder för länge sen. Men allt hade rasat nu. Yvertine hade hittat en liten väg in i ruinerna. Det var tur att hon var så smärt som hon var. Det var nog inga av de andra zonstrykarna som skulle kunna ta sig in här. Hon kände sig relativt säker, men inte nämnvärt trygg. Hon kunde höra ljud utifrån. Skrapanden och snörvel. Bestar och krälare som var ute på jakt. När hon satt i sin lya kunde de ju äta varandra, tänkte hon.

Det var inte mycket till lya egentligen. Det fanns en fåtölj som man kunde fälla ryggen på. Det gjorde den utmärkt för både att arbeta i och sova i om man hade ett sådant behov. Hon hade ett litet bord med olika verktyg. Inget som en mekare hade tittat två gånger på, men det var vad hon hade. Men det viktigaste hade hon i metallskåpet. Krubb för flera dagar. Vatten för flera dagar. Inget av det var rötskadat heller. Och så hade hon en dräkt som skyddade mot rötan. En orange overall med en huva på. Ett visir och handskar och stövlar av gummi fastsydda i den. Inga revor. Den var hel. Hon hade använt den en gång. Då hade den nästan gått sönder. Det var när hon fick fly hals över huvud från en flock hundar. Det var länge sen. Hon höll den hemlig. Inte ens Mårtred, hennes boss, om det nu var allt han var, visste inte om den.

Hon lutade sig tillbaka i fåtöljen och lät sömnen komma. Hon vaknade dock efter en liten stund av sången i mörkret. Snabbt fick hon på sig rötdräkten och började smyga ut ur sitt gömställe. Hon tittade upp över en kant och såg på långt håll ljussken i rad som rörde sig som om någon bar facklor. Hon kunde dock inte från sin position se exakt hur långt borta de var eller åt vilket håll de var på väg. Det fanns tre riktningar. Hemåt. Mot skogen. Ut i rötan. Hon gissade på att de var på väg mot rötan och började smyga sig ditåt.

Det tog säkert tjugo minuter att ljudlöst närma sig fackelskenen. Sången. Den mässande sången med ord hon inte kunde förstå. Till sist kunde hon sträcka på sig ut från en husvägg på andra våningen och se hur ett följe med nio personer i kåpor gick på ett led och sjöng. Det var både läskigt och vackert. De tre främsta och de tre bakersta och den mittersta bar facklor. Den sjätte bar en låda. Den fjärde bar något som var inlindat i tyg. Hon kunde inte se vad det var. Det rörde sig. Ett litet djur? Hon spände ögonen och resten av kroppen för att sträcka på sig för en bättre vinkel. När de kom närmre kunde hon se vad det var. Eller, hon kunde gissa i alla fall. Hon hade sett dem på bild. Det var ett barn!

Hon blev som förstenad. Hennes huvud fylldes av mässandet och hon kunde bara fokusera på det lilla ansiktet som den kåpklädde hade i famnen. För sent hörde hon morrandet bakom sig. Hon kände hur en stor klo slogs in i hennes vänstra axel och hon föll ner från husväggen. Hon landade på rygg och luften slogs ur henne och det blev imma på visiret. Hon kunde inte se något. Nu hörde hon bara snörvlet och gläfsandet från något som var på väg ner mot henne. Mässandet hade upphört. Hon drog sina knivar och försökte få en mental koppling med djuret. Det var inte behagligt men hon fick en bättre uppfattning om var det befann sig. Det var ändå så mörkt nu så hon kunde inte se något alls. De kåpkläddas facklor var släckta. Ett barnskrik fyllde natten i Zonen och djuret som anföll Yvertine hade nog aldrig hört ett sådant harmlöst läte förr för dess fokus på zonstrykaren bröts för ett ögonblick. Något som hon utnyttjade och slängde sig fram med sina knivar i högsta hugg. Den ena missade men den andre satte sig. Av vad Yvertine kunde känna från sin mentala koppling med djuret satte hon kniven i låret på den. Det skulle göra den långsammare i alla fall och kanske ge henne en chans att komma undan. Hon bröt kopplingen för att själv inte få ont i låret och sprang för allt hon var värd och vågade. Det kunde finnas fler odjur. Det fanns alltid fler odjur.

Hon kom fram till sin utpost. Hon blödde kraftigt ur vänster axel och hon andades tungt. Hennes dräkt var punkterad. Hon hade ingen aning om hur svårt rötskadad hon var. Hon hostade blod. Lite av hennes hår följde med huvan i dräkten när den drogs av. Det hon kunde göra var att äta, dricka, ta hand om sina sår och sedan se om hon klarade att komma tillbaka till Arken och till Mårtred. Det fanns barn. Det fanns barn. Det fanns….

Lördagsfinal

För länge sedan började vi spela Fantasy OSG! i den gamla Drakar & Demonervärlden Ereb Altor. På lördag är det dags för avslutning av första säsongen. Efter det drar vi igång med Mutant: År noll. Så vad har hänt hittills?

I en borg vaknar två män utan minne upp och inser att de är de enda överlevande efter en massaker. Spåren verkar dock visa att de inte har varit offer utan är där som en del av styrkan som utfört detta bloddåd. De beger sig ner från berget borgen ligger på och blir omedelbart bortjagade från närmsta by. I skogen möter de en man som säger att de är utvalda till stordåd. Han ger dem var sitt tecken i pannan. De är nu Thorms förkämpar.

På sina resor har dock de två männen, Brom och Aldus,  gjort en hel del gott. De har hjälpt en liten by som hade problem med rövare. Rövarna troddes vara en förvildad motståndsrörelse, men det var Greven i länet som hade anställt män med tvivelaktig karaktär för att härja i motståndets namn och på så vis minska folkets stöd för den. Det problemet löste de två före detta nidingarna och Greven fann sig utan problemet att hitta en hatt som passade. (De högg huvet av honom.) Folket jublade.

I staden Pharynx rensade de ett tempel från en gammal uppväckt demon eller gud eller vad det var. De fick stadens nyckel och började känna sig som hemma. Men gamla gudar har gamla vänner som arbetat hårt med att få dem tillbaka och våra hjältar blir en natt drogade och skickade till staden Hixani där det finns en lösen för deras arrest. I Hixani möter de en man som varit dem på spåren och i denna sökan också blivit tillfångatagen för häxkonster. Luske. De blir nerhissade i ett grottsystem som innebos av en lindorm. Om de tar sig ut är de fria män. Efter mycket vandrande i mörkret och många faror och farligt nära att Brom skulle dö så finner de en väg ut.

På vägen tillbaka till Pharynx blir de av med deras nya vän Luske. De stöter dock på en magiker som tillhör ett hemligt sällskap som verkar veta en hel del om olika gudars utvalda förkämpar. Han ger dem en karta till en kammare där det ska finnas en artefakt som behöver skyddas. Grottorna har hittats av orcher och det är bara en fråga om tid innan föremålet hamnar i orätta händer. De två hjältarna hittar till grottorna och lyckas ta artefakten och döda en massa orcher. På väg därifrån ser de en armé av svartfolk närma sig en närliggande stad. I ett desperat försök att hjälpa använder de artefakten utan att egentligen veta hur och lockar då till sig uppmärksamheten från något ont samt att de tynar bort lite grann. Åldras några år. Får grå hår.

De hoppar i havet från klipporna och plockas upp av ett skepp på väg till staden Pendon. Därifrån får de åka med ett annat skepp och återvänder till Pharynx. Där möter de återigen sin vän Luske. Det märks rätt så snabbt att de inte är så välkomna tillbaka. Mört klädda figurer smyger utanför deras fönster och hot anas. De måste försvinna obemärkta. Tack vare Luskes häxkonster tar de sig ut ur Pharynx förklädda till skator och flyger söderut. Nästa mål är ön Caddo. Där är magi förbjudet så under vistelsen på ön har Luske för att undvika problem tagit formen av en sork.

På Caddo blir de indragna i en spionhistoria. Rättare sagt blir de sol och vårade att tro att de hjälper en blyg flicka att undvika tvångsgifte. I stället har de hjälpt en spion att fly landet med hemligheter som rika och mäktiga män vill behålla.

De beger sig till landet Erebos. De har fått reda på att Thorm har en uppgift åt dem. Ytterligare en artefakt har hittats. De måste bege sig till Cyklopernas ö, Tolokfe. De behöver en guide och han finns i Erebos. Tyvärr fängslad för ett brott han inte begått. De räddar guiden. Deltar i huvudstadens festligheter, hittar en mystisk och försupen kapten som är den enda som är galen nog att segla mot Tolokfe och dessutom så nära så man kan landsätta folk. Dessutom verkar Luske ha försvunnit igen. Guiden Elek som var den siste som såg honom sade att han hade ett ärende och att han skulle hinna ikapp dem igen. Men är han att lita på?

På lördag anländer Aldus, Brom och Elek till Tolokfe. Kommer Luske hinna ikapp? Kommer de finna vad de söker? Kommer de veta vad det är de egentligen letar efter? Kommer de att överleva?

Det blir inget Gothcon

Inte för mig i alla fall. Jag hade bestämt att det skulle bli av i år. Men av olika anledningar får jag sikta på 2015 istället.

Jag har de senaste åren haft lust att åka till Gothcon. Jag har bara varit på ett spelkonvent i mitt liv. Borcon. Och det var så länge sen så jag minns knappt något av det. Förra året hade jag god lust men då var vi nyblivna husägare och vi fick besök av släktingar från Danmark till påsk och vi ville ju visa upp vårt hus.

2014 är ett spännande år för svensk rollspelshobby. Många nya spel släpps, Mutant år noll främst för eget intresse men man har ju sneglat lite grann på andra också. Jag hade också lust att ta med mig mina warmachinefigurer och spela lite grann mot människor som jag inte känner sen innan. Att spela lite brädspel och kanske få plats på något rollspelsscenario i sista minuten. Jag tänkte åka upp på fredagen. Åka hem på lördagen.

Men vår Hund är lite krasslig. En urinvägsinfektion som har lite svårt att släppa taget. Med mediciner och urinprover så tickar pengarna på kontot rätt så snabbt neråt. Jag hade haft råd att ta mig upp till Göteborg, betala inträde till Gothcon, kanske äta något på kvällen och frukost dagen efter, men inget mer. Det är inte så kul.

Därför hoppas jag att svensk rollspelshobby växer ännu mer under 2014 så att det kommer vara ännu roligare att ta sig till Gothcon nästa år. Och att jag börjar spara i höst nån gång så att jag kan åka upp på långfredagen och stanna hela helgen och utan att blinka njuta av allt vad Gothcon har att erbjuda.

Färg på tillvaron

Min syster blir ibland sugen på att måla figurer. Kul. Jag ställer upp. Det är alltid trevligt att göra tillsammans med någon. I synnerhet med syrran.

Jag har alltid figurer som ska målas. Jag har egentligen satt stopp för införskaffande av fler miniatyrer tills jag målat klart de jag har och de jag lovat vänner att måla men igår kunde jag inte hålla mig och fick med mig något hem. Men den är ett heldagsjobb att montera ihop och eftersom jag jobbar natt så sov jag till tolv. Min syster dök upp strax efteråt med bullar och sedan satte vi igång med pysslat, fikandet och snacket.

sussemålar

 

Jag målade dels figurer till min vän. Hans warband till Mordheim är nu nästan helt klart. Se på bilden. Längst ut till höger är den enda kvarvarande haflingscouten som ännu är omålad. Jag tog också itu med att måla klart mina Boomhowlers till Warmachine. Det blev inget klart men en hel del gjort. Min syster har ett Skaven Bloodbowllag som hon sakta men säkert tar itu med. Och idag lät jag henne gå loss på en light mercenary warjack. Det blev riktigt bra. Det var riktigt kul.

Även om jag, när jag målar, kan sjunka in i ett flow och inte märka att tiden går så är det också trevligt att sitta och måla och dela hobbyn med någon. Det är nästan meditativt det med.

Se saker i silverskål

Tre gånger knackades det på den tjocka ekdörren. Det var rejäla knackningar, annars hade de aldrig hörts. Som avlägsna dunsar registrerades de av den åldrige mannen i rummet. Han tittade irriterat mot dörren. När det inte verkade komma fler störningsmoment från den riktningen så återvände ögonen mot det de blev avbrutna med att titta på. Knackningarna återkom nästan omedelbart. Högre. Den som knackade på andra sidan måste få ont i handen vid det här laget. Den tanken fick den gamle att le med ena mungipan. Han reste sig och rättade till sin långa blå rock, hängde på sig sina många halsband och symboler och satte till sist på sig sin spetsiga hatt som ämbetet krävde.

Han slog igen luntan han läst och drog sina långa fingrar genom sitt gråvita skägg. Hittade en brödsmula som han kastade under skrivbordet och suckade sedan tungt. Han tittade upp mot bjälkarna i taket och mötte ett par stora gyllene ögon som blinkade glatt tillbaka till honom.

Är du redo Zet?” viskade han.

Ugglan guppade upp och ner på huvudet. Han var redo. Den skäggprydde reste en knotig hand, viftade till och den tunga dörren låstes upp och öppnades långsamt. En kall vind ilade till och fick den utanför att med största sannolikhet att rysa till innan hen gick in. Dörren gnisslade med ett perfekt ångestkvidande ljud. Utanför stod en välklädd man och gned sin högerhand med sin vänstra. Han var klädd i fina kläder i rött och grått. Ett vackert skärp satt runt midjan och hans stövlar var oklanderligt rena. Hans hår hade en gång varit brunt men hade nu blivit mer och mer grått med begynnelse av spridningen i tinningarna. Ett kort och väldigt välansat skägg prydde mannens haka. Hans blick var hård och beslutsam.

Ers nåd baron Stålbåge… Vad ger mig den äran?” frågade den gamle mannen.

Baronen stövlade in och ställde sig mitt i det lilla rummet och tittade sig omkring bland böcker, pergament och märkliga ting. Dels som om han letade efter något och dels som om han var rädd för att något skulle falla ner på honom. Och som på givet kommando flög en uggla graciöst ner från taket, nuddade hans nacke och satte sig på sin husbondes axlar.

För bövelen Dervikess! Hörde du inte mitt bultande på dörren?”

Hans röst var mjuk men bestämd. Van att bli åtlydd utan att behöva skrika.

Jag ber om ursäkt baron.” sade Dervikess utan att mena det. ”Jag var mitt uppe i ett känsligt och högst riskabelt moment i mina studier. Jag hade fullt fokus på det. Dessutom… Hade du bara stövlat in och avbrutit något experiment så hade det kunnat gå illa. Det var ju trots allt du som ivrade att min dörr skulle vara låst för att undvika sådana olyckor.”

Baronen bleknade och tog ett steg tillbaka. Flackade lite med blicken.

Hmm. Ja… Jo. Sånt vill vi ju inte att det ska ske… Igen… Det får öh, undvikas… Som du sa.”

Dervikess log för sig själv. Han hade alltid övertaget här. Dessa vanliga män och deras ätter. Som om blodet i deras kroppar gjorde dem kompetenta nog att styra. Baronen var ingen dålig man. Men han satt ofta på väldigt höga hästar. Det gjorde alla dessa adelsmän. Och de gick under villfarelsen att deras anställda magiker jobbade för dem. Ha! Visst gjorde man dem en tjänst då och då. Men det var deras husrum och trygghet man ville åt.

Han avbröt sina tankar när tystnaden blivit lite för påtaglig. Ugglan hoade till och baron Stålbåge rycktes ur sina egna minnen.

Hade du ett ärende käre baron? Jag misstänker att du inte börjat med vanan att lägga artighetsvisiter till mina gemak.”

Han viftade med handen och dörren stängdes med en kraftig duns bakom baronen som fick honom att hoppa till nästan obemärkt. Han var på främmande mark trots att han stod inuti sin egen borg. Baronen nickade och kastade fram en läderpåse till magikern som tittade ner på den där den hamnade på skrivbordet framför honom. De två männens blickar möttes och den gamle höjde sina ögonbryn för att ivra adelsmannen att fortsätta.

Innehållet i påsen fanns i buken på ett par av de djur som mina jägare fällde i förrgår. Det låg inte i djurets magsäck. Det låg bland tarmarna. Jag hoppades att du kunde förklara vad det är.”

Dervikess plockade upp påsen. Den var lättare än vad han hade trott den skulle vara. den skramlade till lite grann. Han hade redan misstankar om vad innehållet var. Men om det var det han trodde det var så fanns det mer av denna vara som den gode baronen inte berättade. Eller så hade jägarna inte berättat det för honom.

Visst är detta inte allt, baron. Visst finns det lite till.”

Han såg upp mot baronen som nickade och plockade fram ytterligare en liten pung som han räckte över till magikern.

Det här fanns i djurens hjärtan. Säg mig… Vad är detta för mörk magi, Dervikess?”

Den gamle skrattade till lite så att kroppen skakade. Zet rycktes ur sin lilla slummer där han satt på axeln och blinkade storögt innan han med ett irriterat uttryck flög upp och satte sig i en bokhylla.

Mörk magi. Ojojoj. Det vet jag inte om det är. Gjort med ont uppsåt kanske. Det vet jag inte. Men jag kan nästan försäkra dig om att magin i dessa ting inte är mörk alls. Ni kan till och med äta köttet från djuren om ni har lust. Det är ingen risk… Tror jag…”

Tror du?” utbrast Stålbåge. ”Jag behöver mer än din tro, trollkarl. Vad är det för magi som brukas på mina marker? Är inte du intresserad? Det kanske är en rival?”

Magikern skrattade ännu mer. Det lät fruktansvärt.

En rival hade jag känt av innan ni ens visste att en sådan fanns. Men låt oss nu ta reda på mer exakt vad det är ni har funnit så ni kan sova tryggt om nätterna. Följ mig.”

Magikern vände sig om och en dörr uppenbarade sig på en vägg där det inte funnits någon för ett ögonblick sedan. Dofter av rökelse, kryddor och stanker av odefinierbar natur strömmade ut från rummet innanför. Rummet lystes upp av tjocka ljus som tändes när de steg in i rummet. Det var tydligen inte ljust nog, så magikern viskade några hemliga ord och tre sfärer lättade från hållare på väggen och började glöda och svävande cirkulera under det runda rummets höga tak. Detta var tornrummet. Det ställe där Dervikess utförde sina experiment och ritualer. Stålbåge hade bara varit inne i det här rummet en gång tidigare och det var den gången som hade resulterat i en bestämmelse att magikerns dörr alltid skulle vara låst. Han skakade det minnet ur tankarna innan det hade en chans att flyta helt upp till ytan.

I mitten av rummet stod ett bord med tre ben. Ett format som en lejontass, ett format som en hästhov och det sista var i skepnad av en fiskstjärt. Bordsskivan var täckt av märkliga tecken och linjer som baronen var glad att han inte visste innebörden av. Magikern plockade fram en silverskål från ett skåp och lät sedan en stråle vatten rinna från sin handflata så att botten på skålen fylldes. Han plockade sedan fram skinnpåsen som baronen gett honom, öppnade den och hällde ut innehållet i skålen. Det liknade fyra förstenade bitar av ben. Ben från ett mindre djur. En katt eller en hare. Kanske en liten hund. Smuts och torkat blod började lösas upp i vattnet. Magikern stirrade ner i vattnet och utan att ta ögonen ifrån skålen plockade han upp den andra pungen och hällde ut innehållet från den ner till det som redan badade i hans silverskål. Ytterligare ett par förstenade ben föll ut tillsammans med lite rester av torkat blod. Magikern nickade för sig själv. Baronen tog ett steg tillbaka av ingen känd anledning.

Zet!” kallade Dervikess. ”Grön flaska nummer två tack!”

Omedelbart hördes flaxande från rummet intill och ugglan kom infarande. Den flög runt i rummet och plockade under sin flygfärd upp en grön flaska i farten som den smidigt levererade till sin herre. Den satte sig sedan på magikerns vänstra axel och började också titta ner i skålen. Dervikess hällde ut allt innehåll i vattnet och började sedan mumla och göra märkliga handtecken ovanför skålen som nu det nu började bubbla och ånga från. Han plockade upp en liten metallstav från sin ficka. Han slog på skålens kant så att den sjöng en ton som omedelbart fick ångan att skifta färg till blått.

Vad ser du?” frågade baron Stålbåge ivrigt men fick bara ett höjt pekfinger till svar.

Han vågade sig trots det lite närmre och såg hur de små benbitarna simmade runt och det verkade som om de var sammanknutna av en liten glimrande sytråd, tre och tre. Det glimmade små små punkter eller tecken i de förstenade skelettdelarna. Dervikess sneglade mot baronen och tänkte att adelsmannen i alla fall kunde få lite för att han inhyste och utfodrade magikern. Det var trots allt sådant okunniga förväntade sig. Han mumlade till lite och gav tecken samtidigt som han började tala.

Djuren ni fann tingen i var en kronhjort och en ulv. Den ena skjuten för maten och den andra för att skydda får. De blev inte dräpta som samma ställe. Hjorten i norr och ulven i öster… Dock blev de båda träffade av en pil på samma tid på dagen. Ett ytterst märkligt sammanträffande.”

Under tiden som Dervikess berättade såg baronen bilder av ulv och kronhjort i den blå röken som dansade ovanför den sjungande silverskålen.

Jag kan lugna min herre med att det inte finns andra magiker i ditt baroni. Den som förhäxat dessa djur har gjort det med uppsåtet att se vad de ser. Det har gjorts för länge sedan och långt bort. Jag kan inte säga vem som gjort det. Det är dolt för mig. Irriterande men sant….”

Magikern rynkade på näsan och drog sig i skägget. Baronen kände igen tecknen för att irritationen började byggas upp i den gamle mannen. Han talade försiktigt.

Så… Det är alltså inga fiender eller spioner i faggorna?”

Magikern skakade på huvudet. Baronen nickade.

Då låter jag dig vara Dervikess. Tack så mycket.” sade adelsmannen och backade ut ur rummet. När han kommit halvvägs till det andra rummets utgång vände han sig om och höjde ett frågande pekfinger.

Förresten! Kunde man äta hjorten?”

Dörren till laboratoriet upphörde att existera.

Magikern och hans familiari fortsatte att skåda i silverskålen. De sex petrifierade benen uppförde sig ytterst märkligt. Vem hade lagt denna förtrollning på djuren? Hur? Ritualen hade både kopplingar till animismen och nekromantin. En ytterst oortodox och minst sagt ohelig allians. Och vad var det som denne magikunnige letade efter? Varför använda sig av djur? Kunde människor också vara förhäxade av denna trolldom? Och hur kunde man säga vem som var påverkad? Dervikess var inte orolig. Men han var irriterad. Det var för många frågor som han inte kunde svara på. Skulle han vara tvungen att ta sig till akademin för att få hjälp? Det var långt till Krilloan.

Herre…”

Mmm…” svarade magikern kortfattat och irriterat.

Herre…” fortsatte hans sällskap.

Vad är det Zet? Ser du något jag inte ser? Vad?”

Herre… Vad är en Luske?”