Hej hå, hej hå

Det finns många saker man kan göra på en dimmig och regnig söndag. En av dem är att åka till en gammal gruva med goda vänner och en hund för att knacka fram mineral.

Några mil norrut ligger Västanå där det fram till 1906 bröts järnmalm i relativt stor utsträckning. Gruvan var under sina glansdagar Skånes största järngruva. Nu säger det mig inte så mycket. Men Näsums hembygdsförening verkar anse att det är värt att nämna, så vem är jag att tycka annat…

Platsen är idag intressant för oss som gillar och intresserar oss för stenar och mineral, för det går fortfarande att hitta en hel del kul där. Det som inte var järnmalm kastades nämligen åt sidan när det begav sig, så om man gräver lite så kan man finna. Det finns världsunika mineral här.

Vädret var som sagt inte det torraste men har man bara rätt kläder på sig så är det inte så farligt.

Det är vacker natur i området och skogen har nästan helt och hållet ätit upp den gamla gruvan. Det som är kvar är ett vattenfyllt hål. Runt omkring ligger stenblock och här och där syns gropar efter stensamlare och mineralfantaster som provat lyckan med spade och hammare. Eftersom vi skulle ut i skogen och vara där i ett antal timmar så tog jag med mig Sally. Hon var glad över utflykten och gjorde sin bästa tolkning av bergsget där hon skuttade fram över stenblocken och åt gräs. När hon inte var i vägen vill säga…

Man vet ju inte vad som kan komma fram där husse och hans vänner gräver i marken. Bäst att kolla noga.

Vi hittade en del. En hel del glimmer, förmodligen biotit eller liknande. (Till vänster på bilden nedan.) Vi hittade också Pyrofyllit. (Överst till höger.) Ett gyllene mineral som växer i pyramidform. Den lilla grönaktiga stenen (Till höger nedan.) misstänker vi vara apatit. Jag får kolla upp det.

Tillbaka i bekanta marker

Jag är tillbaka från det stora landet i väst och har nog återställt min inre klocka nu efter tre dagar. Det är skönt att vara hemma. Jag har kommit igång i skolan. Man ligger ju lite efter…

Det var rakt in i nästa kurs och dessutom avsluta den förra. Det var ju inte semester man var på. Jag har en hemtenta att skriva och jag gjorde ena halvan av den idag. Jag gör andra halvan imorgon. Det får ta den tid det tar. (Så länge det inte tar längre tid än morgondagen vill säga.)

Det har varit skönt att komma in i gamla rutiner. Vara på känd mark. Det är kul att upptäcka nytt, men ibland behöver man lugnet i att veta var man är hela tiden. Idag tog vi en paus i vårt pluggande och begav oss med hundar ut i skogen. Vi hade en extra idag.

Hatten och skjortan från Flaggstaff gjorde sig rättvisa i svenska skogar med. I ett lätt fuktigt Bockeboda tog vi en lätt promenad på 5 km. Och vad härligt det var. Det gamla talesättet ”borta bra men hemma bäst” är så sant som det var sagt. Jag har sett storslagen natur och nya vidder. Men att se ett bekant gammalt gärde och en spenslig björk känns så tryggt på något sätt.

Och den färgsprakande hösten har kommit. Det är fortfarande mest grönt, men man hittar överallt de gyllene och de brandgula löven som gett upp för i år och som nu pryder marken där vi traskar fram. Det är en härlig krispighet i luften trots att det duggar. Jag och frun går och pratar om allt. Hundarna springer runt omkring och nosar och hoppar i vattenpölar. Livet är gött.

Det är skönt att vara hemma.

SparaSpara

Väddälvans dans

I höstas var vi med skolan på exkursion på Ire natur och kulturskola för att lära oss om landskapsekologi. Det är väl värt ett besök för er som inte varit där. Men utöver att lära mig saker om ekotoner och slåttermarker så blev jag inspirerad av det vackra landskapet där.

Jag plockade fram mobilkameran ett flertal tillfällen och fick ett par fina bilder. Tanken är ju att rita in de små väsen som finns där men som vi inte ser. Ett sådant har jag gjort nu. Jag vill presentera Väddälvan. Det är en liten kvick krabat som trivs bäst på ängar och öppna betesmarker. Där springer den omkring och dansar så att ängsvädden blommar om tidig höst. Älvan blir ca tjugo centimeter hög.

Även om den är en glad liten krabat kan den lätt hugga ifrån om den känner att den, eller ängen är hotad. Då utdelar den ett litet, vad som kallas, jävelsbett.

 

Jag brukar ju lägga upp mina alster på society6 men jag tänker att jag gör inte det denna gången. I stället har jag lagt ut en helbild av tavlan i god kvalitet i mitt galleri här som ni gärna får hämta hem och göra vad ni vill med. (Förutom att tjäna pengar på den.) Känner ni att ni tycker den är värd något så har jag en paypal där ni gärna får lägga upp en summa i utbyte. Men det är inget tvång. Ladda gärna ner tavlan och njut av den som skrivbordsbakgrund, eller skriv ut den och häng upp den. Eller gör en tapet av den… Skicka gärna en bild om den hamnar på din vägg. Då blir jag jätteglad.

 

Jag skriver igen

Det är november och för många är detta en månad förknippad med mustascher. Jag däremot ägnar denna höstmånad åt NaNoWriMo. Orden flödar.

 

nanopostit

 

Den siste oktober hade jag en liten släng av panik. Jag hade bestämt mig för att åtaga mig uppgiften som NaNoWriMo innebär. Men jag hade inte en susning om vad jag skulle skriva. Jag mindes plötsligt en gammal idé jag hade för några år sedan och hur den inte blev något. Det var en sådan början som helt enkelt inte ledde till något. En litterär återvändsgränd. Men det fanns något där. Så jag vände och vred på det. Den första november satte jag mig och skrev en synopsis. Vanligtvis när jag gör det så dör intresset för storyn. Jag vet ju hur det kommer att sluta. Då är inte spänningen kvar. Men denna gången har det istället taggat mig till att låta det lilla fröet till en bok växa i mitt huvud.

Tricket är också att stänga av sin inre redaktör. Jag skriver på. Låter berättelsen ta sig framåt. Hoppar runt och skriver där jag känner för det. Rättar knappt några stavfel. Struntar i rätt formuleringar. Jag skriver en fantasystory och har textstycken som:

”Hans lår känder som om de var gjorda av sten när de kom frma till platsen somAelgyr hade avsett för en rast. Det var en ring av åtta stenar. De stod uppe på en liten mossklädd kulle. Had edet blåst hade platsen inte varit så bra men då i det vackra vädret var det en utmärkt plats att slappna av och beundra utsikten från vartifrån de kommit. Man kunde se skogen vid bergsfästet. Man kunde se floden och bron över den. Flottarna och timmret som flöt med strömmen. De rykande skorstenarna i Bjarkaveden.”

Allt sånt fixar jag sen. När november är slut. Eller om jag hinner till 50000 ord innan dess. Man lägger in sina antal ord på NaNoWriMos sajt varje dag och ser hur man ligger till. Det går bra. Det går förvånansvärt bra.

nanoprogress

Men det blir svårare och svårare. Till slut är det transportsträckorna kvar. Och om det inte räcker får man lägga till fler scener. Mer dialog. Göda storyn ännu mer. Skrivglädjen är tillbaka i alla fall. Jag avslutar med att lägga upp mitt omslag. Nu ska jag sätta mig och skriva lite till.

Gylleneskrinet

En höstpromenad i Jordbodal

Vinden biter i kinden. Men solen skiner och höstens skönhet gör att man inte bryr sig nämnvärt. Löven runt fötterna prasslar för varje steg framåt. I övrigt tystnad endast avbruten då och då av en ankas snatter. Det är lugn. Det är fridfullt.

Jag stannar till vid ett broräcke en stund för att låta ljudet av den porlande bäcken skölja sinnet rent. Med ett leende och ett lätt hjärta går jag tillbaka igen.

Flytta på häcken

När växtligheten i vännernas trädgård går åt fel håll får det flyttas. Klart man ställer upp.

En häck behöver inte vara så krånglig att gräva upp och gräva ner igen på en annan plats. Jag och Leona begav oss till Maria Park för att hjälpa våra goda vänner att få bättre plats i sin trädgård.

Lerigt och blött var det. Och en hel del rötter var halvt jävliga att få av. Men det gick. Med gott humör och mat efter så är arbetet faktiskt lite kul.

20120929-141113.jpg

20120929-141125.jpg

20120929-141102.jpg

20120929-141137.jpg

Ett måste för alla cineaster

När alla filmer som går på tv har visats hundratals gånger redan. Och när videobutikens nyheter bara består av dravel eller mög, då kanske det är dags att se bakåt istället.

I en gammal datortidning på jobb fann jag ett sajttips som jag nu delar med mig av. Classic Cinema Online. En sajt dedikerad att gratis och lagligt visa urgamla filmer som copyrighten gått ut på för länge sedan. Dock inte nöjet i att se dem. Här hittar man gamla westerns, sci fi och monsterfilmer som man visade på femtio- och sextiotalets drive-in-biografer. Gamla stumfilmer med mera.

Här vilar en filmskatt av gamla B-rullar och spaghettiwesterns som kom som ett brev på posten nu när det börjar bli konstant dåligt väder.

Följ min blogg med bloglovin

Thunder!

I morse när jag stod och väntade utanför badhuset på jobb så var himlen sådär rosa och blå som den är på stilla gryningar. Det varade inte länge. Vi hade kommit till Helsingborg och jag satt och väntade i bilen när de andra skulle in och köpa bullar då ett mörker plötsligt lade sig över staden. Moln hade kommit från ingenstans. Tjocka mörka moln som hade väldigt bråttom att knöka sig tätt i himmelen. Det började droppa så smått. I en minut. Sedan öppnade himlen sig. Det var ösregn i den bemärkelsen att det hade upphört att vara droppar som föll. Vindrutetorkarna var på max och det var lönlöst. Vatten låg i stora pölar som inte funnits där minuten innan.

Och så kom åskan. Först små blixtar bland molnen. Små ljusknallar som knappt hördes över motorn och däcken i vattenpölarna. Men de överröstade snabbt det med. Det var mäktiga blixtar som verkade hänga kvar lite grann i luften som för att göra sig extra tydliga. Och de kom inte ensamma. Som om det vore en blinkande blixt på en kamera så kom det fyra, fem, sex blixtar inpå varandra och åskan som kom exakt samtidigt kändes så nära. Som om den var precis bakom en.

Jag är inte rädd för åska men när den är precis över huvudet på en och mitt i ett ösregn så har jag inget intresse att vara utomhus. Jag blev körd till porten och efter ett graciöst hopp över en vattenfylld innergård var jag inne i lägenheten. Jag trodde att i detta ovädret så är det omöjligt att sova men Leona sov som en stock när jag kom upp. Inte ens när jag gick runt i lägenheten och stängde fönster och släckte datorer vaknade hon.

Åskan lugnade ner sig lite efter ett tag. Jag somnade och nu när jag vaknade så åskade det igen.

Det är rätt så mysigt med åska.

Följ min blogg med bloglovin

De strippande trädens tid.

De sista gula löven hänger kvar på sina grenar för att slitas ner vilken dag som helst. Hösten har kommit med råge. Det är något märkligt hur snabbt man anpassar sin acceptans för en ny årstid egentligen. Jag var ute och gick i förmiddags i regnet och liksom sådär småtrivdes med livet.

Nu är det också sådär extra skönt att komma hem. Även om det kan vara mysigt under mössan och bakom halsduken när man är på väg hem. Och även om stan blir lite lustigt förvanskad när den ses genom regndropparna på glasögonen, så är det ändå tekopparnas och filtarnas årstid.

Det är matinéfilmernas och mysets och lyssnande på regn mot rutornas årstid. Och än så länge trivs jag. Tills vintern kommer.