Godmorgon 2017

kent2017

Jag tog en morgonpromenad med Sally. Vädret var jämngrått och regnigt svenskt. Sådär lite lagom nederbörd. Inte en vind blåste och kråkorna kraxade från sina björkar. När vi gick där i det ljumma regnet och såg spåren efter avfyrade firanden så kände jag att 2017 börjar bra. Det kändes lugnt och tryggt.

 

Det har skrivits en massa om att 2016 var det värsta året i mannaminne. Att det i historieböckerna kommer nämnas enbart som ”det året vi inte pratar om”. Och visst… Det hände skit 2016. Men det händer skit varje år.

För mig var 2016 ett fantastiskt år. Det var kanske för att 2015 var särdeles tufft. Men det gjorde också att jag och Leona under förra året sålde huset och flyttade till Öllsjö. Jag kom in på högskolan och har träffat många nya vänner. 2016 behandlade mig väl.

Så vad tror jag om detta året? Har jag några nyårslöften som traditionen kräver? Jodå!

Detta inlägg är en del av det. Jag vill… Nej ska… Jag ska komma igång med att skriva mer kontinuerligt på min blogg. Det känns onödigt att ha en plats på worldwideweb och inte utnyttja den. Jag ska läsa mer böcker och till sist kommer det viktiga. Jag ska under 2017 göra världen till en bättre plats!

Låter inte det bra. Och det kommer funka mycket bättre om vi hjälps åt. Är ni med mig?

Den tanken tog sin början när jag råkade i samtal med en äldre herre som cyklade ifatt mig när jag var ute med hunden. Vi pratade om både det ena och det andra och det ledde också in på att han sade det obligatoriska: ”Det var bättre förr.” Förr, när folk såg varann och hälsade på varann och var lite mer medvetna om att det fanns andra människor i världen än en själv. ”Alla har sänkt blickarna,” sade han och simulerade en liten skärm i sin hand.

Alla har sänkt blickarna.

Det är lätt att få en lite ledsam bild av framtiden. Om det var bättre förr och alltid har varit det så måste det ju betyda att det alltid blir sämre. Jag vill inte tro det. Jag vill se ljust på framtiden. Jag vill bidra till att i alla fall någon tänker att: Det kanske inte är så pjåkigt det här ändå. Att någon blir glad. Att någon blir sedd. Det är en liten sak. Men den gör världen bättre. Vi är alla i centrum av universum. Alla är mittpunkten i sin egen lilla värld. Och kan jag göra en människa, eller fler, lite gladare, eller muntrare, eller hoppfullare om framtiden, så blir jag glad.

Om vi alla hjälps åt att se varandra. Lyfta blicken. Säga hej till den man passerar på cykelvägen. Le. Då kanske det blir så att när det blir nyår nästa gång. Att vi inte har så brått att slänga ut det gamla. Utan att vi har saker vi vill ta med oss. Saker att bygga vidare på.

Gott nytt år och god fortsättning. Ett fantastiskt år har börjat.

Genom titthålen

soffeselfie

Jag fick en kommentar på Facebook på mitt förra vlogginlägg. Jag tog tag i det och flummade mig igenom några minuter i soffan.

Kommentaren från Felix löd: ”Tjabbla om: Problematik som kan uppstå när personer försöker återspegla sin ”grandiosa” självbild på sociala medier.” Jag vet inte riktigt om det var det jag pratade om. Men det är i samma område i alla fall. Håll till godo.

 

Och om det finns något ni gärna vill höra mig prata om så kommentera gärna. Det är rätt så svårt att komma på egna ämnen. Det är lättare att svara på en fråga. Eller frågor. Ju fler desto bättre.

Hur många bananlådor finns det?

enjävlaröra

Igår gick det stora flyttlasset till Öllsjö. Ett gott gäng hjälpte oss och vi fyllde två möbelsläp, en skåpbil (två gånger) och diverse baksäten och bagageluckor. Men än är inte riktigt allt på plats.

Det är några grejer kvar i Kvidinge. Vi kommer att bo där nästa vecka på grund av jobb och städning av utrymmen man inte kommit till på tre år.

Det är otroligt så mycket man samlar på sig som människa. Ändå så har vi varit näst intill smärtsamt osentimentala när vi bestämt vad vi ska spara och vad vi ska slänga, sälja eller skänka bort. De flesta av våra möbler sålde vi eller gav bort. Ändå ställer man sig frågan… Hur i hela Hel kan vi ha så många bananlådor att tömma? De verkar inte ta slut…

Fast allvarligt talat börjar vi nu efter gårdagens flyttkaos och dagens uppackningskarusell att kunna skönja en ordning i det virrvarr av lådor, tidningspapper, möbler på fel plats och en hund som vankar fram och tillbaka lite vilset. Sakta sakta gör vi detta till ett hem. Vårt hem.

Och om någon är i behov av ett stort antal bananlådor så är ni välkomna att komma och hämta. Vi har på lager.

Efter regn kommer lugn

nyponros

Det har regnat hela dagen och jag har hunnit med en hel del ärenden och måsten. Den lilla nederbörden som kom idag får inte räknas som ett hinder. Men strax efter lunch slutade det. Då tog jag hunden och gick.

Det är rätt så lätt att hamna i tänket att man ska få en massa saker gjort när man har mycket på tapeten. Det är jobb som ska jobbas. Det ska handlas, lagas mat. Maten ska ätas och emellan allt det har man vad som ibland känns som tusen och åter tusen saker som ska kommas ihåg varje vecka.

Nu kanske det låter som om jag tycker att man ska strunta i merparten av dessa. Alls icke. Det är tänket som ska korrigeras.

Det är skillnad mellan att tänka att man ska få saker gjorda och att göra saker. I det första exemplet springer du mentalt framför dig själv och drar i dig för att skynda dig. Få saken gjord så du kan få nästa sak gjord. Sen nästa. Sen nästa. Sen då?

När man gör saker, gör man saker. När man sedan gjort vad man ska. Då gör man andra saker. Det är ett avsevärt lugn som tränas fram. Man är där man är.

En av de viktigaste sakerna man kan träna på är vad man kan kalla Nu-muskeln. Sträck på Nu-muskeln då och då. Det finns en gammal kliché om att man ska stanna upp och lukta på blommorna. Det ligger så mycket sanning i det slitna gamla säget. Var du än är, vad du än håller på med. Bara träna dig på att vara helt och hållet i det ögonblicket i några sekunder. Det är så själen får tid att ta ett djupt andetag. På vägen hem från jobbet. Stanna. Bara en sekund. Se hur hängbjörkens grenar leker i brisen. När du handlar. Stanna. Bara en sekund. Märk hur vackert uppradade saftflaskorna står på hyllan. Smaka, verkligen smaka, på den där första munnen kaffe på morgonen. Låt den inte bli rutin.

När din hund nosar i en grästuva. Nosa du på något annat. Luta dig fram och känn doften av en nyponros efter regnet. Sträck på Nu-muskeln. Var i ögonblicket. Bara en sekund. Sen får du susa vidare igen.

Mitt i universum finns vi

Jag kunde inte sluta titta uppåt. Det slog mig så plötsligt att det hade gått människor på månen. Den där bleka sfären som satt där högt uppe bland stjärnorna. Det var i och för sig över femtio år sedan det landsteg en besättning astronauter där men ändå… Det helt fantastiska i det rullade över mig just där och då.

Cykelvägen var beckmörk. Gatubelysningen förmodligen söndersparkad. (Jag gjorde själv så när jag var liten och ville vara tuff med de andra. En välriktad spark slog ut lyktstolparna. Jag gjorde det inte efter att jag fick reda på att min tränare var den som fick åka ut och byta alla lampor.) På andra sidan ligusterhäckarna satt folk och tittade på tv eller åt middag i värme och ljus. Man kunde höra någon som pratade inne i ett hus. Svagt som om det var långt borta.

Min hund drog i kopplet. Hon ville vidare. Hon förstod nog inte hur man kunde vara så faschinerad av något så långt bort som inte heller luktade något när det fanns tusentals spår att följa strax ovanför marken. Men jag ville bara stå där en liten stund till och till sist lade hon sig ner vid mina fötter. Nacken stramade lite när jag stod där med blicken mot skyn. Det kanske såg ut som om jag var ansträngd men det var ett leende. Min andedräkt ångade upp och skymde sikten så jag höll andan. Det var så oerhört vackert. En helt stjärnklar vinternatt och tusen och åter tusentals stjärnor. Och så jag… Förmodligen var flertalet av det jag tog för fjärran solar helt enkelt satteliter som någon skjutit upp för att folk skulle kunna kommunicera eller se på tv men det gjorde ingenting. För satelliter är rätt så häftiga de med.

Efter ett tags blickande upp mot rymden så börjar en insikt krypa intill en. Om hur oändligt liten man är. Vissa är rädda för den känslan. Men den förändrar ingenting. Den kan vara oerhörd att uppleva. Att vi är människor på en planet av flera i ett solsystem som är ett av miljarder i en galax som är en av miljarders miljarders oändligheters många. I ett universum som inte har någon början eller något slut. En gränslös oändlighet som hela tiden expanderar och där kosmiska krafter ser till att stjärnor och världar föds och dör i all evighet. Mitt i allt det där finns vi. (Eftersom det är oändligt åt alla håll bör ju överallt vara mitten.) Det är vackert. Det är vackert att vi kan titta upp och bli påminda om att det finns en oändlighet. Att det finns något större än oss. Och ändå så finns det inte det. När du är kär eller olycklig eller slår lilltån i bordsbenet så finns inget annat just då än det som bubblar i ditt hjärta eller tynger ditt sinne eller bultar i din tå så att världen lika gärna hade kunnat gå under. Det är just då i de ögonblicken det som är viktigast för dig i hela universum.

Bara för att stjärnhimlen sträcker sig så långt att det inte finns ord för det innebär inte det att ens problem och glädjekällor blir mindre. Om något så tycker jag att de betyder desto mer. I ett oändligt kaos. I ett universum med oändliga möjligheter så hamnade en planet på rätt avstånd från en sol av rätt storlek där det uppstod liv. Av allt detta liv så finns det organismer som uthärdar vulkanutbrott, meteorträffar, istider, global uppvärmning och mer därtill. Tills det efter miljarder år, ut från en grotta kommer människor. Dessa människor frodas och får på något sätt till en civilisation. De sprider sig över världen och är till sist flera miljarder stycken. Av alla dessa träffas två. Känner den kärleken som är störst i universum och från den kärleken kommer du. Just du. Det är svindlande. I det är ju det faktum att man satte en gubbe på månen småpotatis.

Längre än så kom jag inte då. Där på den mörka cykelvägen. Hunden tröttnade av att ligga på en kall och saltad väg. Jag började frysa genom vantarna och näsan började rinna. Så vi gick vidare. Några meter från där vi stod så lyste lamporna igen och stjärnorna gömdes bakom det orangea ljuset och det som var viktigast i universum just där och då var att hunden skulle bajsa innan det var dags att gå och lägga sig.

Hela härligheten

Jag älskar att gå på skogspromenader. Det är något jag gör oftare nu när vi har hund. Det är något speciellt som händer i en.

Det finns få saker som är mer rogivande än en vacker skog. Speciellt i bra väder och utom hörhåll från trafik och stadsbrus. Att bara höra fågelsång och vinden genom trädkronorna är medicin för själen. Som om bekymmer bara rinner av en. Och när man går där med Sally och hon stannar upp för att nosa på något särdeles intressant så stannar jag också upp. Tar ett djupt andetag och blickar upp mot trädkronorna och man känner nästan att man blir en del av alltet. Av träden, vinden, ljuset och marken. Det känns heligt.

tingvallavinter

 

Sen rycker det i kopplet. Sally har tappat intresset för det som för ett ögonblick sedan var så intressant och hon har inte tålamod för en husse som bara står och glor upp i skyn. Hon rycker mig tillbaka till nuet. När man umgås med en hund är det svårt att inte befinna sig i ett kontinuerligt nu. Man lär sig att just då bara vara där och då. Inte imorgon, inte igår… Bara… Nu. Hundar är ren mindfullness i päls.

sallyisnön

Det blir inget Gothcon

Inte för mig i alla fall. Jag hade bestämt att det skulle bli av i år. Men av olika anledningar får jag sikta på 2015 istället.

Jag har de senaste åren haft lust att åka till Gothcon. Jag har bara varit på ett spelkonvent i mitt liv. Borcon. Och det var så länge sen så jag minns knappt något av det. Förra året hade jag god lust men då var vi nyblivna husägare och vi fick besök av släktingar från Danmark till påsk och vi ville ju visa upp vårt hus.

2014 är ett spännande år för svensk rollspelshobby. Många nya spel släpps, Mutant år noll främst för eget intresse men man har ju sneglat lite grann på andra också. Jag hade också lust att ta med mig mina warmachinefigurer och spela lite grann mot människor som jag inte känner sen innan. Att spela lite brädspel och kanske få plats på något rollspelsscenario i sista minuten. Jag tänkte åka upp på fredagen. Åka hem på lördagen.

Men vår Hund är lite krasslig. En urinvägsinfektion som har lite svårt att släppa taget. Med mediciner och urinprover så tickar pengarna på kontot rätt så snabbt neråt. Jag hade haft råd att ta mig upp till Göteborg, betala inträde till Gothcon, kanske äta något på kvällen och frukost dagen efter, men inget mer. Det är inte så kul.

Därför hoppas jag att svensk rollspelshobby växer ännu mer under 2014 så att det kommer vara ännu roligare att ta sig till Gothcon nästa år. Och att jag börjar spara i höst nån gång så att jag kan åka upp på långfredagen och stanna hela helgen och utan att blinka njuta av allt vad Gothcon har att erbjuda.

Ett hundliv

igår så kom hon äntligen hem, lilla Sally. En liten brun labrador som omedelbart blev en del av vår familj.

Det är spännande att lära känna en ny liten personlighet. Inte minst för katterna som undrar vad det är för något vi dragit hem. Hur hon leker. Tecken på att det är dags att gå ut. Det har bara hänt tre små olyckor än så länge. Vi är rätt så duktiga. Hon är väldigt rar och tillgiven och även full av bus innan hon omedelbart slocknar och sover i en kvart.

Hemmet har blivit anpassat. Det har kommit upp en grind för trappan och kompostnät för köket. Katternas matskålar har åkt ner i källaren. Jag och leona har inte spenderat såhär mycket tid i köket någonsin.

Just nu ligger Sally på sin filt vid sidan om kökssoffan och snarkar förnöjt. Vi sitter och kollar på youtube och löser korsord, redo att snabbt bära ut det lilla livet på gräsmattan. Vi vill ha henne rumsren så fort som möjligt. Och vi börjar redan få kläm på att sitta på kommando. Inbillar vi oss i alla fall.

20140323-085632.jpg

Imorgon möter vi Sally

Om bara några veckor kommer jag och Leona vara husse och matte till en liten brun labrador. Imorgon ska vi till kenneln för sista gången innan vi hämtar vår lilla hund som kommer att heta Sally.

Vi vet inte vilken av de små valparna som kommer följa med oss hem i slutet på mars. Därav besöket imorgon. Alla som ska köpa en hund väljer två stycken valpar. Och så tar kennelägarna in valparnas lynne och de olika köparnas livsstil och vilka valpar som verkar nyfiknast på de olika personerna in i beräkningen. Förhoppningsvis så får alla den bästa matchningen. Valparna med.

Elizevalpar20140301

 

Sist vi var där så var det några småttingar som var mer nyfikna på oss än de andra. Vi får se imorgon om det är samma små flickor som kommer fram och nosar på oss igen.

Bilden är tagen från kennelns hemsida. Benliz kennel.