Kachinas

De gamla Pueblokulturerna i sydvästra Amerika hade olika variationer av samma sorts tro. De hade en uppsjö av olika andeväsen som påverkade deras liv. Dessa kallades Kachinas.

I i stort sett varje souvenirshop, krimskramsbutik och galleri man besökte fanns det på en liten hylla små dockor som föreställde dessa andeväsen. Deras närvaro i området är fortfarande påtaglig.

Dessa dockor är gjorda av en konstnär som heter Adrian Leon. Här hittar du mer info.

Kachinas levde i byarna under halva året och uppe på sitt berg (San Fransisco Peaks) andra halvan av året. Indianerna klädde sig som Kachinas under ritualer och då förkroppsligade man en Kachina. Det var stora rituella förberedelser för anländandet av Kachinas och även under halvårets gång gällde det att hålla sig god med dessa andeväsen. Med sina krafter kunde de påverka väder, fruktbarhet och beskydd. Men också orsaka sjukdom, död och elände om man inte visade respekt och tillgivenhet.

Jag som tecknar mina väsen här hemma blev inspirerad av dessa andar. Hur närvarande är de? Hur skulle de se ut i mina ögon? Jag satte mig och tecknade och lät dem sedan befinna sig i landskapet där vi gick runt och studerade och hänfördes.

Jag provade en ny teknik i mitt tecknande och använde mig av en tuschpensel istället för en fineliner. Jag gillade det. Jag har inte riktigt kontroll över linjerna men det är ju en övningssak. Så det kommer jag nog fortsätta arbeta med.

Bilderna jag sett av Kachinas framställer dem som rätt så färgsprakande. Klara tydliga röda, gula, blå och gröna färger. Så jag använde mig av tuschpenslar till färgläggningen med i stället för akvarellpennor som jag vanligtvis använder. Jag blev inte så nöjd med det resultatet. Det poppar för mycket. Det blir i vissa avseenden för mörkt. Och här gillar jag inte att jag saknar lite kontroll. Jag för större känsla och variation i färgerna i mitt vanliga tillvägagångssätt. Så detta var en one-time-only med tuschpennor.

Men mina små Kachinas blev annars väldigt lustiga och fina. Jag kan tänka mig dessa väsen smyga omkring bland klippor och branter. Detta är ju min take på det hela och jag menar inte att förlöjliga dessa kulturers tro, som i viss mån är levande idag. Det är ett känsligt ämne i USA.

Jag kommer att återgå till mina små naturväsen som vi har här hemma i naturen omkring oss. Det är där min fantasi får leka fritt.

Hemfärd

God morgon. Väskan går nu knappt att stänga efter både vettiga och kanske inte så genomtänkta inköp under resans gång. Strax blir det frukost.

Den sista frukosten av frootloops, våfflor och blaskigt kaffe på ett bra tag.  För jag kommer med största sannolikhet att åka hit igen en dag.

Det är ett märkligt land. Jag har inte vant mig vid alla regler runt dricks här. Och inte heller att man aldrig vet vad saker egentligen kostar eftersom skatten läggs på i kassan. Människorna här är trevliga, hjälpsamma och sociala. Man börjar snacka med den som sitter bredvid på bussen.

Vi har kört från Phoenix norrut, in i Utah och en u-sväng inne i Colorado. Totalt har jag kört dryga 400 mil i USA denna resan. Över berg, genom dalar. Skogar, öknar, slätter och städer. Det har varit riktigt svettigt och jag har behövt skrapa rutorna på morgonen. 

Det har varit en otrolig resa där jag har lärt känna nya människor som jag idag vill kalla vänner. Som bidragit till att göra denna resan ett minne för livet. Och dessutom ett tack till våra fantastiska lärare Magnus Thelaus och Claes Bergman. Deras kunskap och intresse smittar och engarerar.

Det blir inget mer inlägg från USA. Om cirka sju timmar lyfter vi från Sky Harbour och strax efter fem på eftermiddagen på onsdag landar vi i Köpenhamn. 

Väl mött hemma sen. Det ska bli skönt… 

Hem.

Hemvända

Jag kom nyss hem från en elvadagarsresa. Imorgon kväll far jag iväg igen. Denna gången i två och en halv vecka. Men det har varit sköna dagar hemma.

När jag väl kommit hem efter att ha stigit av bussen som kånkat landskapsvetarstudenter runt i Sverige (och farit en vända till stationen igen i all hast eftersom jag glömt min väska) så kunde jag andas ut. Jag klädde mig i pyjamasbyxor, tog ett glas vin och umgicks med fru och djur. Jag slocknade rätt så snabbt när jag väl gick till sängs.

Men det har tyvärr inte bara varit avslappning. Under tiden jag är borta på nästa resa, i USA, ska det nämligen skrivas både kulturarvsanalys och hemtenta. Den ena blev jag klar med idag. Den andra får vänta tills jag kommer hem. Och det har tvättats och packats och packats om. Efter insikten att min väska var för liten så lånades en större väska som också har packats om ett par gånger. Det är mycket att tänka på.

Peppen inför USA-resan är 11 på en tiogradig skala. Den var tolv, men tyvärr fick min gode vän Morgan ställa in. Men elva av tio är ändå, om jag får säga det själv, jävligt mycket pepp! Jag sitter och bildgooglar ställen vi ska åka till. Häromkvällen blev jag alldeles till mig över att vi ska åka till Paria.

Jag menar… Kolla. Bara kolla… Det är sjukt coolt.

Visst känns det som man knappt hunnit sätta sig ner och ha en lugn middag med Leona innan jag går ut genom dörren igen. Men jag kommer ju vara hemma länge efter USA-resan. Och nästa gång jag ska ut och flyga är hon faktiskt med.

På torsdag kväll klockan 22:24 går tåget till Kastrup. 07:40 på fredag morgon går flyget till London, där vi äter en liten lunch och kanske tar en öl (man vet aldrig). Och strax efter 14 så flyger vi till Phoenix och är framme vid sextiden på kvällen.

 

 

(Bilden på The Wave i Paria är tagen från Zszywka.)

SparaSpara

Där myter kan födas

På södra Gotland finns en plats som heter Ljugarn. Där finns ett raukfält och det är otroligt. 

Innan jag börjar skönmåla detta ställe bör jag komma med en något sånär vetenskaplig förklaring först. Gotlands berggrund består till största del av kalksten som är lite över 400 miljoner år gammal. Det är till viss del gammalt rev och stenen består alltså av rester av djur och organismer som levde innan den första dinosaurien såg världens ljus.

På grund av olikheterna i organismerna blev stenen olika hård och känslig mot vittring. Under de årtusenden som det som är Östersjön idag har höjts och sänkts har den mjuka kalkstenen vittrat bort till stor del och låtit dessa konstiga klumpar av hårdare revkalksten stå kvar som sagofihurer vid kusten. (Och även lite inne på ön. Östersjön har under en pseudonym täckt nästan hela Gotland.)

När man går runt bland dessa skrovliga stenstoder känns det som om man befinner sig i en sagovärld. Man tycker sig se ansikten och figurer i stenen som om det var jättar som somnat på stranden efter ett månskensdopp och stelnat i soluppgången. Jag måste dit igen. Jag vill sitta där i flera timmar och inspireras.

 

En annan plats höljd i viss mystik vi besökt idag är Skandinaviens största fornborg, Torsburg. Ordet fornborg är lite vanskligt eftersom man inte vet om det har varit ett försvarsverk i egentlig mening. Det finns nämligen inga spår av byggnader innanför muren. Som om Man skulle komma in genom Visby ringmur för att bara se en välklippt gräsmatta. Det är inte så vettigt. Så vad har varit fornborgarnas funktion? Man vet helt enkelt inte. Man vet att de kommer från folkvandringstiden. Alltså ca 500-600 f.Kr. Har de varit handelsplatser? Rituella platser? Ett ställe som herdar tog sin boskap under krigstid? Ingen aning. Det är spännande.

Här är en bild av krönet av den ca 2 km långa vallen/muren som omgärdar Torsburg. På sitt högsta ställe är den 7 meter. Det är kul att rekordresan fortsätter. Efter LÄNGSTA soffan och HÖGSTA gravröset, har vi nu sett STÖRSTA fornborgen. Kommer detta hålla i sig?

Väddälvans dans

I höstas var vi med skolan på exkursion på Ire natur och kulturskola för att lära oss om landskapsekologi. Det är väl värt ett besök för er som inte varit där. Men utöver att lära mig saker om ekotoner och slåttermarker så blev jag inspirerad av det vackra landskapet där.

Jag plockade fram mobilkameran ett flertal tillfällen och fick ett par fina bilder. Tanken är ju att rita in de små väsen som finns där men som vi inte ser. Ett sådant har jag gjort nu. Jag vill presentera Väddälvan. Det är en liten kvick krabat som trivs bäst på ängar och öppna betesmarker. Där springer den omkring och dansar så att ängsvädden blommar om tidig höst. Älvan blir ca tjugo centimeter hög.

Även om den är en glad liten krabat kan den lätt hugga ifrån om den känner att den, eller ängen är hotad. Då utdelar den ett litet, vad som kallas, jävelsbett.

 

Jag brukar ju lägga upp mina alster på society6 men jag tänker att jag gör inte det denna gången. I stället har jag lagt ut en helbild av tavlan i god kvalitet i mitt galleri här som ni gärna får hämta hem och göra vad ni vill med. (Förutom att tjäna pengar på den.) Känner ni att ni tycker den är värd något så har jag en paypal där ni gärna får lägga upp en summa i utbyte. Men det är inget tvång. Ladda gärna ner tavlan och njut av den som skrivbordsbakgrund, eller skriv ut den och häng upp den. Eller gör en tapet av den… Skicka gärna en bild om den hamnar på din vägg. Då blir jag jätteglad.

 

Veckovis

Om man kan säga att en människa blir nittio år gammal så innebär det att den människan lever i 1080 månader. Detta innebär att en människa som blir nittio år kommer uppleva ca 4680 veckor, Strax under 5000 veckor i ett liv. Det är 5000 lördagkvällar. Det känns inte som så mycket.

Men det är det. Det är jättemycket. Om vi för enkelhetens skull fortsätter med tanken att jag kommer bli nittio år gammal har jag som nu är trettiosju levt strax över en tredjedel av mitt liv. Ojojoj, så stressande att tänka så, kanske någon säger. Men tänk så mycket jag hunnit med…

Jag började livet rätt så lugnt. Sen lärde jag mig att gå. Det är ju en prestation. Vi kan snabbspola igenom låg- mellan och högstadiet. Jag gick ett år på internat. Gymnasiet var kul. Jag tog körkort. Jag har haft en massa kul. Spelat i countryband. Arrangerat lajv och skattjakter… Listan fortsätter.

Tiden är ändå något vi uppfunnit för att det ska bli lättare att samarbeta. Visst blir vi alla äldre. Det är så livet fungerar. Och solen går upp på morgonen och ner på kvällen. Det är gravitation och matematik. Att klockan en viss tid på dygnet är exakt kvart över tre och det är dags att slå igång kaffekokaren… Det är något vi bestämt.

Att tiden går fortare när vi har kul och långsammare när vi har tråkigt vet vi bara för att vi har något att jämföra med. Men visst. Det är denna tideräkning vi alla går efter. Det blir lättare om alla vet när de ska vara på en viss plats för jobb eller studier eller den där romantiska dejten. Stora och lilla visaren gör det smidigare att verka i ett modernt samhälle.

De flesta av oss har också en idé om att man borde ta tillvara på tiden lite bättre. Det var därför vi uppfann nyårslöften. Men de är så lätta att glömma bort eller i alla fall tumma lite på när tiden går så fort och dagarna smälter ihop med varann och OJ! Är det redan september? Det var ju påsk igår… Då kan det ju ändå vara till hjälp att veta att man betat av en tredjedel av de lördagkvällar man eventuellt har fått tilldelat. När man blir påmind på ett lite strukturerat och harmlöst sätt att vi faktiskt bara är här en liten stund innan det är dags att hitta på något annat så kanske man lever livet lite större.

your_life_in_weeks_-_wait_but_why

Om man vill träna mer, älska mer, skratta mer, äta mindre, bli kreativare, plugga, sälja allt och leva som getherde i Anderna, eller vad som helst… Men ändå sitter och zappar frenetiskt fast det inte finns nåt bra på tv. Då kanske det hjälper att tänka att jag har bara cirka 3000 veckor kvar. Det är 3000 lördagkvällar. Det är tretusen måndagsmorgnar… Vad vill du göra med dem?

Vill man läsa mer om detta och lite mer statistik och andra färggranna staplar och grejer kan man gå in på DEN HÄR sajten. Den är dock väldigt fokuserad på USA. Men vi är ju alla människor så det gör väl inget.

Godmorgon 2017

Jag tog en morgonpromenad med Sally. Vädret var jämngrått och regnigt svenskt. Sådär lite lagom nederbörd. Inte en vind blåste och kråkorna kraxade från sina björkar. När vi gick där i det ljumma regnet och såg spåren efter avfyrade firanden så kände jag att 2017 börjar bra. Det kändes lugnt och tryggt.

 

Det har skrivits en massa om att 2016 var det värsta året i mannaminne. Att det i historieböckerna kommer nämnas enbart som ”det året vi inte pratar om”. Och visst… Det hände skit 2016. Men det händer skit varje år.

För mig var 2016 ett fantastiskt år. Det var kanske för att 2015 var särdeles tufft. Men det gjorde också att jag och Leona under förra året sålde huset och flyttade till Öllsjö. Jag kom in på högskolan och har träffat många nya vänner. 2016 behandlade mig väl.

Så vad tror jag om detta året? Har jag några nyårslöften som traditionen kräver? Jodå!

Detta inlägg är en del av det. Jag vill… Nej ska… Jag ska komma igång med att skriva mer kontinuerligt på min blogg. Det känns onödigt att ha en plats på worldwideweb och inte utnyttja den. Jag ska läsa mer böcker och till sist kommer det viktiga. Jag ska under 2017 göra världen till en bättre plats!

Låter inte det bra. Och det kommer funka mycket bättre om vi hjälps åt. Är ni med mig?

Den tanken tog sin början när jag råkade i samtal med en äldre herre som cyklade ifatt mig när jag var ute med hunden. Vi pratade om både det ena och det andra och det ledde också in på att han sade det obligatoriska: ”Det var bättre förr.” Förr, när folk såg varann och hälsade på varann och var lite mer medvetna om att det fanns andra människor i världen än en själv. ”Alla har sänkt blickarna,” sade han och simulerade en liten skärm i sin hand.

Alla har sänkt blickarna.

Det är lätt att få en lite ledsam bild av framtiden. Om det var bättre förr och alltid har varit det så måste det ju betyda att det alltid blir sämre. Jag vill inte tro det. Jag vill se ljust på framtiden. Jag vill bidra till att i alla fall någon tänker att: Det kanske inte är så pjåkigt det här ändå. Att någon blir glad. Att någon blir sedd. Det är en liten sak. Men den gör världen bättre. Vi är alla i centrum av universum. Alla är mittpunkten i sin egen lilla värld. Och kan jag göra en människa, eller fler, lite gladare, eller muntrare, eller hoppfullare om framtiden, så blir jag glad.

Om vi alla hjälps åt att se varandra. Lyfta blicken. Säga hej till den man passerar på cykelvägen. Le. Då kanske det blir så att när det blir nyår nästa gång. Att vi inte har så brått att slänga ut det gamla. Utan att vi har saker vi vill ta med oss. Saker att bygga vidare på.

Gott nytt år och god fortsättning. Ett fantastiskt år har börjat.

Det finns ny konst

Det har tagit lite tid men igår lade jag upp två nya tavlor på min shop på society6. Jag har gott om bilder nu. Nu ska bara inspirationen bubbla över lite oftare. Snart kommer det mer.

Ja jag är en periodare men det gör också att jag får variation i vardagen. Igår satte jag mig ner och skapade två nya bilder som går att köpa som tavlor, kuddar, telefonfodral och kläder. (I skrivande stund är det bara den ena av tavlorna som kommit upp men den andra är på väg så ha tålamod.) Jag har fler bilder som jag ska fnula lite över innan jag låter väsen framträda på dem också. Här är två smygtittar på bilderna. Om du vill se hur hela bilden ser ut så besök gärna min shop på Society6.

kvistfilurpreview_jpg

Detta är en snabelfluff. Det är de väsenden som dansar på grenarna så att träden rör sig även om det inte finns någon vind.

rävsjöpreview_jpg

Den här lilla  filuren sitter och väntar på hösten. Då börjar hen sitt arbete med att färga löven röda och orange.

 

Efter regn kommer lugn

Det har regnat hela dagen och jag har hunnit med en hel del ärenden och måsten. Den lilla nederbörden som kom idag får inte räknas som ett hinder. Men strax efter lunch slutade det. Då tog jag hunden och gick.

Det är rätt så lätt att hamna i tänket att man ska få en massa saker gjort när man har mycket på tapeten. Det är jobb som ska jobbas. Det ska handlas, lagas mat. Maten ska ätas och emellan allt det har man vad som ibland känns som tusen och åter tusen saker som ska kommas ihåg varje vecka.

Nu kanske det låter som om jag tycker att man ska strunta i merparten av dessa. Alls icke. Det är tänket som ska korrigeras.

Det är skillnad mellan att tänka att man ska få saker gjorda och att göra saker. I det första exemplet springer du mentalt framför dig själv och drar i dig för att skynda dig. Få saken gjord så du kan få nästa sak gjord. Sen nästa. Sen nästa. Sen då?

När man gör saker, gör man saker. När man sedan gjort vad man ska. Då gör man andra saker. Det är ett avsevärt lugn som tränas fram. Man är där man är.

En av de viktigaste sakerna man kan träna på är vad man kan kalla Nu-muskeln. Sträck på Nu-muskeln då och då. Det finns en gammal kliché om att man ska stanna upp och lukta på blommorna. Det ligger så mycket sanning i det slitna gamla säget. Var du än är, vad du än håller på med. Bara träna dig på att vara helt och hållet i det ögonblicket i några sekunder. Det är så själen får tid att ta ett djupt andetag. På vägen hem från jobbet. Stanna. Bara en sekund. Se hur hängbjörkens grenar leker i brisen. När du handlar. Stanna. Bara en sekund. Märk hur vackert uppradade saftflaskorna står på hyllan. Smaka, verkligen smaka, på den där första munnen kaffe på morgonen. Låt den inte bli rutin.

När din hund nosar i en grästuva. Nosa du på något annat. Luta dig fram och känn doften av en nyponros efter regnet. Sträck på Nu-muskeln. Var i ögonblicket. Bara en sekund. Sen får du susa vidare igen.

Köp min konst

Jag har så många små projekt som jag går och lattjar med som det inte blir något riktigt av. Jag har nu tagit tag i en av dessa tankar som legat och pyrt ett bra tag och gjort något. 

Det finns en sajt som heter Society6 där konstnärer, grafiker, fotografer och illustratörer med fler samlas under ett tak och kan få sin konst såld. Man kan variera sig. Vill jag ha mina bilder tillgängliga på tavlor bara? Eller vill jag att min konst hamnar på kaffemuggar, klockor och duschdraperi eller kanske som en fin kudde i någons soffa?

Än så länge har jag bara två tavlor där men det kommer bli fler och mer så småningom.

Kom förbi och kolla in vad jag har att erbjuda! På Society6.

 

rotvältanglimt_jpg