Väddälvans dans

väddälvans_dans_jpg

I höstas var vi med skolan på exkursion på Ire natur och kulturskola för att lära oss om landskapsekologi. Det är väl värt ett besök för er som inte varit där. Men utöver att lära mig saker om ekotoner och slåttermarker så blev jag inspirerad av det vackra landskapet där.

Jag plockade fram mobilkameran ett flertal tillfällen och fick ett par fina bilder. Tanken är ju att rita in de små väsen som finns där men som vi inte ser. Ett sådant har jag gjort nu. Jag vill presentera Väddälvan. Det är en liten kvick krabat som trivs bäst på ängar och öppna betesmarker. Där springer den omkring och dansar så att ängsvädden blommar om tidig höst. Älvan blir ca tjugo centimeter hög.

Även om den är en glad liten krabat kan den lätt hugga ifrån om den känner att den, eller ängen är hotad. Då utdelar den ett litet, vad som kallas, jävelsbett.

 

Jag brukar ju lägga upp mina alster på society6 men jag tänker att jag gör inte det denna gången. I stället har jag lagt ut en helbild av tavlan i god kvalitet i mitt galleri här som ni gärna får hämta hem och göra vad ni vill med. (Förutom att tjäna pengar på den.) Känner ni att ni tycker den är värd något så har jag en paypal där ni gärna får lägga upp en summa i utbyte. Men det är inget tvång. Ladda gärna ner tavlan och njut av den som skrivbordsbakgrund, eller skriv ut den och häng upp den. Eller gör en tapet av den… Skicka gärna en bild om den hamnar på din vägg. Då blir jag jätteglad.

 

Veckovis

nedrakning

Om man kan säga att en människa blir nittio år gammal så innebär det att den människan lever i 1080 månader. Detta innebär att en människa som blir nittio år kommer uppleva ca 4680 veckor, Strax under 5000 veckor i ett liv. Det är 5000 lördagkvällar. Det känns inte som så mycket.

Men det är det. Det är jättemycket. Om vi för enkelhetens skull fortsätter med tanken att jag kommer bli nittio år gammal har jag som nu är trettiosju levt strax över en tredjedel av mitt liv. Ojojoj, så stressande att tänka så, kanske någon säger. Men tänk så mycket jag hunnit med…

Jag började livet rätt så lugnt. Sen lärde jag mig att gå. Det är ju en prestation. Vi kan snabbspola igenom låg- mellan och högstadiet. Jag gick ett år på internat. Gymnasiet var kul. Jag tog körkort. Jag har haft en massa kul. Spelat i countryband. Arrangerat lajv och skattjakter… Listan fortsätter.

Tiden är ändå något vi uppfunnit för att det ska bli lättare att samarbeta. Visst blir vi alla äldre. Det är så livet fungerar. Och solen går upp på morgonen och ner på kvällen. Det är gravitation och matematik. Att klockan en viss tid på dygnet är exakt kvart över tre och det är dags att slå igång kaffekokaren… Det är något vi bestämt.

Att tiden går fortare när vi har kul och långsammare när vi har tråkigt vet vi bara för att vi har något att jämföra med. Men visst. Det är denna tideräkning vi alla går efter. Det blir lättare om alla vet när de ska vara på en viss plats för jobb eller studier eller den där romantiska dejten. Stora och lilla visaren gör det smidigare att verka i ett modernt samhälle.

De flesta av oss har också en idé om att man borde ta tillvara på tiden lite bättre. Det var därför vi uppfann nyårslöften. Men de är så lätta att glömma bort eller i alla fall tumma lite på när tiden går så fort och dagarna smälter ihop med varann och OJ! Är det redan september? Det var ju påsk igår… Då kan det ju ändå vara till hjälp att veta att man betat av en tredjedel av de lördagkvällar man eventuellt har fått tilldelat. När man blir påmind på ett lite strukturerat och harmlöst sätt att vi faktiskt bara är här en liten stund innan det är dags att hitta på något annat så kanske man lever livet lite större.

your_life_in_weeks_-_wait_but_why

Om man vill träna mer, älska mer, skratta mer, äta mindre, bli kreativare, plugga, sälja allt och leva som getherde i Anderna, eller vad som helst… Men ändå sitter och zappar frenetiskt fast det inte finns nåt bra på tv. Då kanske det hjälper att tänka att jag har bara cirka 3000 veckor kvar. Det är 3000 lördagkvällar. Det är tretusen måndagsmorgnar… Vad vill du göra med dem?

Vill man läsa mer om detta och lite mer statistik och andra färggranna staplar och grejer kan man gå in på DEN HÄR sajten. Den är dock väldigt fokuserad på USA. Men vi är ju alla människor så det gör väl inget.

Godmorgon 2017

kent2017

Jag tog en morgonpromenad med Sally. Vädret var jämngrått och regnigt svenskt. Sådär lite lagom nederbörd. Inte en vind blåste och kråkorna kraxade från sina björkar. När vi gick där i det ljumma regnet och såg spåren efter avfyrade firanden så kände jag att 2017 börjar bra. Det kändes lugnt och tryggt.

 

Det har skrivits en massa om att 2016 var det värsta året i mannaminne. Att det i historieböckerna kommer nämnas enbart som ”det året vi inte pratar om”. Och visst… Det hände skit 2016. Men det händer skit varje år.

För mig var 2016 ett fantastiskt år. Det var kanske för att 2015 var särdeles tufft. Men det gjorde också att jag och Leona under förra året sålde huset och flyttade till Öllsjö. Jag kom in på högskolan och har träffat många nya vänner. 2016 behandlade mig väl.

Så vad tror jag om detta året? Har jag några nyårslöften som traditionen kräver? Jodå!

Detta inlägg är en del av det. Jag vill… Nej ska… Jag ska komma igång med att skriva mer kontinuerligt på min blogg. Det känns onödigt att ha en plats på worldwideweb och inte utnyttja den. Jag ska läsa mer böcker och till sist kommer det viktiga. Jag ska under 2017 göra världen till en bättre plats!

Låter inte det bra. Och det kommer funka mycket bättre om vi hjälps åt. Är ni med mig?

Den tanken tog sin början när jag råkade i samtal med en äldre herre som cyklade ifatt mig när jag var ute med hunden. Vi pratade om både det ena och det andra och det ledde också in på att han sade det obligatoriska: ”Det var bättre förr.” Förr, när folk såg varann och hälsade på varann och var lite mer medvetna om att det fanns andra människor i världen än en själv. ”Alla har sänkt blickarna,” sade han och simulerade en liten skärm i sin hand.

Alla har sänkt blickarna.

Det är lätt att få en lite ledsam bild av framtiden. Om det var bättre förr och alltid har varit det så måste det ju betyda att det alltid blir sämre. Jag vill inte tro det. Jag vill se ljust på framtiden. Jag vill bidra till att i alla fall någon tänker att: Det kanske inte är så pjåkigt det här ändå. Att någon blir glad. Att någon blir sedd. Det är en liten sak. Men den gör världen bättre. Vi är alla i centrum av universum. Alla är mittpunkten i sin egen lilla värld. Och kan jag göra en människa, eller fler, lite gladare, eller muntrare, eller hoppfullare om framtiden, så blir jag glad.

Om vi alla hjälps åt att se varandra. Lyfta blicken. Säga hej till den man passerar på cykelvägen. Le. Då kanske det blir så att när det blir nyår nästa gång. Att vi inte har så brått att slänga ut det gamla. Utan att vi har saker vi vill ta med oss. Saker att bygga vidare på.

Gott nytt år och god fortsättning. Ett fantastiskt år har börjat.

Det finns ny konst

Kent_Johnsen___Society6

Det har tagit lite tid men igår lade jag upp två nya tavlor på min shop på society6. Jag har gott om bilder nu. Nu ska bara inspirationen bubbla över lite oftare. Snart kommer det mer.

Ja jag är en periodare men det gör också att jag får variation i vardagen. Igår satte jag mig ner och skapade två nya bilder som går att köpa som tavlor, kuddar, telefonfodral och kläder. (I skrivande stund är det bara den ena av tavlorna som kommit upp men den andra är på väg så ha tålamod.) Jag har fler bilder som jag ska fnula lite över innan jag låter väsen framträda på dem också. Här är två smygtittar på bilderna. Om du vill se hur hela bilden ser ut så besök gärna min shop på Society6.

kvistfilurpreview_jpg

Detta är en snabelfluff. Det är de väsenden som dansar på grenarna så att träden rör sig även om det inte finns någon vind.

rävsjöpreview_jpg

Den här lilla  filuren sitter och väntar på hösten. Då börjar hen sitt arbete med att färga löven röda och orange.

 

Efter regn kommer lugn

nyponros

Det har regnat hela dagen och jag har hunnit med en hel del ärenden och måsten. Den lilla nederbörden som kom idag får inte räknas som ett hinder. Men strax efter lunch slutade det. Då tog jag hunden och gick.

Det är rätt så lätt att hamna i tänket att man ska få en massa saker gjort när man har mycket på tapeten. Det är jobb som ska jobbas. Det ska handlas, lagas mat. Maten ska ätas och emellan allt det har man vad som ibland känns som tusen och åter tusen saker som ska kommas ihåg varje vecka.

Nu kanske det låter som om jag tycker att man ska strunta i merparten av dessa. Alls icke. Det är tänket som ska korrigeras.

Det är skillnad mellan att tänka att man ska få saker gjorda och att göra saker. I det första exemplet springer du mentalt framför dig själv och drar i dig för att skynda dig. Få saken gjord så du kan få nästa sak gjord. Sen nästa. Sen nästa. Sen då?

När man gör saker, gör man saker. När man sedan gjort vad man ska. Då gör man andra saker. Det är ett avsevärt lugn som tränas fram. Man är där man är.

En av de viktigaste sakerna man kan träna på är vad man kan kalla Nu-muskeln. Sträck på Nu-muskeln då och då. Det finns en gammal kliché om att man ska stanna upp och lukta på blommorna. Det ligger så mycket sanning i det slitna gamla säget. Var du än är, vad du än håller på med. Bara träna dig på att vara helt och hållet i det ögonblicket i några sekunder. Det är så själen får tid att ta ett djupt andetag. På vägen hem från jobbet. Stanna. Bara en sekund. Se hur hängbjörkens grenar leker i brisen. När du handlar. Stanna. Bara en sekund. Märk hur vackert uppradade saftflaskorna står på hyllan. Smaka, verkligen smaka, på den där första munnen kaffe på morgonen. Låt den inte bli rutin.

När din hund nosar i en grästuva. Nosa du på något annat. Luta dig fram och känn doften av en nyponros efter regnet. Sträck på Nu-muskeln. Var i ögonblicket. Bara en sekund. Sen får du susa vidare igen.

Köp min konst

Jag har så många små projekt som jag går och lattjar med som det inte blir något riktigt av. Jag har nu tagit tag i en av dessa tankar som legat och pyrt ett bra tag och gjort något. 

Det finns en sajt som heter Society6 där konstnärer, grafiker, fotografer och illustratörer med fler samlas under ett tak och kan få sin konst såld. Man kan variera sig. Vill jag ha mina bilder tillgängliga på tavlor bara? Eller vill jag att min konst hamnar på kaffemuggar, klockor och duschdraperi eller kanske som en fin kudde i någons soffa?

Än så länge har jag bara två tavlor där men det kommer bli fler och mer så småningom.

Kom förbi och kolla in vad jag har att erbjuda! På Society6.

 

rotvältanglimt_jpg

Jag skriver igen

Det är november och för många är detta en månad förknippad med mustascher. Jag däremot ägnar denna höstmånad åt NaNoWriMo. Orden flödar.

 

nanopostit

 

Den siste oktober hade jag en liten släng av panik. Jag hade bestämt mig för att åtaga mig uppgiften som NaNoWriMo innebär. Men jag hade inte en susning om vad jag skulle skriva. Jag mindes plötsligt en gammal idé jag hade för några år sedan och hur den inte blev något. Det var en sådan början som helt enkelt inte ledde till något. En litterär återvändsgränd. Men det fanns något där. Så jag vände och vred på det. Den första november satte jag mig och skrev en synopsis. Vanligtvis när jag gör det så dör intresset för storyn. Jag vet ju hur det kommer att sluta. Då är inte spänningen kvar. Men denna gången har det istället taggat mig till att låta det lilla fröet till en bok växa i mitt huvud.

Tricket är också att stänga av sin inre redaktör. Jag skriver på. Låter berättelsen ta sig framåt. Hoppar runt och skriver där jag känner för det. Rättar knappt några stavfel. Struntar i rätt formuleringar. Jag skriver en fantasystory och har textstycken som:

”Hans lår känder som om de var gjorda av sten när de kom frma till platsen somAelgyr hade avsett för en rast. Det var en ring av åtta stenar. De stod uppe på en liten mossklädd kulle. Had edet blåst hade platsen inte varit så bra men då i det vackra vädret var det en utmärkt plats att slappna av och beundra utsikten från vartifrån de kommit. Man kunde se skogen vid bergsfästet. Man kunde se floden och bron över den. Flottarna och timmret som flöt med strömmen. De rykande skorstenarna i Bjarkaveden.”

Allt sånt fixar jag sen. När november är slut. Eller om jag hinner till 50000 ord innan dess. Man lägger in sina antal ord på NaNoWriMos sajt varje dag och ser hur man ligger till. Det går bra. Det går förvånansvärt bra.

nanoprogress

Men det blir svårare och svårare. Till slut är det transportsträckorna kvar. Och om det inte räcker får man lägga till fler scener. Mer dialog. Göda storyn ännu mer. Skrivglädjen är tillbaka i alla fall. Jag avslutar med att lägga upp mitt omslag. Nu ska jag sätta mig och skriva lite till.

Gylleneskrinet

Inspektören

Inspektören hade väntat utanför dörren i en kvart. Han började tröttna och funderade på att lämna Florgatan 22 till sitt öde när dörren öppnades. En lång kvinna i mörkt hår, kort, men ändå uppsatt i en hästsvans tittade överraskat ner på honom. Hon log när hon mötte hans blick.

”Nämen hej! Kommer du på besök? Vad trevligt. Kom in vetja.”
Inspektören nickade så artigt han kunde efter en kvarts stirrande på den röda ytterdörren och gick in.

”Klara!” ropade kvinnan. ”Vi har besök.”

De hade gått in i en mindre hall. Längs den ena väggen fanns en dörr och längs den andra en trappa. I bortre änden på kortsidan fanns ytterligare en dörr. Huset på Florgatan 22 var ett mindre lägenhetshus med fyra lägenheter. Inspektören hade en hel del jobb framför sig kände han. Den första dörren öppnades och en något rundare kvinna med långt vackert lockigt rött hår tittade ut. Hon log hon med.
”Vad trevligt Siri. Han är så välkommen.”
Inspektören nickade åt henne och gick in i lägenheten.

Lägenheten var full med böcker och konst och stora växter. Gardinerna var i så många olika färger att Inspektören blev lite yr. På golvet låg fluffiga varma mattor och de två sofforna i vardagsrummet var överbelamrade med kuddar och filtar. Det var en härlig röra. I ett hörn stod ett staffli och väggarna var tapetserade med tidningspapper där för all färg som skvätt ut. Köket var dock extremt åt andra hållet. Oerhört stramt och rent. Mycket tomma ytor. Saker sorterade i storleksordning. Det var inte en pinal som var ställd på en plats där den inte skulle vara.

”Vill du ha lite vatten?” frågade Klara som stod i köket. Hon var klädd i en svart badrock och på fötterna hade hon tjocka stickade strumpor.
Ja tack. Gärna.” svarade Inspektören.
Hon ställde fram vatten till honom och återvände sen bakom köksdisken för att hälla upp kaffe i en överdimensionerad kopp till sig själv. Siri stod kvar i dörröppningen.
”Ja. Jag sticker till jobbet då. Så kommer jag iväg i tid och så.”
Klara stängde skåpsluckan hon precis börjat öppna. Inspektören hade sett hur kopparna där inne stått prydligt i rad. Störst först och minst sist.
”Du ska inte stanna på en kopp. Nu när vi har besök.” Hon tittade på Inspektören som satt på en köksstol och iakttog dem.
”Nej. Jag har lite mycket att göra så jag tänkte att ju fortare jag kommer igång så… Och vi har kaffe på jobbet så… Ja.”

”Okej.” svarade Klara. ”Vi ses sen då.”
”Det gör vi. Puss.” sa Siri och stängde dörren och gick.
”Puss.” svarade Klara när hon satte sig vid bordet mitt emot Inspektören.

När hon började dricka ur den ångande koppen med motiv av stora svarta fåglar började Inspektören dricka av sitt vatten. De satt tysta ett tag och tittade ut genom köksfönstret ut i den lilla gemensamma trädgården som hörde till huset. Fåglar satt i trädet och åt ur några talgbollar. Klara suckade då och då. Sedan ryckte hon till och sträckte på sig och log mot honom.

”Så vad ska vi hitta på idag? Vad tycker du?”
Gör bara vad du brukar göra och låtsas inte om mig. Jag är här för att inspektera. Inte delta. Men tack för vattnet.
”Jag kan ju fortsätta måla på mina tavlor och så kan du titta på. Det låter väl bra?”
Alldeles utmärkt. Jag sätter mig i er soffa om jag får.
Klara reste sig och satte sin tomma kopp mitt på diskbänken. Den såg verkligen malplacerad ut där den bröt ordningen. Inspektören tyckte det kändes lite trist att en kaffekopp inte såg ut att höra hemma i ett kök.
”Jag flyttar den innan Siri kommer hem. Ingen fara.” sade hon mest till sig själv än till hennes sällskap.

Inspektören gick bort och satte sig tillrätta i soffan. Den var oerhört bekväm och han kunde inte låta bli att undslippa ett litet ljud av välbehag när han rättade till en av filtarna. Klara tog av sig badrocken och klädde sig i en t-shirt med ett motiv från ett rockband på 1980-talet och ett par väldigt färgsprakande snickarbyxor. De hade nog varit endast blå en gång i tiden men kladdats ner av diverse färger och annat som Inspektören inte kunde identifiera. Hon satte upp en duk på staffliet och började hänsynslöst attackera den med pensel och färg. Sakta växte det fram ett tydligare och tydligare ansikte. Det gick upp för Inspektören efter en timme att det med största sannolikhet var ett självporträtt. Han blev lite ledsen av att se att det inte var ett särskilt smickrande sådant.

Hon blev avbruten i sitt målande och Inspektören ryckte samtidigt till av att telefonen ringde. Klara torkade sina händer och svarade efter ett tag. Hon gick ut i köket och spolade vatten i ett glas samtidigt som hon pratade så Inspektören hörde inte vad det handlade om. Men när hon kom tillbaka med sitt vattenglas liknade hon sitt självporträtt mer än hon gjort innan.
”Det var Siri. Hon var tvungen att jobba över igen tydligen. Jävla skit. Jag fattar inte. Jag fattar verkligen inte. Tror du hon kan ha hittat nån annan?”
Inspektören sade ingenting. Hon satte sig i soffan bredvid honom.

”Jag tror inte hon har hittat nån annan. Inte egentligen. Men hon är inte hemma så mycket längre. Och när hon är hemma så städar hon mest. Eller säger åt mig att städa mina grejer.” Hon gjorde en gest mot det tragiska ansiktet på duken. ”Vi pratar knappt längre. Det är som om vi låtsas att vi har det bra men att vi båda vet att vi låtsas och ingen vill erkänna det för den andre för då rasar allt. Jag tror… Jag VET att vi älskar varandra fortfarande. Men det känns inte så just nu bara. Vi har inte ens sex längre… Men sånt vill inte du höra på. Förlåt. Jag vill inte börda dig med mina bekymmer. ”
”Det är ingen fara. Det är därför jag är här till viss del. Mitt jobb är att inspektera. Inte att döma.”

Hon strök honom över kinden och reste sig igen. Han kunde se hur hon ville gråta men höll tillbaka. Hon ställde sig och fortsatte måla. Hennes arbete blev ännu mer frenetiskt och till slut gick duken sönder och orsakade en djup skåra rakt över hennes porträtt. Duken böjdes så de två halvorna av ansiktet blev förvridna till en nidbild av henne. Som om hon hånlog mot sig själv från en trasig spegel på lustiga huset. Hon rasade ihop på golvet och grät. Inspektören satt kvar och visste inte vad han skulle göra. Efter en stund reste hon sig och gick fram till soffan.
”Får jag ligga här hos dig?”
Det finns plats för två här.” sade Inspektören och tittade samtidigt på den andra soffan som såg minst lika bekväm ut.
Klara lade sig tillrätta bakom Inspektören och drog sina fingrar genom hans hår. Hon smekte hans kind och hans mage. Efter en stund sommnade de båda två.

De vaknade en halvtimme senadre och Inspektören gjorde sig redo för att gå. Klara följde honom till dörren.
”Hejdå. Det var trevligt med lite sällskap idag. Du är välkommen tillbaka när du vill.”
Tack. Det har varit trevligt. Lite intimt kanske. Det är inte så proffessionellt. Men jag kan utelämna det ur min rapport om du vill.
Hon svarade inte på frågan untan öppnade bara dörren åt honom och stängde den bakom honom när han kommit ut. Han befann sig återigen i den lilla hallen och såg att dörren han ursprungligen kommit in genom var stängd men dörren ut till trädgården stod på glänt så han begav sig dit. Ute på en stol satt en man i mössa och vantar och rökte pipa. Inspektören insåg att det var nog bäst at inspektera honom också och begav sig ut mot mannen.

”Nämen hej vännen.” skrockade mannen och ett moln av rök lämnade hans ansikte.
Hans näsa var röd och hans ansikte fårigt. Han var väldigt gammal. Han var klädd i en lång grå rock och tjocka byxor. Inspektören satte sig på en stol intill mannen. och tittade på samma träd som han och Klara tittat ut på för flera timmar sedan. Fåglarna var borta nu.
”Har du varit inne hos lebbarna idag?” frågade gubben.
Inspektören bara stirrade på honom.
”Förlåt. Så heter det inte längre har jag fått veta. Det är otrevligt. Jag ber om ursäkt. Det är ju ändå vänner till dig.”
Jag har inga relationer på sådant sätt. Jag inspekterar vad som sker.
”Det är ändå trevligt att de har varann. De två. Kärleken är inget lätt. Och Jag är för gammal. Sen Berta dog för två år sen hänger jag inte med i svängen så mycket längre. Då är det lättare att hitta andra nöjen än att ränna efter fruntimmer.”
Han sparkade på ett par kryckor som stod lutade mot armstödet på stolen.
”De hinner ändå undan.” skrattade han och tog ett par bloss på pipan. Det luktade lakrits.
Inspektören log och lät mannen fortsätta.
”Jag försöker faktiskt göra annat än att se på tv. Men promenader är inget att tänka på. Och taxi är för dyrt. Jag läser en hel del. Men jag sitter mest här och tänker. Och minns. Jag har en hel del minnen ska du veta. Och jag tänker utnyttja dem alla för man vet inte när de börjar försvinna. Det kan hända vettu, när man är så gammal som jag. Så just nu satt jag och tänkte på den första julen jag och Berta firade ihop. Det var sextioett år sedan. Den julen som var nu var inget att hurra för. Ensamhet är inget kul. Inget kul alls.”
Han tittade på Inspektören som satt och lyssnade noggrant.
”Du kanske kan komma på besök då och då. Det hade varit trevligt. Även om du inte pratar så mycket.”
Inspektören lade huvudet på sned.
Ditt hem är faktiskt inte inspekterat än. Det ligger på min lista över framtida göromål. Jag kommer och inspekterar dig en dag. Och det finns ju fler lägenheter i det här huset som kräver inspektion. Jag har än så länge bara inspekterat en lägenhet.”

Gubben verkade inte lyssna. Han satt och tittade bort mot trädet där fåglarna börjat återvända i sin kamp efter en plats på talgbollarna. Inspektören hoppade av stolen och gjorde sig redo för att gå. Då hördes ett fönster öppnas på ovanvåningen och hög musik strömmade ut. En ung man lutade sig ut och tände en cigarett. Han såg trött ut. Inspektören och gubben tittade uppåt. Mannen vinkade ner. Gubben började ignorera honom. Inspektören insåg att hans misstankar stämde. Han hade mer än en hel del arbete framför sig.

I väntan på våren


Härom dagen när jag var ute med hunden hittade jag ett litet stentroll som någon hade satt ut vid en trästam. Det fick mig att tänka på alla de små varelserna som man trott bott i skogen. 

Allt från tomtar, troll, älvor och dryader… Elementarer, andar, knytt, rån, nissar och så vidare. Och när man går där och fantiserar är det lätt att föreställa sig var sådana skulle kunna bo eller leka eller helt enkelt bara vara. Och det blir så mycket roligare att gå i skogen då. Så jag fick idén att ta foto på dessa ställen och helt enkelt infoga de små varelserna som leker i min fantasi in i bilderna.

Här är ett urklipp ur den första bilden.

väntarpåvårencrop

 

Ett litet vårväsen sitter och väntar på bättre tider. Ett litet vattenväsen spanar och är nyfiket. Det är kul att befolka markerna runt omkring där man bor. Man kanske skulle göra samma sak med skrymslen och vrår i huset också…

 

RPGC

Efter jag lyssnat på en podcast blev jag inspirerad och full av idéer. Men så insåg jag när jag tänkt på saken ett tag att det skulle bli för jobbigt.

I en av de podcaster jag lyssnar på, Faq-podden, nämndes det i ett avsnitt sådär lite i förbigående om en idé som var bra. Men som de själva inte orkade med. Det får nån annan göra. Idén var att ha en podcast där en grupp diskuterar och producerar innehåll till rollspel. Slps, miljöer, koncept, länder, äventyr… Listan kan fortsätta. Man kan som lyssnare bli inspirerad och man skulle kunna donera en liten slant för att få ta del av pdf-er som skulle produceras snyggt. Något lockade mig i den idén. Att samla ett kreativt gäng och spåna tillsammans och skriva ihop. Och också ses nån gång i relativt regelbundna intervaller för att spela in poddar.

Men så efter man har fokuserat på hur kul det skulle vara så börjar man tänka på vad som krävs för att göra verklighet av idén. För det första hade jag behövt inspelningsutrustning. Det räcker inte med att lägga en iphone på bordet. Inte om man sitter ett helt gäng. Jag hade behövt större hårddisk. En ny domän på nätet. Sitta och klippa en massa ljud. Få en massa av mina vänner att haka på idén och vara lika peppade som jag så att det inte bara blir en engångsgrej. Ha mer tid. Mycket mer tid.

Uppförsbacken blev för brant. Men jag gillar ändå idén så mycket att jag tänker göra den i mindre skala. Utan att lägga in podcastdelen i det hela och utan att vara intvingad i någon form av kontinuitet i producerande av rollspelmaterial så kör jag på egen hand.

Längst uppe på bloggen har jag skapat en ny sida. Där kommer jag efterhand lägga upp länkar till pdfer av rollspelsinnehåll. Jag har kallat den RPGC. (Role Playing Game Content) För det låter coolare än RSI… Jag vet inte om jag kommer att göra saker för specifika spel. Jag tror inte det. Jag håller det relativt löst så att man kan stoppa in innehållet i vilken setting man nu föredrar. Jag gillar dock tanken på att kasta mig vilt mellan genrer. Så det kommer jag göra.

Snart kommer den första upp. Jag har huvudet fullt av idéer.