Har det redan gått en vecka?

allmänt, förvirring, jobb, kul, Livet

I måndags började jag mitt nya jobb på Lantmäteriet. Dagarna har verkligen bara susat fram.

Det har varit väldigt mycket att sätta sig in i. Det har varit väldigt mycket jag inte förstått. Som tur är förstår jag mer idag än vad jag gjorde i måndags. Även om det är rätt så förvirrande. Jag gillar ju att se positivt på saker, och man kan också se det såhär: Efter denna veckan vet jag mer om fastighetsrätter än jag någonsin gjort i hela mitt liv. Och det är ju inte fy skam.

Jag har också en sån himla tur att jag har gått från ett jobb med väldigt trevliga kollegor till att annat jobb med väldigt trevliga kollegor. Det är god sammanhållning på kontoret och det hittas på en massa kul med jämna mellanrum. Den 25e är det spelkväll med pizza. Det ser man fram emot. Jag vet inte om jag ska ta med Ticket to Ride eller Carcassonne… Äh! Jag tar med båda. För säkerhets skull…

Det är tydligen tradition att nyanställda står för luciatåget till jul. Så det får man ju börja öva på så småningom.

Det känns bra det här. Nu har jag ätit en god fredagsmiddag jag kärleksfullt lagat till mig själv och om några timmar och en kaffe går jag ut på byn och tar mig en öl.

Tack för allt naturum Vattenriket

jobb, kärlek, Livet, vänskap

I slutet av september 2017 fick jag en timanställning på naturum. Det har drygat ut kassan lite grann för en fattig student. Men det är inte det bästa.

Under min tid på naturum har jag träffat människor från hela världen. Jag har visat och berättat om djur och natur för barn och gamla. Om allt från små kryp i våra bäckar och vattendrag till tranorna som flyger in över landet om våren. Jag har tipsat turister om olika utflyktsplatser och fått frågor som har verkat omöjliga men som ändå löstes. (Ett exempel som sticker ut är kvinnan som kom in och visade ett foto på en rosa bajskorv och undrade vilket djur som lämnade sådana. Vi kom fram till att det var en mård.)

Det har varit lugna dagar och hektiska dagar. Jag har varit med och fixat inför konserter och föreläsningar och fått hålla i guidningar och safari på spången utanför. Jag har från min arbetsplats se kungsfiskare susa förbi, utter leka med sin unge och en häger stå still i nästan en timme för att den lite för stora fisken den fångat skulle glida ner genom halsen. Jag har upplevt att en havsörn susat förbi några meter över skallen. Jag har fått teckningar av barn som kanske, tack vare mig eller en kollega, fått en aha-upplevelse och ett frö till en framtida biolog eller landskapsvetare såtts. Man kan ju hoppas.

Jag har haft skitkul på jobbet. Men det bästa är de kollegor jag har haft, som jag idag vill kalla goda vänner. Maken till trevligare, snällare och mer stöttande människor får man leta länge efter. Jag är så tacksam för min tid på naturum Vattenriket. Jag har haft en underbar tid med er. Jag lovar att komma och hälsa på.

Jag klarade min sista dag utan att fälla tårar. Det var bara när jag tog av mig min namnbricka efter vi stängt och jag drog av tejpbiten med mitt namn som jag blev lite fuktig i ögonen. Den lilla handlingen kändes så definitiv.

Jag kom in

drömmar, jobb, skönt, sommar, studier, verkligheten

I vintras fann jag en utbildning jag gärna ville gå. I tisdags kom det otroligt önskade svaret.

Jag satt på jobbet med en kollega och pratade. Jag och Leona hade beslutat oss för att flytta och jag hade inlett ”den stora jobbsökarjakten” och frekventerade arbetsförmedlingen, blocket jobb och Indeed. Jag nämnde kort att plugga visst var ett alternativ men jag hade nått den ålder där det måste vara helt rätt utbildning. Annars får det vara.

”Vad finns det i Kristianstad då?” frågade han. Med hopplöshet gick jag in på Kristianstad Högskolas sajt och ramlade in på ett av deras program och började läsa högt. Det slog mig ganska snart att det programmet var precis vad jag letade efter. Det sade klick. Och det var inte bara vänster musknapp… Jag skulle bli landskapsvetare.

Först fick jag vänta innan det gick att ansöka. Sedan, som jag nämnde i det förra inlägget var det en oerhörd väntan på svar.

I tisdags. Elva minuter över elva såg jag på antagning.se att jag var antagen till utbildningen. Lycka! Den sista knuten som skulle lösas innan allt föll på plats i vår nya livssituation. Nu har jag tre år av studier framför mig. Jag ska bli en skolepåg!

Högskolan ligger 20 minuter bort med buss. En halvtimme på cykel. Det kunde inte bli bättre. Och dessutom har jag fått ta ut lite extra semester så jag har bara tio skiften kvar på jobb innan det är dags. Det går snabbt nu. Det är man inte van vid.

En viss nackdel

#Blogg100, jobb

När jag vaknade i morse märkte jag hur det stramade lite i min nacke. Det tog emot när jag bredde smör på mina mackor.

Men jag tänkte inte så mycket på det. Man kan vara lite stel när man är nyvaken. Men det höll i sig. Och det blev värre. Som en varm spänd nerv som gick från nacken ner längs höger sida av ryggraden och som gick in som en krok under skulderbladet. Jag smorde mig med en gel för ont-i-kroppen-ändamål strax innan jag skulle köra hemifrån. Det märktes rätt så fort hur mycket man vrider på huvudet när man kör bil. Det var ingen behaglig upplevelse.

Jag hade satt upp mig på ett dubbelskift. Sexton timmar fysiskt arbete med nackspärr och ryggont. Jag pratade med en chef och sade att det fanns en viss möjlighet att jag inte stannade kvar tiden ut.

Men eftersom jag insåg att min kropp inte var hämmad i sin rörlighet (förutom att jag måste vända huvudet LÅNGSAMT när jag ska titta åt höger) och det bara var en varm dov smärta så valde jag att härda ut.

Att reparera bilen gick ju på tjugo papp. Jag har inte råd att banga övertid jag lovat mig till.

Dygnsvridning

#Blogg100, jobb

De veckor jag jobbar natt hoppas jag alltid att jag inte vaknar för tidigt. Jag har problem att somna om när jag väl har vaknat.

Jag är hemma runt halv sju på morgonen. Har jag tur har jag somnat en kvart efter det. Det händer att jag ligger och vänder mig till halv åtta. Och oftast får jag fem och en halv, sex timmars sömn. Men det suger de dagar en särskilt högljudd lastbil kör förbi eller någon granne börjar med bandsåg vid tio. Jag vaknar och efter fem minuter blir jag rastlös och går upp. Hungrig. Nödig. Kaffesugen.

Det tar ett tag för mig att komma igång och vanligtvis är jag klar med min frukost vid tvåtiden. Tre timmar senare kommer Leona hem och ibland väntar vi nån timme innan vi börjar på middan. Sen äter jag inte så mycket mer om dagarna. Jag äter inte på nätterna. Magen mår bättre.

Det blir knas i kroppen. Ibland sätter man igång direkt om man har något planerat men har jag inget på en att-göra-lista så är jag ofta segstartad. Det är bättre med veckorna med förmiddagsskift för då är man redan uppe i varv och vaken när man kommer hem halv tre. Eller eftermiddagsveckorna när man kan göra mindre ärenden innan det är dags att jobba. Inga större projekt dock.

Att konstant, vecka efter vecka vrida dygnet 120 grader motsols är inget som stör mig egentligen. Men det är jobbigt att jobba natt. Även om jag sover en timme innan jobbet och även om jag får ordentligt med sömn. Nattveckor är matta veckor.

Det går långsammare nu

hus, jobb, verkligheten

Vi gick hårt ut och packade ner en massa i god tid. Nu är vi inte lika effektiva längre. Och dessutom börjar lådorna ta slut.

Bokhyllorna blev nerpackade och i stort sett allt av våra hobbyprylar samt nermonteringen av en stor möbel och tömningen av vårt källarförråd gjorde att vi kände oss på god väg med packningen av vårt bohag. Jag är inte lika säker längre. Det känns som om det är så mycket kvar. Idag började jag packa ner köket. Bara sånt vi inte använder så ofta. Finkaffekopparna och våffeljärn. Kakburkar och salladsslunga.

Juicemaskninen vet jag inte ens om vi ska behålla. Vi gjorde päronjuice en gång…

Köket känns som en julkalender av jobb. Bakom varje lucka ligger det saker som inte var designat för att staplas eller packas ner på ett vettigt sätt. Och det blir snabbt väldigt tungt.

Dock misstänker jag att jag oroar mig lite i onödan. Det är trots allt 31 dagar kvar tills vi flyttar. Det är en hel månad. Dock en månad fylld med både jul och nyår och lite annat. Men ändå… På en månad packar man ihop en lägenhet om man anstränger sig lite.

Nu ska vi bara anstränga oss lite…

Packad hela julen

förvirring, hus, jobb, ledig

Vi har på allvar tagit itu med nerpackningen av allt vi äger och har. Julen kommer bli rörigare än någonsin.

Vi började så smått med filmerna och böckerna. Nu är också halva hobbyrummet och alla finglas nerplockade. Det börjar se tomt ut. Det ser så tomt ut så man börjat tänka att ”nu så är det inte mycket kvar…” och man fortsätter att packa i all oändlighet känns det som. Man har mer grejer än vad man tror. Men vi har ändå varit duktiga och osentimentalt röjt i förråd och hyllor.

Man har känt lite att man har gott om tid tills flyttlasset går. Men det är det inte. Inte alls. Idag är det fyrtiosex dagar kvar. Tills dess är det jul och nyår. Det är arbetsdagar och Leona ska iväg till Stockholm på kurs två gånger.

Men lådorna börjar hopa sig. Staplade längs lägenhetens väggar. Hyllor och skåp ska monteras isär för att kunna komma ut genom dörren. Samtidigt måste man tänka på elavtal, telefonflytt, adressändring och vad man ska köpa i julkapp till folk. Det är mycket nu. Jag har inte tid att sitta här…

Jag skiftar skift.

jobb

Min skiftescykel på jobbet har inneburit att jag kanske inte jobbar lika många timmar som många andra, men däremot har jag bara haft två helger av fem lediga. Och ett schema som är omöjlig för den oinsatte att lära sig.

Jobba sju dagar. Ledig tre. Jobba sju dagar. Ledig fyra. Jobba sju dagar. Ledig sju. Så har det sett ut länge. Den där femte veckan när man är helt ledig har i och för sig varit skön, men faktum kvarstår. Jag är mest ledig när inga andra är lediga. Om någon föreslår en aktivitet en helg tre månader fram i  tiden så har jag varit tvungen att kolla mitt schema.

Så kommer det inte vara länge till. Inte på ett tag i alla fall. På grund av saker som prognoser och biltillverkningssituationen i världen och en massa andra saker antar jag, så ska det omorganiseras på mitt jobb. Resultatet av detta är att jag går från det som kallas kontinuerligt treskift till diskontinuerligt treskift. Detta innebär att jag är ledig varje helg istället. Samt att jag är ledig röda dagar.

Eftersom min fru också är ledig helger (precis som större delen av min umgängeskrets) så känns det som om jag får mer tid till henne (och dem). I månadsskiftet oktober/november går jag över.

Nackdelarna med detta är dock en lite mindre inkomst, (inget helg-OB) samt en ökad bensinkostnad då jag kommer få köra solo till jobbet. Men jag är ändå nöjd med det. Vi får se hur länge det går innan nästa omorganisation.

Flytta på häcken

höst, jobb, vänskap

När växtligheten i vännernas trädgård går åt fel håll får det flyttas. Klart man ställer upp.

En häck behöver inte vara så krånglig att gräva upp och gräva ner igen på en annan plats. Jag och Leona begav oss till Maria Park för att hjälpa våra goda vänner att få bättre plats i sin trädgård.

Lerigt och blött var det. Och en hel del rötter var halvt jävliga att få av. Men det gick. Med gott humör och mat efter så är arbetet faktiskt lite kul.

20120929-141113.jpg

20120929-141125.jpg

20120929-141102.jpg

20120929-141137.jpg

Ett smutsigt vortex

förvirring, funderingar, jobb

Jag misstänker start att det är något som inte är riktigt rätt i kvantfysiken inuti mitt klädskåp på jobbet.

Jag anar att det därinne döljer sig ett tidsvortex. En virvelvind av stressade klockslag och temporala avvikelser. Ett imploderande maskhål som långsamt äter tid. Eller som Doctor Who skulle sagt: ”It´s timey wimey wibbly-wobbly stuff. Best not to talk about it.”

För saker åldras snabbt därinne i det brandgula skåpet. Resåren i relativt nya kalsonger och strumpor blir alldeles frasig och oelastisk på ingen tid alls. Sånt som bara ska hända efter många år händer på nolltid känns det som. Och jag har ingen annan förklaring än att det skulle vara elakartade tidsavvikelser som det handlar om.