Petroglyfer

Efter en fin frukost lämnade vi Moab. Man har börjat vänja sig vid amerikanskt blaskigt kaffe nu. Det kommer bli intressant hur man reagerar på en kopp hederligt Zoegas om en vecka. Vi har anlänt i Bluff, där vi kommer att bo i tre dagar. Första stoppet för dagen var ett dinosauriemuseum.

Vi hade en väldigt entusiastisk guide, som hade några rätt så märkliga teorier. Hon påpekade dock gång på gång att hon inte var utbildad, utan bara entusiast. Det förhindrade inte henne att komma med uttalanden som att indianer och dinosaurier eventuellt skulle kunna ha existerat samtidigt. Det var så vi tolkade det i alla fall.

Men utställningen var fin och intressant. Det var kul att de hade en avdelning med dinosaurier i popkultur. Mannen som startade museet har varit rådgivare till Jurassic Park-filmerna och är även en respekterad paleontolog.

Vi fortsatte vidare till Sand Island som ligger vid San Juan River. Det är ett område där det finns ett enormt utbud av petroglyfer. Bilder och symboler ristade i sten, likt våra hällristningar. Vi såg sådana för några dagar sedan vid Pueblon vid Puerco River. Här finns en kontinuitet i ristningarna från 11000 år sedan fram till in på 1900-talet.

Det finns ristningar som föreställer mammutar, men de är svårtillgängliga och långt borta från vårt stopp. Det finns stora skillnader från våra svenska hällristningar, men också likheter. Här finns också hålgropar och lokala djur porträtterade. Men här är en stor variation i hur människor avbildats, och även tydliga mytologiska bilder. De mörkbruna är äldre ristningar och de ljusa är nyare. Den mörka ytan kallas Desert Varnish och kommer av att vatten rinner över och järn och magnesium fälls ut ur sandstenen och reagerar med bakterier. Det gör att det är lätt att få tydliga bilder när man rispar i fernissan. Ristningarna är på flera ställen förstörda av människor som ristat över det gamla. Tragiskt. Nu finns det stängsel, men det går lätt att ta sig över.

Jag tycker det är så intressant med dessa kulturyttringar. De är sådana mysterium. Har det varit en del av en berättarkultur? Har de religiös betydelse? Är det konst helt enkelt? Det finns inget tydligt system. Men dagens indianer av Hopi- och Zunikulturerna är ättlingar till dessa forntida ristare och ser sitt arv på stenväggarna ända tillbaka till urtiden. Att de fortsatte rista så länge som de gjorde är ingen förstörelse. Det var en fortsättning på ett kulturarv, en identitetshandling. Det känns som en helig plats (om man tänker bort grillplatserna och stängslet framför). Man kommer på något sätt nära människor som levde för tusentals år sedan. Vi har alla haft ett behov av att förmedla oss i tiden.

Vi fortsatte vidare och hittade San Juan igen. Denna gången i Goosenecks State Park. Floden har tuggat sig ner genom berglagrena genom flera miljoner år. Och när en flod flyter fram meandrar den. Den slingrar sig genom landskapet. Dessa kurvor blir större och större och till sist bryter de igenom på det tunna stället. Goosenecksdelen av San Juan slingar sig så mycket att det blir extremt. Snart (i geologiska mått mätt… Säkert ”bara” några miljoner år) så kommer floden att bryta sig igenom på de tunna ställena.

Floden har eroderat genom olika lager av kalksten, leror och sandsten och ligger nu trehundra meter ner. Man kan paddla från Bluff hela vägen ner till Glen Canyon Dam, som vi besökte för några dagar sen. Det är nog en intressant resa. Vi ser ju mest landskapet uppifrån.

Där sitter jag på en liten utstickare och beundrar landskapet (och poserar för kameran). Det upphör aldrig att imponera när man bevittnar vilka oerhörda krafter det finns i naturen och i processer omkring oss.

Vi avslutade dagen med god (och dyr) mat. Vi har slarvat lite med matbudgeten. Men om man inte vill leva på McDonalds (och det vägrar jag) så blir det inte billigt. Vi har för avsikt att leva billigare. Men i Bluff finns det tre matställen. Ingen av dem är särskilt billiga. Men med lite planering ska det nog gå.

 

En fredag flanderande i Flaggstaff

Med ett fullspäckat schema med långa dagar och mycket vandring är det viktigt att ta en paus. Vi har en ledig dag på kursen för att slappna av och vila våra fötter. Så vi gjorde inte det och gick runt i Flaggstaff en hel dag. Det är en riktigt vacker stad. Men dagen började med frukost såklart.

Såhär nöjd är Kent när han på en klassisk American Diner stoppat i sig en trave pannkakor med lönnsirap och en stor toast med bacon. Och gott kaffe till det. En bra (men kanske inte så sund) start på dagen.

Efter att ha gått till de gamla delarna av Flaggstaff, som också är centrum så var det kaffepaus. Då hade vi redan hunnit med ett par eller tre hikingbutiker. Vandring och vildmarksliv är jättestort i trakterna och hikingbutikerna ligger lika tätt som pizzerior i en medelstor svensk stad.

Mina två kompanjoner, Max och Jack och jag har spenderat en hel del pengar idag. Mycket, men inte allt är billigare här än hemma i Sverige. Jag gjorde ett riktigt fynd som jag är sjukt nöjd med.

Tadaa. En hatt. Såklart man måste ha. Tshirten är också ny. Jag var tvungen. Jag hade lämnat in all min smutstvätt till en laundryservice så det enda rena jag hade var en flanellskjorta. Det är inte ett optimalt plagg i varmt klimat. Givetvis blev det lunch på stan också. Jag åt idag den godaste burgaren i USA hittills. (Men pommesarna var inte så goda tyvärr.) Vi hittade en trevlig grillbar som spelade bra musik. Så vi åt lunchen på en front porch. Här är en närbild av maten istället för utsikten.

Och så besökte vi ett ställe som är lite av ett fantastiskt ställe. Ett ställe där jag inte heller kunde låta bli att fiska upp plånkan.

Det ligger alldeles intill hotellet. Att jag inte varit därinne tidigare… Är nog tur annars hade nog budgeten sprängts för länge sen. Jag hittade en Collectors edition av Frank Herberts Dune som jag med gråten i halsen lade tillbaka på hyllan. Jag har boken hemma redan som en snygg sliten pocket. Orden är desamma.

Detta var sista stoppet för dagen (om man inte räknar med restaurangen på kvällen och införskaffning av mat till imorgon) innan vi återvände till hotellet och vilade några timmar. På kvällen återvände vi till en restaurang som blev imponerade av för några dagar sen. Ikväll var det lite av en besvikelse. Tyvärr. Så istället för en bild på maten eller på restaurangen så visar jag en bild på en fet bil på parkeringen utanför.

Jag kan säga att den här bilen inte är ett undantag i dessa trakter. Det är stort, brett, högt och mullrande överallt.

Efter restaurangbesöket insåg vi att vi ska klättra upp cirka tusen höjdmeter imorgon. Upp på 3800 meters höjd. (Om jag klarar att ta mig till toppen.) Så det fick bli en timmes jacuzzi innan läggdags.

Dagen innan vi sätter igång

Det här inlägget kommer handla en del om mat. Och lite grann om vad vi hittade på idag. Vad gör man första dagen man vaknar i USA?

Frukosten på hotellet är ätbar. Den består av svagt kaffe med eftersmak av klor, våfflor med sirap, yoghurt med sockrade flingor, rostbröd med sylt, wienerbröd och äpplen. Man blir mätt och man piggnar till. Kaffet gör saker med ens mage.

Efter frukost for vi och fixade alla hyrbilar vi kommer att ha under resan, och passade då också på att stanna på Starbucks. Det blev en snabb vända på hotellet innan vi for vidare till REI. (Tänk naturkompaniet på steroider och lite billigare i vissa avseenden.) Jag köpte ett par skor, en skjorta och två par strumpor. Det blev även ett nyfiket stopp på Halloweenbutiken som låg vägg i vägg.

Jack är dock mer nöjd än vad han verkar på bilden. Sedan… Starbucks.

Vi stannade och införskaffade matsäck och vatten till morgondagen. Vatten är viktigt. Lunchen imorgon kommer bestå av vitt bröd, jordnötssmör & sylt och banan.

Efter vi hade mötts upp i klassen vid sjutiden så gick vi och åt på Four Peaks Brewery. Ett populärt ställe här i Tempe (Phoenix) som är ett mikrobryggeri och restaurang. Det var god stämning. Det visades college football och hemmalaget Arizona State Sun Devils ledde. (Jag han inte se slutet på matchen.) Det blev dock ingen middag tänkte jag, så jag beställde bara en appetizer. 2 st pretzels. Det var en middag. Men jag drack ikväll den godaste IPA jag druckit i mitt liv. Så det är ju något speciellt.

Vi har fått kompendier och uppgifter att lösa under resan så jag ligger nu och kollar på dem i sängen. Jag har fått ett enkelrum så jag stör ingen. Klockan är ställd på kvart över fem. Godnatt.

Tentaplugg

Med hela skrivbordet fullt av böcker och med flera flikar av webläsare och powerpointpresentationer igång så känns det otroligt fullknökat i huvudet.

Imorgon är det tenta i Kvartärperiodens geologi, ekologi och klimat. Imorgon, fredagen den trettonde. Tur att man inte är skrockfull. Jag sitter med alla böcker, anteckningar och ppt-presentationer och försöker lägga mer saker på minnet. Men det är trögt.

Det är inte så att det är fullt i skallen. Det finns utrymme för mycket mer. Problemet är snarare att det känns som om jag har rätt så bra koll, men känner mig osäker. När man hårdpluggar såhär så läser man så mycket som man redan vet. Det är lätt att förbise de små sakerna… Nån enstaka liten men ack så viktig term. Någon process eller dateringsmetod som man glömt.

Att sålla igenom dessa mängder av fakta efter kompletterande kunskap är svårt. Som att leta efter något i en höstack utan att veta om det är en synål eller en Singer från 1977 som man letar efter. Och när man väl sedan hittat något som man kan tänka sig vara något vettigt så ska det präntas in så att det sitter där bakom pannan förhoppningsvis lite längre än till nån gång efter lunch imorgon.

Jag kommer nog lägga upp min strategi lite annorlunda. Det är svårt att veta vad man ska leta efter om man har en övergripande strategi. Jag kommer lägga böckerna och min laptop på köksbordet. Sen kommer jag att gå och småfnula och vrida och vända på saker i mitt eget stilla sinne. Och dyker det upp någon lucka som jag blir orolig av så letar jag upp just den saken.

Så får det bli. Fortsätter jag som jag gjort fram tills nu kommer jag bli kutryggig och trött.

Nu går jag och smäller igång lite kaffe.

Som klippt och skuren

Det är rätt så lustigt, tycker jag själv i alla fall, att jag tycker det är så kul med trädgårdsarbete som jag gör.

Jag har nämnt det förr. Länge var jag den som svor dyrt och heligt att jag skulle bo i hyresrätt hela livet. Så simpelt och bekymmersfritt och i en stad där det var nära till allt när som helst. Det var då det. Idag har jag varit ute i trädgården större delen av förmiddagen med sekatör, mössa och rosiga kinder. Det har beskurits träd. Luftskotten har farit och flugit för min hand och man har med begrundande blick gåttruntom träden för att se i vilken riktning man vill att de ska ta sig.

Jag är en fullkomlig amatör i ämnet men jag har låtsats att jag kan såpass bra att jag nästan lurat mig själv och det är gott nog. Jag har gjort det lite grann innan, för många år sedan och jag har också pratat med min far som är bra på det och dessutom läste jag en artikel i tidningen förra helgen om att det var dags nu och vad man skulle tänka på. Och hur svårt kan det vara?

Nu är tre träd beskurna och jag har satt mig tillrätta vid köksbordet. Sol och Emmylou Harris röst fyller huset. Katterna ligger däckade i solstrålarna. Doften av kaffe och kaka slingrar sig runt mig och jag ler.

Aldrig aldrig vill jag tillbaka i hyresrätt.

Vilken tur att de inte kan skrika

Man är aldrig så medveten om att man har muskler som riktigt tidigt på morgonen. De första rörelserna för att ta kroppen till upprätt ställning.

Det är precis som om ens egen kropp protesterar mot vakenhet. Som om den, precis som ens sinne egentligen, inte vill upp ur sängen. Man vrider sig och sträcker sig för att förmildra de sträckningar och smärtorna som ens muskler kvider fram innan man mjukat upp sig. Stelheten i ens omotiverade muskler som måste tvingas och springas igång. Som ett fordon man borde lämnat in på service för ett bra tag sen. Det är en oerhörd tur att ens kroppsdelar inte kan protestera högljutt.

Sakta men säkert knakas och böjs det tills man inte bara kommer upp ur sängen. Man kan vingligt ta på sig byxor och strumpor och till sist med ett litet grymtande kränga på sig en tröja. Muskler är ändå fantastiska, för hur otränade och segstartade de än är så kan de ändå lyfta en oerhört morgontrött kropp ut från sovrummet och ut i köket mot kaffekokaren. Kaffe. Kroppen behöver det.

Att göra inför en liten resa

Det finns en massa småsaker att göra innan man ska ut och resa. Det är bäst att ha en liten att-göra-lista eller två.

Jag vaknade idag relativt utvilad och redo för dagens utmaningar. Till frukosten började jag så smått göra en lista på vad som behövdes ses till innan jag lämnar lägenheten för helgen. Saker som -PASS och -KLÄDER var rätt så givna. Men det finns massor av andra små saker som måste fixas.

När jag gick in till skrivbordet för att hämta gamla hederliga pappret och pennan så hade min fru redan varit så snäll och påbörja listan åt mig. Alla punkter på den listan hade jag i mitt försvar redan tänkt på. Utom en… -VATTNA BLOMMORNA. Den hade jag missat.

Än så länge har jag valt ut kläder för helgen och lagt på sängen. Där ligger också de sista av Leonas kläder som hon inte fick ner innan hon gav sig iväg till arbetet. (Ja de är med på listan.) (Och ja det var en av de saker jag faktiskt redan tänkt på.) Passet och våra Zloty är nerstoppade i min väska. Jag dricker fortfarande morgonkaffe, men efter det och jag borstat mina tänder så ska jag fylla vår necessär också.

Sakta men säkert bockas saker av från listan. Även saker som: -DRA UT KONTAKTER och -SE TILL ATT SAKER ÄR SLÄCKTA. Saker jag inte brukar tänka på. Men detta vuxenbeteende vägs upp lite av att detta är morgonens soundtrack:

 

Hög volym, dansande och packande. Sådär ja… Polen nästa.

Kaffet som försvann.

Jag har inte druckit kaffe på över två dagar. Det är inget jag planerat eller bestämt mig för att klara mig utan av olika anledningar. Det har hel enkelt bara inte blivit så.

Jag har inte varit sugen. När gamla vanor gör att jag närmar mig kaffekokaren så har jag ställt mig frågan om jag verkligen är sugen på kaffe eller om jag bara är törstig. Jag har de senaste dagarna kommit fram till att jag inte är sugen på kaffe alls. Just nu…

Vanligtvis dricker jag mycket kaffe. Det blir två koppar på morgonen, en till frukost och sen en till lunch. Kanske en däremellan också. När jag kommer hem blir det en kopp kaffe eller två på kvällen. Det blir cirka sex-sju koppar kaffe på en vanlig dag. Och förr har jag blivit lätt grinig om jag inte fått kaffe i mig innan klockan nio. Så icke nu.

Jag har ingen aning om det här kommer att hålla i sig, men jag saknar det inte. Troligen kommer det komma en dag då jag kommer bli otroligt kaffesugen, men det tar vi då. Det är inte som om det är en stor grej. Det är bara lite märkligt…

Följ min blogg med bloglovin

Dag 1: Självporträtt

Kaffe är livsviktigt. Hemma har jag alltid mjölk i kaffet numera, för magens skull inbillar jag mig. Det tog ett tag att lära sig uppskatta kaffe med mjölk i men det har gått till den punkt när det känns konstigt att inte ha det… lattefärgat? Kan man säga så? Det känns lite dumt men okej…

På jobb dricks det svart. Har jag mjölk i där känns det bara fel.

Kaffe är en så stor del av den man är att det känns rätt så självklart att ha med kaffedrickande i ett självporträtt. Visst hade jag kunnat fokusera på något annat om mig för porträttets skull men nu blev det mitt goda kaffe. För jag gör ett gott kaffe. det har jag fått höra många gånger och från olika källor.

Jag dricker Zoegas. När jag träffade Leona så provade jag hennes föredragna märken men det var ingen hit. Nu dricker hon också Zoegas. Kaffe är en sån där grej som man förknippar sig lite med. Som man vänjer sig vid och helt inte vill lämna för att prova nåt annat. Det känns lite grann som man är otrogen om man byter kaffesort.

Följ min blogg med bloglovin

Powernap

Jag har jobbat sen kvart över fyra och ska vara igång till klockan sex imorgon bitti. Nej. Jag kollade klockan nu… Klockan sex idag ska det vara. Av förståeliga skäl började jag bli lite trött och kom på det gamla tricket med nyckelknippan. En liten powernap som det heter kanske kunde boosta mig lite. Du vet hur det går till…

Luta dig tillbaka i en bekväm stol. Tag fram din nyckelknippa eller an annan mindre manick som skramlar till när det landar på golvet. Håll knippan mellan tumme och pekfinger och luta dig tillbaka och blunda. När du somnar faller knippan till marken och väcker dig och du känner dig pigg och redo att ta dig an nya utmaningar.

Fel! För det första så slappnar du av långt innan du ens närmat dig insomning så att nycklarna skramlar i plastmattan innan du ens tänkt på John Blund. Om du inte konstant fokuserar på att hålla tag om knippan vill säga. Och då går det inte att slappna av ju. ”Snart trillar den. Den glider. Måste hålla bättre…” Inte fårräkning direkt… Först tänkte jag att jag kanske höll fel. Så fel man kan hålla med en tumme och ett pekfinger.

Men i stället för att ge mig i kast med mer utstuderade sätt i hur man kan hålla en nyckelknippa eller liknande och slappna av samtidigt gick jag ut i matsalen och tog mig en kopp kaffe istället. Mycket bättre… Kaffe kan man lita på.