Tillbaka i bekanta marker

Jag är tillbaka från det stora landet i väst och har nog återställt min inre klocka nu efter tre dagar. Det är skönt att vara hemma. Jag har kommit igång i skolan. Man ligger ju lite efter…

Det var rakt in i nästa kurs och dessutom avsluta den förra. Det var ju inte semester man var på. Jag har en hemtenta att skriva och jag gjorde ena halvan av den idag. Jag gör andra halvan imorgon. Det får ta den tid det tar. (Så länge det inte tar längre tid än morgondagen vill säga.)

Det har varit skönt att komma in i gamla rutiner. Vara på känd mark. Det är kul att upptäcka nytt, men ibland behöver man lugnet i att veta var man är hela tiden. Idag tog vi en paus i vårt pluggande och begav oss med hundar ut i skogen. Vi hade en extra idag.

Hatten och skjortan från Flaggstaff gjorde sig rättvisa i svenska skogar med. I ett lätt fuktigt Bockeboda tog vi en lätt promenad på 5 km. Och vad härligt det var. Det gamla talesättet ”borta bra men hemma bäst” är så sant som det var sagt. Jag har sett storslagen natur och nya vidder. Men att se ett bekant gammalt gärde och en spenslig björk känns så tryggt på något sätt.

Och den färgsprakande hösten har kommit. Det är fortfarande mest grönt, men man hittar överallt de gyllene och de brandgula löven som gett upp för i år och som nu pryder marken där vi traskar fram. Det är en härlig krispighet i luften trots att det duggar. Jag och frun går och pratar om allt. Hundarna springer runt omkring och nosar och hoppar i vattenpölar. Livet är gött.

Det är skönt att vara hemma.

SparaSpara

Godmorgon 2017

Jag tog en morgonpromenad med Sally. Vädret var jämngrått och regnigt svenskt. Sådär lite lagom nederbörd. Inte en vind blåste och kråkorna kraxade från sina björkar. När vi gick där i det ljumma regnet och såg spåren efter avfyrade firanden så kände jag att 2017 börjar bra. Det kändes lugnt och tryggt.

 

Det har skrivits en massa om att 2016 var det värsta året i mannaminne. Att det i historieböckerna kommer nämnas enbart som ”det året vi inte pratar om”. Och visst… Det hände skit 2016. Men det händer skit varje år.

För mig var 2016 ett fantastiskt år. Det var kanske för att 2015 var särdeles tufft. Men det gjorde också att jag och Leona under förra året sålde huset och flyttade till Öllsjö. Jag kom in på högskolan och har träffat många nya vänner. 2016 behandlade mig väl.

Så vad tror jag om detta året? Har jag några nyårslöften som traditionen kräver? Jodå!

Detta inlägg är en del av det. Jag vill… Nej ska… Jag ska komma igång med att skriva mer kontinuerligt på min blogg. Det känns onödigt att ha en plats på worldwideweb och inte utnyttja den. Jag ska läsa mer böcker och till sist kommer det viktiga. Jag ska under 2017 göra världen till en bättre plats!

Låter inte det bra. Och det kommer funka mycket bättre om vi hjälps åt. Är ni med mig?

Den tanken tog sin början när jag råkade i samtal med en äldre herre som cyklade ifatt mig när jag var ute med hunden. Vi pratade om både det ena och det andra och det ledde också in på att han sade det obligatoriska: ”Det var bättre förr.” Förr, när folk såg varann och hälsade på varann och var lite mer medvetna om att det fanns andra människor i världen än en själv. ”Alla har sänkt blickarna,” sade han och simulerade en liten skärm i sin hand.

Alla har sänkt blickarna.

Det är lätt att få en lite ledsam bild av framtiden. Om det var bättre förr och alltid har varit det så måste det ju betyda att det alltid blir sämre. Jag vill inte tro det. Jag vill se ljust på framtiden. Jag vill bidra till att i alla fall någon tänker att: Det kanske inte är så pjåkigt det här ändå. Att någon blir glad. Att någon blir sedd. Det är en liten sak. Men den gör världen bättre. Vi är alla i centrum av universum. Alla är mittpunkten i sin egen lilla värld. Och kan jag göra en människa, eller fler, lite gladare, eller muntrare, eller hoppfullare om framtiden, så blir jag glad.

Om vi alla hjälps åt att se varandra. Lyfta blicken. Säga hej till den man passerar på cykelvägen. Le. Då kanske det blir så att när det blir nyår nästa gång. Att vi inte har så brått att slänga ut det gamla. Utan att vi har saker vi vill ta med oss. Saker att bygga vidare på.

Gott nytt år och god fortsättning. Ett fantastiskt år har börjat.

Vad är jul för något?

Det är lätt att börja undra varför vi firar jul som vi gör. Så det tänkte jag på ett litet tag. Sen började jag tänka på… Hur firar vi jul egentligen? Det här är inte ett blogginlägg om julens historia. (Det kanske kommer in lite om det också.) Det här handlar om julen nu. Och kanske till och med julen sen.

Jag började fundera på det här med traditioner för nån vecka sen när jag insåg att jag tröttnat på Kalle Ankas Jul klockan tre. Kan man inte göra något annat? Varför ska hela långa landet sitta och titta på samma sak år efter år? Det är ju i och för sig det som menas med tradition. Men traditioner byts ut. Saker försvinner. Saker tillkommer. För några år sedan visste knappt ingen vad julklappsspelet var. Nu är det ett obligatoriskt tillägg till firandet. Det har blivit en tradition.

Man får ju fira jul som man vill. En klasskamrat till mig sade när vi pratade om julfirande att i hans familj har de avskaffat paketutbytandet. Det är ändå bara ett utbyte av pengar. Och det funkar för dem. Då ägnar de mer juletid och julefrid till något annat. Och visst kan man ha åsikter om kommershysterin kring julen. Men en hel del av jultraditionen består av att utbyta gåvor. Jag tycker om det.

Egentligen är det ju bara snälla barn som ska ha julklapp. Men alla får. Vuxna med.

I år har vi infört sallad på julbordet. Det är en liten detalj som jag inte insett att jag saknat tidigare. Men varför ska man inte ha det? Saker tillkommer. Saker försvinner. Julen är en högtid i konstant metamorfos. Lite i taget. Fast det ska givetvis knorras så fort det bara antyds till förändring. Om Kalle bara skulle finnas tillgänglig på Play hädanefter för att SVT vill prova nåt nytt så skulle julen säkerligen bli förstörd för en massa människor. Eller nej. Julen hänger inte bara på en sak. Saker tillkommer. Saker försvinner.

Granen kom från Tyskland. Misteln från kelterna. Bocken är en rest från vikingarna. Lucia är italienare. Jesus är från mellanöstern. Tomten är från nordpolen. Sillen är svensk. Musten med. Allt är ett mishmash av saker som tillkommit till en tradition som består av att människor träffas, umgås och trivs ihop.

Alla kan få paket. Alla kan få vara tomte, lucia, pepparkaksgubbe eller Buzz Lightyear för den delen om man vill. Man får skippa sillen på julbordet. Man får dricka cola istället för julmust. Man får strunta i paketen också. Man bör fira julen så att ens hem fylls av frid, glädje och värme.

Det är mörkt ute nu. Tänd ett ljus. Visa lite omtanke. Hetsa inte upp dig i onödan. Och framför allt: God jul.

Nästa år har vi kanske nya traditioner.

Jag är stamgäst

Enligt en artikel i LAND så blir människor som spenderar tid i naturen bättre människor än de som inte gör det. Nu vet jag inte exakt vad den vetenskapliga rapporten som artikeln bygger på säger exakt. Och jag vill inte sitta här och hävda att jag är en bättre människa än någon annan på grund av mina besök i skog och mark. Men jag tror ändå det ligger någonting i det. 

Det är så lätt att bli fångad i vardagens virrvarr av stress och måsten. Allt ska hinnas med och då är det ju för jävligt om ens kassakö är långsam för att den där tanten bara håller på och bläddrar med sina kuponger. Att bussen är sen blir lätt en personlig förolämpning. Man hamnar i en väldigt jagcentrerad vardagsorkan där det gäller att armbåga sig fram och springa genom dagen så det susar i öronen.

Det är svårt att hitta tiden att ta sig ut i naturen kan man tro. Men vi är rätt så förunnade här i Sverige och det tar oftast inte lång tid att ta sig från punkt A (soffan) till punkt B (en stubbe i skogen ), eller för den delen punkt C (en parkbänk). Det handlar inte om meditation. Det handlar inte om att hitta sig själv. Det handlar om att komma ut lite och bara höra vinden prassla i lövverken. Fågelsång och ens egna hjärtslag. Se lite grönska som är där för att det slog rot och började växa där. (Visst kan skogar och parker vara minutiöst planerande men ni förstår vad jag menar.)

Att sitta i en skog och fika på medhavda mackor och en kåsa med kaffe kan vara bra mycket sundare än det där zumbapasset du går till men som du egentligen känner inte är din grej. Nu är zumba säkert jättekul det med. Men ibland är det bättre att göra absolut ingenting på rätt plats.

 

leona-konst-skog

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är extra kul att vara ute i skogen nu. Eftersom jag för närvarande läser ekologi så börjar mina ögon öppnas för mer och mer och saker faller på plats. Det man tidigare ”typ visste”, att allt hänger ihop på något sätt… Jag börjar så smått förstå hur. Och när man sitter i skogen, på en bänk, och sörplar kaffe medan Sally tigger de sista bitarna kex så känns det skönt. Och Leona och jag pratar om livet och allt där omkring. Och man ser en liten groda hoppa från en sten. Då är det gott. När naturen runt om en är en del av hela upplevelsen, livet. Precis som tvkvällar och jobb och familjemiddagar och gräsklippningen också är en del av livet. Och man själv är en del i ett allt som vi alla delar. Då blir det inte så jagcentrerat. Det kan kvitta.

Jo. Artikeln har nog en poäng. Man blir en, kanske inte bättre, men i alla fall lite lyckligare människa om man tar sig ut i naturen lite oftare.

Det har gått ett år

Det är idag ett år sedan en av de värsta dagarna i mitt liv. Vi kallar den Eddadagen. 

Det är svårt att förstå, att man för 365 dagar sedan spenderade några tragiska timmar på Helsingborgs Lasarett. Jag skrev om det den dagen. Jag läste det innan och minnena kom tillbaka tydligt. Det har kommit tårar. Det var ju något som aldrig blev. Och jag har funderat på livet. Hur det ser ut. Hur det skulle kunna sett ut.

Men det jag tar tillvara på i det där inlägget jag skrev är slutet. Framtiden. Det förflutna är obönhörligt bakom en. Det är ingen plats man kan återvända till och det nyttjar inget att dröja sig kvar där. Annat än att ta lärdom av det.

Edda kommer för alltid att vara det finaste som aldrig hände.

Men det här året har det hänt så oerhört mycket. Jag och Leona har istället för att sjunka ner i sorg ställt oss frågorna vad vi vill med vårt liv. Leona ville flytta hem till byn där hon växte upp. Jag ville följa med. Så vi sålde huset och hittade en ny lägenhet… (Ja det där vet ni.) Jag ville vidare från mitt jobb och hittade en högskoleutbildning. Fantastiskt.

Visst drabbade den avbrutna graviditeten oss hårdare än vi kanske ville erkänna för oss själva. Det är först den senaste månaden som vi har pratat om barn i framtiden och konversationen inte dött ut i tystnad rätt så snabbt. Det som händer det händer. Vi är nu på en plats där vi mår bra. Alldeles utmärkt till och med. Och när vi kisar och tittar in i framtiden så ser det ljust ut.

Ikväll ska jag och Leona ut på lokal och äta mat och se Gabriel Kelley. Det handlar om att hitta och ta till vara på de där små ögonblicken av något fint och göra det bästa utav dem. Uppskatta dem där och då. Man vet aldrig när mattan rycks bort från under ens fötter. Om det ens sker. Det är nog det jag vill lära mig av Edda…

Uppskatta livet. Ta till vara på tillfällen. Lev gott och väl. Slösa med kärlek.

 

 

AGERA MED MUSIK

I söndags deltog jag och Basse samt våra instrument i AGERA med Musik i Förslöv. Det var glest i stolarna men fullt av kärlek i rummet.

För några månader sedan blev vi tillfrågade om vi ville ställa upp på en stödkonsert för människor i utsatta situationer. Det fanns inget tvivel. Klart att vi ställde upp. Det finns så mycket mörker och elände i världen och vissa dagar känns det som om det sprider sig. Andra dagar känns det som om kärleken och omtanken och den allmänna respekten för andra ändå kommer att segra i slutändan. Jag hoppas det. Om jag kan hjälpa människor med att sitta på en scen och sjunga så gör jag det.

mugshot on stage

AGERA är en förening som gör en massa bra grejer. Läs om dem HÄR. På grund av en vinter som överrumplade hela Skåne så blev det lite ont om folk i söndags. Men vi lyckades ändå samla ihop nästan sju tusen spänn. Nu kanske ni tänker att det inte är så mycket. Men med tanke på hur få som kom, så är det mycket kärlek i de slantarna. Många bäckar små och allt det där. Gå in på AGERAs sida och läs. Gör det.

Passa också på att kolla in Kulturcentralen i Förslövs sida. Det var en fin lokal att spela i och de verkar ha en hel del i görningen. Den hittar ni HÄR.

För er som missade spelningen på grund av väder, geografi eller annan giltig anledning så är det ju tur att någon filmar. Jag har fått dessa filmer och har lagt upp dem på Youtube. Håll till godo.

Så vill jag bara avsluta med att säga detta. Det sprids så mycket rädsla och irritation som sedan som en visklek så förvrids missuppfattningar till falska sanningar som sedan bara verkar tas för givna. Lita inte blint på löpsedlar eller facebooklänkar eller på Berra på jobbet som känner en kille som vet nån… Våra sinnen är lätta att fylla med förtvivlan och då blir det lätt att man stänger sig och har taggarna utåt. Och det är lätt att det blir ett vi-och-dem. Lyssna till era hjärtan. Vi är alla människor. Vi är alla rädda för elände och krig och vi blir alla drabbade av samma regn och snålblåst. Var en medmänniska.

Två två två två

Jag och Leona blev tillsammans den tjugoåttonde juli för sex år sedan. I den vevan satte jag en påminnelse i min kalender som påminde mig om månadsdagar. Månadsdagar är viktigt i ett nytt förhållande.

Jag tog aldrig bort den påminnelsen. Så den 28:e varje månad får jag fortfarande ett litet pling från telefonen som påminner mig om att vi har månadsdag. För det mesta ler jag lite, kanske säger något till min hustru. Men det är inget vi firar direkt.

Men ikväll är det lite annorlunda. Tack vare teknikens under så är det nu lätt att hålla koll på hur många dagar det har gått sedan ett visst datum eller hur många det är kvar till en viss dag som kan vara viktig för en.

Idag är det exakt tvåtusentvåhundratjugotvå dagar sedan vi blev tillsammans. Jag vet inte vad det betyder. Om det betyder något annat än att vi har 2222 dagar som par under bältet. Men vi ser det som en anledning att fira oss själva. Så ikväll tar vi tåget in till Helsingborg och skämmer bort oss med ett restaurangbesök.

awesomecouple

Edda

Klockan halv åtta på morgonen gick vi in på gyn på Helsingborgs lasarett. Klockan halv fyra gick vi ut igen. Samma människor men ändå var allt annorlunda.

Leona fick piller och snabbt därefter satte värkarna igång. Livmodern hade fått medicinsk order på att nu var det dags att jobba. Som att gå från att jogga kvarteret runt nån gång i veckan till att direkt springa en marathon. Det är ett virrvarr av intryck av vad som hände under dagen. Leona fick mer och mer ont hela tiden. Jag var handhållare och safthällare. Det var morfinsprutor och barnmorskor och klockan gick olika fort hela tiden. Ibland tog en timme bara fem minuter. Ibland tog det trekvart för sekundvisaren att nå ett fullt varv. Jag kände att det var som en vrångbild av en förlossning. Det var så likt men ändå så otroligt annorlunda. Man visste redan hur det skulle sluta. Och det var inte så lyckligt.

Leonas syster var också med oss. Ett oerhört stöd och ett lugn som smittade av sig till mig. Någon man kunde utbyta en blick med då och då när Leona hade det som värst.

Vi hade fått reda på att det kunde hända att barnet kunde komma ut när man var på toaletten och det var Leona orolig för. Det hade varit så ovärdigt. Vi har ändå hållit graviditeten värdig tiden ut även om vi visste att den avslutades i en abort. Inget vin eller mögelost, bara för att man ändå kunde, liksom. Det blev inte så heller.

Helt plötsligt, efter ett toalettbesök gick vattnet och därefter tog det inte lång stund innan barnet var ute. I sängen. Vi tittade inte ner. Inte då.

Efter en stund bars hon in till oss. Hon var så liten. Och vi sade båda två efteråt att hon såg ut som en liten älva. Vi såg dock tydligt bekräftelse på att vi tagit rätt beslut. Även om hon hade överlevt en graviditet, vilket var föga troligt, så hade hon aldrig överlevt en födsel.

Vi gav henne namnet Edda. Det var viktigt för oss att hon var någon även om hon aldrig hann bli någon. Även om hon aldrig levde i vår värld är hon vår första dotter. Jag har kvar bilden av hennes ansikte i mitt hjärta. Och en stor sorg över de drömmar som inte fick lov att blomstra. Men jag är ändå tacksam för den glädjen vi fick lov att uppleva. Som hon ändå skänkte oss.

Hon ska kremeras och spridas i en minneslund vår lilla Edda. Och med sig fick hon den änglapingla som Leona burit under graviditeten och jag hade gjort en vägvisare till henne. Och på baksidan bindrunor av mitt och Leonas namn så kan se var hon kommer ifrån.

Den här historien är slut. Tanken var att nästa kapitel i vårt liv skulle vara fullt av blöjbyten, skrik i natten, första leendet och kräk på kragen och massor av lycka. Livet tog en surprise plot twist på något sätt. Men vi är starka. Vi har gott om kärlek. Både mellan varandra och ett oerhört stöd och massor av kärlek från folk i vår omgivning. Tack alla ni. Tack så oerhört mycket. Livet går vidare. Det finns mirakel och fantastiska äventyr i framtiden. Men just nu låter vi tårarna falla välkommet.

eddasvegvisir

 

Det är ett mörker nu

Vi blev gravida och i sjutton veckor kändes allt bra. Magen växte och förväntningarna med. Men igår på rutinultraljudet upptäcktes det som fick vår värld att rasa. 

Det började så bra. Vi såg det lilla barnet i magen med händer och allt. Men sköterskan ägnade mer och mer tid att mäta huvudet och skrev sedan ut några bilder för att visa en läkare. Det är säkert bara en normal avvikelse, fick vi veta. Men för att vara på den säkra sidan så skulle en läkare se bilden. Och vi fick vänta en stund i kafeterian innan vi åkte in på det andra ultraljudet den dagen. Vi satt där med vars ett kexchoklad och sade till varandra att det var säkert ingen fara. Vad bra att de är så noggranna.

Jag vet inte i vilken ände man ska börja. Fostret har ett ryggmärgsbråck som leder till att barnets nedre regioner förmodligen aldrig kommer fungera. Det har också lett till att fötterna inte utvecklats ordentligt och resulterat i klumpfot. I samband med allt detta har det fått vattenskalle. Det brukar höra ihop med ryggmärgsbråck men då i slutet av graviditeten eller när barnet har fötts. Att få vattenskalle så här tidigt i graviditeten innebär att hjärnan inte kunnat utvecklas och barnet hade blivit gravt utvecklingsstört. Detta har pressat ner lillhjärnan i ryggmärgen och innebär att barnet inte hade haft kontroll över någon motorik och förmodligen inte kunnat andas själv i sitt liv.

Det var som på film när det här radades upp. Det sjönk segt in och man fattade inte riktigt. Det var ju inte såhär det skulle gå. Han måste prata om nån annan… Och sedan började läkaren prata om att vi hade beslut att fatta. Vadå för beslut, undrade vi även om vi innerst inne fattade tror jag.

Vi fick en tid hos en kurator men vi hade nog bestämt oss innan dess. Vi var noga med att ta ett beslut baserat på respekt för oss själva och ansvar gentemot det som växer i Leonas mage. Och inte ett beslut baserat på rädsla eller för att det bara inte blev som det var tänkt. Vi har om och om igen skakat på huvudet och upprepat att ”om det bara hade varit en grej” liksom. Det är så överväldigande och abstrakt. Men vi har beslutat oss för en abort. Ett liv så oerhört handikappat är inte värdigt. Det är inte säkert att barnet ens överlever hela graviditeten.

Det är inte rättvist. Det är det inte. Inte någonstans. Det var ju vår tur nu. Vi hade gått igenom en andra IVF och vi blev gravida. Men vi tar ansvar för det beslut vi har tagit. Det är rätt beslut för oss. Och när vi sedan bearbetat det som har hänt så går vi vidare. Just nu är det ett mörker över oss. Vi ser ljuset i varandra och stöder varandra genom detta. Det är ett val som är smärtsamt och svårt och större och jävligare än något annat jag upplevt. Det är inte ett beslut som någon skulle behöva ta. Men man måste.

Efter vi tog beslutet så var det som om kaoset lugnade sig lite. Vi kanske är i orkanens öga just nu. Vem vet? Men när man accepterat att man har tagit ett beslut och står för det så lugnar sig kroppen lite. Det är mörkt just nu. Men det kommer det inte alltid att vara.

Jag har inte längre tystnadsplikt

Efter att vår förra omgång IVF inte tog sig så skulle vi inleda det långa programmet. Leona ville dock hålla det mer privat denna gången. Jag lovade att inte skriva någonting förrän hon gav tummen upp.

Det långa programmet är på sju veckor. Det innebär att Leona skulle ta mer hormoner, denna gången också i nässpray. Jag var rätt så nervös då man vet att man kan reagera kraftigt på dessa hormoner, men Leona kände knappt någonting. Det kunde svida lite i näsan nån gång. Mot slutet av behandlingen var hon tröttare. Det var kanske för att hon skulle ta både sprutor och spray, och dessutom mot slutet lades det till ytterligare en medicin för att ge hela det reproduktiva systemet en sista push.

Förra gången hade vi totalt fem ägg, tre blev befruktade och efter återföring klarade sig ingen av de resterande till infrysning. Denna gången fick vi sju ägg. Två blev befruktade och det som vi inte fick återfört ligger nu i en frys någonstans i Malmö.

Väntan efter är lång. Sju veckor gick fortare än vi trott. Men de sjutton dagar efter återföringen är olidlig väntan och långsamt tickande sekunder.

Men vi har ett besked. Det blev två streck på stickan. Leona är gravid! Vi väntar barn!

Leona tog ett prov till dagen efter. Ett där det klart och tydligt med latinska bokstäver stod ”Gravid”. Det finns ingen tvekan. Vi blir inte riktigt kloka på hur vi ska räkna men vi är någonstans i vecka 5 eller 6, så det är ju långt kvar tills det är ”säkert”. Mycket kan hända. Men vi tänker positivt här.

 

sticka

 

 

På onsdag ska vi till mödravårdscentralen (eller MVC som man ska säga) och skriva in oss och få information. Inte förrän den tionde juli ska vi tillbaka ner till Malmö och RMC för att få vårt ultraljud.

Vi mår bra. Vi är glada. Det är nästan obegripligt. Men det är sant. I januari blir vi en till om allt vill väl.