En fredag flanderande i Flaggstaff

Med ett fullspäckat schema med långa dagar och mycket vandring är det viktigt att ta en paus. Vi har en ledig dag på kursen för att slappna av och vila våra fötter. Så vi gjorde inte det och gick runt i Flaggstaff en hel dag. Det är en riktigt vacker stad. Men dagen började med frukost såklart.

Såhär nöjd är Kent när han på en klassisk American Diner stoppat i sig en trave pannkakor med lönnsirap och en stor toast med bacon. Och gott kaffe till det. En bra (men kanske inte så sund) start på dagen.

Efter att ha gått till de gamla delarna av Flaggstaff, som också är centrum så var det kaffepaus. Då hade vi redan hunnit med ett par eller tre hikingbutiker. Vandring och vildmarksliv är jättestort i trakterna och hikingbutikerna ligger lika tätt som pizzerior i en medelstor svensk stad.

Mina två kompanjoner, Max och Jack och jag har spenderat en hel del pengar idag. Mycket, men inte allt är billigare här än hemma i Sverige. Jag gjorde ett riktigt fynd som jag är sjukt nöjd med.

Tadaa. En hatt. Såklart man måste ha. Tshirten är också ny. Jag var tvungen. Jag hade lämnat in all min smutstvätt till en laundryservice så det enda rena jag hade var en flanellskjorta. Det är inte ett optimalt plagg i varmt klimat. Givetvis blev det lunch på stan också. Jag åt idag den godaste burgaren i USA hittills. (Men pommesarna var inte så goda tyvärr.) Vi hittade en trevlig grillbar som spelade bra musik. Så vi åt lunchen på en front porch. Här är en närbild av maten istället för utsikten.

Och så besökte vi ett ställe som är lite av ett fantastiskt ställe. Ett ställe där jag inte heller kunde låta bli att fiska upp plånkan.

Det ligger alldeles intill hotellet. Att jag inte varit därinne tidigare… Är nog tur annars hade nog budgeten sprängts för länge sen. Jag hittade en Collectors edition av Frank Herberts Dune som jag med gråten i halsen lade tillbaka på hyllan. Jag har boken hemma redan som en snygg sliten pocket. Orden är desamma.

Detta var sista stoppet för dagen (om man inte räknar med restaurangen på kvällen och införskaffning av mat till imorgon) innan vi återvände till hotellet och vilade några timmar. På kvällen återvände vi till en restaurang som blev imponerade av för några dagar sen. Ikväll var det lite av en besvikelse. Tyvärr. Så istället för en bild på maten eller på restaurangen så visar jag en bild på en fet bil på parkeringen utanför.

Jag kan säga att den här bilen inte är ett undantag i dessa trakter. Det är stort, brett, högt och mullrande överallt.

Efter restaurangbesöket insåg vi att vi ska klättra upp cirka tusen höjdmeter imorgon. Upp på 3800 meters höjd. (Om jag klarar att ta mig till toppen.) Så det fick bli en timmes jacuzzi innan läggdags.

Jag är stamgäst

Enligt en artikel i LAND så blir människor som spenderar tid i naturen bättre människor än de som inte gör det. Nu vet jag inte exakt vad den vetenskapliga rapporten som artikeln bygger på säger exakt. Och jag vill inte sitta här och hävda att jag är en bättre människa än någon annan på grund av mina besök i skog och mark. Men jag tror ändå det ligger någonting i det. 

Det är så lätt att bli fångad i vardagens virrvarr av stress och måsten. Allt ska hinnas med och då är det ju för jävligt om ens kassakö är långsam för att den där tanten bara håller på och bläddrar med sina kuponger. Att bussen är sen blir lätt en personlig förolämpning. Man hamnar i en väldigt jagcentrerad vardagsorkan där det gäller att armbåga sig fram och springa genom dagen så det susar i öronen.

Det är svårt att hitta tiden att ta sig ut i naturen kan man tro. Men vi är rätt så förunnade här i Sverige och det tar oftast inte lång tid att ta sig från punkt A (soffan) till punkt B (en stubbe i skogen ), eller för den delen punkt C (en parkbänk). Det handlar inte om meditation. Det handlar inte om att hitta sig själv. Det handlar om att komma ut lite och bara höra vinden prassla i lövverken. Fågelsång och ens egna hjärtslag. Se lite grönska som är där för att det slog rot och började växa där. (Visst kan skogar och parker vara minutiöst planerande men ni förstår vad jag menar.)

Att sitta i en skog och fika på medhavda mackor och en kåsa med kaffe kan vara bra mycket sundare än det där zumbapasset du går till men som du egentligen känner inte är din grej. Nu är zumba säkert jättekul det med. Men ibland är det bättre att göra absolut ingenting på rätt plats.

 

leona-konst-skog

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är extra kul att vara ute i skogen nu. Eftersom jag för närvarande läser ekologi så börjar mina ögon öppnas för mer och mer och saker faller på plats. Det man tidigare ”typ visste”, att allt hänger ihop på något sätt… Jag börjar så smått förstå hur. Och när man sitter i skogen, på en bänk, och sörplar kaffe medan Sally tigger de sista bitarna kex så känns det skönt. Och Leona och jag pratar om livet och allt där omkring. Och man ser en liten groda hoppa från en sten. Då är det gott. När naturen runt om en är en del av hela upplevelsen, livet. Precis som tvkvällar och jobb och familjemiddagar och gräsklippningen också är en del av livet. Och man själv är en del i ett allt som vi alla delar. Då blir det inte så jagcentrerat. Det kan kvitta.

Jo. Artikeln har nog en poäng. Man blir en, kanske inte bättre, men i alla fall lite lyckligare människa om man tar sig ut i naturen lite oftare.

Bland sjuor och pitchar

Det är en hel vetenskap det där med golf har jag förstått idag. Jag har sagt att jag skulle ta mig till en driving range för att testa. Se vad det hela gick ut på. Det gjorde jag. Och lite till.

Både Leona och svärmor blev oerhört imponerade av min naturliga talang för en golvsving. Eller så var det ett maskerat värvningsförsök till khakishortsens och polotröjornas gröna rike. Nej. Svärmor dolde inte sina försök att få mig och Leona att börja med golf. Men visst. Bollarna kom inte särskilt långt eller särskilt rakt från utslagsplatsen där på rangen. Men jag missade inte en enda.

Av Leonas gamla fadder i golfklubben i Skepparslöv blev vi bjudna på att få gå korthålsbanan. Det är en miniatyrgolfbana. Fast inte så liten att det blir minigolf. Det fanns inga ramper eller små väderkvarnar i vägen. Där var det svårare. Det var där hela vetenskapen drabbade en. Nu var man så långt från hålet. Då skulle man ha en sådan klubba, för den var vinklad så, och så inte full swing men inte för lite heller. Tänk på hur du står. Handlederna, Kent! Titta inte upp för tidigt.

Men visst var det kul. Jag förstår tjusningen. Och jag kan definitivt tänka mig att göra det igen. Men om jag vill skaffa grönt kort och egna klubbor vet jag inte. Och jag är ingen fan av khakishorts eller chinos heller.

Ett av hundra

Det har rått näst intill stiltje här. De senaste veckorna har det kommit små vindpustar av inspiration som jag har kunnat rikta hitåt. Men nu har jag gått med i #blogg100!

Det går helt enkelt ut på att man i hundra dagar gör ett inlägg om dagen på sin blogg. Det är en utmaning som heter duga. Speciellt när man har låtit bloggen nästan gå i träda. Det kommer bli svårt men jag ska klara det. Som det står på sajten där man anmäler sig: ”Ett länkat youtubeklipp är också ett inlägg.” Och det stämmer ju…

Idag ska jag på opera för första gången i mitt liv. Att man såg trollflöjten på tv när man var liten räknas ju inte. Jag köpte biljetter till Orpheus och Eurydike på göteborgsoperan till min fru i julklapp så strax bär det iväg till Gbg för en liten weekend getaway.

Äntligen semester

Den känns alltid så långt borta. Och man börjar räkna dagar som en unge inför julafton när man känner att den är annalkande. Igår räknade jag timmar på jobbet… Det är semester.

Man kan kalla det hemester också men det är inte riktigt sant. På måndag åker jag och Leona till Stockholm i några dagar. Det blir första gången för mig i huvudstaden och jag vet faktiskt inte vad jag ska vänta mig. Men jag ser verkligen fram emot att komma dit. Leona har bott där så hon kommer visa mig hennes Stockholm och så ska vi träffa några vänner till henne på middag. Jag har ett par gymnasiekompisar boende i Stockholm som jag lovat att hälsa på i ett gäng år nu. Man kanske skulle höra av sig till dem…

Efter Stockholm så går det ett par dag innan vi beger oss till Köpenhamn. Vi ska se Efterklang igen. Det ser jag fram emot. Med tanke på hur bra de var sist. Dagen efter vi kommer hem är det konsert i Helsingborg. First Aid Kit och Mando Diao. Man hoppas på fint väder på Sofiero.

Semestern börjar dock med att jag och Basse a.k.a Mugshot, spelar på el Greco ännu en gång. På lördag vid sex-sju-tiden lirar vi skön musik. Så dyk upp!

Andra saker vi ska göra i sommar är att besöka loppisar och andra små kuriosaställen och hitta möbler och ting till vårt hus och trädgård. Vårt lusthus är för tillfället möblerat med ett slitet gammalt skrivbord och en köksstol. Vi vill ju kunna umgås därute.

Men det skönaste med den här semestern är också att den är så öppen. Oplanerad. Fri.

Nu ska jag ut i trädgården och njuta av min ledighet.

med eller utan vän

Gå på zoo. Bio. Konserter eller museer. Upplevelser av olika sort. Jag nämnde i det förra inlägget hur dessa upplevs bäst. Delade eller ensamt.

Det sägs att delad glädje är dubbel glädje och visst är det kul att hitta på något tillsammans med någon. Man pratar under tiden och speglar upplevelsen i varandra. Utom på bio. Då får man ta det efteråt. Problem uppstår om den ena parten inte uppskattar upplevelsen lika mycket som den andra. Man får en vriden spegelbild av den om ens följeslagare delar med sig av sin negativitet. Då kanske det hade varit bättre om man upplevt upplevelsen själv.

Men är en film lika bra om man går ensam på bio och inte har någon att diskutera den med efteråt? Är musiken lika bra om du inte känner den du står vid sidan om och kan applådera tillsammans med? Är tavlorna lika kul att uppskatta och analysera om du inte har en intresserad vän med dig?

Man kanske kan få en känsla av ägandeskap av upplevelsen som man inte får om man delar den. Man analyserar och speglar i sig själv. Utan någon att hjälpa en uppleva får man arbeta hårdare. Fokusera. Vara delaktig och ge sig hän på ett annat sätt.

Jag säger inte att det ena är bättre än det andra. Jag säger att de är väldigt annorlunda och det handlar om vad man föredrar gång för gång. Vissa vill gå på bio själv. Jag går gärna på bio med en god vän. Det känns som om jag får mer ut av filmen om jag kan diskutera den direkt efteråt med någon jag känner. Idag ville jag segla med en brigg utan en god vän. Jag såg det som en upplevelse som jag kanske kunde lära mig något av och kanske ge mig mer hän utan en vän som man kunde med lätthet bli mer fokuserad på än upplevelsen i sig kanske.

Man insuper lättare information på egen hand. Jag gör det i alla fall. För ett tag sedan var jag i Helsingör för att göra research för mitt skrivande. Det var skönt att gå runt i gator och stråk och ta foto och göra anteckningar. Jag gick på museum och pratade med folk på hörnkrogar och i butiker. Hade jag haft en vän med mig där hade jag varit tvungen att visa hänsyn till den andre och inte fått den upplevelse jag behövt. Hade jag varit över för att gå på krogen hade jag gärna haft med mig en vän.

Följ min blogg med bloglovin

Semestern ligger ännu i sin vagga

Semestern har nu smygstartat. Jag inleder den nämligen med två kompdagar. Men strunt i det. Semester tänker jag kalla det för det är vad det känns som. Jag sitter nu och dricker en öl och upptäcker en massa ny musik. Jag läser intressanta artiklar och kollar på konst på internet.

Semestern kommer bestå av en massa småutflykter och hemmamys. Vänner och bekanta och förhoppningsvis gott väder. Jag tänker ta det lugnt och slappna av. Och allt detta leder upp till slutet av semestern då jag gifter mig. Det finns lite kvar att fixa inför bröllopet men det kan inte beskrivas som berg som måste gås över för att det ska bli klart. Snarare en kulle som man bara blir lite andfådd av. Jag vet inte om Leona har samma lugn inför det som måste göras innan men hur det än är, så kommer det säkert bli bra.

Semestern får en bra kickstart imorgon då jag först ska ha sovmorgon, sen en god frukost. Efter det ska jag fixa en sak inför bröllopet. Sedan är dagen öppen för äventyr till femtiden då jag och Leona ska på dansundervisning. (Också till bröllopet.) Sedan spelar Laleh, Tibuktu och Damn! i vår stad och vi ska dit med goda vänner. Det ser jag fram emot.

Följ min blogg med bloglovin

Kreativitetens bagel

När man skriver ska man väl helst ha ett café eller ett fik som man allt som oftast sitter och skriver på. Inne i ett hörn med skrivboken eller laptopen i högsta beredskap för de idéer som kan komma stormande i en sådan atmosfär.

Det kanske är en klyscha av en anledning?

När jag känner att det är för mycket distraktioner hemma som kommer ivägen för mitt skrivande så tar jag min väska med papper och penna och beger mig. Och allt som oftast hamnar jag på Bagels café på södergatan.

Det är helt klart ett av mina favoritställen i Helsingborg. Kaffet är gott och opretentiöst. Personalen är trevlig. Det är inte för mycket folk där. I alla fall inte då jag brukar komma dit. Och sist men absolut inte minst så är deras bagels riktigt goda. Inredningen är inget direkt att hurra för. Men den är mysig. Det är bjälkar och lokal konst på väggarna. Stolarna är inte av supersnygg design men man får inte träsmak i röven av dem.

Från fönstret ser man förbipasserande och man har utsikt över kyrkogården som numera används lika mycket av de levande. I alla fall i solskenet. Idag fick jag plitat ner vilka skurkarna i min nya bok är och fick skrivet ett par konversationer mellan dem. Och också vad deras hantlangare, den huvudsakliga antagonisten heter. Moritz. Herr Moritz.

Det är otroligt vad en riktigt god bagel kan göra för kreativiteten.

Följ min blogg med bloglovin

Kortslukare

Jag måste hitta ett alternativ till plånbok. Eller så måste världen rätta sig efter att folk faktiskt har plånbok. Är det bara jag eller har saker blivit klenare på senare tid? Så länge jag har haft ett bankkort så har jag haft det i bakfickan på mina byxor. Alltid samma sida. Plånböckerna har visserligen sett lite olika ut men på det stora hela så har jag hållit mig till samma typ av modell och prisklass.

På senare tid har mina bankkort allt snabbare och snabbare börjat krångla och saker har börjat protestera. Detta på grund av två saker.

1: När man tar upp sitt kort från i plånbok avsedd ficka så slits magnetremsa och chips. Detta gör att kortet i apparater som ska hantera kort inte fungerar optimalt. Man får lära sig tricks som att till exempel hålla hårt in och trycka lätt mot vänster för att läsaren ska läsa.

2: Kortet blir lätt böjt av att vara i en plånbok. Bara lite grann i ena sidan och detta var ju okej när allt man skulle göra med kortet var att dra det i en springa. Men ska det in nånstans… Då är det risky.

Jag har inte märkt detta problem förrän på de senaste kanske fem åren. Ungefär samtidigt som det blev lite häftigt att ha en för kort avsedd liten låda i fickan. Jag gillar inte sådana små etuier. Dels så är de inte sköna att sitta på. Jag vill inte gå runt med en plånbok OCH ett kortetui. Det är jobbigt och otympligt att ha det i framfickorna. Jag kanske får skaffa mig en handväska eller nåt, men nu kommer jag bort från ämnet.

Idag skulle jag åka en tur till Helsingör och ville ta ut danska pengar. Jag för in mitt kort, slå min kod och väljer summa. Än så länge allt okej. Det är först när automaten ber mig ta mitt kort och inget kort kommer ut för mig att ta som jag börjar ana oråd. Jag blinkar ovetande om vad jag ska göra. Jag kan inget göra förrän symbolen för mitt kort täcks av ett stort rött kryss och texten ”kortet återtaget”. Jaha. Och inga pengar fick jag. Det var bara att gå till banken och beställa ett nytt.

Men jag hoppas att problemet löses snart. För jag kommer ha min jävla plånbok i bakfickan. Jag kommer ha pengar och körkort och andra kort i den. Det får helt enkelt göras stryktåligare kort.

Följ min blogg med bloglovin

Att skriva när det skrivas skall.

Haruki Murakami har en metod med sitt skrivande. Han sätter sig vid datorn, startar ordbehandlingsprogrammet och väntar. Till sist kommer det något. Han gör det varje dag.

Jag har gjort ett nytt schema för mitt skrivande. Inte lika överambitiöst som det förra dock. Det är öppet för förändring då jag har satt tider lite här och där för att ta reda på när jag skriver som bäst. Jag satt två nätter efter eftermiddagsskiften och skrev. Det blev en klar novell, nästan. Nu har jag suttit sedan klockan tio i förmiddags. Jag hade en halvtimmes lunch. Det enda jag skrivit är en kort story om en man som råkar döda mannen som rånar honom som jag inte blev så nöjd med. Och en kort dikt om mellanrummet mellan två sekunder som jag blev jättenöjd med.

jag är lite frustrerad att det inte gick bättre. Men vadådå… Man kan inte lyckas varje gång. Man lyckas ju aldrig om man aldrig sätter sig vid datorn och väntar på att den tomma sidan som stirrar mot en blir så irriterande att man fyller den med ord. Jag skrev något i alla fall. Det var mycket som suddades ut också. Sån man märker snabbt att det bara är skit och slöseri med tangentbordslivstid. Små grejer om vind över gyllene fält eller en mystisk stad med stenhuggare i norr.

Jag kanske provar att sätta mig i natt igen och skriver. Funkar det bättre då så har jag ytterligare en pusselbit som säger att jag skriver bättre i mörker. Jag har fått dra ner gardinen i kontoret då allt som händer utanför lockar på mina ögon och öron. Det händer mindre om natten. Jag lägger ner nu för tillfället och gör annat istället och så skriver jag lite till inatt. Så får det bli.

Följ min blogg med bloglovin