En fredag flanderande i Flaggstaff

Med ett fullspäckat schema med långa dagar och mycket vandring är det viktigt att ta en paus. Vi har en ledig dag på kursen för att slappna av och vila våra fötter. Så vi gjorde inte det och gick runt i Flaggstaff en hel dag. Det är en riktigt vacker stad. Men dagen började med frukost såklart.

Såhär nöjd är Kent när han på en klassisk American Diner stoppat i sig en trave pannkakor med lönnsirap och en stor toast med bacon. Och gott kaffe till det. En bra (men kanske inte så sund) start på dagen.

Efter att ha gått till de gamla delarna av Flaggstaff, som också är centrum så var det kaffepaus. Då hade vi redan hunnit med ett par eller tre hikingbutiker. Vandring och vildmarksliv är jättestort i trakterna och hikingbutikerna ligger lika tätt som pizzerior i en medelstor svensk stad.

Mina två kompanjoner, Max och Jack och jag har spenderat en hel del pengar idag. Mycket, men inte allt är billigare här än hemma i Sverige. Jag gjorde ett riktigt fynd som jag är sjukt nöjd med.

Tadaa. En hatt. Såklart man måste ha. Tshirten är också ny. Jag var tvungen. Jag hade lämnat in all min smutstvätt till en laundryservice så det enda rena jag hade var en flanellskjorta. Det är inte ett optimalt plagg i varmt klimat. Givetvis blev det lunch på stan också. Jag åt idag den godaste burgaren i USA hittills. (Men pommesarna var inte så goda tyvärr.) Vi hittade en trevlig grillbar som spelade bra musik. Så vi åt lunchen på en front porch. Här är en närbild av maten istället för utsikten.

Och så besökte vi ett ställe som är lite av ett fantastiskt ställe. Ett ställe där jag inte heller kunde låta bli att fiska upp plånkan.

Det ligger alldeles intill hotellet. Att jag inte varit därinne tidigare… Är nog tur annars hade nog budgeten sprängts för länge sen. Jag hittade en Collectors edition av Frank Herberts Dune som jag med gråten i halsen lade tillbaka på hyllan. Jag har boken hemma redan som en snygg sliten pocket. Orden är desamma.

Detta var sista stoppet för dagen (om man inte räknar med restaurangen på kvällen och införskaffning av mat till imorgon) innan vi återvände till hotellet och vilade några timmar. På kvällen återvände vi till en restaurang som blev imponerade av för några dagar sen. Ikväll var det lite av en besvikelse. Tyvärr. Så istället för en bild på maten eller på restaurangen så visar jag en bild på en fet bil på parkeringen utanför.

Jag kan säga att den här bilen inte är ett undantag i dessa trakter. Det är stort, brett, högt och mullrande överallt.

Efter restaurangbesöket insåg vi att vi ska klättra upp cirka tusen höjdmeter imorgon. Upp på 3800 meters höjd. (Om jag klarar att ta mig till toppen.) Så det fick bli en timmes jacuzzi innan läggdags.

Grand Canyon

Alltså… Wow. Bara wow. Ord kan inte beskriva upplevelsen av ett besök vid Grand Canyon. Naturen är… ja. Och utsikten… Vidderna… Alltså… Wow.

Detta inlägg kommer till största del bestå av en bildkavalkad av dagens besök. Dock bör jag tillägga att foto av Grand Canyon gör det inte rättvisa på något sätt överhuvudtaget. Men jag måste skriva lite grann. Kanten på Grand Canyon ligger 2212 meter över havet. Det är cirka hundra meter högre än Kebnekaise. Vi traskade ner längs en stig genom de olika stenlagren. Och där vissa fortsatte en bit efter 350 meter ner, stannade jag och spanade efter kondorer. Jag såg inga. Däremot såg jag en kalkongam och två korpar. Och en hel del ekorrar…

Att gå 350 meter ner är en lätt match. Men på grund av det lägre trycket och den tunnare luften kan jag berätta att vägen upp igen var betydligt jobbigare. Men jag gjorde det. Och jag svor inte särskilt mycket.

Detta mötte oss ett par tre meter från parkeringen. Vi har alltså precis hängt på oss ryggsäckarna när vi tappar hakan första gången.

Man kan tydligt se att Grand Canyons berg är sedimentära. Det vill säga sammanpressade mindre partiklar som bildat en solid bergart. Men det är rätt så poröst, därför har det vittrat så lätt. Men på grund av att världen har förändrats har också avlagringarna förändrats. De mer vertikala partierna är av hårdare berg än de mer sluttande branterna.

Det är helt otroligt ljus där. Skuggorna är hårda och spiror och branter ger en otrolig karaktär till canyonen. Alla lagerföljder har sina namn. Det översta vita lagret heter Kaibab. Det grönare innan det blir ljust igen heter Toroweap och det bredare ljusa partiet heter Coconino. Sedan fortsätter det ner med fler formationer. Alla dessa namn och tidsåldrar de skapades är skitsvåra att komma ihåg. (Jag har fuskpapper när jag skriver.)

Alla tidigare bilder är tagna från kanten. Här har vi påbörjat nedstigning. Om ni tycker att det ser ut som att det är stup rakt ner till vänster, så är det för att det är ett stup rakt ner till vänster. Räcken? Nej. Inte nånstans.

Nu är vi en bra bit nere. Men än är det långt kvar.

Både nedstigning och uppgång blir lättare och roligare om man har bra vänner med sig.

Jag gick inte längre ner än såhär. Vi kunde gå längre, men jag ville hellre spana efter kondorer.

Det är väldigt långt ner till Coloradoflodens ringlande fåra.

Och det är väldigt långt upp tillbaka till kanten igen.

Men sen kommer man upp och då möts man återigen av dessa scener. Alltså… Wow.

I och med detta besöket har jag kryssat av en av sakerna på min Bucket List.

Dagen innan vi sätter igång

Det här inlägget kommer handla en del om mat. Och lite grann om vad vi hittade på idag. Vad gör man första dagen man vaknar i USA?

Frukosten på hotellet är ätbar. Den består av svagt kaffe med eftersmak av klor, våfflor med sirap, yoghurt med sockrade flingor, rostbröd med sylt, wienerbröd och äpplen. Man blir mätt och man piggnar till. Kaffet gör saker med ens mage.

Efter frukost for vi och fixade alla hyrbilar vi kommer att ha under resan, och passade då också på att stanna på Starbucks. Det blev en snabb vända på hotellet innan vi for vidare till REI. (Tänk naturkompaniet på steroider och lite billigare i vissa avseenden.) Jag köpte ett par skor, en skjorta och två par strumpor. Det blev även ett nyfiket stopp på Halloweenbutiken som låg vägg i vägg.

Jack är dock mer nöjd än vad han verkar på bilden. Sedan… Starbucks.

Vi stannade och införskaffade matsäck och vatten till morgondagen. Vatten är viktigt. Lunchen imorgon kommer bestå av vitt bröd, jordnötssmör & sylt och banan.

Efter vi hade mötts upp i klassen vid sjutiden så gick vi och åt på Four Peaks Brewery. Ett populärt ställe här i Tempe (Phoenix) som är ett mikrobryggeri och restaurang. Det var god stämning. Det visades college football och hemmalaget Arizona State Sun Devils ledde. (Jag han inte se slutet på matchen.) Det blev dock ingen middag tänkte jag, så jag beställde bara en appetizer. 2 st pretzels. Det var en middag. Men jag drack ikväll den godaste IPA jag druckit i mitt liv. Så det är ju något speciellt.

Vi har fått kompendier och uppgifter att lösa under resan så jag ligger nu och kollar på dem i sängen. Jag har fått ett enkelrum så jag stör ingen. Klockan är ställd på kvart över fem. Godnatt.

Jag är på andra sidan världen

I torsdags kväll lämnade jag Kristianstad. Och nu, lördag morgon (…för er. För mig är det fredag kväll.) är vi äntligen framme i Phoenix, Arizona. Hur är det då att resa till USA?

För det första hade vi bokat flyg med American Airlines. Att detta innebar att AA hade köpt platser på British Airways flyg var något man fick gissa sig till. Men men… Det löste sig ju och det var bara att fråga trevlig dansk flygplatspersonal.

På Heathrow fick vi vänta länge. Från tiotiden till två var tanken. Flygplatsen är enorm. (Den största jag har varit på i alla fall.) Man fick åka buss i tio minuter mellan terminalerna. Det var som sin egen stad. Sin egen stad full av taxfreesprit, parfymer och dyr mat. Hur tjusig flygplatser än är kan jag inte rekommendera någon att spendera mer tid där än att man kan äta i lugn och ro vid behov innan nästa flyg går.

Det stora planet till USA var två timmar försenat. Det var en grej till en radio som inte funkade och var tvungen att bytas ut innan vi kunde lyfta. Kaptenen pratade på högtalaren och beklagade att han inte kunde få så bra tryck i ACn innan take-off och att det kunde bli lite varmt längst bak i planet. Vilka satt där tro?

Jo vi. Allra längst bak, i mitten. Det var inte bastuvarmt. Men luften de två timmarna innan vi lyfte… Man somnade lätt. Men man glömde snabbt att man befann sig i ett plåtrör 10000 meter över Atlanten. Visst, det var trångt och lite bullrigt. Men med hörlurar, två filmer, en god bok, tupplurar då och då samt helt okej flygplansmat så gick tiden. Lägg märke till att jag utelämnade ordet ”snabbt”.  Tiden går fort när man har kul och långsamt när man har tråkigt. På något sätt kändes elvatimmarsflight precis som elva timmar.

Säkerhetskontrollen till att släppas in i USA var inte så hemsk som jag väntat mig. Visst har jag fotograferats, lämnat fingeravtryck och lovat att jag inte klappat några kor på det senaste och inte heller har sniglar i min väska… Men annars var det inte värre än något annat lands säkerhetskontroll.

Det sista flyget var samma plan som våra lärares, så väl i Phoenix slog vi följe med dem till biluthyrningen och fick skjuts hela vägen till hotellet. Där är vi nu. Efter att ha varit ute på en promenad för införskaffning av dricka. Klockan är här runt tiotiden på kvällen (runt åtta på morgonen hos er där hemma) och det är cirka 25 – 30 grader varmt.

Nu ska vi ta och duscha av oss resdammet och slappna av med en god öl och sedan gå till sängs.

Godnatt. Imorgon kommer resten av klassen. Vad vi ska hitta på fram tills dess att vi ska ha samling klockan sju på kvällen får tiden utvisa.

Rätt trött men än så länge rullar det på

Igår kväll tog vi sena tåget till Kastrup för att vara i tid till ett tidigt flyg. Först Heathrow, sen Phoenix, Arizona.

Man kunde ha sovit på golvet. Eller hittat en bänk där en dedperat stackare slitit bort armstöden som effektivt förhindrar all horisontell bekvämlighet. Men de var upptagna. Vi spenderade natten med att snacka, prata och konversera. Natten gick.

Lagom på morgonkvisten, när det troligen var soluppgång utanför fick vi i oss kaffe och surdegsbaguette. Givetvis till överpris. Vart hade vi annars att vända oss. Dock fick frukosten resultatet att vi kände oss mer levande än döda igen. 

Flyget till London var lite försenat. Men allt har gått smidigt och lätt. Vi flyter genom säkerhetskontrollerna. (Det kan bero på att man får ta av sig kängorna och resultatet är… ja… blött…) Nu står vi i en bar och intar second breakfast. I mitt fall en Guinness.

Hemvända

Jag kom nyss hem från en elvadagarsresa. Imorgon kväll far jag iväg igen. Denna gången i två och en halv vecka. Men det har varit sköna dagar hemma.

När jag väl kommit hem efter att ha stigit av bussen som kånkat landskapsvetarstudenter runt i Sverige (och farit en vända till stationen igen i all hast eftersom jag glömt min väska) så kunde jag andas ut. Jag klädde mig i pyjamasbyxor, tog ett glas vin och umgicks med fru och djur. Jag slocknade rätt så snabbt när jag väl gick till sängs.

Men det har tyvärr inte bara varit avslappning. Under tiden jag är borta på nästa resa, i USA, ska det nämligen skrivas både kulturarvsanalys och hemtenta. Den ena blev jag klar med idag. Den andra får vänta tills jag kommer hem. Och det har tvättats och packats och packats om. Efter insikten att min väska var för liten så lånades en större väska som också har packats om ett par gånger. Det är mycket att tänka på.

Peppen inför USA-resan är 11 på en tiogradig skala. Den var tolv, men tyvärr fick min gode vän Morgan ställa in. Men elva av tio är ändå, om jag får säga det själv, jävligt mycket pepp! Jag sitter och bildgooglar ställen vi ska åka till. Häromkvällen blev jag alldeles till mig över att vi ska åka till Paria.

Jag menar… Kolla. Bara kolla… Det är sjukt coolt.

Visst känns det som man knappt hunnit sätta sig ner och ha en lugn middag med Leona innan jag går ut genom dörren igen. Men jag kommer ju vara hemma länge efter USA-resan. Och nästa gång jag ska ut och flyga är hon faktiskt med.

På torsdag kväll klockan 22:24 går tåget till Kastrup. 07:40 på fredag morgon går flyget till London, där vi äter en liten lunch och kanske tar en öl (man vet aldrig). Och strax efter 14 så flyger vi till Phoenix och är framme vid sextiden på kvällen.

 

 

(Bilden på The Wave i Paria är tagen från Zszywka.)

SparaSpara

Besök i Bråbygden

En liten bit utanför Oskarshamn ligger Bråbygden. Där driver ett flertal markägare sina ägor enligt gammal hävd i ett projekt som började på 1960-talet och fortfarande är igång.

Det var som att komma till en plats fångad rakt ur Emil i Lönneberga… Tills ett jetplan for över våra huvuden… Men lugnet infann sig igen. Röda stugor och hagar så långt ögat kunde nå. Det var riktigt intressant att höra på Bertil, vars släkt haft gården sedan 1600-talet berätta om bygden och allt som han gjorde och varför. Med citat som ”Lien är den bästa naturvårdaren.” så var han riktigt kul att lyssna på. Även om hans småländska stundtals var lite svår.

Jag är ju en som älskar lite obskyr kunskap, och idag fick jag reda på att det krävs 2500 enbuskar per kilometer gärdsgård du vill bygga. Och en gärdsgård har en livstid på cirka fem år. Nu är ju de flesta gärden vi har hemmavid byggda av sten så jag vet inte riktigt vad jag ska använda kunskapen till. Förutom att kunna briljera nån gång när ett samtal glider in på gammal hävd i jordbruket… Det kommer säkert att hända… Säkert…

Här står Markus och Pontus vid ett gärde och snackar lite med väldigt sällskapliga småländska får. Fårens hage är gammal åkermark. De där högarna med sten är odlingsrösen. Hemmavid blev dessa rösen oftast till gärden, därför ser man dem oftast bra på mark som numera används som skogsplantering eller hagar. I Bråbygden är odlingslandskapet betydligt mindre och omväxlande.

Det var dag ett. Nu sitter jag på Gotlandsfärjan. Vi är framme tjugo över tolv. Imorgon ska vi upptäcka Visby och en hel del mer.

Vetenskapen och mysteriet

Jag har läst till landskapsvetare i snart ett år. Jag har lärt mig så oerhört mycket om vår värld och natur. Det som lockade i naturen innan jag började plugga var lugnet, mystiken och miraklet som man bara hade vaga aningar om hur det fungerade. 

Så nu när jag har fått lära mig om ekologiska nischer, subduktionszoner, drumliner och kvävets kretslopp… Har magin försvunnit?

hammarsjö

Absolut inte! Jag blir mer hänförd och glad när jag är ute. Att ha en större förståelse höjer upplevelsevärdet. (Det gäller nog det mesta förutom trollkarlsföreställningar.) Jag kan se en historia. Jag kan se orsak och verkan. Jag kan se ett djup i tiden som jag inte ens visste existerade tidigare. Och då har jag bara börjat. Tänk så mycket som är kvar att lära.

väderbitentallpåklippa

Jag har fått nya intressen. Helt plötsligt plockar man stenar längs vägen för att titta på och spekulera över. Jag och några kurskamrater konstaterade att det blir lättare att studera om man låter den barnsliga förtjusningen för saker få lite spelrum. Det blir sannerligen roligare.

åkrarochängar

Just nu skriver jag på en landskapshistorisk syntes. Det är en kort rapport om en by och dess historia från år tusen fram till idag, med fokus på vegetation, markanvändning och demografi. Det är en del att göra. Men även om man som student sitter och kliar sig i håret och bläddrar i böcker för att hitta något att förankra sina teorier i, så slås jag ibland av insikten att: Fan! Här sitter jag och har teorier om ett landskaps utveckling på artonhundratalet!

Då sträcker jag lite på mig.

solgenommoln

Men även med allt detta så klarar jag fortfarande av att koppla bort trofiska kaskader, mekanisk vittring och primärproducenter när jag sätter mig någonstans i skogen. Då öppnar jag upp för miraklet att vi är här. Och att vi har en fantastisk natur omkring oss. För vetenskapen är bara ett sätt att förklara hur magin funkar.

Det spelar ingen roll att man får visat hur kaninen får plats i hatten. Det är ändå ett förbaskat bra trick.

skogsbäck

Tentaplugg

Med hela skrivbordet fullt av böcker och med flera flikar av webläsare och powerpointpresentationer igång så känns det otroligt fullknökat i huvudet.

Imorgon är det tenta i Kvartärperiodens geologi, ekologi och klimat. Imorgon, fredagen den trettonde. Tur att man inte är skrockfull. Jag sitter med alla böcker, anteckningar och ppt-presentationer och försöker lägga mer saker på minnet. Men det är trögt.

Det är inte så att det är fullt i skallen. Det finns utrymme för mycket mer. Problemet är snarare att det känns som om jag har rätt så bra koll, men känner mig osäker. När man hårdpluggar såhär så läser man så mycket som man redan vet. Det är lätt att förbise de små sakerna… Nån enstaka liten men ack så viktig term. Någon process eller dateringsmetod som man glömt.

Att sålla igenom dessa mängder av fakta efter kompletterande kunskap är svårt. Som att leta efter något i en höstack utan att veta om det är en synål eller en Singer från 1977 som man letar efter. Och när man väl sedan hittat något som man kan tänka sig vara något vettigt så ska det präntas in så att det sitter där bakom pannan förhoppningsvis lite längre än till nån gång efter lunch imorgon.

Jag kommer nog lägga upp min strategi lite annorlunda. Det är svårt att veta vad man ska leta efter om man har en övergripande strategi. Jag kommer lägga böckerna och min laptop på köksbordet. Sen kommer jag att gå och småfnula och vrida och vända på saker i mitt eget stilla sinne. Och dyker det upp någon lucka som jag blir orolig av så letar jag upp just den saken.

Så får det bli. Fortsätter jag som jag gjort fram tills nu kommer jag bli kutryggig och trött.

Nu går jag och smäller igång lite kaffe.

Veckovis

Om man kan säga att en människa blir nittio år gammal så innebär det att den människan lever i 1080 månader. Detta innebär att en människa som blir nittio år kommer uppleva ca 4680 veckor, Strax under 5000 veckor i ett liv. Det är 5000 lördagkvällar. Det känns inte som så mycket.

Men det är det. Det är jättemycket. Om vi för enkelhetens skull fortsätter med tanken att jag kommer bli nittio år gammal har jag som nu är trettiosju levt strax över en tredjedel av mitt liv. Ojojoj, så stressande att tänka så, kanske någon säger. Men tänk så mycket jag hunnit med…

Jag började livet rätt så lugnt. Sen lärde jag mig att gå. Det är ju en prestation. Vi kan snabbspola igenom låg- mellan och högstadiet. Jag gick ett år på internat. Gymnasiet var kul. Jag tog körkort. Jag har haft en massa kul. Spelat i countryband. Arrangerat lajv och skattjakter… Listan fortsätter.

Tiden är ändå något vi uppfunnit för att det ska bli lättare att samarbeta. Visst blir vi alla äldre. Det är så livet fungerar. Och solen går upp på morgonen och ner på kvällen. Det är gravitation och matematik. Att klockan en viss tid på dygnet är exakt kvart över tre och det är dags att slå igång kaffekokaren… Det är något vi bestämt.

Att tiden går fortare när vi har kul och långsammare när vi har tråkigt vet vi bara för att vi har något att jämföra med. Men visst. Det är denna tideräkning vi alla går efter. Det blir lättare om alla vet när de ska vara på en viss plats för jobb eller studier eller den där romantiska dejten. Stora och lilla visaren gör det smidigare att verka i ett modernt samhälle.

De flesta av oss har också en idé om att man borde ta tillvara på tiden lite bättre. Det var därför vi uppfann nyårslöften. Men de är så lätta att glömma bort eller i alla fall tumma lite på när tiden går så fort och dagarna smälter ihop med varann och OJ! Är det redan september? Det var ju påsk igår… Då kan det ju ändå vara till hjälp att veta att man betat av en tredjedel av de lördagkvällar man eventuellt har fått tilldelat. När man blir påmind på ett lite strukturerat och harmlöst sätt att vi faktiskt bara är här en liten stund innan det är dags att hitta på något annat så kanske man lever livet lite större.

your_life_in_weeks_-_wait_but_why

Om man vill träna mer, älska mer, skratta mer, äta mindre, bli kreativare, plugga, sälja allt och leva som getherde i Anderna, eller vad som helst… Men ändå sitter och zappar frenetiskt fast det inte finns nåt bra på tv. Då kanske det hjälper att tänka att jag har bara cirka 3000 veckor kvar. Det är 3000 lördagkvällar. Det är tretusen måndagsmorgnar… Vad vill du göra med dem?

Vill man läsa mer om detta och lite mer statistik och andra färggranna staplar och grejer kan man gå in på DEN HÄR sajten. Den är dock väldigt fokuserad på USA. Men vi är ju alla människor så det gör väl inget.