Genom titthålen

Jag fick en kommentar på Facebook på mitt förra vlogginlägg. Jag tog tag i det och flummade mig igenom några minuter i soffan.

Kommentaren från Felix löd: ”Tjabbla om: Problematik som kan uppstå när personer försöker återspegla sin ”grandiosa” självbild på sociala medier.” Jag vet inte riktigt om det var det jag pratade om. Men det är i samma område i alla fall. Håll till godo.

 

Och om det finns något ni gärna vill höra mig prata om så kommentera gärna. Det är rätt så svårt att komma på egna ämnen. Det är lättare att svara på en fråga. Eller frågor. Ju fler desto bättre.

Jag är ute och spelar

Men jag spelar inte Pokemon Go. Jag spelar ett betydligt bättre spel. Ett större spel. Dock av samma skapare. Det spelet heter INGRESS. Och det är så himla kul.

Jag provade på Pokemon Go. Då hade jag redan spelat Ingress i flera månader. Man såg att Pokemon var byggt på Ingress. Många av de portaler jag hackat där jag varit och spelat flockas nu av folk som desperat vill ha en egen Pikachu. Jag tänker dock inte klanka ner på Pokemon Go. Tycker man det är kul så är det väl ett bra spel. Jag blev dock snabbt trött på laggandet. På den plötsliga bristen på serverkontakt. På krascherna. Ock faktiskt. Även på spelet i sig. Ingress är så mycket större. Så mer strategiskt. Och man kommer ut och rör på sig och får sett sig omkring.

Det var den här filmen som delvis fick mig att böra spela.

 

Det kan spelas på så många lager. Visst kan man engagera sig och åka ut och länka ihop stora ytor. Men man kan också hålla sin bakgård i lagets färger. Gatorna man rör sig på. Statyn utanför jobbet.

Ingress_Intel_Map

Här är en bit av världskartan. Det man ser är alla portaler och länkar som är på hög nivå.

Ingress_Intel_Map_skåne

Och zoomar vi hela vägen ner till Skåne så har fler portaler och länkar blivit synliga.

Ingress_Intel_Map_Kristianstad

Och här är en närbild på Kristianstad centrum. Mest grönt. Grönt är bra. Jag spelar för the Enlightened. De blå är the Resistance. Det är så kul att dels gå en tur på stan eller ut på en utflykt och hacka portaler. Men det är också kul att kolla på kartan på hemsidan och planera en mission så man länkar ett stort område. Eller tar över ett område där blå är dominerande.

Jag har redan träffat nytt folk som spelar Ingress och det känns mer som ett riktigt spel. Ett seriöst spel. Mer än ett spel än vad Pokemon Go någonsin skulle kunna göra. För mig, bör tilläggas.

Vill man veta mer och få lite inspiration kan jag rekommendera en serie på youtube som heter ”ingress obsessed” där man följer två systrar i vardera lag som följer med på olika events. Jag skulle kunna skriva mer men jag har sett att min favoritportal har blivit hackad och jag måste ut och göra den grön igen.

Hjälp till kreativitet

Det finns en app för det! Det var vanligt man sade så när man precis skaffat sin iphone. Och det finns en app för de tillfällena när det står still i huvet och man vill skriva lite grann.

Den heter Inspiro och är helt enkelt en scenariogenerator som med ett knapptryck slumpar fram något man kan skriva om. I inställningarna kan man ställa in om man vill lägga till adverb eller fler subjekt eller objekt. Det finns tre olika delar av appen kan man säga.

Musan; som är mer kryptisk. Jag fick nyss fram: ”just flamingos” vad det nu innebär.

Scenarion: som är mer klar i sin förklaring. Jag fick: ”a vulture scattering the ashes of a chimpanzee.

Och slutligen finns det Dagdrömsmaskinen: Denna är mer udda och abstrakt och är ibland bara små tankar och konstateranden som avlöser varandra. ”A prophet is being presented as mindless small-talk.”

Jag använder Inspiro ibland när det står helt still i skallen. Man kan läsa mer här till exempel.

Så här blev det i alla fall idag:

Himlen var på något sätt mer tom nu än den var för bara en vecka sedan. Även om Chutik aldrig delat himlen med henne så var saknaden efter honom så stor så att den tunna luften för första gången fick smaka på Gredas tårar. Hennes stora svarta vingar hade inte flaxat på en kvart. Som ett ljudlöst sorgeskepp i skyn gledflög den ståtliga gamen över skogen. I en liten säck av vävda palmblad i hennes klor fanns askan, som var det enda som var kvar av hennes vän. Chimpansen Chutik. Chutik den uppfinningsrike och alltid leende vännen som nu blivit dräpt av sin äldre bror. Begravningsbålet hade synts på flera mils avstånd från den klippa där himlen mötte land.

Greda närmade sig kusten så hon steg uppåt på de vindar som kom från oceanen och vände om. Med sin näbb öppnade hon den lilla säcken och askan spreds över landet. Det som varit Chutik virvlade i den lekande vinden och verkade inte vilja falla ner. Greda grät en sista tår och gav ett skri till farväl innan hon vände för att återvända till öknen. Aldrig mer såg hon skogen.

Med stirrande ögon mot displayen.

Med alla möjligheter vi har till kommunikation och inblick i våra vänners och vänners vänners liv, så har man lätt för att bli lätt beroende av kommunikation. Vi vänjer oss vid att vi alla är cyborger med smartphonen eller datorn eller paden nära till hands. Hela tiden. Jag själv har mobiltelefonen i närheten i stort sett alltid.

Detta gör att man blir bortskämd. Eller bortskämd kanske är fel ord. Otålig! Det är ett bättre uttryck. Man vänjer sig att vid vilken tidpunkt som helst få ett snabbt svar från vem som helst. Man skickar iväg ett sms eller ett tweet och vips så får man svar. Det är därför jag kan tycka det är så jobbigt när någon bryter det mönstret. Jag vet. Felet ligger hos mig. Jag säger inget annat… Men när man skickar iväg en fråga via sms och man inte får svar på väldigt länge så blir jag oerhört otålig. Man kollar mobilen med tätare och tätare mellanrum och till sist inser man att man beter sig liknande en förälskad trettonåring som väntar på att tjejen ska svara. Det är fan otåligt.

De få gånger jag glömmer mobilen hemma så grips jag först av en liten panikkänsla. Tänk om någon behöver få tag i mig? Men den byts snabbt ut mot en känsla av ledighet. Som om man är på rymmen lite grann. Även om man bara ska ta en runda på stan. Man är ute helt själv. Det är jag i och för sig annars också men jag är utan facebook. Utan Twitter. Utan sms, samtal, hipstamatic, internet, musik och bli då på något sätt lite lite mer medveten om min omvärld. I alla fall inbillar jag mig det.

Jag sitter nu och väntar på svar från en vän. Det började med ett meddelande över facebook. Sedan slöog det mig att man kanske inte kollar facebook sådär frekvent. Så jag skickade ett sms istället. Ingenting. Inte än. Jag är otålig. Kommunikationjunkie.

Följ min blogg med bloglovin