I gudarnas dal.

Valley of the Gods var sista stoppet på dagens utflykt. Vi lämnade klockan åtta i morse och var hemma strax efter sex. En lite över tio timmar lång skoldag. Det är lite slitigt, men samtidigt vill jag inte ha dem kortare. Inte här.

OBS: Internet här är riktigt dåligt. Jag har försökt ladda upp bilder men det verkar inte funka. Igår tog det jättelång tid för varje bild, och idag har jag försökt tio gånger med första bilden och tappat tålamodet. Att gå igenom detta med alla bilderna gör jag inte. Jag lägger upp bilder från idag när jag är på en plats med bättre internet. Troligtvis söndag eller måndag. Tills dess så länkar jag till vettig sajt för varje lokal, så kan ni klicka på den om ni vill veta hur det ser ut.

Första stoppet (efter matinköp) var Butler Wash. Det är ett område där vatten urholkat klippsidorna och Anasazikulturen gjort bosättningar i alkoverna. Dels har de gjorts ur en skyddsaspekt, dels så är det svalare på sommaren och varmare på vintern. Men även dessa bosättningar övergavs någon gång i slutet på 1200-talet.

De ljusgula klipporna har eroderats av vatten. Eftersom de består av kalk till stor del och ligger i lager ar vatten trängt igenom berget tills det har kommit till en hårdare bergart. Då har det letat sig utåt istället för neråt. Därför har linsformade alkover skapats. Lagom stora för en indianbosättning

Efter det for vi till Natural Bridges National Monument. Som ni såg i förra inlägget så har San Juanfloden meandrat och eroderat bort berglager i flera miljoner år. När svängarna kommer för nära varandra så slits den tunna remsan och floden tar en närmre väg. På Natural Bridges har de undre lagren eroderats bort och skapat broliknande formationer. Vi klättrade ner och fick både se den från sidan och underifrån. Det är en imponerande plats.

 

Vi for vidare och befann oss strax vid Muley Point. En utsiktsplats där man kan se San Juan River ringla sig genom Goosenecks från en högre höjd. Man kan också se Monument Valley i fjärran. Det hårda översta lagret eroderar inte lika snabbt som det undre. När det smulats sönder tillräckligt djupt och vikten blir för stor så knäcks kanten av det övre lagret av i fyrkantiga bitar på storlek av en genomsnittlig studentlägenhet. Det ser ut som om jättar lagt sina tärningar längs kanten.

 

Vi slutade med några stopp i Valley of the Gods. En rödsandig öken med liknande formationer som i Monument Valley. Jag vet inte varför det heter som det heter. Men med lite fantasi kan man tycka att några av de formationerna som finns längs bergstopparna ser ut som stora humanoida skapelser som tittar ner på en. Vägarna var sliriga och dammiga och slingrade sig längs bergskanterna. Det var riktigt kul att köra. Jag fick dock tömma större delen av min bil. Den är lite lägre än de andras bilar. Vikten behövde minskas och därför satt bara jag och Ida i bilen och skrattade när vi halkade och skuttade omkring längs vägarna.

Ikväll har vi ätit pizza vid lägerelden och druckit några öl. Både gitarr och munspel har gjort sig till känna och det har varit en riktigt trevlig kväll. Imorgon åker vi på vår sista exkursion. På söndag är det resdag tillbaka till Tempe, och på måndag har vi tenta och kursavslutning. Det har gått fort.

Ett hundliv

igår så kom hon äntligen hem, lilla Sally. En liten brun labrador som omedelbart blev en del av vår familj.

Det är spännande att lära känna en ny liten personlighet. Inte minst för katterna som undrar vad det är för något vi dragit hem. Hur hon leker. Tecken på att det är dags att gå ut. Det har bara hänt tre små olyckor än så länge. Vi är rätt så duktiga. Hon är väldigt rar och tillgiven och även full av bus innan hon omedelbart slocknar och sover i en kvart.

Hemmet har blivit anpassat. Det har kommit upp en grind för trappan och kompostnät för köket. Katternas matskålar har åkt ner i källaren. Jag och leona har inte spenderat såhär mycket tid i köket någonsin.

Just nu ligger Sally på sin filt vid sidan om kökssoffan och snarkar förnöjt. Vi sitter och kollar på youtube och löser korsord, redo att snabbt bära ut det lilla livet på gräsmattan. Vi vill ha henne rumsren så fort som möjligt. Och vi börjar redan få kläm på att sitta på kommando. Inbillar vi oss i alla fall.

20140323-085632.jpg

Opera

Ett operahus är ett imponerande bygge och inget för den höjdrädde. I alla fall inte om man fått platser på de översta balkongerna. Men det låter bra.

Det reagerade jag på. Ljudet från scenen färdas ut så att alla han höra allt. Till och med dansarnas små dunsar och hasanden när de far omkring i synkroniserat svängom. Det är imponerande röster. Imponerande musik och en klassisk berättelse. Men jag blev inte så gripen som jag trodde att jag skulle kunna bli.

Historien om Orfeus och Eurydike handlar om paret där kvinnan plötsligt dör och änklingen håller på att förgås av sorg. Då dyker Amor upp och tycker synd om mannen och erbjuder honom att få lov att gå ner till dödsriket för att hämta hem sin kärlek. Han måste ju givetvis klara tre prov på vägen ner. Och när han sedan hittat sin hustru får han inte titta på henne förrän de är tillbaka igen. Och han får inte berätta varför han inte får se på henne. Hon blir ju misstänksam. Varför är han så sträng? Vilken hemlighet är det han döljer? Och Orfeus blir svag när hans hustru lider och vänder sig om och möter hennes blick och då dör hon igen.

Men Amor är en lurig jävel. För det var ju bara ett test på Orfeus kärlek alltihop så in genom dörren kommer Eurydike ändå. Och Orfeus blir så glad så glad. Men eftersom det är en grekisk tragedi så kan det ju inte sluta lyckligt. SPOILER ALERT: Eurydike dör igen.

Slut.

Vi blev förvånade att föreställningen inte var så lång. En och en halv timme bara. Efter det gick vi tillbaka till hotellet och drack nån öl och lite vin i hotellbaren och pratade. Det var trevligt.

Jag vill definitivt se en opera igen. Alla ingredienserna var där till att hänföra mig och sätta mitt hjärta i halsgropen. Men det var inte riktigt blandat rätt. Inte riktigt tillräckligt mycket av något. Svårt att säga vad. Jag är novis när det kommer till att uppskatta opera. Så jag kan säga att det var bra. Det var kul. Det var en upplevelse.

En höstpromenad i Jordbodal

Vinden biter i kinden. Men solen skiner och höstens skönhet gör att man inte bryr sig nämnvärt. Löven runt fötterna prasslar för varje steg framåt. I övrigt tystnad endast avbruten då och då av en ankas snatter. Det är lugn. Det är fridfullt.

Jag stannar till vid ett broräcke en stund för att låta ljudet av den porlande bäcken skölja sinnet rent. Med ett leende och ett lätt hjärta går jag tillbaka igen.

Runt på gul cykel

En tur på Ven i goda vänners lag kan vara sunt för själen. 

Det var min första tur till Ven någonsin, vilket är rätt så märkligt med tanke på hur nära man bor och hur många skolutflykter som går dit. Det regnade på morgonen men klarnade upp under dagen och blev inte riktigt strålande solsken förrän vi skulle åka hem. Det var skönt. Hade det varit gassande solsken hela dagen hade jag nog säckat ihop av utmattning.

Ven är en mysig ö med mycket åkrar. Och åkrar och åkrar. Mittimellan dessa åkrar ligger det små fina hus där det antingen finns gallerier eller så bor det någon där. Det finns ett whiskeydistilleri (som vi inte besökte (Nästa gång…)) och ett museum tillägnat Tycho Brahe som en gång bodde på ön och siktade mot stjärnorna i sitt Uraniborg.

Det är rätt så kul ändå när man tänker efter att folk åker till ven för cyklandets skull. Visst finns det de som åker dit för golfen eller konsten också, men det verkar som om de flesta behöver ursäkten av en färjetur och en gul cykel för att sticka ut och cykla. För ärligt talat så skiljer sig inte miljön avsevärt från fastlandet. Utsikten kanske… Och hade jag bott på ön hade jag nog fått tuppjuck både en och tre gånger på alla dessa cyklister som härjar på ön. Men nu bor jag inte där… Och jag hade en trevlig dag i goda vänners lag och med min fru. Vi cyklade runt på ön och hade med oss picknick. Vi lekte medeltida lekar på Tycho Brahe-museet och jag blev stungen av en geting. Det blev också ett par glassar. Nu följer en obligatorisk fotoserie.

Vi gifte oss i lördags!

I lördags morse, lagom till hotellfrukosten öste det ner över Helsingborg. Men redan vid tiotiden klarnade det upp och vi fick solsken nästan hela vår bröllopsdag.

Ja, vi blev gifta. Nere på stranden i Rydebäck väntade vänner och familj på oss tillsammans med vigselförrättare Henrik Thott. När vi gick ner på stranden spelades koppången. Jag minns att jag i nån sekund tyckte det var svårt att gå snyggt i sand men struntade rätt så snart i det. Vår vän Filip spelade ”life is beautiful” av Keb’ Mo under vigseln och snabbare än vad man kunde ana så hade jag och Leona båda sagt ja och så stod vi där och kysstes i solsken och kamerablixtar.

Strandpromenad.   Foto: Jens Wadenius

Första kyssen som gifta.   Foto: Nathalie Lundin-Ek

Festen hölls på restaurangen Fortuna by the sea. Det åts god mat, dracks gott vin och njöts av trevlig stämning. Det var en väldigt kul fest och fina tal. I sann dansk tradition fick jag också toppen av mina strumpor avklippta i samband med bröllopsvalsen. Vi dansade till låten ”Mother Superior” av Katzenjammer. En kul vals som började som ett skämt men som blev mer och mer allvar ju mer vi skämtade om det.

Inget traditionellt här inte… Eller jo. Mycket traditioner blev det. Tårtdelningen och knackande i glaset när brudparet inte kyssts på ett tag. Och stampande i golvet när brudparet inte kyssts under bordet på ett tag. Och presentöppning och pussande på den av brudparet som sitter kvar vid bordet när den andra är borta… Men det kändes ändå som om vi gjorde det på vårt vis och det kändes bra.

Det sades fler gånger till mig att det var först på morgonen efter som jag till fullo skulle inse att jag var gift. Det var då den stora insikten skulle landa på en med ett dån. Men jag har nog undvikit just den vikten. Jag är fortfarande uppe i det blå och kallar Leona för hustru eller frau eller nåt annat längs det ledet så ofta jag kan.

Ja… Jag är gift.
Innan jag lämnade hotellrummet hade jag svårt att greppa situationen. Hur långt jag kommit. (Om nu giftermål är ett mål att sträva mot. Det gör man ju som man vill.) För bara tre och ett halvt år sedan var jag relativt bitter och ensam. Det är en underbar omställning.

Jag vill avsluta detta inlägg med att ärligt och uppriktigt tacka alla som på något sätt gjorde vår bröllopsdag till den underbara dag det var. Och jag vill tacka för alla gratulationer som kommit från flera olika håll efteråt. Tack så mycket.

Följ min blogg med bloglovin

Grönt och rött med vita knutar

I söndags besökte vi min syster och min svåger. De bor en bit utanför Kågeröd, ute på landet i närheten av skog och vatten. Att komma dit när solen står på och sitta och samtala i trädgården medan hundarna vilar i skuggan, flämtande av värmen och sporadiskt gnagande på ett ben, och för oss stadsbor oidentifierade fåglar låtande i träden, är så mysigt.

Det är ett litet falurött hus med vita knutar. Små korsvirkesbodar och jordkällare. Det är en trädgård fylld av växtlighet. Det är familj och vänskap och kött på grillen och klappande av hundar och ett lugn man inte hittar med lätthet inne i stan.

Jag har alltid sett mig själv som stadsbo. Men visst lockar det med lugnet. Speciellt nu när jag och Leona har börjat drömma om ett eget hus nån dag, förhoppningsvis inte för långt in i framtiden. Jag vill också ha lugnet. Men jag, och Leona också, vill nog snarare hitta det där gyllene mellanläget. Lite utanför men inte allt för långt borta. Gärna grannar men inte för nära inpå.

Men min syster och hennes man har hittat sin lilla bit paradis, för dem. Och visst är det mysigt där.

Följ min blogg med bloglovin

Ännu mer musik

Ett band som jag verkligen kan lyssna hur mycket som helst på är First Aid Kit. De är otroligt underbara. Stämsången, texterna, melodierna… Känslan… Ja, känslan är… Det går inte att beskriva. Lions roar och I met up with the king har spelats rätt så mycket på radion men allvarligt, kolla upp allt med dem på youtube. Här är två exempel:

Äh, jag slänger in ett tredje bara för att det är så bra. Här gör de en cover på Patti Smith på polarprisgalan.

Gåshud!

Följ min blogg med bloglovin

Musik i natten.

Ibland när jag hör nånting riktigt bra på radion tar jag en liten anteckning om vilken artist och låt det är. Och säger de inget på radion om vem det var som sjöng så gör jag en anteckning om tid och kanal och kollar upp playlisten på nätet sen. Idag skrev jag en anteckning och hajade till lite grann. Jag kände igen namnet. Det visade sig att jag antecknat namnet innan, en gång i mobilen och en gång på papperslapp och sen glömt bort det. Det spåddes om den här artisten på P3. Att Michael Kiwanuka kommer bli riktigt stor 2012. Jag förstår varför. Jag gillar det starkt. Här är ett par exempel.

Mer sån här musik tack. Har ni tips, tipsa gärna.

Följ min blogg med bloglovin