RPGC

drömmar, fantasy, hobby, inspiration, internet, nördigt, rollspel, skrivande.

Efter jag lyssnat på en podcast blev jag inspirerad och full av idéer. Men så insåg jag när jag tänkt på saken ett tag att det skulle bli för jobbigt.

I en av de podcaster jag lyssnar på, Faq-podden, nämndes det i ett avsnitt sådär lite i förbigående om en idé som var bra. Men som de själva inte orkade med. Det får nån annan göra. Idén var att ha en podcast där en grupp diskuterar och producerar innehåll till rollspel. Slps, miljöer, koncept, länder, äventyr… Listan kan fortsätta. Man kan som lyssnare bli inspirerad och man skulle kunna donera en liten slant för att få ta del av pdf-er som skulle produceras snyggt. Något lockade mig i den idén. Att samla ett kreativt gäng och spåna tillsammans och skriva ihop. Och också ses nån gång i relativt regelbundna intervaller för att spela in poddar.

Men så efter man har fokuserat på hur kul det skulle vara så börjar man tänka på vad som krävs för att göra verklighet av idén. För det första hade jag behövt inspelningsutrustning. Det räcker inte med att lägga en iphone på bordet. Inte om man sitter ett helt gäng. Jag hade behövt större hårddisk. En ny domän på nätet. Sitta och klippa en massa ljud. Få en massa av mina vänner att haka på idén och vara lika peppade som jag så att det inte bara blir en engångsgrej. Ha mer tid. Mycket mer tid.

Uppförsbacken blev för brant. Men jag gillar ändå idén så mycket att jag tänker göra den i mindre skala. Utan att lägga in podcastdelen i det hela och utan att vara intvingad i någon form av kontinuitet i producerande av rollspelmaterial så kör jag på egen hand.

Längst uppe på bloggen har jag skapat en ny sida. Där kommer jag efterhand lägga upp länkar till pdfer av rollspelsinnehåll. Jag har kallat den RPGC. (Role Playing Game Content) För det låter coolare än RSI… Jag vet inte om jag kommer att göra saker för specifika spel. Jag tror inte det. Jag håller det relativt löst så att man kan stoppa in innehållet i vilken setting man nu föredrar. Jag gillar dock tanken på att kasta mig vilt mellan genrer. Så det kommer jag göra.

Snart kommer den första upp. Jag har huvudet fullt av idéer.

Det blir inget Gothcon

figurspel, hobby, hund, kul, nördigt, rollspel, verkligheten

Inte för mig i alla fall. Jag hade bestämt att det skulle bli av i år. Men av olika anledningar får jag sikta på 2015 istället.

Jag har de senaste åren haft lust att åka till Gothcon. Jag har bara varit på ett spelkonvent i mitt liv. Borcon. Och det var så länge sen så jag minns knappt något av det. Förra året hade jag god lust men då var vi nyblivna husägare och vi fick besök av släktingar från Danmark till påsk och vi ville ju visa upp vårt hus.

2014 är ett spännande år för svensk rollspelshobby. Många nya spel släpps, Mutant år noll främst för eget intresse men man har ju sneglat lite grann på andra också. Jag hade också lust att ta med mig mina warmachinefigurer och spela lite grann mot människor som jag inte känner sen innan. Att spela lite brädspel och kanske få plats på något rollspelsscenario i sista minuten. Jag tänkte åka upp på fredagen. Åka hem på lördagen.

Men vår Hund är lite krasslig. En urinvägsinfektion som har lite svårt att släppa taget. Med mediciner och urinprover så tickar pengarna på kontot rätt så snabbt neråt. Jag hade haft råd att ta mig upp till Göteborg, betala inträde till Gothcon, kanske äta något på kvällen och frukost dagen efter, men inget mer. Det är inte så kul.

Därför hoppas jag att svensk rollspelshobby växer ännu mer under 2014 så att det kommer vara ännu roligare att ta sig till Gothcon nästa år. Och att jag börjar spara i höst nån gång så att jag kan åka upp på långfredagen och stanna hela helgen och utan att blinka njuta av allt vad Gothcon har att erbjuda.

Färg på tillvaron

#Blogg100, figurspel, hobby, mordheim, nördigt, warmachine

Min syster blir ibland sugen på att måla figurer. Kul. Jag ställer upp. Det är alltid trevligt att göra tillsammans med någon. I synnerhet med syrran.

Jag har alltid figurer som ska målas. Jag har egentligen satt stopp för införskaffande av fler miniatyrer tills jag målat klart de jag har och de jag lovat vänner att måla men igår kunde jag inte hålla mig och fick med mig något hem. Men den är ett heldagsjobb att montera ihop och eftersom jag jobbar natt så sov jag till tolv. Min syster dök upp strax efteråt med bullar och sedan satte vi igång med pysslat, fikandet och snacket.

sussemålar

 

Jag målade dels figurer till min vän. Hans warband till Mordheim är nu nästan helt klart. Se på bilden. Längst ut till höger är den enda kvarvarande haflingscouten som ännu är omålad. Jag tog också itu med att måla klart mina Boomhowlers till Warmachine. Det blev inget klart men en hel del gjort. Min syster har ett Skaven Bloodbowllag som hon sakta men säkert tar itu med. Och idag lät jag henne gå loss på en light mercenary warjack. Det blev riktigt bra. Det var riktigt kul.

Även om jag, när jag målar, kan sjunka in i ett flow och inte märka att tiden går så är det också trevligt att sitta och måla och dela hobbyn med någon. Det är nästan meditativt det med.

Se saker i silverskål

fantasy, hobby, inspiration, nördigt, rollspel, skrivande.

Tre gånger knackades det på den tjocka ekdörren. Det var rejäla knackningar, annars hade de aldrig hörts. Som avlägsna dunsar registrerades de av den åldrige mannen i rummet. Han tittade irriterat mot dörren. När det inte verkade komma fler störningsmoment från den riktningen så återvände ögonen mot det de blev avbrutna med att titta på. Knackningarna återkom nästan omedelbart. Högre. Den som knackade på andra sidan måste få ont i handen vid det här laget. Den tanken fick den gamle att le med ena mungipan. Han reste sig och rättade till sin långa blå rock, hängde på sig sina många halsband och symboler och satte till sist på sig sin spetsiga hatt som ämbetet krävde.

Han slog igen luntan han läst och drog sina långa fingrar genom sitt gråvita skägg. Hittade en brödsmula som han kastade under skrivbordet och suckade sedan tungt. Han tittade upp mot bjälkarna i taket och mötte ett par stora gyllene ögon som blinkade glatt tillbaka till honom.

Är du redo Zet?” viskade han.

Ugglan guppade upp och ner på huvudet. Han var redo. Den skäggprydde reste en knotig hand, viftade till och den tunga dörren låstes upp och öppnades långsamt. En kall vind ilade till och fick den utanför att med största sannolikhet att rysa till innan hen gick in. Dörren gnisslade med ett perfekt ångestkvidande ljud. Utanför stod en välklädd man och gned sin högerhand med sin vänstra. Han var klädd i fina kläder i rött och grått. Ett vackert skärp satt runt midjan och hans stövlar var oklanderligt rena. Hans hår hade en gång varit brunt men hade nu blivit mer och mer grått med begynnelse av spridningen i tinningarna. Ett kort och väldigt välansat skägg prydde mannens haka. Hans blick var hård och beslutsam.

Ers nåd baron Stålbåge… Vad ger mig den äran?” frågade den gamle mannen.

Baronen stövlade in och ställde sig mitt i det lilla rummet och tittade sig omkring bland böcker, pergament och märkliga ting. Dels som om han letade efter något och dels som om han var rädd för att något skulle falla ner på honom. Och som på givet kommando flög en uggla graciöst ner från taket, nuddade hans nacke och satte sig på sin husbondes axlar.

För bövelen Dervikess! Hörde du inte mitt bultande på dörren?”

Hans röst var mjuk men bestämd. Van att bli åtlydd utan att behöva skrika.

Jag ber om ursäkt baron.” sade Dervikess utan att mena det. ”Jag var mitt uppe i ett känsligt och högst riskabelt moment i mina studier. Jag hade fullt fokus på det. Dessutom… Hade du bara stövlat in och avbrutit något experiment så hade det kunnat gå illa. Det var ju trots allt du som ivrade att min dörr skulle vara låst för att undvika sådana olyckor.”

Baronen bleknade och tog ett steg tillbaka. Flackade lite med blicken.

Hmm. Ja… Jo. Sånt vill vi ju inte att det ska ske… Igen… Det får öh, undvikas… Som du sa.”

Dervikess log för sig själv. Han hade alltid övertaget här. Dessa vanliga män och deras ätter. Som om blodet i deras kroppar gjorde dem kompetenta nog att styra. Baronen var ingen dålig man. Men han satt ofta på väldigt höga hästar. Det gjorde alla dessa adelsmän. Och de gick under villfarelsen att deras anställda magiker jobbade för dem. Ha! Visst gjorde man dem en tjänst då och då. Men det var deras husrum och trygghet man ville åt.

Han avbröt sina tankar när tystnaden blivit lite för påtaglig. Ugglan hoade till och baron Stålbåge rycktes ur sina egna minnen.

Hade du ett ärende käre baron? Jag misstänker att du inte börjat med vanan att lägga artighetsvisiter till mina gemak.”

Han viftade med handen och dörren stängdes med en kraftig duns bakom baronen som fick honom att hoppa till nästan obemärkt. Han var på främmande mark trots att han stod inuti sin egen borg. Baronen nickade och kastade fram en läderpåse till magikern som tittade ner på den där den hamnade på skrivbordet framför honom. De två männens blickar möttes och den gamle höjde sina ögonbryn för att ivra adelsmannen att fortsätta.

Innehållet i påsen fanns i buken på ett par av de djur som mina jägare fällde i förrgår. Det låg inte i djurets magsäck. Det låg bland tarmarna. Jag hoppades att du kunde förklara vad det är.”

Dervikess plockade upp påsen. Den var lättare än vad han hade trott den skulle vara. den skramlade till lite grann. Han hade redan misstankar om vad innehållet var. Men om det var det han trodde det var så fanns det mer av denna vara som den gode baronen inte berättade. Eller så hade jägarna inte berättat det för honom.

Visst är detta inte allt, baron. Visst finns det lite till.”

Han såg upp mot baronen som nickade och plockade fram ytterligare en liten pung som han räckte över till magikern.

Det här fanns i djurens hjärtan. Säg mig… Vad är detta för mörk magi, Dervikess?”

Den gamle skrattade till lite så att kroppen skakade. Zet rycktes ur sin lilla slummer där han satt på axeln och blinkade storögt innan han med ett irriterat uttryck flög upp och satte sig i en bokhylla.

Mörk magi. Ojojoj. Det vet jag inte om det är. Gjort med ont uppsåt kanske. Det vet jag inte. Men jag kan nästan försäkra dig om att magin i dessa ting inte är mörk alls. Ni kan till och med äta köttet från djuren om ni har lust. Det är ingen risk… Tror jag…”

Tror du?” utbrast Stålbåge. ”Jag behöver mer än din tro, trollkarl. Vad är det för magi som brukas på mina marker? Är inte du intresserad? Det kanske är en rival?”

Magikern skrattade ännu mer. Det lät fruktansvärt.

En rival hade jag känt av innan ni ens visste att en sådan fanns. Men låt oss nu ta reda på mer exakt vad det är ni har funnit så ni kan sova tryggt om nätterna. Följ mig.”

Magikern vände sig om och en dörr uppenbarade sig på en vägg där det inte funnits någon för ett ögonblick sedan. Dofter av rökelse, kryddor och stanker av odefinierbar natur strömmade ut från rummet innanför. Rummet lystes upp av tjocka ljus som tändes när de steg in i rummet. Det var tydligen inte ljust nog, så magikern viskade några hemliga ord och tre sfärer lättade från hållare på väggen och började glöda och svävande cirkulera under det runda rummets höga tak. Detta var tornrummet. Det ställe där Dervikess utförde sina experiment och ritualer. Stålbåge hade bara varit inne i det här rummet en gång tidigare och det var den gången som hade resulterat i en bestämmelse att magikerns dörr alltid skulle vara låst. Han skakade det minnet ur tankarna innan det hade en chans att flyta helt upp till ytan.

I mitten av rummet stod ett bord med tre ben. Ett format som en lejontass, ett format som en hästhov och det sista var i skepnad av en fiskstjärt. Bordsskivan var täckt av märkliga tecken och linjer som baronen var glad att han inte visste innebörden av. Magikern plockade fram en silverskål från ett skåp och lät sedan en stråle vatten rinna från sin handflata så att botten på skålen fylldes. Han plockade sedan fram skinnpåsen som baronen gett honom, öppnade den och hällde ut innehållet i skålen. Det liknade fyra förstenade bitar av ben. Ben från ett mindre djur. En katt eller en hare. Kanske en liten hund. Smuts och torkat blod började lösas upp i vattnet. Magikern stirrade ner i vattnet och utan att ta ögonen ifrån skålen plockade han upp den andra pungen och hällde ut innehållet från den ner till det som redan badade i hans silverskål. Ytterligare ett par förstenade ben föll ut tillsammans med lite rester av torkat blod. Magikern nickade för sig själv. Baronen tog ett steg tillbaka av ingen känd anledning.

Zet!” kallade Dervikess. ”Grön flaska nummer två tack!”

Omedelbart hördes flaxande från rummet intill och ugglan kom infarande. Den flög runt i rummet och plockade under sin flygfärd upp en grön flaska i farten som den smidigt levererade till sin herre. Den satte sig sedan på magikerns vänstra axel och började också titta ner i skålen. Dervikess hällde ut allt innehåll i vattnet och började sedan mumla och göra märkliga handtecken ovanför skålen som nu det nu började bubbla och ånga från. Han plockade upp en liten metallstav från sin ficka. Han slog på skålens kant så att den sjöng en ton som omedelbart fick ångan att skifta färg till blått.

Vad ser du?” frågade baron Stålbåge ivrigt men fick bara ett höjt pekfinger till svar.

Han vågade sig trots det lite närmre och såg hur de små benbitarna simmade runt och det verkade som om de var sammanknutna av en liten glimrande sytråd, tre och tre. Det glimmade små små punkter eller tecken i de förstenade skelettdelarna. Dervikess sneglade mot baronen och tänkte att adelsmannen i alla fall kunde få lite för att han inhyste och utfodrade magikern. Det var trots allt sådant okunniga förväntade sig. Han mumlade till lite och gav tecken samtidigt som han började tala.

Djuren ni fann tingen i var en kronhjort och en ulv. Den ena skjuten för maten och den andra för att skydda får. De blev inte dräpta som samma ställe. Hjorten i norr och ulven i öster… Dock blev de båda träffade av en pil på samma tid på dagen. Ett ytterst märkligt sammanträffande.”

Under tiden som Dervikess berättade såg baronen bilder av ulv och kronhjort i den blå röken som dansade ovanför den sjungande silverskålen.

Jag kan lugna min herre med att det inte finns andra magiker i ditt baroni. Den som förhäxat dessa djur har gjort det med uppsåtet att se vad de ser. Det har gjorts för länge sedan och långt bort. Jag kan inte säga vem som gjort det. Det är dolt för mig. Irriterande men sant….”

Magikern rynkade på näsan och drog sig i skägget. Baronen kände igen tecknen för att irritationen började byggas upp i den gamle mannen. Han talade försiktigt.

Så… Det är alltså inga fiender eller spioner i faggorna?”

Magikern skakade på huvudet. Baronen nickade.

Då låter jag dig vara Dervikess. Tack så mycket.” sade adelsmannen och backade ut ur rummet. När han kommit halvvägs till det andra rummets utgång vände han sig om och höjde ett frågande pekfinger.

Förresten! Kunde man äta hjorten?”

Dörren till laboratoriet upphörde att existera.

Magikern och hans familiari fortsatte att skåda i silverskålen. De sex petrifierade benen uppförde sig ytterst märkligt. Vem hade lagt denna förtrollning på djuren? Hur? Ritualen hade både kopplingar till animismen och nekromantin. En ytterst oortodox och minst sagt ohelig allians. Och vad var det som denne magikunnige letade efter? Varför använda sig av djur? Kunde människor också vara förhäxade av denna trolldom? Och hur kunde man säga vem som var påverkad? Dervikess var inte orolig. Men han var irriterad. Det var för många frågor som han inte kunde svara på. Skulle han vara tvungen att ta sig till akademin för att få hjälp? Det var långt till Krilloan.

Herre…”

Mmm…” svarade magikern kortfattat och irriterat.

Herre…” fortsatte hans sällskap.

Vad är det Zet? Ser du något jag inte ser? Vad?”

Herre… Vad är en Luske?”

Att finna spåret pånytt

fantasy, hobby, inspiration, nördigt, rollspel, skrivande.

De hade utan varken spår eller aning om vart de två nidingarna hade styrt sin kosa vandrat vidare i den riktning de redan gick. De fann både större och mindre stigar som till slut ledde mer och mer sydost. Efter några dagar då vädret var det enda som blev bättre nådde de en liten by längs vägen som hette Terkelsby. Där vilade de. Det var Nera som var mest nedstämd och med inga fler aningar från de gudar hon tillbad så var hon redo att ge upp. Versek som trivdes i naturen kunde inte heller sticka under stol med att en skön bädd, ett lagat mål mat och kanske till och med ett bad om värdshuset tillät skulle inte sitta fel.

När de berättade i byn vilka de sökte fick de reda på att dessa två varit i närheten för några månar sedan men blivit bortjagade av de modiga karlarna och kvinnorna i Terkelsby. Nera och Versek ansåg detta osannolikt men männen och kvinnorna svor på sin heder. De båda krigarna, svarthåriga och blodklädda hade sprungit söderut. Ner i Zorakin. Det blev bara en natts vila på det lilla värdshuset som inte erbjöd varma bad för de båda vandrarna innan de två begav sig söderut.

”Några månader sedan… Jag hoppas vi hittar dem. Mitt svärd vill smaka deras kött. Jag vill se lidande i deras ögon så som mitt folk måste ha sett. Jag hoppas de inte får Wodurs nåd så Ghaeril kan plåga dem i evighet.”

Hon muttrade mest för sig själv. Versek sneglade mot sin kamrat och hennes isblå blick var hård som sten och riktad rakt fram. Han var orolig för vad hennes hat skulle göra med hennes själ. Vem skulle hon vara när de två nidingarna var dräpta? Och vad skulle hon göra om hon fick reda på att de redan var hängda någonstans i Zorakin? Risken fanns. Versek höll tyst och plockade upp sin pipa när han med lätthet höll jämna steg med den högresta kvinnans långa raska steg.

De nådde Dyveden. En liten lugn by vid en flodbädd. Kvarnen rullade och det rök ur skorstenen på det större huset med namnet Galten och Stoet. Byn var full av liv och rörelse och det hördes hundskall, rop och lekande barn.

”De har inte varit här.” påpekade Nera kort.
”Varför säger du det?” Versek såg sig omkring och kunde inte se det som Nera tydligen såg.
”Byn står kvar.” sade hon innan hon fortsatte fram över den lilla bron som ledde in till byn.

Till sin förvåning fick de när de inhyst sig på Galten och Stoet höra om hur de två de sökte hade begått hjältedåd. De hade bekämpat ett rövarpack som bosatt sig i ett gammalt jaktslott, räddat en ung kvinna som blivit bortförd och lämnat tillbaka alls som rövarna stulit till folket innan de fortsatte på sin resa söderut. Nera vägrade tro dem och frågade flera gånger om signalement och andra tecken som de två korparna hade och visst var det dem. Förutom att de hjälpt en by i nöd istället för att bränna den och plundra den.

”Något är fel. Det är inte längre dem jag förföljer. Det är några andra i deras kroppar. De har blivit besatta av några demoner. Det är därför jag inte kan känna dem längre. Det är därför de inte beter sig som de brukar.”
Nera satt vid den öppna spisen och skakade på huvudet. Versek ställde sig bakom henne och lade en hand på hennes axel.
”Jag har hört mycket under mina resor, men jag har aldrig hört om demoner som besätter onda män för att göra dem hjälpsamma och goda. Det kanske finns andra förklaringar?”

Från en bänk intill gav sig en gammal man in i samtalet.
”De påstod att de inte mindes vilka de var. De sade att deras första minne var från en tom tronsal i bergen. Deras namn var inte de som du nämnde. Dessa kallade sig Aldus och Brom.”
Nera ställde sig upp och tog ett steg för att komma fram till bordet där den gamle satt. Versek fick ta två.
”Berätta mer gamle man.” sade Nera med stål i stämman.
Den gamle lutade sig tillbaka och log.
”Så är du snäll…” lade hon till med sammanbitna tänder när mannen inte verkade sluta le. Versek kunde inte motstå att le han med.
”Mitt namn är Fatavius. Jag är byäldste och vår by har en hel del att tacka dessa två för. Jag vet inte vilka de har varit förut, men när de kom hit var de goda män och lämnade oss med tacksamhetsskuld. Om ditt mål är att dräpa dem vill jag inte hjälpa dig. Om de är förändrade till goda män, är det då inte synd att hugga huvudet av dem?”
”De måste stå till svars för det de gjort. Att inte minnas sina brott gör inte att man inte begått dem!”
”Sant. Men om något sjukt blivit friskt…”
”Hör här gamle man!” avbröt hon honom. ”Om dessa två blivit omvända av någon anledning så kanske de hinner göra mer goda saker innan jag hinner ikapp dem. Jag har svurit en ed vid min systers förkolnade lik. En ed inför mina gudar Wodur och Narja och Thorm att jag ska hämnas mina kära! På min färd har jag passerat genom fler byar som mött samma öde som min. Oskyldiga män, kvinnor och barn som har fått sätta livet till för att de råkat vara ivägen för två korpars framfart. Och nu när de av någon anledning har varit snälla mot en endaste liten pytteby i ett land långt hemifrån så ska jag skona deras liv? Då tror du fel gamle man!”

Den gamle hade bleknat. Sorlet i ölstugan hade blivit tystnad. Inte ens elden vågade knastra. Versek hade lagt sin hand på sin väns hand när den börjat närma sig svärdet. Han kände hur håren i hans nacke stod så som det gjorde den kvällen då hennes koppling bröts under stormen. När hans ögon nådde svärdet såg han små gröna ilar glimma i de mystiska runorna.

”Pharynx.” sade gubben med en viskning när han slog ner blicken mot golvet. ”De begav sig till Pharynx. Jag hörde att de gjort något i ett tempel där. De bor där nu sägs det.”
”Tack. Vi beger oss med detsamma.” sade Versek med ett leende och tog ett tag om sin ilskne kamrat och drog ut henne genom dörren och ut på stigen.

När de kommit upp i rask takt och det började skymma så stannade Nera plötsligt. Versek tog några steg innan han märkte att hon stod still. Han tittade frågande på henne. Hon hade ett uttryck som han inte kände igen. Han tog av sig sin hatt och höjde ett ögonbryn.

”Jag måste tala med mina gudar Versek. Vi är nära nu och jag vill i skenet av dessa nya avslöjanden veta att jag gör rätt. Vänta här vid vägen. Jag kommer tillbaka imorgon bitti.”

Sedan försvann hon ut i skogen och Versek stod kvar och plockade upp sin pipa och tände den. Det här var inte likt henne. Han var orolig. Men han stannade vid vägen.

Agents of S.H.I.E.L.D

film, nördigt, tv

Jag såg första avsnittet av den länge väntade serien och var inte så överväldigad som jag trodde jag skulle vara. Långt ifrån faktiskt.

S.H.I.E.L.D är i serietidningarna och i Avengersfilmen den megastora hemliga organisationen som är jädrigt bra på det där med spionage och action så det står härliga till. I TVserien får vi i första avsnittet se hur det sätts samman ett team av tuffingar och svåra typer med både mystiskt förflutet och samarbetssvårigheter nedtecknade i sina personalfiler. Vi har superspionen som ser sig själv som en One Man Show. Den asiatiska kvinnan som inte vill ut i fält men övertalas när hon ”bara ska vara chaufför” och det visar sig att hon är kampsportsexpert. De två brittiska whizkids som är mästare på allt som har med gadgets, CSI, datorer och vetenskap att göra. Givetvis kommer både två och tre Harry Potter-referenser. Och så den motvilliga snygga tjejen som är en så bra hacker att hon från en skåpbil kunde hacka världens säkraste nätverk. Och sist men inte minst. Agent Coulson. Mannen som dog i Avengers. (Sorry SPOILER!) Han är nu tillbaka på ett mystiskt vis. Det är så mystiskt att Robin Sherbatsky viskar ”He must never know…” och gå dramatiskt ur scen.

SHIELD-cast

Dels så får jag vibbar av Alphas. En serie jag hade svårt för. Dels för att det var en grupp ihopasatt som hade stora samarbetssvårigheter och istället för dynamik mellan karaktärerna så skavde det bara. Dels så är det för mycket gadgets. James Bonds Q hade skakat på huvudet och låsts in i en vadderad cell mumlandes ”för mycket… för mycket…” Och det är inte ens gjort med glimten i ögat. Värre. Det är gjort med försök till ögonglimt.

Vad hade jag önskat mig då? Jag hade önskat mig ett större persongalleri. Så man kunde få sätta ihop ett team som passade olika uppdrag. Det hade kunnat vara relationer mellan olika team till exempel. Ett större persongalleri ger också känslan av att det är en enorm organisation. Inte bara ett superduperteam som kan allt och en massa personer framför monitorer i bakgrunden. Jag hoppas verkligen att Nick Fury kommer gästa senare i serien. Men det känns inte så sannolikt med Coulson som gängledare för sitt lilla specialprojekt. I ett större sammanhang så hade det varit mer trovärdigt med Fury i avsnitt.

Jag hoppas också att serien kommer spela på lite metagrejer som man kommer kunna få en aha-känsla av när det väl är premiär för Avengers 2. Avengers var ju startskottet för den här serien så att de skulle vara sammanlänkade är ju troligt.

Hur som helst så får första avsnittet av Agents of S.H.I.E.L.D en väldigt svag trea av fem. Men jag kommer fortsätta titta. Det kan bli bättre. Och jag vill ju inte missa någon ledtråd eller uppbyggnadsgrej inför Avengers 2.

Charmen med egen skärm

hobby, nördigt, rollspel

När man är spelledare behöver man ofta slå dolda tärningsslag och eventuellt titta i tabeller. För att undvika att bläddra i böcker och dölja slag med handen finns det spelledarskärmar.

Dessa är allt som oftast lite eller ganska otympliga. Gjorda av papp så vill de vika tillbaka sig själva eller så är de tabeller man ibland behöver på fel sida av skärmen så man får sitta och vika den. Nu finns det några som är bättre och några som är sämre. Jag är en sådan spelledare som trivs bäst när jag har något att gömma mina tärningar och anteckningar bakom. Jag vill ju inte att mina spelare ska råka se något som är for my eyes only.

Vi ska börja spela Fantasy! Old school gaming på lördag och på Saga games hemsida finns det en pdf av en spelledarskärm att ladda ner. Denna innehåller dock lite som jag tyckte var lite onödigt, samt att jag hade fått bygga upp skärmen av pappskivor och det gillar jag inte så mycket.

Så jag klippte lite i dokumentet och klistrade in det jag tyckte jag behövde i en lite mindre skala för att bygga mig en egen lite mindre skärm som till och med är lätt att transportera. Och så skrev jag ut lite fantasybilder för mina spelare att bli inspirerade av. Hela rasket byggdes sedan ihop av ett par tomma cdfodral. Skåda:

20130827-195017.jpg

20130827-195009.jpg

20130827-194952.jpg

I mörkret

fantasy, hobby, inspiration, nördigt, skrivande.

Ett nytt vedträ på brasan fick gnistor att stiga upp ur lågorna för att dö mot natthimlens kyla. Knastret överröstade tystnaden från skogen där de båda slagit läger för natten. Elden de grillade sina kaniner över höll den uråldriga barrskogens mörker och kyla borta. De hade inte pratat mycket under de senaste dagarna. Regnet hade satt en dyster stämning mellan dem när spåret de följde började kallna. Det hade slutat regna nu men de var fortfarande blöta.

   Han var en slank liten man. Klädd i grova kläder och en bredbrättad hatt. Upphängd vid sidan om honom på en gren var en stor brun skinnrock med många fickor. Elden fick hans ansikte att få färg då han var en väldigt blek man. Han hade djupa fåror i ansiktet som ändå inte fick honom att se trött ut. Det var hans ögon. Hans pigga gröna ögon som ständigt var glänsande och pigga som fick ansiktet att lysa upp. Vid hans sida låg två slank vackra kortsvärd. Han höjde blicken mot sin reskamrat. Hon hade blicken starkt fokuserad mot de nu växande lågorna.

    ”Vad tänker du på Nera? Vad sägs om att börja prata med varandra igen? Vi kommer att hitta dem. Vi är nära nu… Jag känner det på mig.”

   Kvinnan mötte hans blick och hennes isblå ögon blixtrade i ren ilska i en sekund innan hon blundade igen. Hon reste sig med ett ryck och kastade pinnen med hennes middag in i skogen där det omedelbart prasslade till. Hon var högrest och bredaxlad. Stolt hållning. Hennes röda hår hängde tungt och blött över hennes axlar. Hon var klädd i rustning och grova tyger och vid hennes sida hängde ett tungt svärd. Över axlarna en päls. Hennes händer knöts så knogarna vitnade. Mannen såg hur hennes käkar spändes i dunklet vid dungens kant. Hans blick drogs mot hennes tatueringar. Han hade aldrig sett sådana tatueringar under hans resor. Var kom hon ifrån? Hon var så tystlåten om sitt ursprung. Elden knastrade inte längre så tystnaden var mer kompakt nu är tidigare. Han ville inte pressa henne. Ville hon inte prata så gjorde hon inte det. Dessutom var han lite rädd för henne, trots att han var över åttio år äldre än henne och betydligt mer berest.

   ”Du vet ingenting, halvalv.” svarade hon tyst till sist. Hade han inte haft så bra hörsel hade han förmodligen inte hört hennes svar. ”Deras spår är kallt. Vi var nära… Så nära när vi lämnade Kardien men nu är det som om de är uppslukade av jorden. Någonstans i de berg vi har framför oss finns de. Och de bergen är stora.”

  ”De kanske har blivit dräpta. Med tanke på vad jag lärt mig om dessa två så lär du knappast vara den enda som svurit hämnd.”

   Nera drog sitt svärd och tittade på hur lågornas reflektion lekte i den putsade klingan. Hon viskade tyst för sig själv, så lågt att till och med hans skarpa öron inte kunde höra vad hon sade. Men han kände hur alla håren på hans nacka ställde sig upp och en kyla drog in i lägret trots elden. Runorna i svärdets hjalt började glöda i grönt. Hennes blick hårdnade när hon såg in i lågornas lek och till sist med ett hårt rytande satte hon svärdet i elden och svor en lång ramsa som fick honom att önska att han var döv.

   ”Kontakten är bruten Versek! Må Mol nå mina drömmar om jag förstår hur detta kunnat ske. I tio år har jag sökt efter dem. I fem år har jag haft en kontakt som fått mig närmre och närmre. Och nu, efter detta oväder så är det som om de inte fanns mer. Borta! Slukade av Ghaeril. Men det kan de inte vara… Det skulle jag känt…”

   Han förstod sig inte på hennes magi. Men han förstod att den var mäktig och sann. Han delade sin kanin i två delar och gav henne den ena halvan.

   ”Så de är inte dräpta, men den länk du haft till dem är bruten på något sätt… Då får vi spåra dem på det gamla hederliga viset. Vilken tur att du har en vildmarksman och halvalv till vän. Det finns inte så många vägar upp i och genom Aidnebergen. Och med tanke på att du sade att de senast färdades tillsammans med ett större sällskap igen så är det säkert någon som sett dem. Om inte så lämnar många män många fotavtryck efter sig. Sätt dig nu Nera och ta ditt svärd ur elden. Ät och sedan vilar vi och låter elden torka våra kläder. Imorgon hittar vi nya spår. Jag lovar.”

  Hon blängde på honom men satte sig ner och tog sitt svärd ur elden och stack det tillbaka i sin skida. Hon hände av sig sin päls och sina stövlar och lutade sig tillbaka mot den stora välta stock hon hade bakom sig. Hon tog en tugga av kaninen. Versek slappnade av lite grann. Hon var så hetlevrad. Blodet brann i henne. Hon var så stark och så målmedveten. Det var bara synd att hennes mål var hämnd. Men han hade svurit att hjälpa henne få sin dom över de två korparna som hon kallade dem. De två nidingar som dräpt alla hon hållit kär. De som bränt hennes by. Men var denna byn låg och för hur länge sedan det var hade hon inte berättat.

   Nera tittade upp i skyn. Mellan grantopparna som omringade den lilla gläntan de låg i syntes ingen av månarna. Bara stjärnor och mörker. Innan hon somnade bad hon en liten bön till Narja för hennes dräpta fränders väl.

   Versek såg henne somna in. Han lade de sista vedträna på brasan innan han också lade sig tillrätta för att halvsova. De skulle hitta ett spår nästa morgon. Eller i alla fall under dagen. Han drog sina kortsvärd närmre och blundade.

Faelbrin_the_Protector_by_perkan

… I mörkret utanför eldens ljus räckvidd, mellan två mäktiga stenar stod en skepnad som betraktade de båda. En skugga blott, eller mer. Med två illvilliga ögon som glödde intresserat och ett leende som var fullt av hunger…

Hobby på regnig förmiddag

figurspel, hobby, kul, mordheim, nördigt, warmachine

När regnet öser ner utanför har jag inget dåligt samvete för att gå ner i källaren och verkligen grotta ner mig i hobbyaktiviteter.

arbetsbänk

 

Jag har fortsatt lite på mitt lilla hus till Mordheim men inte riktigt kommit nånvart. Jag har lite betänksamhet om hur jag ska fortsätta för att det ska bli bäst. Så det får stå ofärdigt ett tag till. Jag har monterat ihop de flesta av mina modeller till Warmachine idag. Jag ska grundmåla en trupp med Arcane Tempest Gunmages, deras officer, en light warjack (Hunter) samt Eiryss. Jag vill också få dem målade så fort som möjligt så jag för en gångs skull skulle kunna dela ut lite pisk.

Jag har också ett lite annat projekt igång. Två modeller av lite större slag som jag ska bygga ett diorama med. (Eller nåt liknande.) Dår håller jag på med lite betongbitar, ståltråd att bygga träd med, och en massa annat. Det går långsamt men framåt.

Efter förmiddagens aktiviteter behöver jag dock skaffa mer svart färg, en ny borr för den jag har råkade jag slita ut helt och hitta något som man kan använda i trädkronan när jag väl kommer så långt. Jag tror det lutar åt stålull. Men mer om hur jag bygger dioramat kommer i senare inlägg.

WAAAGH!

figurspel, hobby, kul, mordheim, nördigt

Jag har varit i målartagen och blivit klar med mitt nya warband till Mordheim. Jag har alltid spelat Witch Hunters förut och eftersom jag aldrig vann så tänkte jag prova på något nytt och kul. Orker är kul. Låt mig presentera: KRUSH BOYZ

Först ut är den extra stinkande och särdeles våldsamme bossen över gänget. Borkzog Krusherbeater. Hans vapenkombo är inte helt optimal, regelmässigt, men han ser riktigt tuff ut med svärd och morgonstjärna.

Borkzog

 

Näst upp är Den andlige ledaren, den dreglande vedervärdige vilden från den näst djupaste hålan i berget, Shamanen Hakkarac Cursebreaker. Här ser vi honom i ett foto lite ur fokus.

HakkaracF

 

 

Hans kappa är jag särdeles nöjd med. Den har allt vad en ork behöver inför modesäsongen. Avhuggna händer från fallna fiender, skallar från oskyldiga offer, käke från bytesdjur och de obligatoriska fågelkranierna. Vem kan vara utan dem?

HakkaracB

 

I warbandet är det två orker som förutom bossen och shamanen är tuffare än alla andra. Två riktigt ruskiga råskinn. Rasande röjande brorsor från olika morsor, Azgag Noseflayer och Uzgrul Beardeater! Inte nog med att de är skickliga på att hugga med sina svärd på allt som kommer inom räckhåll, de har också lyckats få tag på armborst så de kan dräpa saker på håll. Det är de väldigt upphetsade över.

Azgag&Uzgrul

 

Warbandet har även tre orker till. De är inte riktigt lika tuffa som de två ovan nämnda charmknuttarna. Men de vill gärna vara det. De vill så gärna stiga i graderna och anses vara lika nedriga och kaotiska som sina idoler att de allt som oftast bråkar lika mycket med varandra som fienden. Dessa tre Boyz är Badrak Skabchewer

Badrak

 

Hoghag ’Eadbad

Hoghag

 

Och sist men inte minst… Gitbash Tusksplitter

Gitbash

 

Efter den siste kommer det vanligtvis inte mer. Och det gör det nästan inte heller. Men som en klok och förståndig ork vet man att man behöver något som kan springa fram och utlösa eventuella fällor som ligger i vägen för orkens framfart. Någon som kan ta en smäll och det inte gör så mycket om denne skulle råka dö. Därför har man goblins med sig. Ja de är små och slemmiga och knappt värda att äta ens en gång. Men de har sina nyttoområden kan motvilligt erkännas. De fyra kuvade goblins som Krusherbeater har med i sitt följe är Grut Skewnose, Bogwort Snotspit, Gubber Yellowbiter och Ratnose Gazbag.

Goblins

 

Nu hoppas i bara på att gudarna Gork och Mork hör vårt stridsvrål och gynnar oss i strid. Nästa gång vi spelar Mordheim… Då jävlar…