Fantastiska Fulufjället

Dag 7 på vår Sverigeresa anlände vi till Fulufjället. Först begav vi oss till Njupeskär innan vi begav oss upp till Rösjöstugorna. Det har varit två jättefina, om än lite kämpiga, dagar.

Njupeskär är Sveriges högsta vattenfall. Nittiotre meter av vatten faller genom en klyfta i sandstensberggrunden. Har man tur kan man se jaktfalken flyga där. Sådan tur hade vi inte, men vi hittade dess bo uppe på en liten klippavsats.

 

Jag kan redan nu säga att detta inlägg kommer med ett helt batteri av bilder. Naturen på Fulufjället är oerhört vacker. Jag hade tur, sade min kompis Marcus när vi gick däruppe, att jag fick se fjället för första gången när det börjar bli höst. Det var en färgexplosion i höstens alla färger.

Fjällen är dock mycket blötare och betydligt stenigare än vad jag trodde. Jag hade blivit förvarnad att fulufjällens stenar var lite svåra att promenera på, och så var det. Stenarna låg huller om buller och hade inte rundats av vatten. Det är lite lustigt eftersom hela fjället en gång för 1200 miljoner år sedan har varit havsbotten. Men de kantiga stenarna beror på att berggrunden sprängs av frosten och därför får sina vassa kanter. Efter en hajk på 1,3 mil var mina ovana fötter, hälsenor och anklar väldigt ömma.

Under sluttampen av vandringen klagade jag rätt så mycket. Stånkade och stönade och sade aj vid vartannat fotsteg. Men när vi kom upp till ovansidan av Njupeskärfallet så var allt värt det. Regnbågen prydde fjällutsikten och en korp flög i cirklar omkring oss och verkade hälsa oss välkomna. När vi sedan gick vidare och värken satte igång igen kunde jag ändå inte sluta tänka på hur kul det kommer vara att återvända och visa Leona allt det här.

Avslutningsvis vill jag bara visa en bild på en 38-åring och en 9950-åring.

Jag står vid Old Tjikko. Världens äldsta träd, som har funnits där sedan senaste istiden.

Historiskt landskapsvetande

Med en ny termin har en ny kurs på landskapsvetareprogrammet på Kristianstad högskola börjat. Jag läser nu den historiska kursen: Människa, Samhälle och landskap. Det har gått en vecka och vi har redan hunnit med en hel del. Jag tänkte dela med mig lite landskapshistoria… Bara för att det är så intressant.

Vi människor började forma landskapet runtomkring oss i övergången mellan jägarstenåldern och bondestenåldern för ca 6000 år sen. De första åkrarna var bitar av skog man brände bort. De första mer permanenta bosättningarnas åkrar låg nära våtmarker. Jorden där var bördig och fin. Man började också hålla djuren i stall om vintern. Dels för att skydda dem från rovdjur. Dels för att man lättare kunde samla ihop och använda deras skit till gödsel då.

Från ca 1000 f.Kr var koloniseringen av vårt långa land komplett. Och fram till 1300-talet ökade befolkningen och man fick därför utveckla strategier för att utfodra fler människor på mindre yta. Bättre verktyg hjälpte. Att låta marker ligga i träda och flytta ut boskapen på bete på fäbodar längre hemifrån var olika sätt att göra det på.

På 1300-talet kom pesten och en massa människor dog. Det blev en massa land ledigt helt plötsligt och driftiga typer kunde roffa åt sig en hel del land.

 

Svensken började tidigt med att från högre instanser rationalisera och effektivisera samhället. Det här med att små byar hade smala remsor av åkrar runt om sig där alla hjälptes åt var ju inte så strukturerat. Strunt samma att man trivdes. Man införde några skiften och särade på folket. Gårdarna blev utspridda och hade allt sitt land runtomkring sig. Effektivare, visst. Men bysammanhållningen försvann. Kanske är det därför svenskar idag är lite enstöriga av sig? En bra sak var att när alla var så utspridda så blev vägbyggandet viktigt. Så kommunikationen skulle funka överhuvudtaget.

Åkerbruket ökade i Sverige fram till slutet av 1920-talet. Det var först efter andra världskriget som det började minska.

Från att ha gått från åkrar, ängar och skogsbetesmarker med en stor variation i flora och fauna och där landet i stor utsträckning bestämde var man kunde bruka det så har vi idag nästan åkerstäpp. Stora fyrkanter av brukad mark och en ytterst liten mångfald i naturen. Vi formar nu landet efter vår vilja.

Nu låter det sista jättehemskt. Men det är ju vad vi gjort det till. Vi hade inte kunnat bygga ett modernt samhälle om vi hade brukat jorden så som den kanske egentligen mår bäst av. För mycket arbete och för stor yta måste utnyttjas till alldeles för lite folk. För att få igång handel och för att folk ska kunna jobba som något annat än lantbrukare måste det till ett överflöd.

 

Detta är ett litet smakprov från vecka ett av andra terminen på landskapsvetareprogrammet. Visst är det intressant!

En till missad konsert

I slutet av förra året kom jag på den briljanta idén att köpa biljetter till Adele i Köpenhamn till Leona i julklapp. Men jag satt där och var nära att trycka på ”köp” när något i bakhuvudet sade åt mig att vänta. 

Det var tur att jag lyssnade annars hade jag köpt dyra biljetter till en konsert vi inte hade kunnat gå på. Vi är på semester på Irland då. Men Adele försvinner förhoppningsvis inte och det kommer fler tillfällen.

Så igår satt jag och kollade runt på youtubevideor och kom att tänka på Postmodern Jukebox. Hade de gjort något nytt? Om de hade! Jag älskar verkligen deras koncept. Ta nya låtar och få det att låta oldschool. Exempel:

Det kom upp en annotering. Scott Bradlees Postmodern Jukebox kommer till Europa. Köp Biljetter. Javisst ska jag göra det tänkte jag. Jag följde länken. Till min glädje såg jag att de kommer till Malmö. KB. Jag skulle gå in och köpa biljetten när det slår mig…

Det är samma dag som Adele.

För övrigt gör de den bästa versionen av Radioheads Creep jag någonsin hört. Även om Amanda Palmers ukuleleversion också rockar.

9. NAUD

Vid världsträdet Yggdrasils ena rot, vid Urdabrunnen, sitter nornorna och väver. Varenda tråd i den oändliga väven är ett livsöde. I väven finns trådar för både människor och gudar. De är tre till antalet. Mäktiga Ödesgudinnor. De heter Urd, Verdandi och Skuld. Det som varit. Det som sker. Det som komma skall.

NAUD kallas också nödrunan. Den visar på svårigheter, men dessa svårigheter kan också ses som utmaningar. Utmaningar som kan leda till insikt. Uppoffringar kan vara nödvändiga för vår utveckling. NAUD råder oss att fokusera på det nödvändiga, att inte slösa tid på annat än det som verkligen behöver göras. Vissa påpekar om likheten mellan runan och två pinnar som används för att göra upp en eld. En nödbrasa.

Den är starkt kopplad till nornorna och därmed vårt öde. Nödvändigheten. Väven. Det är en av de mest magiska runorna och används ofta i bindrunor och och magiska formler för att göra dem starkare.

 

IMG_4577 (1)

Ett nytt sätt att se på saker

Jag minns inte hur länge jag haft mina glasögon. Och det är inte för att jag har dåligt minne. Det är länge. Men de ska pensioneras nu.

Jag kollade på mitt körkort. Det är från 2008. Jag har dem på mig då. Jag har foton från då jag pluggade och jag hade dem då. 2005. Och jag kan inte minnas att jag, när jag pluggade, hade en känsla av glädje för mina nya glasögon. Jag har haft dem väldigt länge. De har varit en del av mitt ansikte väldigt länge. Men glasögon åldras inte lika väl som jag gör. Optikern upplyste mig om att de var så gamla så att plasten i bågarna krympt och i sin tur böjt linserna vilket gjorde dem till i stort sett glorifierade läsglasögon. Mitt synfel hade ändrats också så de var inte optimala även om de hade varit böjda på rätt sätt. Eller inte böjda alls… Jag vet inte vad de rätta termerna är men ni fattar.

Så det var dags att skaffa nya. Nya brillor. Då var frågan om jag ville förnya mig eller skaffa ett par likadana eller typ samma fast andra. Eftersom mina glasögon varit en sådan naturlig del av min spegelbild i kanske ett decennium så var det inte den lättaste frågan att besvara. Jag provade hornbågade glasögon för att jag har sett coola män på tv som har sådana. Jag såg inte alls cool ut i dem. Runda var inte ens en fråga om… Eller jo. Det var det tills jag provade ett par.

Det blev inte heller typ likadana. Det blev något annat. Men ändå väldigt mycket jag. Jag ska hämta dem om ett par timmar. Men tills dess ska jag bära de jag har nu med lite sentimentalitet. Jag har på dem konstant även om jag fått veta att de är i stort sett onödiga. Men vanans makt ni vet…

Idag är sista dagen i mitt liv som jag ser ut såhär:

mustaschio

Det där slitna ordet

Förlåt. Vad är det för ett jävla ord egentligen? Det känns så futtigt och överanvänt.

Slitet i sömmarna och knappt brukbart längre. Så vad ska man säga när man sårat någon när inga ord passar till den ånger och skam man känner?

Det värsta är att det är lätt att glida in i ett martyrskap man inte förtjänat. Man känner då dubbel skuld när man inser vad man egentligen håller på med. Och man känner att man är värdelös. Man vill mest av allt ha förlåtelse och kunna lägga det jobbiga bakom sig.

Och vad har man att komma med? Ett jävla slitet och ynkligt förlåt… Så man säger det oftare. Och därmed blir det mer slitet och nött. Blekt liksom. Men det är det enda ord man har.

Plötsligt är man där

Dagar då vänner dyker upp och man helt plötsligt är ute på spontana utflykter är bra dagar. Speciellt om solen skiner.

När jag vaknade idag fick jag reda på att våra goda vänner Camilla och Jonas var på väg till Helsingborg. När vi mötte upp dem tog vi båten över till Helsingör. Det var gott om folk och mycket sol. Det dracks nån öl och åts både hakkebiff och spätta. Efter det gick vi bort genom trånga gator till Kronborg och satt på enmur med hamnen och Helsingborg som utsikt och hade det gott ett bra tag. Vi avslutade med glass innan hemfärd.

Det blir fina små parenteser i vardagen när vänner dyker upp och man gör något utöver det vanliga. (Nu är det i och för sig lördag men jag jobbar så det blir vardag för mig) För det går att göra något på en vardag. Det känns som om de flesta sparar kul upplevelser till helgen. Det går lika bra att ha kul en torsdag. Och har man bra vänner, som vi har, så blir vilken dag som helst bra dagar. Om det så är i solsken med ryggarna lutade mot en kanonvall med glassar i handen eller med regnet utanför och brädspel och hämtmat, så blir det fint.

 

 

Ett nytt skede

Du lade nog märke till hoppet som tog dig från det gamla till det nya.

Och gjorde du inte det var det för att du fann min nya adress direkt. Återigen är det dags att byta upp sig. Den här gången blev det mer en naturlig fortsättning än en nystart. Alla gamla inlägg jag har skrivit har blivit flyttade hit på ett smidigt sätt.

Jag köpte mig en domän. Det var inte så krångligt. Det krångliga har varit inställningar och kodande och andra komplicerade saker man skulle ta sig för innan man fick rätsida på allt. Jag är fortfarande inte helt nöjd med utseendet på bloggen. Jag har skisser i en bok här hemma om hur jag vill att det ska se ut en vacker dag. Och den dagen kommer när

1: Jag har hittat ett wordpresstema som jag känner passar mig

2: Anlitat någon som skapar en sida åt mig precis som jag vill ha den för en billig peng eller bara ett tack.

Eller 3: När jag en dag har lärt mig själv hur man kodar och knattrar på tangenter så att saker ser ut som de ska.

Men jag är ändå nöjd. Jag trodde verkligen att jag skulle ha betydligt svårare för det här än vad jag har haft. Nu ska jag fortsätta småpilla lite grann i inställningar och widgetar.

Båtresan som inte blev av

Jag hade tänkt åka ut med Briggen Tre Kronor i ett par timmar från Helsingborg idag. Tji fick jag. Man skulle ha förbokat. Lagom till att jag lämnade kajen såg jag upp mot en mulen himmel och tänkte att det kanske var bäst ändå att jag blev i land.

Jag fick nästan kalla fötter på väg ner till hamnen. Jag tvivlade och tänkte att det kanske inte var så kul att göra ensam ändå. Upplevelser blir ju lite bättre när man delar dem med en vän. ”Minns du när vi…” låter bättre än: ”Nu ska jag berätta om när jag…” Eller så är båda bra och väldigt olika.

Jag bestämde mig för att låta mig uppleva något extra utan att vara beroende av en annan som delade upplevelsen med mig. Men upplevelsen uteblev. Nu sitter jag och tar en fika istället och ska sedan söka upp något annat spännande.

Följ min blogg med bloglovin

I en färggrann prakt

Idag har jag varit hemma hos mina föräldrar på lite ärenden inför bröllopet. Jag stannade några timmar hos dem och fick lite kaffe och mat och nån öl och så givetvis hygge. Deras trädgård är långt ifrån den trädgård jag växte upp i. De bor kvar i samma hus men allt runt omkring på tomten har genomgått stora förändringar. Och deras trädgård är så fin. I lavendelbuskarna surrar humlor och fjärilar. Det växer sallad, tomater och frukter där. Fiskarna har ynglat av sig under näckrosorna. Det är färger överallt som glädjer en. Skåda.

– Posted using BlogPress from my iPad