Petroglyfer

Efter en fin frukost lämnade vi Moab. Man har börjat vänja sig vid amerikanskt blaskigt kaffe nu. Det kommer bli intressant hur man reagerar på en kopp hederligt Zoegas om en vecka. Vi har anlänt i Bluff, där vi kommer att bo i tre dagar. Första stoppet för dagen var ett dinosauriemuseum.

Vi hade en väldigt entusiastisk guide, som hade några rätt så märkliga teorier. Hon påpekade dock gång på gång att hon inte var utbildad, utan bara entusiast. Det förhindrade inte henne att komma med uttalanden som att indianer och dinosaurier eventuellt skulle kunna ha existerat samtidigt. Det var så vi tolkade det i alla fall.

Men utställningen var fin och intressant. Det var kul att de hade en avdelning med dinosaurier i popkultur. Mannen som startade museet har varit rådgivare till Jurassic Park-filmerna och är även en respekterad paleontolog.

Vi fortsatte vidare till Sand Island som ligger vid San Juan River. Det är ett område där det finns ett enormt utbud av petroglyfer. Bilder och symboler ristade i sten, likt våra hällristningar. Vi såg sådana för några dagar sedan vid Pueblon vid Puerco River. Här finns en kontinuitet i ristningarna från 11000 år sedan fram till in på 1900-talet.

Det finns ristningar som föreställer mammutar, men de är svårtillgängliga och långt borta från vårt stopp. Det finns stora skillnader från våra svenska hällristningar, men också likheter. Här finns också hålgropar och lokala djur porträtterade. Men här är en stor variation i hur människor avbildats, och även tydliga mytologiska bilder. De mörkbruna är äldre ristningar och de ljusa är nyare. Den mörka ytan kallas Desert Varnish och kommer av att vatten rinner över och järn och magnesium fälls ut ur sandstenen och reagerar med bakterier. Det gör att det är lätt att få tydliga bilder när man rispar i fernissan. Ristningarna är på flera ställen förstörda av människor som ristat över det gamla. Tragiskt. Nu finns det stängsel, men det går lätt att ta sig över.

Jag tycker det är så intressant med dessa kulturyttringar. De är sådana mysterium. Har det varit en del av en berättarkultur? Har de religiös betydelse? Är det konst helt enkelt? Det finns inget tydligt system. Men dagens indianer av Hopi- och Zunikulturerna är ättlingar till dessa forntida ristare och ser sitt arv på stenväggarna ända tillbaka till urtiden. Att de fortsatte rista så länge som de gjorde är ingen förstörelse. Det var en fortsättning på ett kulturarv, en identitetshandling. Det känns som en helig plats (om man tänker bort grillplatserna och stängslet framför). Man kommer på något sätt nära människor som levde för tusentals år sedan. Vi har alla haft ett behov av att förmedla oss i tiden.

Vi fortsatte vidare och hittade San Juan igen. Denna gången i Goosenecks State Park. Floden har tuggat sig ner genom berglagrena genom flera miljoner år. Och när en flod flyter fram meandrar den. Den slingrar sig genom landskapet. Dessa kurvor blir större och större och till sist bryter de igenom på det tunna stället. Goosenecksdelen av San Juan slingar sig så mycket att det blir extremt. Snart (i geologiska mått mätt… Säkert ”bara” några miljoner år) så kommer floden att bryta sig igenom på de tunna ställena.

Floden har eroderat genom olika lager av kalksten, leror och sandsten och ligger nu trehundra meter ner. Man kan paddla från Bluff hela vägen ner till Glen Canyon Dam, som vi besökte för några dagar sen. Det är nog en intressant resa. Vi ser ju mest landskapet uppifrån.

Där sitter jag på en liten utstickare och beundrar landskapet (och poserar för kameran). Det upphör aldrig att imponera när man bevittnar vilka oerhörda krafter det finns i naturen och i processer omkring oss.

Vi avslutade dagen med god (och dyr) mat. Vi har slarvat lite med matbudgeten. Men om man inte vill leva på McDonalds (och det vägrar jag) så blir det inte billigt. Vi har för avsikt att leva billigare. Men i Bluff finns det tre matställen. Ingen av dem är särskilt billiga. Men med lite planering ska det nog gå.

 

En fredag flanderande i Flaggstaff

Med ett fullspäckat schema med långa dagar och mycket vandring är det viktigt att ta en paus. Vi har en ledig dag på kursen för att slappna av och vila våra fötter. Så vi gjorde inte det och gick runt i Flaggstaff en hel dag. Det är en riktigt vacker stad. Men dagen började med frukost såklart.

Såhär nöjd är Kent när han på en klassisk American Diner stoppat i sig en trave pannkakor med lönnsirap och en stor toast med bacon. Och gott kaffe till det. En bra (men kanske inte så sund) start på dagen.

Efter att ha gått till de gamla delarna av Flaggstaff, som också är centrum så var det kaffepaus. Då hade vi redan hunnit med ett par eller tre hikingbutiker. Vandring och vildmarksliv är jättestort i trakterna och hikingbutikerna ligger lika tätt som pizzerior i en medelstor svensk stad.

Mina två kompanjoner, Max och Jack och jag har spenderat en hel del pengar idag. Mycket, men inte allt är billigare här än hemma i Sverige. Jag gjorde ett riktigt fynd som jag är sjukt nöjd med.

Tadaa. En hatt. Såklart man måste ha. Tshirten är också ny. Jag var tvungen. Jag hade lämnat in all min smutstvätt till en laundryservice så det enda rena jag hade var en flanellskjorta. Det är inte ett optimalt plagg i varmt klimat. Givetvis blev det lunch på stan också. Jag åt idag den godaste burgaren i USA hittills. (Men pommesarna var inte så goda tyvärr.) Vi hittade en trevlig grillbar som spelade bra musik. Så vi åt lunchen på en front porch. Här är en närbild av maten istället för utsikten.

Och så besökte vi ett ställe som är lite av ett fantastiskt ställe. Ett ställe där jag inte heller kunde låta bli att fiska upp plånkan.

Det ligger alldeles intill hotellet. Att jag inte varit därinne tidigare… Är nog tur annars hade nog budgeten sprängts för länge sen. Jag hittade en Collectors edition av Frank Herberts Dune som jag med gråten i halsen lade tillbaka på hyllan. Jag har boken hemma redan som en snygg sliten pocket. Orden är desamma.

Detta var sista stoppet för dagen (om man inte räknar med restaurangen på kvällen och införskaffning av mat till imorgon) innan vi återvände till hotellet och vilade några timmar. På kvällen återvände vi till en restaurang som blev imponerade av för några dagar sen. Ikväll var det lite av en besvikelse. Tyvärr. Så istället för en bild på maten eller på restaurangen så visar jag en bild på en fet bil på parkeringen utanför.

Jag kan säga att den här bilen inte är ett undantag i dessa trakter. Det är stort, brett, högt och mullrande överallt.

Efter restaurangbesöket insåg vi att vi ska klättra upp cirka tusen höjdmeter imorgon. Upp på 3800 meters höjd. (Om jag klarar att ta mig till toppen.) Så det fick bli en timmes jacuzzi innan läggdags.

Det sista kapitlet

Idag betalde jag räkningar som man bör göra i slutet av månaden när man är vuxen. Och en märklig känsla infann sig. För det var inte bara slutet på en vanlig månad.

Jag reflekterade inte över det förrän efteråt när jag sorterade avierna. Det var vår sista hyra för lägenheten i Helsingborg jag precis hade betalt. Och sista månaden för vår parkeringsplats. Det var också första räkningen på vår villahemförsäkring jag betalde. Det är alltså dags att sätta in de sista papprena i pärmarna för 2012 och packa ner dem i en låda. Precis som allt annat i lägenheten. Det är en märklig känsla.

Den där sista hyran är som en punkt. Som en signatur som gör något officiellt. Som något färdigt. Allting rör sig framåt och saker hamnar ofelbart bakom en. Men ibland råkar man ut för så klockrena markörer som gör att det blir så tydligt för en.

Skivan är dyr

Jag vägrar förstår varför vinylskivor kan vara så mycket dyrare än cd nuförtiden. Mitt nya intresse snubblade sig från startlinjen. Det får bli en annan approach.

Jag skaffade en vinylspelare för någon månad sen för att kunna spela mina gamla skivor som har varit stående i ett hörn i de senaste fyra lägenheterna jag bott i. Halvt bortglömda och dammigare för varje flytt. Efter jag och Leona var på en Winnerbäck-konsert tänkte vi att man kanske skulle komplettera skivsamlingen med de senaste av hans skivor på vinyl istället, nu när vi ändå har en spelare. Men den tanken glömdes snart bort. Tills idag.

Jag är inne på cdon för att köpa en bok och en film och lyssnar samtidigt på Dylans nya på spotify. En tanke väcks att man kanske skulle kolla upp vad nya vinylskivor kostar nuförtiden. Att börja bygga ut sin skivsamling med vinyler är en tanke som gör mig glad och nyfiken. Jag har alltid föredragit skivor framför strömmande musik egentligen. Men man har satt sin telefon i dockan och haft igång spotify eller itunes på fest för det är trots allt mycket smidigare. Men för myslyssning hemma sätter jag gärna igång en skiva. Och gärna en vinyl, för det är nåt med hela grejen med att dra ut plattan ur fodralet, kolla vilken sida som är A-sidan och sen försiktigt sätta nålen mot skivan. Det är en liten ritual för att få igång musiken. Och viss musik blir faktiskt lite lite bättre med lite knaster. Dylan är en av dessa.

Jag kanske är naiv men jag förväntade mig faktiskt att vinylskivor skulle kosta lika mycket som cdvarianten av samma skiva. Men vill du ha en LP så får du punga ut med mellan femtio och hundra spänn mer än för en cd. Och cdskivorna är redan dyra. Dylans Tempest går bara att få som vinyl om du köper cdn samtidigt. Varför vill jag göra det? Det är fullkomligt idiotiskt. Musikbranchen verkar ha fått för sig att de enda som lyssnar på vinyl är samlare eller folk med för mycket pengar och gott om utrymme. Skivan i sig kostar 149 spänn. Med vinyl till kostar det 219 kr. Utöver det kan man ju ändå köpa importversioner av samma skivor. Då kostar det 279 kr. Detta är endast för samlare som samlar för sakens skull. Och vi som bara vill lyssna på en vinylplatta för det mysiga knastrets skull får betala extra på grund av det.

Winnerbäcks skivor då? Daugava (I jewelcase version. Jävla samlarmani!) kostar 59 kr. I vinyl: 169 kr. 110 kronor extra för en platta som har nåt år på nacken. Bara för att det är ett format som för några år sedan i stort sett var utdött. Jag har inte köpt en ny vinylplatta sen strax efter cdformatet kom och jag gick på låg eller mellanstadiet. Jag hade ingen cdspelare än och jag köpte en vinylplatta med Cult of Snap för min klasskompis tyckte om dem och jag ville bli omtyckt. Efter det såg man hur vinylen sänktes och sänktes i pris för att till slut försvinna från hyllorna. De enda man såg var vissa specialutgåvor för de mest hängivna fansen eller på skivmässor där det både reades bort och där skäggiga män kunde betala en tusenlapp för en raritet från sjuttiotalet.

Mitt uppbyggande av en skivsamling kommer inte bli med ny musik. Tyvärr. Det är inte det att jag inte har råd med en skiva på tvåhundrafemtio spänn. Det är bara för jävla löjligt att det är så dyrt så jag tänker inte bidra till idiotin. Jag pröjsar 99 kronor i månaden och då kan jag lyssna till the Tempest så mycket jag vill. Men jag kommer börja söka efter gamla musikskatter att bygga upp mitt bibliotek med. Det finns så otroligt mycket bra musik från förr och jag har bara en backfull här hemma. Och hälften av det är inte så bra egentligen.

Det verkar som jag får gå till Roadhouze lite oftare eller kolla på loppisar och second handaffärer efter de där guldkornen man vill ha. Jag menar… Herregud. Jag har inte ens Blonde on Blonde än.

Kortslukare

Jag måste hitta ett alternativ till plånbok. Eller så måste världen rätta sig efter att folk faktiskt har plånbok. Är det bara jag eller har saker blivit klenare på senare tid? Så länge jag har haft ett bankkort så har jag haft det i bakfickan på mina byxor. Alltid samma sida. Plånböckerna har visserligen sett lite olika ut men på det stora hela så har jag hållit mig till samma typ av modell och prisklass.

På senare tid har mina bankkort allt snabbare och snabbare börjat krångla och saker har börjat protestera. Detta på grund av två saker.

1: När man tar upp sitt kort från i plånbok avsedd ficka så slits magnetremsa och chips. Detta gör att kortet i apparater som ska hantera kort inte fungerar optimalt. Man får lära sig tricks som att till exempel hålla hårt in och trycka lätt mot vänster för att läsaren ska läsa.

2: Kortet blir lätt böjt av att vara i en plånbok. Bara lite grann i ena sidan och detta var ju okej när allt man skulle göra med kortet var att dra det i en springa. Men ska det in nånstans… Då är det risky.

Jag har inte märkt detta problem förrän på de senaste kanske fem åren. Ungefär samtidigt som det blev lite häftigt att ha en för kort avsedd liten låda i fickan. Jag gillar inte sådana små etuier. Dels så är de inte sköna att sitta på. Jag vill inte gå runt med en plånbok OCH ett kortetui. Det är jobbigt och otympligt att ha det i framfickorna. Jag kanske får skaffa mig en handväska eller nåt, men nu kommer jag bort från ämnet.

Idag skulle jag åka en tur till Helsingör och ville ta ut danska pengar. Jag för in mitt kort, slå min kod och väljer summa. Än så länge allt okej. Det är först när automaten ber mig ta mitt kort och inget kort kommer ut för mig att ta som jag börjar ana oråd. Jag blinkar ovetande om vad jag ska göra. Jag kan inget göra förrän symbolen för mitt kort täcks av ett stort rött kryss och texten ”kortet återtaget”. Jaha. Och inga pengar fick jag. Det var bara att gå till banken och beställa ett nytt.

Men jag hoppas att problemet löses snart. För jag kommer ha min jävla plånbok i bakfickan. Jag kommer ha pengar och körkort och andra kort i den. Det får helt enkelt göras stryktåligare kort.

Följ min blogg med bloglovin

Att köpa eller att inte köpa musik

Jag funderade på att köpa en skiva via itunes idag. Men något kändes fel. Jag vill ju egentligen ha skivan i handen. Jag vill läsa i omslagshäftet och sätta i cdn i stereon och lyssna i soffan fast jag sällan lyssnar på musik på cd längre. Det logiska hade varit att köpa online. Det blir billigare och musiken kommer dit den hade hamnat till slut. Att köpa en skiva på itunes är ungefär halva priset mot vad en skiva kostar i affären.

Och apple säger ju stolt att itunes är så mycket rättvisare mot artisterna. Men så hittade jag det här:

”If you build a shiny new house on a landfill it still stinks

Apple says iTunes is ”better than free” because it’s ”fair to the artists and record labels.” That’s simply not true. First of all, Apple gets 3 times as much money as musicians from each sale. Apple takes a 35% cut from every song and every album sold, a huge amount considering how little they have to do. Record labels receive the other 65% of each sale. Of this, major label artists will end up with only 8 to 14 cents per song, depending on their contract. Many of them will never Artists Get Ripped Off.even see this paltry share because they have to pay for producers and recording costs, both of which can be enormous. Until the musician ”recoups” these costs, when you buy an iTunes song, the label gives them nothing. (Sources: major label musician’s cut Apple’s cut For a thorough explanation of how recouping screws musicians, seeConfessions of a Record Producer by Moses Avalon)” på den här sajten

Så kontentan av det hela är att, visst spar du pengar genom att köpa skivor på itunes men det löser inte problemet att artister blir överkörda (jag ville inte säga rövknullade) av skivbolagen. (Hoppsan… skrev det visst ändå…) Visst. saker kostar pengar och alla ska ha sin del, men ändå..Jag fortsätter inte in på den här linjen för alla som har tre hjärnceller vet att nåt är ruttet i staten skivbolag.

En annan blogg jag bläddrade förbi sade att det bästa alternativet just nu för både lyssnare och skapare av musik är att ladda ner skivor där man kan hitta dem gratis. Och sedan i sin tur skicka pengar till artisten själv. Ska bara klura ut hur man gör det. För allvarligt… Om du ändå ska betala en hundring för en skiva på itunes och artisten får om hen har tur kanske se en krona av det så innebär det att om du skickar artisten en hundring får hon betalt för hundra skivor. Eller så kan man se på det som att hen får betalt vad hen ska för den skivan och en till som nån annan köpt. Jag vet inte riktigt om mitt resonemang håller. Det är ändå bara tankar.

Följ min blogg med bloglovin

Allmosor till de väldiga

Regeringen har beslutat sig för att ge en massa stålar till Facebook för att bygga serverhallar i Luleå. Hundra miljoner svenska riksdaler. Såg det idag i DN. Facebook säger att de hade byggt sina hus i Luleå ändå, så man kan ju undra hur regeringen nu kan tycka det här är en bra idé. Det känns lite grann som att ge bidrag till Joakim von Anka.

Eller som en unge som bjuder på godis för att den populära ungen ska vara kompis med den. Fast att den populära ungen ändå hade lekt, utan godis.

Det kommer skapa en massa jobb, säger näringsministern. Javisst. Byggjobb. 300 stycken. Det är bra för Luleå. När man sen byggt de tre serverhallarna är det säkerligen de 300 som får jobba kvar som servertekniker. Eller inte.

Fridolin har lite synpunkter på bidraget. Ge pengar till järnvägen istället. Efter hur tågen brukar gå på vintern så kan jag hålla med honom. Man minns ju hur det var i vintras när det helt plötsligt skulle fixas och repareras och åtgärdas med hela järnvägssystemet efter att folk och främst riksdagsmän suttit fast i ett kallt tåg i flera timmar och missat möten och allt. Men sen hörde man inte så mycket mer när våren kom. Man får ju lite på att de gjort sitt jobb. Det skrivs ju inte så mycket när folk gör det de ska. Men ändå. Det finns plats för förbättring. Både i järnvägen och andra ställen i Sverige. Ställen där hundra miljoner kronor (100 000 000) kan göra mer nytta än att ge dem till ett av de rikaste företagen i världen.

Facebook är värt omkring 630 miljarder kronor. (630 000 000 000) Man kan ju i sin enfald tycka att om man har ett företag som är värt så mycket så kan man ju faktiskt själv betala för sitt husbygge.

Det var inte många dagar sen det var hysteri om nån som sökte bidrag trots hög inkomst. Jag undrar om Facebook kommer lynchas och tvingas be om ursäkt för att de sökte bidrag de med.

Följ min blogg med bloglovin

Jag försäkrar dig. Jag är något irriterad.

Jag har precis talat med min bank/försäkringsbolag om att avsluta mina försäkringar där eftersom vi tecknat nya hos ett annat försäkringsbolag vi föredrar.

Döm om min förvåning när en dryg tant som efter hennes tonfall anser sig veta mycket bättre än mig upplyser mig om att jag inte kan avsluta mina försäkringar. VA? Är inte jag i kontroll över mina försäkringar? Nej. Jag skulle ju ha tänkt på att den trettonde denna månaden så startade en ny cykel och därför är det omöjligt att avsluta försäkringar förrän i slutet av oktober.

Då frågade jag om detta telefonsamtal där jag uttryckligen önskar att få mina försäkringar avslutade kan göra så att jag slipper ringa tillbaka om några månader för att avsluta dem. Att hon med sitt pekfingers hjälp kan kryssa i en liten ruta som säger att de här försäkringarna ska inte förnyas. Icke sa Nicke… Jag ska tålmodigt vänta till den sjätte oktober för att tidigast kunna ringa in då och avsluta mina försäkringar. Så nu har jag dubbel försäkring på bilen. Onödigt. Dessutom så pröjsar jag för att skydda en lägenhet vi inte bor i längre. (Sorry Dennis och Nathalie. Den täcker inte er. Jag frågade.) Ännu onödigare.

Jag har fått för mig att om man hittar en annan försäkring så ringer man och avslutar den man har när den nya börjar gälla. Har man mer tid kvar på den gamla så får man pengar tillbaka kanske. Är det inte så det funkar? Nej. Så är det inte. Inte hos nån. Jag har alltså levt lite grann i en låtsasvärld…

Men jag tycker ändå att det är ruttet att man inte kan säga till en gång att: Nej. Jag vill inte mer. Tac så mycket för denna tiden. Svaret borde vara: ”Okej. Tack. Då gör vi så att när din försäkringstid löper ut så avslutar vi försäkringen.” Är det så jävla svårt? I stället får man: ”Du får hålla koll på ditt autogiro och höra av dig tidigast tjugofem dagar innan försäkringen löper ut. Skulle du råka glömma det av någon anledning så sitter du fast i våra klor i ett år till FUCKER!!!” Okej. Jag gick lite överstyr där på slutet men jag är lite irriterad nu. Jag har satt ett alarm i min telefon med en påminnelse. Jag bara hatar att jag får kasta pengar i sjön för att jag var några dagar försent med att ringa till banken. Vem kan säga på rak arm när deras försäkringscykel börjar och slutar ändå?

Följ min blogg med bloglovin

Frustration.

Ett spel utan nämnvärt avancerad grafik fick min dator att krascha. Såsom alla andra spel. Dells spel-laptop my ass. Jag förstår varför en laptop kanske inte klarar av den värsta supergrafiken utan att bli varm. Men att bli överhettad för ett strategispel från 2007 är väl att ta i?

Jag är trött på detta nu. Jag kommer istället påbörja projekt: Sälja av skit och bra saker jag inte använder. Allt för att kunna få ihop til´l en ny mac så fort som möjligt. Jag har sparat en del och fattas ca femtusen kronor. Jag har satt upp mig på ännu en söndagnatts övertid och funderar på om jag inte kan ringa chefen och höra om jag inte kan ta några timmar inatt också. Allt för stålar. Allt för att få en ny dator så fort som möjligt. Nu kommer jag sätta mig och spendera resten av förmiddagen med att lägga ut annonser på blocket och tradera.

Jag kan ju ändå inte spela mitt spel.

Jag avskyr autogiro.

Återigen har jag upptäckt hur otroligt slarvig jag kan vara. Återigen har jag blivit påmind varför företag gillar och jag INTE gillar autogiro. Jag betalade mina räkningar idag och upptäckte attthe Phonehouse har dragit 245 kr. Detta är något som hänt och jag inte hållit koll på så jag beslutade mig för att ringa dem och höra vad detta var för räkning. Det visar sig att när jag köpte min förrförra mobil där så aktiverade de en ny försäkring för den nya mobilen men frågade inte om jag skulle avaktivera den gamla försäkringen eller överföra den till den nya mobilen istället. Och jag mitt nöt har tydligen inte påpekat det då heller.

Den senaste försäkringen för min förra mobiltelefon var avaktiverad. Det minns jag att jag gjorde när jag köpte min iphone. Men att de då inte har upplyst mig om att jag har en gammal försäkring som legat och tickat sedan 2006. Den borde sagts upp 2008 när jag skaffade min nya mobil. TVÅ ÅR! 245 kr i månaden. Det är efter en hastig titt på miniräknaren 5880 kr rakt ut i sjön. Nästan sex papp för en mobil som försvunnit i någon låda någonstans. Det gör mig så arg på mig själv. Och på Phonehouse som låtit bli att fråga om de ska avsluta saker från 2006 när jag ber dem avsluta allt som har att göra med min senaste mobil. Nej jag bad inte om det uttryckligen men vad fan… Lite vett och fair play får man väl ändå ha. Nu är det inte mycket att göra åt.

Jag är extremt motvillig till autogiro. Jag tar hellre de extra minuterna runt den tjugofemte att betala mina räkningar och ha möjlighet att reflektera vart pengarna går än att låta dem susa bort i ettor och nollor utan att jag har direkt koll om jag inte vill logga in och bläddra i flikar på internetbanken.

Nu ska jag vara butter ett tag. Jag kommer skaka på huvudet och tänka på vad jag kunde använt 5880 kronor till idag. Bröllop? Semester? Ny dator? Trisslotter. Suck.