Igång! Denna gången håller det…

Det har blivit lite mycket av det goda de senare åren. Kläderna i garderoben har legat och krympt… Nej det är en lögn. Det är jag som blivit lite för omfångsrik. Jag gör en nysatsning på att trimma mig lite. 

Det är gott med godsaker. Det är skönt att ta det lugnt. Visst har jag varit ute i skogen och rört på mig. Men det har mest rört sig om promenader. Det har hänt att man har med sig godsaker på skogspromenaden. Jag tränade en del efter min knäoperation, men det var mest för att träna upp styrka och stabilitet i mitt knä för att klara av både Sverigeresan och USA-resan.

Som sagt… Lite för mycket av livets goda lite för länge har gjort att jag nu väger en gnutta över de 100. En sak som också kan hjälpa knäna är att de inte behöver bära så mycket. Så jag har skaffat mig ett kort till friskis & svettis och har igår gått mitt första pass i Indoor Walking. Att boka upp mig på träningspass som går raka vägen in i min kalender, som dessutom påminner mig en timme innan, gör kanske att detta blir mer ihållande. Jag vill bli av med överflödet. Jag vill få bättre kondition. Jag vill kunna ta på mig några av de kläder som jag gillar som numera ligger i garderoben och inte är till nytta.

Det var kul med Indoor Walking. Man kom igång och svettades ordentligt och kände sig riktigt frisk efteråt. Precis som utlovat enligt namnet på stället. Jag hade aldrig kommit upp i sådan svett själv. Hur deppig musik jag än hade haft. Hade jag tränat själv hade latmasken viskat förförande långt tidigare. ”Nu har du varit duktig. Nu får du gå hem. En kvart räcker. Man ska börja lugnt.”

Lite sliten, mycket svettig. Mycket nöjd med passet. Det blir ett nytt pass på fredag. Då ska jag prova spinning. Då får vi se hur det är. Jag har aldrig provat det förr.

Tillbaka i bekanta marker

Jag är tillbaka från det stora landet i väst och har nog återställt min inre klocka nu efter tre dagar. Det är skönt att vara hemma. Jag har kommit igång i skolan. Man ligger ju lite efter…

Det var rakt in i nästa kurs och dessutom avsluta den förra. Det var ju inte semester man var på. Jag har en hemtenta att skriva och jag gjorde ena halvan av den idag. Jag gör andra halvan imorgon. Det får ta den tid det tar. (Så länge det inte tar längre tid än morgondagen vill säga.)

Det har varit skönt att komma in i gamla rutiner. Vara på känd mark. Det är kul att upptäcka nytt, men ibland behöver man lugnet i att veta var man är hela tiden. Idag tog vi en paus i vårt pluggande och begav oss med hundar ut i skogen. Vi hade en extra idag.

Hatten och skjortan från Flaggstaff gjorde sig rättvisa i svenska skogar med. I ett lätt fuktigt Bockeboda tog vi en lätt promenad på 5 km. Och vad härligt det var. Det gamla talesättet ”borta bra men hemma bäst” är så sant som det var sagt. Jag har sett storslagen natur och nya vidder. Men att se ett bekant gammalt gärde och en spenslig björk känns så tryggt på något sätt.

Och den färgsprakande hösten har kommit. Det är fortfarande mest grönt, men man hittar överallt de gyllene och de brandgula löven som gett upp för i år och som nu pryder marken där vi traskar fram. Det är en härlig krispighet i luften trots att det duggar. Jag och frun går och pratar om allt. Hundarna springer runt omkring och nosar och hoppar i vattenpölar. Livet är gött.

Det är skönt att vara hemma.

SparaSpara

Jag är stamgäst

Enligt en artikel i LAND så blir människor som spenderar tid i naturen bättre människor än de som inte gör det. Nu vet jag inte exakt vad den vetenskapliga rapporten som artikeln bygger på säger exakt. Och jag vill inte sitta här och hävda att jag är en bättre människa än någon annan på grund av mina besök i skog och mark. Men jag tror ändå det ligger någonting i det. 

Det är så lätt att bli fångad i vardagens virrvarr av stress och måsten. Allt ska hinnas med och då är det ju för jävligt om ens kassakö är långsam för att den där tanten bara håller på och bläddrar med sina kuponger. Att bussen är sen blir lätt en personlig förolämpning. Man hamnar i en väldigt jagcentrerad vardagsorkan där det gäller att armbåga sig fram och springa genom dagen så det susar i öronen.

Det är svårt att hitta tiden att ta sig ut i naturen kan man tro. Men vi är rätt så förunnade här i Sverige och det tar oftast inte lång tid att ta sig från punkt A (soffan) till punkt B (en stubbe i skogen ), eller för den delen punkt C (en parkbänk). Det handlar inte om meditation. Det handlar inte om att hitta sig själv. Det handlar om att komma ut lite och bara höra vinden prassla i lövverken. Fågelsång och ens egna hjärtslag. Se lite grönska som är där för att det slog rot och började växa där. (Visst kan skogar och parker vara minutiöst planerande men ni förstår vad jag menar.)

Att sitta i en skog och fika på medhavda mackor och en kåsa med kaffe kan vara bra mycket sundare än det där zumbapasset du går till men som du egentligen känner inte är din grej. Nu är zumba säkert jättekul det med. Men ibland är det bättre att göra absolut ingenting på rätt plats.

 

leona-konst-skog

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är extra kul att vara ute i skogen nu. Eftersom jag för närvarande läser ekologi så börjar mina ögon öppnas för mer och mer och saker faller på plats. Det man tidigare ”typ visste”, att allt hänger ihop på något sätt… Jag börjar så smått förstå hur. Och när man sitter i skogen, på en bänk, och sörplar kaffe medan Sally tigger de sista bitarna kex så känns det skönt. Och Leona och jag pratar om livet och allt där omkring. Och man ser en liten groda hoppa från en sten. Då är det gott. När naturen runt om en är en del av hela upplevelsen, livet. Precis som tvkvällar och jobb och familjemiddagar och gräsklippningen också är en del av livet. Och man själv är en del i ett allt som vi alla delar. Då blir det inte så jagcentrerat. Det kan kvitta.

Jo. Artikeln har nog en poäng. Man blir en, kanske inte bättre, men i alla fall lite lyckligare människa om man tar sig ut i naturen lite oftare.

Jag kom in

I vintras fann jag en utbildning jag gärna ville gå. I tisdags kom det otroligt önskade svaret.

Jag satt på jobbet med en kollega och pratade. Jag och Leona hade beslutat oss för att flytta och jag hade inlett ”den stora jobbsökarjakten” och frekventerade arbetsförmedlingen, blocket jobb och Indeed. Jag nämnde kort att plugga visst var ett alternativ men jag hade nått den ålder där det måste vara helt rätt utbildning. Annars får det vara.

”Vad finns det i Kristianstad då?” frågade han. Med hopplöshet gick jag in på Kristianstad Högskolas sajt och ramlade in på ett av deras program och började läsa högt. Det slog mig ganska snart att det programmet var precis vad jag letade efter. Det sade klick. Och det var inte bara vänster musknapp… Jag skulle bli landskapsvetare.

Först fick jag vänta innan det gick att ansöka. Sedan, som jag nämnde i det förra inlägget var det en oerhörd väntan på svar.

I tisdags. Elva minuter över elva såg jag på antagning.se att jag var antagen till utbildningen. Lycka! Den sista knuten som skulle lösas innan allt föll på plats i vår nya livssituation. Nu har jag tre år av studier framför mig. Jag ska bli en skolepåg!

Högskolan ligger 20 minuter bort med buss. En halvtimme på cykel. Det kunde inte bli bättre. Och dessutom har jag fått ta ut lite extra semester så jag har bara tio skiften kvar på jobb innan det är dags. Det går snabbt nu. Det är man inte van vid.

Hejdå huset. Tack för allt.

I början av året lade vi ut vårt hus till försäljning. Det blev rätt så kvickt sålt. Sen tickade tiden på. Långsamt, långsamt.

De senaste veckorna har det varit upp och ner i tidsuppfattningen. Dagar har gått jättefort och andra dagar har dragits ut i oändlighet och man har ändå inte fått mycket gjort. Det har inte känts så i alla fall. Packning. Mer packning. En vända på tippen. En till. En tredje. Flytten. Packa upp. En vända till på tippen. Och så vidare…

Denna veckan har mest städning stått i fokus. I måndags trodde vi aldrig att vi skulle få rent hus i tid. Men ändå körde vi ifrån Kvidinge nöjda och trötta i torsdags strax efter lunch.

Idag skrev vi på de sista papperna. Huset är inte vårt längre.

Jag trodde att jag skulle känna mer än vad jag gjorde när vi låste dörren för sista gången. Jag försökte locka fram en liten sorgekänsla men ärligt talat så har vi varit klara med huset de senaste månaderna. Det har varit en naturlig process. Visst köpte vi huset med tanken att vi där skulle bli gamla tillsammans. Att vi där hade hittat hem. Och det var vårt hem. Det är det inte längre.

Livet går. Drömmar byts ut. Omformas. Byter kostym. Växer och krymper.

Inte en tår trillade från min kind som jag trodde det skulle göra. Men nu ikväll när vi sitter i flyttröran vi så smått börjat få ordning på så känner jag som om jag hittat hem. Igen…

Efter regn kommer lugn

Det har regnat hela dagen och jag har hunnit med en hel del ärenden och måsten. Den lilla nederbörden som kom idag får inte räknas som ett hinder. Men strax efter lunch slutade det. Då tog jag hunden och gick.

Det är rätt så lätt att hamna i tänket att man ska få en massa saker gjort när man har mycket på tapeten. Det är jobb som ska jobbas. Det ska handlas, lagas mat. Maten ska ätas och emellan allt det har man vad som ibland känns som tusen och åter tusen saker som ska kommas ihåg varje vecka.

Nu kanske det låter som om jag tycker att man ska strunta i merparten av dessa. Alls icke. Det är tänket som ska korrigeras.

Det är skillnad mellan att tänka att man ska få saker gjorda och att göra saker. I det första exemplet springer du mentalt framför dig själv och drar i dig för att skynda dig. Få saken gjord så du kan få nästa sak gjord. Sen nästa. Sen nästa. Sen då?

När man gör saker, gör man saker. När man sedan gjort vad man ska. Då gör man andra saker. Det är ett avsevärt lugn som tränas fram. Man är där man är.

En av de viktigaste sakerna man kan träna på är vad man kan kalla Nu-muskeln. Sträck på Nu-muskeln då och då. Det finns en gammal kliché om att man ska stanna upp och lukta på blommorna. Det ligger så mycket sanning i det slitna gamla säget. Var du än är, vad du än håller på med. Bara träna dig på att vara helt och hållet i det ögonblicket i några sekunder. Det är så själen får tid att ta ett djupt andetag. På vägen hem från jobbet. Stanna. Bara en sekund. Se hur hängbjörkens grenar leker i brisen. När du handlar. Stanna. Bara en sekund. Märk hur vackert uppradade saftflaskorna står på hyllan. Smaka, verkligen smaka, på den där första munnen kaffe på morgonen. Låt den inte bli rutin.

När din hund nosar i en grästuva. Nosa du på något annat. Luta dig fram och känn doften av en nyponros efter regnet. Sträck på Nu-muskeln. Var i ögonblicket. Bara en sekund. Sen får du susa vidare igen.

Hela härligheten

Jag älskar att gå på skogspromenader. Det är något jag gör oftare nu när vi har hund. Det är något speciellt som händer i en.

Det finns få saker som är mer rogivande än en vacker skog. Speciellt i bra väder och utom hörhåll från trafik och stadsbrus. Att bara höra fågelsång och vinden genom trädkronorna är medicin för själen. Som om bekymmer bara rinner av en. Och när man går där med Sally och hon stannar upp för att nosa på något särdeles intressant så stannar jag också upp. Tar ett djupt andetag och blickar upp mot trädkronorna och man känner nästan att man blir en del av alltet. Av träden, vinden, ljuset och marken. Det känns heligt.

tingvallavinter

 

Sen rycker det i kopplet. Sally har tappat intresset för det som för ett ögonblick sedan var så intressant och hon har inte tålamod för en husse som bara står och glor upp i skyn. Hon rycker mig tillbaka till nuet. När man umgås med en hund är det svårt att inte befinna sig i ett kontinuerligt nu. Man lär sig att just då bara vara där och då. Inte imorgon, inte igår… Bara… Nu. Hundar är ren mindfullness i päls.

sallyisnön

I trädgården

Idag har vi varit välsignade med gott väder och därför har vi spenderat dagen utomhus. Det har blivit en hel del gjort.

Vi sådde gräslök och fänkål i vår kryddlåda. Det är en gammal sandlåda som blev tömd och istället fylld med jord som nu huserar en del växter som är bra att ha strax utanför köksdörren. Fler ska det bli. De ska bara stå i drivhus ett litet tag först innan de kommer ut i det fria.

kryddlåda

 

Det har även byggts en spaljé som det ska växa bönor, ärtor och haricot verts på. Det, och  så skärmar den av mellan de två delarna i trädgårdslandet. Grönsaker på ena sidan. Frukt och bär på andra.

spaljé

 

Det har också fixats över tvåhundra ligusterskott som vi har jordslått. Med mycket vatten och lite tur kan vi förmodligen sätta häck på framsidan av tomten till hösten. Det är skönt när man kan ordna till en häck runt huset till den underbara summan av inga kr…

ligusterskott

Annars har det kommit morötter och majs i jorden idag. Det har också varit en dag när min mor, far och syster samt min nevö varit här och fikat och haft det gött och hjälpt till. Och efter alla åkt hem och jag och Leona ordnat med lite till i trädgården kom grillen igång. Korv och bröd och potatisklyftor och så ett glas vin och klarblå himmel och utsikt över söderåsen. Och med vetskapen om att man gjort gott den här dagen. Få känslor klår det.

majs

Vi blev inte knäckta

Garderoben däremot blev lite vingabruten. Såpass mycket att den inte gick att sälja.

När vi flyttade in så stod det i sovrummet en bjässe till garderob som vi gladeligen köpte av de förra hyresgästerna. De var lika glada för de slapp montera ner den. Nu när vi snart ska flytta bestämde vi oss för att bli av med kolossen. Sälja den på blocket för en billig peng helt enkelt. Men eftersom klädskåpet är större än alla dörrar och fönster i lägenheten var den ju tvungen att säljas i nedmonterat skick.

Jag tog foto på garderoben och sedan började vi så försiktigt att montera isär den. Alla skruvar, pluppar och dippedutter sparade vi noggrant i en påse. Tills det sade knak…

Helt plötsligt såg vi att hur försiktiga vi än varit var inte garderoben byggd för att monteras ner lika lätt som den sattes ihop en gång. Resten av garderoben slets ner. Det var liksom lite förlösande att inte behöva vara så jävla försiktig. Det knäcktes och bändes och bröts. Och i morgon blir det en tur till tippen istället. Då passar vi på att slänga en massa annat också. Rätt skönt.

It was a very good year

Som Sinatra sjöng en gång… Precis som så många andra känner jag för att sammanfatta eller i alla fall reflektera över mitt 2012.

Jag vet bara inte hur jag ska lägga upp det. Tre stora saker har hänt i år. Jag gifte mig. Jag och min fru köpte oss ett hus. Och jag ska bli morbror. Det är häftigt. Det känns som om det är det som har dominerat hela året och det har varit ett riktigt bra år. Men det hände andra saker också…

Jag gick hos en coach för att jag hade lite ångest inför framtiden. Jag lärde mig tänka annorlunda och blev en lugnare och bättre Kent.

Jag skaffade egen domän till min blogg och har också nu i slutet av året startat en podcast som jag har haft lust att göra länge.

Jag har med min fru gått på ett flertal konserter. First Aid Kit, Laleh, Bo Kaspers orkester, Efterklang, Timbuktu, Winnerbäck, Laleh en gång till… Om man ska välja någon eller några av dem som stod ut så kan jag säga att First Aid Kit rörde mig till tårar och Efterklang gjorde mig euforisk. Det var ett bra konsertår.

Det var också året jag kom igång med mitt skrivande och sedan tyvärr tappade det igen. Jag har i skrivande stund inte skrivit på något annat än bloggen på vad känns som evigheter. Ett av mina nyårslöften är att 2013 ska bli ett skrivande år. Det ska också bli ett husligt år, ett kärleksfullt år och ett växande år. Det är bara magen som klyschigt nog lovas mindre…

2012 var också ett sökande år. Ett sökande efter något större eller djupare, i alla fall på ett andligt plan. Eller… Jag vet inte om det är rätt ord. Jag var inte på jakt efter religion. Inte efter en gudomlig uppenbarelse. Men det var något slags sökande efter mening och själ. Och sammanhang. Eller sökandet efter en fråga. Det forskades i olika traditioner och lästes en massa böcker och det funderades och mediterades en hel del. Till sist snubblade jag över boken ”Wabi Sabi” av Agneta Nyholm Winqvist och hittade någon form av tillfredsställande budskap och insikt.

Jag har upplevt stor lycka, stor glädje och ett lugn i år. Nästa år börjar imorgon.

Nyår är min favorithögtid. Om det nu kan kallas högtid… För mig är det det. Jag får alltid en fantastisk känsla vid tolvslaget som nästan är obeskrivlig. Det är som om hela nästa år ligger öppet framför mig och det är fullt med möjligheter för mig att upptäcka. Det är en känsla av frihet, av upprymdhet och renhet. Jag älskar nyår.

Gott nytt år på er. Må 2013 bli vad ni önskar att det ska bli.