Den korta storyn… eller…

I början av november, det som många kallar NaNo WriMo, skrev jag att jag i slutet av månaden skulle presentera en kort story istället för att ge mig i kast med det stora åtagande som NaNo är. Så blir det inte. Men nästan…

I mitten av tentapluggandet drabbade inspirationen mig. Jag fick en idé till en sci fi-story. Jag har länge haft lust att skriva sci fi men inte hittat rätt grej. Återigen föll bitar på plats. Brottstycken av gamla rollspelsscenarion, EVE-onlinekaraktärer, anteckningar från andra storys som kunde omplaceras i en annan genre… Allt föll på plats och jag visste vad jag skulle göra. Jag ska (i sinom tid) skriva om Astrid. Storyn har än så länge arbetsnamnet Gemini Beta.

Så istället för att presentera en story i sin helhet, så lägger jag upp en liten bit av det jag skrivit hittills. Ta i beaktning att allt som följer efter detta stycke är ett pågående arbete och långt ifrån en färdig produkt.


 

Det hade tagit nästan två dygn att nå koordinaterna. Två dygn i mörker. Det var som om det inte fanns stjärnor i den här riktningen. Nu hade dock autopilotens lugna röst upplyst Astrid att destinationen var nådd. Hon reste sig från sin slaf och gick ut till den lilla cockpiten. Mörker. Hon svor och tvivlade på äktheten i infon hon köpt. Med ett trött stön sjönk hon ner i stolen och lade fötterna på kontrollpanelen. Hon kopplade in sig och tände de främre strålkastarna. Skeppet fortsatte försiktigt framåt. Hennes lilla skepp lydde hennes vilja. Visst var det en jävla skrothög, men den var hennes och den gjorde vad den skulle.

Rymden var förbannat tom. Vanligtvis rörde hon sig mest i välbekanta asteroidbälten i de innersta systemen i Kheosektorn. Men det var för många andra småföretagare och corphundar som hade börjat häcka där. Det hade blivit dålig stämning. Och givetvis, med ökad trafik steg priserna på bryggorna mellan systemen. Var du inte redan medlem eller anställd av en stor Corp så var du i stort sett körd. Genom gamla kontakter hade hon fått reda på att det eventuellt skulle finnas spår av en död planet i utkanten av ett relativt i övrigt frekventerat system. Hon ville inte utnyttja sitt namn. Hon ville inte komma i kontakt med gamla ”vänner”. Men hon ville inte slita dag ut och dag in i samma asteroidbälten som var och varannan dönick med ett skepp och en gruvdrivare heller.

 

Hon hade sökt upp Leodom. En smugglare och tjuv, och det var det mest smickrande man kunde säga om honom. Han satt i en källarvåning i en av CENTRAcorps stationer. Dessa bjässar som ligger i omloppsbana runt gasjättar. Rymdstationer som ser ut som trissor designade av någon utan ett begrepp om balans och dynamik. CENTRA var en corp som i stort sett styrde Kheosektorn i Civilisationen. Byråkratisk och stel, men de betalade åtminstone för mineralerna. Astrid hade nästan alltid haft mat på bordet. Oftast bestod denna ”mat” av någon form av smaklös näringspuré eller i värsta fall torrfoder. Okej. Ibland hade hon inte mat på bordet. Men hon hade alltid sprit i alla fall.

Lokalen som Leodom satt i var ett enkelt hak som i en snabb procedur kunde maskeras som ett lager om inspektörer skulle närma sig. Han satt i ena hörnet, såklart, klädd i en standard brun arbetsoverall, och drack ur en påse. Spriten här var destillerad på återbrukade spillvätskor från stationen. Astrid skulle aldrig röra det pisset. Hon passade inte in i baren. De som satt här var alla klädda i slitna arbetarkläder. Hon var klädd i svarta cargobyxor och en pilotjacka med korta ärmar. Hennes tatueringar längs de starka underarmarna var av en design som skvallrade att hon antingen kom långt därifrån, eller i alla fall var välberest. Hennes blonda hår var snaggat på sidorna och kort och bångstyrigt uppe på. Hon blev utstirrad. Bartendern tittade ogillande på henne. Hon var en risk. Man såg hur han funderade på bortförklaringar till hennes närvaro om inspektion skulle inträffa.

”Leodom… Det var ett tag sen.” Hon ställde sig framför honom.

Han tittade upp och sedan återvände hans blick till hans slangförsedda påse som låg på bordet.

”Hälsar man inte på gamla vänner?” frågade hon och satte sig mittemot honom.

Han skrattade utan antydan till att vara underhållen.

”Vänner betalar väl sina skulder till varandra? Jag gick ordentligt back sist vi råkades. Du är skyldig mig Astro.”

”Det namnet har du inte rätt att kalla mig. Jag höll mitt löfte. Att saker gick åt helvete när jag väl levererat är utanför mitt ansvar. Det vet du. Hade du…”

Hon avbröts av en blick. Hans ena öga var cybernetiskt. Det såg ut att ha varit en tafflig teknourg som utfört proceduren. Det hade läkt illa och han var mer skelögd nu än sist hon sett honom.

”Fan Leodom. Det fanns inget jag kunde göra. Hade jag stannat när jag väl insett att skiten träffat fläkten så hade vi båda åkt. Du hade gjort precis samma sak i den situationen. Kom inte och säg annat.”


 

Det var lite grann av början på min nya story. Givetvis så ska min inspiration vara spretig och det börjar redan dyka upp glimtar till vad som kan vara en uppföljare till Det gyllene skrinet också. Såklart. Varför skulle det vara lätt?

Näe… No Wri mo.

Imorgon är det den första november och därmed startskottet för årets NaNoWriMo. National Novel Writing Month. Uppdraget är att skriva en roman på en månad. Jag gjorde det för två år sedan.

Uppdraget är tydligt. Skriv en roman på minst 50000 ord under november månad. Skriv varje dag. Det är 1667 ord om dagen. I trettio dagar. Det finns inte tid för att dröja vid formuleringar eller ordval. Bara skriv.

Det blir ju ett utkast som man kan bygga vidare på sen. För två år sedan så var jag med i NaNoWriMo och klarade det. Jag skrev det första utkastet till ‘Det Gyllene Skrinet’ som jag sedan fortsatte fnula på. Idag ligger det manuset i inkorgen hos flera svenska bokförlag. (Och jag har fått ett ‘tack men nej tack’ från fyra redan.)

Detta innebär att jag i år inte har något att skriva på. Förutom skolarbetet. Och det är därför jag inte heller känner att jag har tid eller energi att sjösätta ett sådant projekt. Jag har för mycket med skolan, och dessutom ett nyårslöfte att läsa 100 böcker i år. Tid jag skulle lägga på att skriva 1667 ord om dagen är tid borta från ord jag vill läsa.

Men prova på NaNoWriMo. Det är jättekul (och skitjobbigt och stressande och utmanande och fantastiskt) och communityt runt hela grejen är jättestöttande. Nästa år kanske.

Men jag vill ändå göra något. Så jag kommer sätta mig och skriva en kortare skönlitterär snutt som jag lägger upp här i slutet av november. Det blir en National Short Story Writing Month för mig. NaShStoWriMo. (Ligger inte lika bra i munnen…)

Krasch, förtvivlan, hopp

Igår kväll började min dator bete sig lite märkligt. Visst har den varit seg ett tag, men jag har ursäktat det med att den är cirka sju år gammal. Till sist ville den inte alls.

Jag skulle bara in och kolla min mail. Jag aktiverade datorn och tryckte å frimärksikonen. Inget händer. Jag försökte tvångsavsluta program som är igång, men inget ville tryckas på, aktiveras eller göra någonting överhuvudtaget. Jag drog till med lösningen att stänga av datorn på knappen, vänta en stund, och sedan sätta igång den igen.

Det gick inte heller. Uppstarten låste sig. Så efter lite tips från olika forum om vad man kan göra om ens mac börjat krångla så lyckades jag få reda på att min hårddisk är trasig. Och nej. Den går inte att laga. I morse när jag skulle göra ett nytt försök att starta klarade den inte ens det. från sval dator till väldigt varm dator på tre sekunder. Inte bra.

Jag tänkte på alla grejer jag har som rör mitt skolarbete. Alla bröllopsfoto. Alla andra foto. Mina väsenbilder och inte minst mitt bokmanus. Allt i en trasig hårddisk bortom all räddning.

Jag har en backuphårddisk som kontinuerligt backar upp mina filer. Jag kan rekommendera det. Backup är bra. Jag har bara lite ångest över vad exakt det är den kopierar, men jag hoppas att den kopierar allt. Jag fick i alla fall åka och införskaffa en ny dator. Det är inget att be för. Jag måste kunna studera och arbeta (och spela lite spel). Jag måste kunna skriva. Nu har jag i alla fall fixat en dator som är i i stort sett alla bemärkelser dubbelt så bra som min förra. Det är skönt.

Den håller i skrivande stund på att återskapa från senaste säkerhetskopian (klockan 04:20 igår, alltså nästan ett dygn innan kraschen). Jag är vid gott mod.

 

Tanklösa meningar

När jag skriver och inte tänker mig för så råkar mina meningar oftast bli jättelånga vilket leder till att de i värsta fall blir svårlästa och tröttsamma för en potentiell läsare att ta till sig. Det är ett problem. 

Flödesskrivande är oftast en bra sak som kan göra att kreativa idéer kommer ut på ett ocensurerat och överraskande sätt och är ett fantastiskt sätt att arbeta när man ska sätta igång med ett arbete. Problemet i slutändan är överskådligheten och städjobbet man står inför när man ska städa i sitt gytter av ord som man hällt ur sig under gud vet hur lång tid. Det finns säkert en myriad av fantastiska idéer och otroliga berättelser som jag helt enkelt inte tagit tag i på grund av att de är gömda i ett långt långt dokument av tanklöst producerad brödtext helt utan punkter eller komma. Jag har börjat tänka mer och mer på hur jag skriver och insett att långa meningar är något jag måste jobba med om jag inte vill hamna i ett slags limbo mellan talspråk och skriftspråk.

Puh. Vi lärde oss om läslighetsindex på en föreläsning idag. Även känt som LIX. Det utvecklades på 1960-talet av pedagogikforskaren Carl-Hugo Björnsson. Det är ett mått på hur lättläst en text är. Mellan 40 och 50 hamnar populärkultur, såsom tidningsartiklar och skönlitteratur. Under 30 är barnböcker och över 60 hamnar svår byråkratisvenska. Textblocket ovan får enligt lix.se värdet 50. Precis på gränsen till svår svenska. Jag vill ju att mina texter ska vara lättbegripliga och trevliga. Så jag ger ovanstående text en omstrukturering…

Flödesskrivande är oftast en bra sak. Det kan göra att kreativa idéer kommer ut ocensurerade. Överraskande, till och med. Det är ett fantastiskt sätt att arbeta i början av ett arbete. Problemet är överskådligheten. Redigeringen av flödesskrivning är inte heller lätt. Det finns säkert massor av fantastiska idéer och otroliga berättelser som jag inte tagit tag i. Detta på grund av att de är gömda inne i ett svårtytt dokument. Jag har börjat tänka mer på hur jag skriver. Jag vill inte hamna i ett mellanting mellan tal- och skrivspråk. Därför måste jag arbeta med min meningsbyggnad.

Nu är mitt LIX-värde nere på 27. Barnboksnivå… Hmm… Okej. Det är inte ett perfekt system. Men det visar ändå på att den undre texten är betydligt mer lättläst än den övre. Jag måste vara medveten hela tiden. Annars blir mina meningar ofta långa och snirkliga.

 

 

Jag skriver igen

Det är november och för många är detta en månad förknippad med mustascher. Jag däremot ägnar denna höstmånad åt NaNoWriMo. Orden flödar.

 

nanopostit

 

Den siste oktober hade jag en liten släng av panik. Jag hade bestämt mig för att åtaga mig uppgiften som NaNoWriMo innebär. Men jag hade inte en susning om vad jag skulle skriva. Jag mindes plötsligt en gammal idé jag hade för några år sedan och hur den inte blev något. Det var en sådan början som helt enkelt inte ledde till något. En litterär återvändsgränd. Men det fanns något där. Så jag vände och vred på det. Den första november satte jag mig och skrev en synopsis. Vanligtvis när jag gör det så dör intresset för storyn. Jag vet ju hur det kommer att sluta. Då är inte spänningen kvar. Men denna gången har det istället taggat mig till att låta det lilla fröet till en bok växa i mitt huvud.

Tricket är också att stänga av sin inre redaktör. Jag skriver på. Låter berättelsen ta sig framåt. Hoppar runt och skriver där jag känner för det. Rättar knappt några stavfel. Struntar i rätt formuleringar. Jag skriver en fantasystory och har textstycken som:

”Hans lår känder som om de var gjorda av sten när de kom frma till platsen somAelgyr hade avsett för en rast. Det var en ring av åtta stenar. De stod uppe på en liten mossklädd kulle. Had edet blåst hade platsen inte varit så bra men då i det vackra vädret var det en utmärkt plats att slappna av och beundra utsikten från vartifrån de kommit. Man kunde se skogen vid bergsfästet. Man kunde se floden och bron över den. Flottarna och timmret som flöt med strömmen. De rykande skorstenarna i Bjarkaveden.”

Allt sånt fixar jag sen. När november är slut. Eller om jag hinner till 50000 ord innan dess. Man lägger in sina antal ord på NaNoWriMos sajt varje dag och ser hur man ligger till. Det går bra. Det går förvånansvärt bra.

nanoprogress

Men det blir svårare och svårare. Till slut är det transportsträckorna kvar. Och om det inte räcker får man lägga till fler scener. Mer dialog. Göda storyn ännu mer. Skrivglädjen är tillbaka i alla fall. Jag avslutar med att lägga upp mitt omslag. Nu ska jag sätta mig och skriva lite till.

Gylleneskrinet

Inspektören

Inspektören hade väntat utanför dörren i en kvart. Han började tröttna och funderade på att lämna Florgatan 22 till sitt öde när dörren öppnades. En lång kvinna i mörkt hår, kort, men ändå uppsatt i en hästsvans tittade överraskat ner på honom. Hon log när hon mötte hans blick.

”Nämen hej! Kommer du på besök? Vad trevligt. Kom in vetja.”
Inspektören nickade så artigt han kunde efter en kvarts stirrande på den röda ytterdörren och gick in.

”Klara!” ropade kvinnan. ”Vi har besök.”

De hade gått in i en mindre hall. Längs den ena väggen fanns en dörr och längs den andra en trappa. I bortre änden på kortsidan fanns ytterligare en dörr. Huset på Florgatan 22 var ett mindre lägenhetshus med fyra lägenheter. Inspektören hade en hel del jobb framför sig kände han. Den första dörren öppnades och en något rundare kvinna med långt vackert lockigt rött hår tittade ut. Hon log hon med.
”Vad trevligt Siri. Han är så välkommen.”
Inspektören nickade åt henne och gick in i lägenheten.

Lägenheten var full med böcker och konst och stora växter. Gardinerna var i så många olika färger att Inspektören blev lite yr. På golvet låg fluffiga varma mattor och de två sofforna i vardagsrummet var överbelamrade med kuddar och filtar. Det var en härlig röra. I ett hörn stod ett staffli och väggarna var tapetserade med tidningspapper där för all färg som skvätt ut. Köket var dock extremt åt andra hållet. Oerhört stramt och rent. Mycket tomma ytor. Saker sorterade i storleksordning. Det var inte en pinal som var ställd på en plats där den inte skulle vara.

”Vill du ha lite vatten?” frågade Klara som stod i köket. Hon var klädd i en svart badrock och på fötterna hade hon tjocka stickade strumpor.
Ja tack. Gärna.” svarade Inspektören.
Hon ställde fram vatten till honom och återvände sen bakom köksdisken för att hälla upp kaffe i en överdimensionerad kopp till sig själv. Siri stod kvar i dörröppningen.
”Ja. Jag sticker till jobbet då. Så kommer jag iväg i tid och så.”
Klara stängde skåpsluckan hon precis börjat öppna. Inspektören hade sett hur kopparna där inne stått prydligt i rad. Störst först och minst sist.
”Du ska inte stanna på en kopp. Nu när vi har besök.” Hon tittade på Inspektören som satt på en köksstol och iakttog dem.
”Nej. Jag har lite mycket att göra så jag tänkte att ju fortare jag kommer igång så… Och vi har kaffe på jobbet så… Ja.”

”Okej.” svarade Klara. ”Vi ses sen då.”
”Det gör vi. Puss.” sa Siri och stängde dörren och gick.
”Puss.” svarade Klara när hon satte sig vid bordet mitt emot Inspektören.

När hon började dricka ur den ångande koppen med motiv av stora svarta fåglar började Inspektören dricka av sitt vatten. De satt tysta ett tag och tittade ut genom köksfönstret ut i den lilla gemensamma trädgården som hörde till huset. Fåglar satt i trädet och åt ur några talgbollar. Klara suckade då och då. Sedan ryckte hon till och sträckte på sig och log mot honom.

”Så vad ska vi hitta på idag? Vad tycker du?”
Gör bara vad du brukar göra och låtsas inte om mig. Jag är här för att inspektera. Inte delta. Men tack för vattnet.
”Jag kan ju fortsätta måla på mina tavlor och så kan du titta på. Det låter väl bra?”
Alldeles utmärkt. Jag sätter mig i er soffa om jag får.
Klara reste sig och satte sin tomma kopp mitt på diskbänken. Den såg verkligen malplacerad ut där den bröt ordningen. Inspektören tyckte det kändes lite trist att en kaffekopp inte såg ut att höra hemma i ett kök.
”Jag flyttar den innan Siri kommer hem. Ingen fara.” sade hon mest till sig själv än till hennes sällskap.

Inspektören gick bort och satte sig tillrätta i soffan. Den var oerhört bekväm och han kunde inte låta bli att undslippa ett litet ljud av välbehag när han rättade till en av filtarna. Klara tog av sig badrocken och klädde sig i en t-shirt med ett motiv från ett rockband på 1980-talet och ett par väldigt färgsprakande snickarbyxor. De hade nog varit endast blå en gång i tiden men kladdats ner av diverse färger och annat som Inspektören inte kunde identifiera. Hon satte upp en duk på staffliet och började hänsynslöst attackera den med pensel och färg. Sakta växte det fram ett tydligare och tydligare ansikte. Det gick upp för Inspektören efter en timme att det med största sannolikhet var ett självporträtt. Han blev lite ledsen av att se att det inte var ett särskilt smickrande sådant.

Hon blev avbruten i sitt målande och Inspektören ryckte samtidigt till av att telefonen ringde. Klara torkade sina händer och svarade efter ett tag. Hon gick ut i köket och spolade vatten i ett glas samtidigt som hon pratade så Inspektören hörde inte vad det handlade om. Men när hon kom tillbaka med sitt vattenglas liknade hon sitt självporträtt mer än hon gjort innan.
”Det var Siri. Hon var tvungen att jobba över igen tydligen. Jävla skit. Jag fattar inte. Jag fattar verkligen inte. Tror du hon kan ha hittat nån annan?”
Inspektören sade ingenting. Hon satte sig i soffan bredvid honom.

”Jag tror inte hon har hittat nån annan. Inte egentligen. Men hon är inte hemma så mycket längre. Och när hon är hemma så städar hon mest. Eller säger åt mig att städa mina grejer.” Hon gjorde en gest mot det tragiska ansiktet på duken. ”Vi pratar knappt längre. Det är som om vi låtsas att vi har det bra men att vi båda vet att vi låtsas och ingen vill erkänna det för den andre för då rasar allt. Jag tror… Jag VET att vi älskar varandra fortfarande. Men det känns inte så just nu bara. Vi har inte ens sex längre… Men sånt vill inte du höra på. Förlåt. Jag vill inte börda dig med mina bekymmer. ”
”Det är ingen fara. Det är därför jag är här till viss del. Mitt jobb är att inspektera. Inte att döma.”

Hon strök honom över kinden och reste sig igen. Han kunde se hur hon ville gråta men höll tillbaka. Hon ställde sig och fortsatte måla. Hennes arbete blev ännu mer frenetiskt och till slut gick duken sönder och orsakade en djup skåra rakt över hennes porträtt. Duken böjdes så de två halvorna av ansiktet blev förvridna till en nidbild av henne. Som om hon hånlog mot sig själv från en trasig spegel på lustiga huset. Hon rasade ihop på golvet och grät. Inspektören satt kvar och visste inte vad han skulle göra. Efter en stund reste hon sig och gick fram till soffan.
”Får jag ligga här hos dig?”
Det finns plats för två här.” sade Inspektören och tittade samtidigt på den andra soffan som såg minst lika bekväm ut.
Klara lade sig tillrätta bakom Inspektören och drog sina fingrar genom hans hår. Hon smekte hans kind och hans mage. Efter en stund sommnade de båda två.

De vaknade en halvtimme senadre och Inspektören gjorde sig redo för att gå. Klara följde honom till dörren.
”Hejdå. Det var trevligt med lite sällskap idag. Du är välkommen tillbaka när du vill.”
Tack. Det har varit trevligt. Lite intimt kanske. Det är inte så proffessionellt. Men jag kan utelämna det ur min rapport om du vill.
Hon svarade inte på frågan untan öppnade bara dörren åt honom och stängde den bakom honom när han kommit ut. Han befann sig återigen i den lilla hallen och såg att dörren han ursprungligen kommit in genom var stängd men dörren ut till trädgården stod på glänt så han begav sig dit. Ute på en stol satt en man i mössa och vantar och rökte pipa. Inspektören insåg att det var nog bäst at inspektera honom också och begav sig ut mot mannen.

”Nämen hej vännen.” skrockade mannen och ett moln av rök lämnade hans ansikte.
Hans näsa var röd och hans ansikte fårigt. Han var väldigt gammal. Han var klädd i en lång grå rock och tjocka byxor. Inspektören satte sig på en stol intill mannen. och tittade på samma träd som han och Klara tittat ut på för flera timmar sedan. Fåglarna var borta nu.
”Har du varit inne hos lebbarna idag?” frågade gubben.
Inspektören bara stirrade på honom.
”Förlåt. Så heter det inte längre har jag fått veta. Det är otrevligt. Jag ber om ursäkt. Det är ju ändå vänner till dig.”
Jag har inga relationer på sådant sätt. Jag inspekterar vad som sker.
”Det är ändå trevligt att de har varann. De två. Kärleken är inget lätt. Och Jag är för gammal. Sen Berta dog för två år sen hänger jag inte med i svängen så mycket längre. Då är det lättare att hitta andra nöjen än att ränna efter fruntimmer.”
Han sparkade på ett par kryckor som stod lutade mot armstödet på stolen.
”De hinner ändå undan.” skrattade han och tog ett par bloss på pipan. Det luktade lakrits.
Inspektören log och lät mannen fortsätta.
”Jag försöker faktiskt göra annat än att se på tv. Men promenader är inget att tänka på. Och taxi är för dyrt. Jag läser en hel del. Men jag sitter mest här och tänker. Och minns. Jag har en hel del minnen ska du veta. Och jag tänker utnyttja dem alla för man vet inte när de börjar försvinna. Det kan hända vettu, när man är så gammal som jag. Så just nu satt jag och tänkte på den första julen jag och Berta firade ihop. Det var sextioett år sedan. Den julen som var nu var inget att hurra för. Ensamhet är inget kul. Inget kul alls.”
Han tittade på Inspektören som satt och lyssnade noggrant.
”Du kanske kan komma på besök då och då. Det hade varit trevligt. Även om du inte pratar så mycket.”
Inspektören lade huvudet på sned.
Ditt hem är faktiskt inte inspekterat än. Det ligger på min lista över framtida göromål. Jag kommer och inspekterar dig en dag. Och det finns ju fler lägenheter i det här huset som kräver inspektion. Jag har än så länge bara inspekterat en lägenhet.”

Gubben verkade inte lyssna. Han satt och tittade bort mot trädet där fåglarna börjat återvända i sin kamp efter en plats på talgbollarna. Inspektören hoppade av stolen och gjorde sig redo för att gå. Då hördes ett fönster öppnas på ovanvåningen och hög musik strömmade ut. En ung man lutade sig ut och tände en cigarett. Han såg trött ut. Inspektören och gubben tittade uppåt. Mannen vinkade ner. Gubben började ignorera honom. Inspektören insåg att hans misstankar stämde. Han hade mer än en hel del arbete framför sig.

RPGC

Efter jag lyssnat på en podcast blev jag inspirerad och full av idéer. Men så insåg jag när jag tänkt på saken ett tag att det skulle bli för jobbigt.

I en av de podcaster jag lyssnar på, Faq-podden, nämndes det i ett avsnitt sådär lite i förbigående om en idé som var bra. Men som de själva inte orkade med. Det får nån annan göra. Idén var att ha en podcast där en grupp diskuterar och producerar innehåll till rollspel. Slps, miljöer, koncept, länder, äventyr… Listan kan fortsätta. Man kan som lyssnare bli inspirerad och man skulle kunna donera en liten slant för att få ta del av pdf-er som skulle produceras snyggt. Något lockade mig i den idén. Att samla ett kreativt gäng och spåna tillsammans och skriva ihop. Och också ses nån gång i relativt regelbundna intervaller för att spela in poddar.

Men så efter man har fokuserat på hur kul det skulle vara så börjar man tänka på vad som krävs för att göra verklighet av idén. För det första hade jag behövt inspelningsutrustning. Det räcker inte med att lägga en iphone på bordet. Inte om man sitter ett helt gäng. Jag hade behövt större hårddisk. En ny domän på nätet. Sitta och klippa en massa ljud. Få en massa av mina vänner att haka på idén och vara lika peppade som jag så att det inte bara blir en engångsgrej. Ha mer tid. Mycket mer tid.

Uppförsbacken blev för brant. Men jag gillar ändå idén så mycket att jag tänker göra den i mindre skala. Utan att lägga in podcastdelen i det hela och utan att vara intvingad i någon form av kontinuitet i producerande av rollspelmaterial så kör jag på egen hand.

Längst uppe på bloggen har jag skapat en ny sida. Där kommer jag efterhand lägga upp länkar till pdfer av rollspelsinnehåll. Jag har kallat den RPGC. (Role Playing Game Content) För det låter coolare än RSI… Jag vet inte om jag kommer att göra saker för specifika spel. Jag tror inte det. Jag håller det relativt löst så att man kan stoppa in innehållet i vilken setting man nu föredrar. Jag gillar dock tanken på att kasta mig vilt mellan genrer. Så det kommer jag göra.

Snart kommer den första upp. Jag har huvudet fullt av idéer.

Drömvandaler

Helgen har ägnats åt skrivande. Efter mycket spekulerande och inspirerande samtal blev något gjort.

Det blev en hel novell. 25 sidor. Det är vad det är. Vi har gjort en del korrektur och redigering men det finns säkert små missar. Men den är bra. Vi är väldigt nöjda. Varsågoda. Vi ger er Drömvandaler!

Drömvandaler

Länken ovan ger er en pdf som ni kan läsa och njuta av.

Elek möter en främling

Det fanns gott om smutsiga ölhak i Gringul. Rasslande Säcken var dock i en klass för sig när det kom till smuts och elände. Det var som om allt och alla som kom innanför den halvruttna dörren förvandlades till en sämre version av sig själva. Ölen var sur och hade en konstig bismak av fisk.

Köttet var senigt och grytan bestod mer av broskbitar än grönsaker. Musikanterna kunde inte hålla en ren ton och de stannade aldrig länge ändå. Snart började flaskor, bordsben och knytnävar att flyga. Då var det bäst att inte vara den som kom med toner som skar i folks öron. Personer som arbetat sida vid sida hela dagen plockade snart fram sin sämsta sida och presenterade den för världen. Det skar sig. Jovisst. Den Rasslande Säcken var ett hak som spelade i sin egen liga. Den låg på en gränd till en bakgata i ett kvarter som gudarna nog hade glömt. Huset hölls ihop av ren jävelskap och envishet. Taket läckte in om det mer än duggade och i detta ösregn kunde man lika gärna sitta ute. Ändå var det här som Elek trivdes.

Trivdes var väl förmodligen fel ord. För han njöt verkligen inte. Han kunde inte äta där och det han kunde dricka var deras rena sprit. Som av någon anledning var smutsgul på ett obehagligt sätt. Men han fann en pervers njutning att sitta i ett hörn och luta sig tillbaka och göra sig så osedd som möjligt och bara titta på människor i all sin eländighet. Svartsjuka. Avund. Förakt. Hat. Smicker. Lismande. Stundtals även skadeglädje och pompöst skrytande. Lögner. Vettlöshet. Ilska. Elek hade ibland svårt att förstå hur han till hälften kunde vara människa. Men visst kunde han se sitt eget beteende i deras. Även om de drägg som söp här var överdrivna versioner av de dragen. Det fanns verkligen inget ord på människospråk som beskrev hans känsla.

Elek passade inte in. Inte här. Inte i fina salonger heller. Han hade svårt med folk. Både hans mors och fars sort. Människor såg på alver som frånvarande och högfärdiga. På sätt och vis kunde Elek hålla med. Hans egen far var ett praktexempel på en högfärdig skitstövel. Alver såg på människor som småsinta och enfaldiga varelser. Och han kunde till viss del hålla med där också. Men människor visste i alla fall hur man hade roligt.

Dörren slogs upp och en dyblöt storväxt man stegade in från ovädret utanför. Tre slagsmål tog några sekunders paus för att se om det var vakten som kommit in. När det nästan med detsamma konstaterades att det bara var en obehaglig främling fortsatte pöbeln att slåss med varandra och ignorera mannen i dörrhålet. Elek slog upp blicken och såg ett par isblå ögon möta hans. Han kände sig genomskådad. Den store klampade fram till Eleks bord och satte sig vid hans sida. Bänken gnällde av stress under dem.

”Elek Ered Neldiénn.” konstaterade den store mannen med skägg och långt hår. Händerna tyngda av många silverringar och en doft av tjära och en doft Elek aldrig stött på förut. Något sött.

”Du verkar rätt så säker på det, främling.” Elek tog en klunk av den gulgrumliga vätskan och grimaserade snabbt.

”Ett blått och ett gult öga och tatueringar i ansiktet. Vitt hår. Son till…”

”Låt gå! Du vet vem jag är och du fann mig! Men det är bara för att jag inte gömde mig. Jag är väldigt bra på att gömma mig, om jag vill…”

”Jag har förstått att du är väldigt bra på många saker. Det är därför jag har letat upp dig. Tur du inte gömde dig.” sade den storväxte med ett leende. ”Du kommer snart att möta två eller fler män angående ett jobb. Du kommer veta vilka de är när du ser dem. Ta jobbet.”

Mannen reste sig upp och stegade ut ur dörren innan Elek hunnit tänka ut ett kvickt och lustigt genmäle. Han skakade på huvudet. Ljuden av skrik, slag och brytandet av käkar och revben fyllde snart hans öron igen och snart hade han glömt bort den stora mannen i skägg.

Ett av hundra

Det har rått näst intill stiltje här. De senaste veckorna har det kommit små vindpustar av inspiration som jag har kunnat rikta hitåt. Men nu har jag gått med i #blogg100!

Det går helt enkelt ut på att man i hundra dagar gör ett inlägg om dagen på sin blogg. Det är en utmaning som heter duga. Speciellt när man har låtit bloggen nästan gå i träda. Det kommer bli svårt men jag ska klara det. Som det står på sajten där man anmäler sig: ”Ett länkat youtubeklipp är också ett inlägg.” Och det stämmer ju…

Idag ska jag på opera för första gången i mitt liv. Att man såg trollflöjten på tv när man var liten räknas ju inte. Jag köpte biljetter till Orpheus och Eurydike på göteborgsoperan till min fru i julklapp så strax bär det iväg till Gbg för en liten weekend getaway.