Hovenweep

Vår sista exkursion denna resa gick till ett område fullt av puebloruiner. Det är ett ställe där det bodde massor av indianer på 1200-talet. Sedan försvann de…

 

Det där med försvinnandet är väl inte helt sant. Men det är ett återkommande tema i alla indianbosättningar vi har tittat på. Hovenweep är en samling av pueblos (indianbyar som består av murade hus) där det har levt över tjugotusen människor som mest. I själva huvudbyn för området tror man att det bott över tvåtusen när kulturen blomstrade. Det har byggts torn och hus i och kring en canyon där det har flutit vatten. Man har anlagt dammsystem för att delvis kontrollera vattenflödet i canyonen, men också för att bevara regnvatten. Det är ett imponerande besök.

Det har bott människor i området i tiotusen år, men det var först på 1100- och 1200-talet som det började byggas hus och torn där.

Man vet inte riktigt varför bosättning efter bosättning har övergivits. Vissa har till och med bränt sina byar när de vandrat vidare. Jag har svårt att begripa att man som stam av människor lägger möda och energi på att bygga hus, ordna med åkrar och gräva Kivas (rituella byggnader) för att sedan, femtio år efter det är klart, bara lämna det åt sitt öde… Vissa byar har inte ens blivit färdigbyggda. Vissa har haft rinnande vatten…

Man misstänker att det har att göra med några år av torka. Delvis. Indianerna har haft bra kommunikationer med varandra. Och de som drabbats hårt av torkan har kanske lämnat sin by för att bege sig till där det är bördigt. Dessa områden kanske har blivit odlade för hårt och därmed utarmat marken. Kanske har det blivit förslitningar när områden överbefolkats. Det kan vara religiösa motiv…

Man vet bara att runt slutet på 1200-talet, eller mitten av 1300-talet och i några fall, i början på 1400-talet så har stora bosättningar övergivits. Folket har vandrat österut mot Rio Grande eller söderut mot Mexiko.

Efter en tid har Apache och Navajo vandrat ner norrifrån.

Det är spännande. Det handlar om så rika kulturer, med krukmakeri där de ansträngt sig för att göra det vackert. Sagor och myter och Kachinas, andeväsen i bergen. Det har gjorts kanalsystem. Det har ristats i stenväggar. Det har murats och odlats. Det har spelats bollsporter…

Och nu är det borta.

Men på senare år har forskningen om dessa kulturer börjat prata med dagens Zuni och Hopiindianer, som är ättlingar till pueblokulturerna Anasazi och Sinagua. Deras nerärvda historia och kultur kanske kan ge ledtrådar till vad som hände.

 

Halva dagen har vi haft ledigt. Imorgon är det en resdag. Vi ska tillbaka hela vägen till där vi började. Jag vet inte när vi kommer fram. Blir det ett inlägg imorgon blir det bilder från de senaste dagarna. Och händer det något spännande på vägen så kommer det med det också. Såklart. Men det blir nog sängen fort. På måndag är det examination.

Petroglyfer

Efter en fin frukost lämnade vi Moab. Man har börjat vänja sig vid amerikanskt blaskigt kaffe nu. Det kommer bli intressant hur man reagerar på en kopp hederligt Zoegas om en vecka. Vi har anlänt i Bluff, där vi kommer att bo i tre dagar. Första stoppet för dagen var ett dinosauriemuseum.

Vi hade en väldigt entusiastisk guide, som hade några rätt så märkliga teorier. Hon påpekade dock gång på gång att hon inte var utbildad, utan bara entusiast. Det förhindrade inte henne att komma med uttalanden som att indianer och dinosaurier eventuellt skulle kunna ha existerat samtidigt. Det var så vi tolkade det i alla fall.

Men utställningen var fin och intressant. Det var kul att de hade en avdelning med dinosaurier i popkultur. Mannen som startade museet har varit rådgivare till Jurassic Park-filmerna och är även en respekterad paleontolog.

Vi fortsatte vidare till Sand Island som ligger vid San Juan River. Det är ett område där det finns ett enormt utbud av petroglyfer. Bilder och symboler ristade i sten, likt våra hällristningar. Vi såg sådana för några dagar sedan vid Pueblon vid Puerco River. Här finns en kontinuitet i ristningarna från 11000 år sedan fram till in på 1900-talet.

Det finns ristningar som föreställer mammutar, men de är svårtillgängliga och långt borta från vårt stopp. Det finns stora skillnader från våra svenska hällristningar, men också likheter. Här finns också hålgropar och lokala djur porträtterade. Men här är en stor variation i hur människor avbildats, och även tydliga mytologiska bilder. De mörkbruna är äldre ristningar och de ljusa är nyare. Den mörka ytan kallas Desert Varnish och kommer av att vatten rinner över och järn och magnesium fälls ut ur sandstenen och reagerar med bakterier. Det gör att det är lätt att få tydliga bilder när man rispar i fernissan. Ristningarna är på flera ställen förstörda av människor som ristat över det gamla. Tragiskt. Nu finns det stängsel, men det går lätt att ta sig över.

Jag tycker det är så intressant med dessa kulturyttringar. De är sådana mysterium. Har det varit en del av en berättarkultur? Har de religiös betydelse? Är det konst helt enkelt? Det finns inget tydligt system. Men dagens indianer av Hopi- och Zunikulturerna är ättlingar till dessa forntida ristare och ser sitt arv på stenväggarna ända tillbaka till urtiden. Att de fortsatte rista så länge som de gjorde är ingen förstörelse. Det var en fortsättning på ett kulturarv, en identitetshandling. Det känns som en helig plats (om man tänker bort grillplatserna och stängslet framför). Man kommer på något sätt nära människor som levde för tusentals år sedan. Vi har alla haft ett behov av att förmedla oss i tiden.

Vi fortsatte vidare och hittade San Juan igen. Denna gången i Goosenecks State Park. Floden har tuggat sig ner genom berglagrena genom flera miljoner år. Och när en flod flyter fram meandrar den. Den slingrar sig genom landskapet. Dessa kurvor blir större och större och till sist bryter de igenom på det tunna stället. Goosenecksdelen av San Juan slingar sig så mycket att det blir extremt. Snart (i geologiska mått mätt… Säkert ”bara” några miljoner år) så kommer floden att bryta sig igenom på de tunna ställena.

Floden har eroderat genom olika lager av kalksten, leror och sandsten och ligger nu trehundra meter ner. Man kan paddla från Bluff hela vägen ner till Glen Canyon Dam, som vi besökte för några dagar sen. Det är nog en intressant resa. Vi ser ju mest landskapet uppifrån.

Där sitter jag på en liten utstickare och beundrar landskapet (och poserar för kameran). Det upphör aldrig att imponera när man bevittnar vilka oerhörda krafter det finns i naturen och i processer omkring oss.

Vi avslutade dagen med god (och dyr) mat. Vi har slarvat lite med matbudgeten. Men om man inte vill leva på McDonalds (och det vägrar jag) så blir det inte billigt. Vi har för avsikt att leva billigare. Men i Bluff finns det tre matställen. Ingen av dem är särskilt billiga. Men med lite planering ska det nog gå.

 

Bågar, korpar och stora hål

Vi lämnade Green river tidigt i morse. Jag förväntade mig inte ett återseende av den anspråkslösa floden som rann igenom hålan igen. Men det fick jag. På ett spektakulärt sätt. Men först skulle vi besöka cowboychapsen… Jag menar frökens underbyxor… Jag menar Delicate Arch.

Den stora bågen som idag heter Delicate arch ligger i Arches National Park. Det finns alltså flera bågar i parken men den mest framträdande var den vi (och många fler) besökte. Den har blivit en slags symbol för Utah. Det var svårt att få en bild på bågen utan en massa människor. Jag passade på när några klasskamrater skulle fram och jag hörde lärarna skrika: ”Dra åt helvete!” och ”Den som ställer sig ivägen får underkänt!” och ”Vi vill ha ett foto utan föroreningar!”

Jag förstår att de tar chansen. De har hållit kursen i 15 år och knappt fått något foto utan folk med i bilden.

Den där stenbågen ser ju rätt så stöddig ut (och ser lite ut som ett par byxor också) så varför döpa den till Delicate Arch? Från sidan ser den ut såhär;

Anledningen till att detta kan ske begriper jag inte helt till fullo själv. Det har att göra med att stora sedimentlager innehåller salt i olika former. Så när marken böjs och höjs, så böjs lagren istället för att brytas, och flyter ut lite eftersom salter är mer plastiska än till exempel sandsten. Det gör att marken efterhand ser ut som en stor skivad limpa. Därefter sätter vitting och erosion igång och lämnar bågformade formationer i landskapet. Det är något som gör sig bra på bild. Se bara på så många som gjort som vi och kommit innan parken ens öppnade för att fotografera;

 

Det är en väldigt spektakulär geografi här. När man kör genom landskapet så ser man berg och vulkaner, öknar och slätter till höger och vänster om en hela tiden. Samtidigt är det så att man kan titta ut och tänka att: ”Jo det ser ju fint ut.” (För att citera min kompis Jack.) Och så BAM! Så öppnar landskapet upp sig mitt frmaför en och avslöjar sådana här scener:

Då har vi begett oss till Canyonlands National Park. Vi vandrade vidare och besökte en meteorkrater och till slut en annan utsiktsplats. Att beskriva det som ett stort hål i marken är nog både respektlöst och väldigt fel, men det är de orden som kommer till en. Man känner sig så oerhört liten inför de enorma vidderna. Samtidigt är det så imponerande. Jag har aldrig önskat att jag kunnat flyga så ofta som jag gjort under denna resan. Tänk att kunna förvandla sig till en korp och flyga runt i dessa landskap…

Korpar är nog den fågel som får representera denna resa mest. Visst har man sett måna andra fåglar; Stellar Jay, Turkey Buzzard och flera andra. (Buss-Nisse såg fyra kondorer den jäveln…) Men korpen har varit ständigt närvarande på större delen av resan.

Här skulle jag kunna skriva lite om geologin och hur gammal den här canyonen är, men jag har glömt mina papper i bilen och det är på tok för sent att gå ner och hämta dem. (Det är det inte men jag orkar inte.) Klockan är elva på kvällen. Det jag kan skriva däremot… Ser ni det lilla silverstrecket till höger i bild…

Det är Green River som några mil senare flyter in i Colorado River, som i sin tur flyter genom Grand canyon och vidare.

 

Ikväll bor vi i staden (nja….) Moab. Hotellet är i riktigt fin kvalitet och det har blivit en sväng i bubbelpoolen innan läggdags (och skrivdags). Innan dess åt vi på Eddie McStiffs. Det var god mat, som dock var lite dyr. Men ibland får man kosta på sig att leva gott. Det blev resans första bourbon efter maten. En lokal variant som var rätt så god.

Imorgon är det fem dagar kvar på kursen och det är fortfarande mycket att se. Nu ska jag gå och lägga mig så jag är pigg och kry bakom ratten imorgon.

Rev och flod

Att sluta i ingenstans är kanske att ta i. Men vi avslutar dagen i samhället Green River. Samhälle är kanske att ta i… Det är en övergiven stad… håla… Det enda som finns kvar är några motell som truckers och andra förbipasserande utnyttjar. Innan dess såg vi väldigt vackra vyer.

Morgonen var lite eländig. Detta var första dagen jag bara ville ligga kvar i sängen. Frukosten på hotellet var inte den bästa och jag verkade inte piggna till alls. Jag fick ta en red bull redan klockan sex och gå ut och ställa mig och frysa lite för att komma igång.

Men när jag väl piggnade till så var allt fint. Vi behövde inte köra så länge. Efter cirka en kvart anlände vi till Capitol Reef. Det heter så för att en bergsknall kan likna kupolen på Capitol i Washington DC, och reef, för att när de klippor som omger området förr hindrade transporter så som ett rev hindrade skepp. Men jag tyckte inte kupolen var särskilt kupolig av sig. Men den var fin.

Nere i sänkor och längs flodfåror grönskar det. I ett kargt landskap lyser verkligen träden, cottonwoods, upp området. Det är otroligt så gröna de är. Det gör en glad. Jag vet inte om de är grönare än träden hemma eller om det bara verkar så för att allt runt omkring är så naket.

Längst upp består bergen av sandsten. Undertill ligger det kritsten och kalksten. Detta har gjort att regn och väder skapat ett magiskt landskap fullt av häftiga små grottor och håligheter. Det ser så mjukt och hårt ut samtidigt. En häftig formation på lokalen vi besökte är Hickman Bridge. En naturlig stenbro över stigen. (Fast stigen kom efter bron. Är det en bro om den inte leder över något?…)

Vi får besökt väldigt vackra platser. Men de är bara russinen i kakan. Jag vill besöka detta området igen och verkligen hitta andra guldkorn. När man kör genom landskapet och hänförs gång på gång så inser man att man skulle kunna lägga varenda semester resten av sitt liv på att upptäcka Amerikas natur och ändå inte hinna med.

Landskapet varierar kraftigt. Från i stort sett ingen vegetation till relativ grönska. Vi stannade i Great Basin Desert för att göra en växtinventeringsruta. Vi konstaterade snabbt att det fanns 0% lövträd och 0% barrträd.

Fast Great Basin Desert är väldigt varierande. Den består av cirka 150 lågområden och 160 mindre bergskedjor. Elevationen varierar mellan 1000 till 4000 meter över havet. Det kan snöa om vintern i öknen och det finns knappt några kaktusar. Det var däremot betydligt varmare än det var om morgonen. Det plockades en hel del sten under dagen. Jag har gjort väldigt fina tillskott till samlingen.

Vi fortsatte vidare till Green River och checkade in på Holiday Inn. Vi beslutade oss för att samlas i vår lilla arbetsgrupp och börja spåna så smått på de frågor och ämnen som kommer tas upp på examinationen när denna kursen är slut. Det har gått lite mer än halva tiden nu. På måndag är det slut.

Vi hade av våra lärare blivit rekommenderade ett Truck Stop i närheten. De hade i mitt tycke målat upp en lite för glorifierad bild. Jag hade förväntat mig ett riktigt gött hak. Men nja… Ett hak var det väl… Vi fick helt ok mat. Men vi hann knappt tömma tallrikarna förrän servitrisen gav oss notan och vi kände oss lite ivägchasade.

Så istället för att sitta där och ta en öl eller två till så begav vi oss tillbaka till motellet via en bensinmacks ölrum och spelade kort tills det blev för kallt att sitta ute.

Imorgon är det iväg till ett nytt ställe. Moab, Utah. Och där ska vi kolla på bågar. Inga motorcyklar… Bågar av sten… Jag visar imorgon…

Damm i dubbel bemärkelse

I morse lämnade vi Flaggstaff och kommer nu att sova på nytt ställe varje natt ett tag. Vi var först vid Glen Canyon-dammen. Efteråt fortsatte turen till Paria movieset. Vi avslutade i Kanab. Nu är vi i Utah.

Vi har alltid en samling på morgonen där det gås igenom dagens rutt. Saken man ska lägga märke till längs vägen och sådana saker. Idag körde vi genom Navajo nation på väg norrut.

Efter ett kort stopp vid Marble Canyon (som inte innehåller någon marmor alls) för att fotografera utsikten och begrunda geologiska lagerföljder så begav vi oss till Glen Canyon Dam. En av USAs mäktigaste dammbyggen. Den har dämt upp en hel canyon sedan 1965 när den var färdig. Den ligger längs Coloradofloden och avvattnar ett område som är lika stort som halva Sverige. Detta har resulterat i att flera djurarters miljöer har förändrats eller försvunnit helt. Vilket gjort att de har försvunnit helt enkelt. Men å andra sidan har den nya miljön lockat till sig flera andra arter, som till exempel vithövdad örn, fladdermöss, svalor och vattenfåglar.

Efter en snabb lunch gick sedan färden till Paria movieset. Det besöket var bara möjligt om det inte regnat. Vägen dit blir nämligen väldigt lerig om det är det minsta fuktigt. Idag var det bara väldigt dammigt. Filmen nedan är från ett bar mindre dammiga sekunder av bilfärden.

Varför heter det då ”movieset” när det ligger helt ute i ödemarken och är av samma sorts geologi som Painted Desert som vi besökte för några dagar sedan? Därför att ett flertal westernfilmer spelats in där. Bland annat ‘The outlaw Josey Walsh’ med Clint Eastwood. Det fanns inga kåbåjsare där idag. Men det var inte mindre magnifikt för det.

Det röda längst upp består av Navajosandsten och vittrar inte lika lätt som den porösare sten av ler och siltmaterial som ligger under. Det randiga består av olika mängder järn som fällts ut i stenarna. Allt det randiga tillhör samma formation och kallas Chinle Formation. Här kan man även hitta mindre bitar av förkislat trä. (Och här får man plocka det. Jag har ju samlat sten till min och till några vänners samlingar. Och frågar du om jag plockat på ställen där det eventuellt inte är tillåtet kan jag tyvärr varken bekräfta eller dementera det.) De röda klipporna högst upp kallas Vermillion cliffs på grund av sin röda färg.

Här är ett tydligt exempel på att hård sten skyddar mjuk sten undertill. Efter beundrande av landskapet och stenplockande begav vi oss till Kanab. Staden är till största delen bebodd av mormoner. Idag är det söndag så i stort sett hela staden är stängd. Det finns ett fåtal butiker öppna. Men här är väldigt fint. Kanab är populärt i film och TV-branchen och många filmer och serier spelas in här. Vi tre chaufförer gick en tur i sökande efter att äta middag.

Efter att bara hittat stängda ställen och ställen som visserligen var öppna, men för dyra för vårt tycke, gick vi genom stan. Långt. Tills vi hittade ett par som hade en karta över restauranger. Hade vi gått åt andra hållet från början hade vi hittat en hel del matställen. Vi hamnade på Pizza Hut. Jag fick fel pizza och köket var rörigt. Så jag fick min mat gratis. Det är helt ok säger plånboken. Imorgon blir en lång dag. Vi kommer att åka till Bryce Canyon.

San Francisco Peaks

Idag begav vi oss upp mot ena toppen, Humphreys Peak, på San Fransisco Peaks. Det är en vandring på 5 kilometer, men med en höjdskillnad på 1000 meter. Toppen ligger på ca 3800 meter över havet.

Till skillnad från de andra vulkanerna i området är detta en stratovulkan som var aktiv för mellan 6 miljoner år sedan och 500,000 år sedan. I indianmyterna är bergen hem för andeväsen som kallas Kachinas. Berget kallades av Hopifolket för Nuva’rukya’ovi. Det betyder ”Platsen med den höga snön”. Det var munkar på 1600-talet som gav berget sitt nuvarande namn.

 

Men klättringen då? Kom jag till toppen? Inte riktigt. Men jag är ändå nöjd med min prestation. Vi hade blivit varnade att den snabba höjdskillnaden tillsammans med den allt tunnare luften kunde få kroppen att bete sig konstigt. Allt från väldigt orolig mage, till huvudvärk och yrsel. Vi gick uppåt med små pauser varje halvtimme och gjorde även lite inventeringar när vi kom in i en ny växtzon. I början såg det ut såhär:

De vita träden ser ut som björkar. Men det är en slags asp. Vi en senare inventeringsruta såg växtligheten ut såhär:

Granarna ser mer ut som piprensare, anpassade till en miljö med mycket snö. Den tredje rutan var jag inte med på. Jag hade börjat få höjdsjuka. Ni vet när man reser sig för snabbt och blir alldeles yr. En lightversion av det, samtidigt med en huvudvärk och en märklig känsla att vara på gång att börja storgråta. Jag rekommenderades av min lärare att vänta ett tag och sedan vända tillbaka ner till parkeringen. Då hade redan fyra eller fem personer vänt om. Just då såg jag ut såhär:

Men jag tänkte lite på Aron Andersons sommarprat. Jag ville inte begränsas. Jag hade visualiserat mig uppe i sadeln. Det kallas bergryggen mellan de två topparna. Det var första målet. Toppen det andra. Så jag satte mig på en sten, lyssnade på min kropp. Jag lät den gråta lite och mediterade i en kvart. När jag mådde bättre bestämde jag mig för att fortsätta upp i min egen takt. Om jag skulle möta klassen på vägen ner så skulle jag följa med dem. Men då hade jag i alla fall inte gett upp.

Så sakta och säkert med trevliga samtal med andra hajkare som jag mötte eller gick förbi så kom jag slutligen till sadeln. Precis i tid till gruppfotot. Bilden har jag fått använda av min kompis Johanna, som tog bilden. Jag tror min nöjdhet lyser igenom.

Jag bjuder på en solobild med utsikt.

Jag är så sjukt nöjd med min prestation idag. Vägen ner var jobbig den med. Den var betydligt längre än vad man lagt märke till på vägen upp. Till min glädje har inte knäna varit några problem alls. Det som värker nu är vader och anklar. Jag har införskaffat ett par stavar och de hjälpte mycket. Jag sade på vägen ner att jag aldrig kommer kunna klaga på en lång skogspromenad hemma efter denna strapats. En sak som motiverade mig på vägen ner var att så fort vi kommit hem så skulle jag vara värd en riktigt god milkshake. Sagt och gjort. Här intogs min kvällsmat. En jordgubbsmilkshake och två koppar kaffe. Underbart innan en halvtimme i bubbelpoolen.

Avlslutningsvis vill jag visa en bild jag har editerad för att tydliggöra hur högt upp jag slutligen vandrade idag. 600 höjdmeter upp. 600 höjdmeter ner.

 

 

En fredag flanderande i Flaggstaff

Med ett fullspäckat schema med långa dagar och mycket vandring är det viktigt att ta en paus. Vi har en ledig dag på kursen för att slappna av och vila våra fötter. Så vi gjorde inte det och gick runt i Flaggstaff en hel dag. Det är en riktigt vacker stad. Men dagen började med frukost såklart.

Såhär nöjd är Kent när han på en klassisk American Diner stoppat i sig en trave pannkakor med lönnsirap och en stor toast med bacon. Och gott kaffe till det. En bra (men kanske inte så sund) start på dagen.

Efter att ha gått till de gamla delarna av Flaggstaff, som också är centrum så var det kaffepaus. Då hade vi redan hunnit med ett par eller tre hikingbutiker. Vandring och vildmarksliv är jättestort i trakterna och hikingbutikerna ligger lika tätt som pizzerior i en medelstor svensk stad.

Mina två kompanjoner, Max och Jack och jag har spenderat en hel del pengar idag. Mycket, men inte allt är billigare här än hemma i Sverige. Jag gjorde ett riktigt fynd som jag är sjukt nöjd med.

Tadaa. En hatt. Såklart man måste ha. Tshirten är också ny. Jag var tvungen. Jag hade lämnat in all min smutstvätt till en laundryservice så det enda rena jag hade var en flanellskjorta. Det är inte ett optimalt plagg i varmt klimat. Givetvis blev det lunch på stan också. Jag åt idag den godaste burgaren i USA hittills. (Men pommesarna var inte så goda tyvärr.) Vi hittade en trevlig grillbar som spelade bra musik. Så vi åt lunchen på en front porch. Här är en närbild av maten istället för utsikten.

Och så besökte vi ett ställe som är lite av ett fantastiskt ställe. Ett ställe där jag inte heller kunde låta bli att fiska upp plånkan.

Det ligger alldeles intill hotellet. Att jag inte varit därinne tidigare… Är nog tur annars hade nog budgeten sprängts för länge sen. Jag hittade en Collectors edition av Frank Herberts Dune som jag med gråten i halsen lade tillbaka på hyllan. Jag har boken hemma redan som en snygg sliten pocket. Orden är desamma.

Detta var sista stoppet för dagen (om man inte räknar med restaurangen på kvällen och införskaffning av mat till imorgon) innan vi återvände till hotellet och vilade några timmar. På kvällen återvände vi till en restaurang som blev imponerade av för några dagar sen. Ikväll var det lite av en besvikelse. Tyvärr. Så istället för en bild på maten eller på restaurangen så visar jag en bild på en fet bil på parkeringen utanför.

Jag kan säga att den här bilen inte är ett undantag i dessa trakter. Det är stort, brett, högt och mullrande överallt.

Efter restaurangbesöket insåg vi att vi ska klättra upp cirka tusen höjdmeter imorgon. Upp på 3800 meters höjd. (Om jag klarar att ta mig till toppen.) Så det fick bli en timmes jacuzzi innan läggdags.

Grand Canyon

Alltså… Wow. Bara wow. Ord kan inte beskriva upplevelsen av ett besök vid Grand Canyon. Naturen är… ja. Och utsikten… Vidderna… Alltså… Wow.

Detta inlägg kommer till största del bestå av en bildkavalkad av dagens besök. Dock bör jag tillägga att foto av Grand Canyon gör det inte rättvisa på något sätt överhuvudtaget. Men jag måste skriva lite grann. Kanten på Grand Canyon ligger 2212 meter över havet. Det är cirka hundra meter högre än Kebnekaise. Vi traskade ner längs en stig genom de olika stenlagren. Och där vissa fortsatte en bit efter 350 meter ner, stannade jag och spanade efter kondorer. Jag såg inga. Däremot såg jag en kalkongam och två korpar. Och en hel del ekorrar…

Att gå 350 meter ner är en lätt match. Men på grund av det lägre trycket och den tunnare luften kan jag berätta att vägen upp igen var betydligt jobbigare. Men jag gjorde det. Och jag svor inte särskilt mycket.

Detta mötte oss ett par tre meter från parkeringen. Vi har alltså precis hängt på oss ryggsäckarna när vi tappar hakan första gången.

Man kan tydligt se att Grand Canyons berg är sedimentära. Det vill säga sammanpressade mindre partiklar som bildat en solid bergart. Men det är rätt så poröst, därför har det vittrat så lätt. Men på grund av att världen har förändrats har också avlagringarna förändrats. De mer vertikala partierna är av hårdare berg än de mer sluttande branterna.

Det är helt otroligt ljus där. Skuggorna är hårda och spiror och branter ger en otrolig karaktär till canyonen. Alla lagerföljder har sina namn. Det översta vita lagret heter Kaibab. Det grönare innan det blir ljust igen heter Toroweap och det bredare ljusa partiet heter Coconino. Sedan fortsätter det ner med fler formationer. Alla dessa namn och tidsåldrar de skapades är skitsvåra att komma ihåg. (Jag har fuskpapper när jag skriver.)

Alla tidigare bilder är tagna från kanten. Här har vi påbörjat nedstigning. Om ni tycker att det ser ut som att det är stup rakt ner till vänster, så är det för att det är ett stup rakt ner till vänster. Räcken? Nej. Inte nånstans.

Nu är vi en bra bit nere. Men än är det långt kvar.

Både nedstigning och uppgång blir lättare och roligare om man har bra vänner med sig.

Jag gick inte längre ner än såhär. Vi kunde gå längre, men jag ville hellre spana efter kondorer.

Det är väldigt långt ner till Coloradoflodens ringlande fåra.

Och det är väldigt långt upp tillbaka till kanten igen.

Men sen kommer man upp och då möts man återigen av dessa scener. Alltså… Wow.

I och med detta besöket har jag kryssat av en av sakerna på min Bucket List.

Ett stort hål och stenstubbar

Dagens exkursion ledde åt öster längs bitar av den gamla klassiska Route 66. Första stoppet var på Berringer Meteor Crater. Andra och de många efterföljande stoppen var i Petrified Forest National Park.

För 50 000 år sedan störtade det en meteor rakt ner i Amerika. Det hette ju inte Amerika då, men ni vet… Kraften på nedslaget resulterade i en krater som är 1,3 km i diameter och 180 meter djup. Det är väl inget, tänker ni svenskar. Nej, våra kratrar är större. Siljanringen är som jag tidigare skrivit ett resultat av ett meteornedslag. Och i Småland ligger sjön Mien, som också är en meteorkrater. Men Berringers krater är den bäst bevarade, och den krater som löste många frågor vetenskapen hade om meteorkratrar.

Förr trodde man att det var resultat av vulkanisk aktivitet. Jordlagrena i toppen är helt omkullkastade och det var först när man jämförde med kratrar från atombombsprovsprängningar som pusselbitarna föll på plats.

Vi tog oss vidare till Petrified Forest National Park. Området kallas också Painted Desert. Den målade öknen. Och det är lätt att förstå att det namnet tillkommit.

Hela parken är helt fantastisk. Hade jag åkt själv hade jag förmodligen stannat vid varenda utsiktspunkt. Varför heter det då Petrified Forest. Där finns ju ingen skog. Men det har funnits i närheten. Hela öknen har legat under vatten i en träskliknande miljö under trias (250 miljoner år sen). Då har träd förts nedströms och fastnat i dyn och därefter i ett syrefattigt klimat, tillsammans med vulkanisk aktivitet, sugit upp kisel ur grundvattnet genom askan. Så trädstockarna har blivit helt förstenade. Man hittar både småbitar och stora stammar som ligger strödda i öknen.

De olika lagrenas färg kommer från olika mineral som dominerar de olika lagrena under tiden de sedimenterat. De röda lagrena beror på järn. Det rödaste mineralet heter hematit. Det svarta kan bero på järn som inte kommit i kontakt med syre. Det vill säga inte rostat. Eller så beror det på kol eller mangan. De vita lagrena är rika på kvarts. Den största orsaken till de formationer som syns på bilderna är kraftiga åskstormar som gör att vatten forsar fram genom ett torrt landskap och vittrar och eroderar den mjuka berggrunden.

Vi besökte även en indianbosättning som anlades på 1200-talet. Alltså efter de flesta bosättningarna övergivits redan. Det jag fastnade för där var deras hällristningar i en svart fernissa som stenarna har i det området.

Det har varit en lång dag. Vägen hem tog lååååång tid att köra. Vi tre studentchaufförer gick och hittade en bbq-restaurang och åt och tog en öl. Vi handlade efteråt. Imorgon ska vi spendera hela dagen i Grand Canyon. Då är det viktigt med vatten. Jag tror aldrig jag har druckit så här mycket vatten. Det är inte jättevarmt här i Flagstaff. Speciellt inte efter solen gått ner. Men under de stunder på dagen när man står still ett litet tag uppsöker man skugga och dricker vatten.

 

Saker vi såg i Sonora

I morse rullade vi ut från Super 8 mot Sonoraöknen och Superstition Mountain för att dels göra en inventering av en ruta på 10 x 10 meter. Dels för att lära os om djur, växtlighet och geologi i området.

Det var premiären för mig i amerikansk trafik. Jag är en av tre studentchaufförer som är med och var lite nervös innan. Det är stora vägar här. Men vid första stoppet på vägen såg mina medresenärer så här nöjda ut…

Så jag tror jag gjorde ett bra jobb. När väl countryn började spela och vi kom ut på landsvägen kändes det jävligt gött att köra.

Vi anlände till nationalparken Superstition Wilderness och satte av i våra grupper efter en geologisk introduktion. Bergen är höga och spetsiga eftersom området aldrig haft en istid. De är resultatet av vulkanisk aktivitet, så mycket av stenen som är där, är sintrad och sammanpressad aska från när gammalt berg pulvriserats i kraftiga utbrott för sisådär en 30 miljoner år sen.

Det är varmt, men inte jobbigt varmt. Så länge man kommer ihåg vatten och solcreme är man safe. Om man inte snbblar in i kaktusar. Alla växter i stort sett vill skada dig. Vi såg lite ödlor och fåglar på vår exkursion. Och till och med insekterna är fantastiska här.

Efteråt for vi till Casa Grande. En byruin efter en civilisation av urbefolkning i Sonoraområdet som övergavs på 1400-talet. Tidigare kallades civilisationen för Hohokam, men det håller på att tvättas bort eftersom deras ättlingar finner det stötande. Det var häftigt att se den rika kulturen som varit där. Jag köpte mig en liten kruka. Det som står kvar är ruinen av ett gigantiskt hus (casa grande) som är helt byggt i lera.

Nu ska vi ut och äta. Jag ska se om jag kan äta något annat än hamburgare. Och så ska jag köpa en bredbrättad hatt. Solskyddet i nacken har jobbat på övertid idag.