GIS

Under de senaste veckorna har vi läst GIS på landskapsvetarprogrammet. Vad är då det? Geografiska informationssystem. Så mycket mer än bara kartor.

När man ska göra något ute i världen… Bygga en skola, en väg eller liknande. Eller när man vill få fram statistik och data eller analysera någonting, då vill man gärna ha något att jobba med. Där kommer GIS in. Genom att jobba med data och kartmaterial i flera lager och lägga till och dra ifrån kan man få fram enastående resultat. Det kan röra sig om avrinning, jordartsförekomst, topografi, avstånd… Hur mycket som helst.

Här är resultatet av en av övningarna. Den rosa cirkeln visar på det bästa stället att bygga en skola. Hur kom jag fram till det? Först och främst är området väldigt kuperat och det behövdes ett område med relativ plan mark. Skolan skulle inte heller ligga för nära de redan existerande skolorna i området. Och ju närmre en rekreationsanläggning desto bättre. Och istället för att sitta med en enda utskriven papperskarta, linjal, anteckningsblock och hur mycket tid som helst så använder vi datorn.

Andra övningar har visat på hur man använder kartor i statistiska sammanhang.

Dessa fyra koropletkartor har exakt samma data. Det är bara det att vi har ändrat uppdelningen av datan i varje karta. Bilderna ser olika ut. Det är lätt att ljuga i statistik.

Andra övningar har haft att göra med vad kartor bör innehålla. Titel, skalstock, norrpil, med mera.

Vi hade tenta förra veckan. Resultatet har inte kommit än men det känns bra. Kursen avslutas med manuell GPSinmätning och sedan inläsande av detta för att producera en snygg karta med vår insamlade data.

Med en liten handhållen mackapär sprang vi runt i kylan på Näsby fält och knappade in punkter för träd, buskage och översvämmade områden.

Det är verkligen kul (och stundtals hur frustrerande som helst) att sitta i GISprogrammet och med olika rådata till slut få fram en snygg och informativ karta som folk faktiskt kan ha nytta av. Säg att du vill veta var den bördigaste marken fanns i Böstofta under tiden för laga skifte…

Say no more. I got you!

Presentation i Tomelilla

Under kursen Styrmedel i landskapet som vi läser nu har vi haft skarpt läge i våra uppgifter. Verkligheten. Vi har fått olika uppdrag av Tomelilla kommun. Vår grupp fick i uppgift att utforma ett underlag för en trädpolicy. Vad är då det?

en trädpolicy är något som kommuner kan luta sig mot i sitt miljö- och stadsplaneringsarbete. Vilka träd finns i kommunen? Vilken funktion har dessa träd? Träd, förutom att producera syre, kan ha många andra funktioner. Vindfång, bullerdämpning, luftrening, rekreation, bara för att nämna några. Vi var på en egen exkursion i Tomelilla och tittade i parkerna, torgen och ute på landet för att reka.

Vi lade också upp tankar och idéer om trädfadderprogram för skolor, evighetsträd på landsbygden, (Det är träd som man låter stå även efter de dött och ruttnat för att alla biologiska värden ett träd kan ha ska komma till nytta.) och kompensationsmarker. Miljökompensation är när mark exploateras och ett annat område i närheten kompenseras med ökade naturvärden. På så sätt blir inte miljön jättelidande och samhället kan samtidigt utvecklas.

Det har varit en hel del arbete och det har varit väldigt intressant och givande. Hela arbetet avslutades idag med en presentation på Tomelilla kommunhus. Först fick vi fem minuter per grupp att i korthet presentera en sammanfattning. Man var rätt så nervös innan dagen satte igång. Man var ju inte i bekanta lokaler på högskolan.

Presentationen gick bra dock och kommunekolog Charlotte Lindström var nöjd. Även om man inte varit rädd för katastrof (vi var säkra på att det vi knepat ihop i alla fall hade några vettiga idéer) så andades man ändå ut lite lättat när man var klar.

Nu återstår en tenta nästa fredag. Sen börjar nästa kurs. Landskapskommunikation.

Näe… No Wri mo.

Imorgon är det den första november och därmed startskottet för årets NaNoWriMo. National Novel Writing Month. Uppdraget är att skriva en roman på en månad. Jag gjorde det för två år sedan.

Uppdraget är tydligt. Skriv en roman på minst 50000 ord under november månad. Skriv varje dag. Det är 1667 ord om dagen. I trettio dagar. Det finns inte tid för att dröja vid formuleringar eller ordval. Bara skriv.

Det blir ju ett utkast som man kan bygga vidare på sen. För två år sedan så var jag med i NaNoWriMo och klarade det. Jag skrev det första utkastet till ‘Det Gyllene Skrinet’ som jag sedan fortsatte fnula på. Idag ligger det manuset i inkorgen hos flera svenska bokförlag. (Och jag har fått ett ‘tack men nej tack’ från fyra redan.)

Detta innebär att jag i år inte har något att skriva på. Förutom skolarbetet. Och det är därför jag inte heller känner att jag har tid eller energi att sjösätta ett sådant projekt. Jag har för mycket med skolan, och dessutom ett nyårslöfte att läsa 100 böcker i år. Tid jag skulle lägga på att skriva 1667 ord om dagen är tid borta från ord jag vill läsa.

Men prova på NaNoWriMo. Det är jättekul (och skitjobbigt och stressande och utmanande och fantastiskt) och communityt runt hela grejen är jättestöttande. Nästa år kanske.

Men jag vill ändå göra något. Så jag kommer sätta mig och skriva en kortare skönlitterär snutt som jag lägger upp här i slutet av november. Det blir en National Short Story Writing Month för mig. NaShStoWriMo. (Ligger inte lika bra i munnen…)

Krasch, förtvivlan, hopp

Igår kväll började min dator bete sig lite märkligt. Visst har den varit seg ett tag, men jag har ursäktat det med att den är cirka sju år gammal. Till sist ville den inte alls.

Jag skulle bara in och kolla min mail. Jag aktiverade datorn och tryckte å frimärksikonen. Inget händer. Jag försökte tvångsavsluta program som är igång, men inget ville tryckas på, aktiveras eller göra någonting överhuvudtaget. Jag drog till med lösningen att stänga av datorn på knappen, vänta en stund, och sedan sätta igång den igen.

Det gick inte heller. Uppstarten låste sig. Så efter lite tips från olika forum om vad man kan göra om ens mac börjat krångla så lyckades jag få reda på att min hårddisk är trasig. Och nej. Den går inte att laga. I morse när jag skulle göra ett nytt försök att starta klarade den inte ens det. från sval dator till väldigt varm dator på tre sekunder. Inte bra.

Jag tänkte på alla grejer jag har som rör mitt skolarbete. Alla bröllopsfoto. Alla andra foto. Mina väsenbilder och inte minst mitt bokmanus. Allt i en trasig hårddisk bortom all räddning.

Jag har en backuphårddisk som kontinuerligt backar upp mina filer. Jag kan rekommendera det. Backup är bra. Jag har bara lite ångest över vad exakt det är den kopierar, men jag hoppas att den kopierar allt. Jag fick i alla fall åka och införskaffa en ny dator. Det är inget att be för. Jag måste kunna studera och arbeta (och spela lite spel). Jag måste kunna skriva. Nu har jag i alla fall fixat en dator som är i i stort sett alla bemärkelser dubbelt så bra som min förra. Det är skönt.

Den håller i skrivande stund på att återskapa från senaste säkerhetskopian (klockan 04:20 igår, alltså nästan ett dygn innan kraschen). Jag är vid gott mod.

 

Hovenweep

Vår sista exkursion denna resa gick till ett område fullt av puebloruiner. Det är ett ställe där det bodde massor av indianer på 1200-talet. Sedan försvann de…

 

Det där med försvinnandet är väl inte helt sant. Men det är ett återkommande tema i alla indianbosättningar vi har tittat på. Hovenweep är en samling av pueblos (indianbyar som består av murade hus) där det har levt över tjugotusen människor som mest. I själva huvudbyn för området tror man att det bott över tvåtusen när kulturen blomstrade. Det har byggts torn och hus i och kring en canyon där det har flutit vatten. Man har anlagt dammsystem för att delvis kontrollera vattenflödet i canyonen, men också för att bevara regnvatten. Det är ett imponerande besök.

Det har bott människor i området i tiotusen år, men det var först på 1100- och 1200-talet som det började byggas hus och torn där.

Man vet inte riktigt varför bosättning efter bosättning har övergivits. Vissa har till och med bränt sina byar när de vandrat vidare. Jag har svårt att begripa att man som stam av människor lägger möda och energi på att bygga hus, ordna med åkrar och gräva Kivas (rituella byggnader) för att sedan, femtio år efter det är klart, bara lämna det åt sitt öde… Vissa byar har inte ens blivit färdigbyggda. Vissa har haft rinnande vatten…

Man misstänker att det har att göra med några år av torka. Delvis. Indianerna har haft bra kommunikationer med varandra. Och de som drabbats hårt av torkan har kanske lämnat sin by för att bege sig till där det är bördigt. Dessa områden kanske har blivit odlade för hårt och därmed utarmat marken. Kanske har det blivit förslitningar när områden överbefolkats. Det kan vara religiösa motiv…

Man vet bara att runt slutet på 1200-talet, eller mitten av 1300-talet och i några fall, i början på 1400-talet så har stora bosättningar övergivits. Folket har vandrat österut mot Rio Grande eller söderut mot Mexiko.

Efter en tid har Apache och Navajo vandrat ner norrifrån.

Det är spännande. Det handlar om så rika kulturer, med krukmakeri där de ansträngt sig för att göra det vackert. Sagor och myter och Kachinas, andeväsen i bergen. Det har gjorts kanalsystem. Det har ristats i stenväggar. Det har murats och odlats. Det har spelats bollsporter…

Och nu är det borta.

Men på senare år har forskningen om dessa kulturer börjat prata med dagens Zuni och Hopiindianer, som är ättlingar till pueblokulturerna Anasazi och Sinagua. Deras nerärvda historia och kultur kanske kan ge ledtrådar till vad som hände.

 

Halva dagen har vi haft ledigt. Imorgon är det en resdag. Vi ska tillbaka hela vägen till där vi började. Jag vet inte när vi kommer fram. Blir det ett inlägg imorgon blir det bilder från de senaste dagarna. Och händer det något spännande på vägen så kommer det med det också. Såklart. Men det blir nog sängen fort. På måndag är det examination.

Petroglyfer

Efter en fin frukost lämnade vi Moab. Man har börjat vänja sig vid amerikanskt blaskigt kaffe nu. Det kommer bli intressant hur man reagerar på en kopp hederligt Zoegas om en vecka. Vi har anlänt i Bluff, där vi kommer att bo i tre dagar. Första stoppet för dagen var ett dinosauriemuseum.

Vi hade en väldigt entusiastisk guide, som hade några rätt så märkliga teorier. Hon påpekade dock gång på gång att hon inte var utbildad, utan bara entusiast. Det förhindrade inte henne att komma med uttalanden som att indianer och dinosaurier eventuellt skulle kunna ha existerat samtidigt. Det var så vi tolkade det i alla fall.

Men utställningen var fin och intressant. Det var kul att de hade en avdelning med dinosaurier i popkultur. Mannen som startade museet har varit rådgivare till Jurassic Park-filmerna och är även en respekterad paleontolog.

Vi fortsatte vidare till Sand Island som ligger vid San Juan River. Det är ett område där det finns ett enormt utbud av petroglyfer. Bilder och symboler ristade i sten, likt våra hällristningar. Vi såg sådana för några dagar sedan vid Pueblon vid Puerco River. Här finns en kontinuitet i ristningarna från 11000 år sedan fram till in på 1900-talet.

Det finns ristningar som föreställer mammutar, men de är svårtillgängliga och långt borta från vårt stopp. Det finns stora skillnader från våra svenska hällristningar, men också likheter. Här finns också hålgropar och lokala djur porträtterade. Men här är en stor variation i hur människor avbildats, och även tydliga mytologiska bilder. De mörkbruna är äldre ristningar och de ljusa är nyare. Den mörka ytan kallas Desert Varnish och kommer av att vatten rinner över och järn och magnesium fälls ut ur sandstenen och reagerar med bakterier. Det gör att det är lätt att få tydliga bilder när man rispar i fernissan. Ristningarna är på flera ställen förstörda av människor som ristat över det gamla. Tragiskt. Nu finns det stängsel, men det går lätt att ta sig över.

Jag tycker det är så intressant med dessa kulturyttringar. De är sådana mysterium. Har det varit en del av en berättarkultur? Har de religiös betydelse? Är det konst helt enkelt? Det finns inget tydligt system. Men dagens indianer av Hopi- och Zunikulturerna är ättlingar till dessa forntida ristare och ser sitt arv på stenväggarna ända tillbaka till urtiden. Att de fortsatte rista så länge som de gjorde är ingen förstörelse. Det var en fortsättning på ett kulturarv, en identitetshandling. Det känns som en helig plats (om man tänker bort grillplatserna och stängslet framför). Man kommer på något sätt nära människor som levde för tusentals år sedan. Vi har alla haft ett behov av att förmedla oss i tiden.

Vi fortsatte vidare och hittade San Juan igen. Denna gången i Goosenecks State Park. Floden har tuggat sig ner genom berglagrena genom flera miljoner år. Och när en flod flyter fram meandrar den. Den slingrar sig genom landskapet. Dessa kurvor blir större och större och till sist bryter de igenom på det tunna stället. Goosenecksdelen av San Juan slingar sig så mycket att det blir extremt. Snart (i geologiska mått mätt… Säkert ”bara” några miljoner år) så kommer floden att bryta sig igenom på de tunna ställena.

Floden har eroderat genom olika lager av kalksten, leror och sandsten och ligger nu trehundra meter ner. Man kan paddla från Bluff hela vägen ner till Glen Canyon Dam, som vi besökte för några dagar sen. Det är nog en intressant resa. Vi ser ju mest landskapet uppifrån.

Där sitter jag på en liten utstickare och beundrar landskapet (och poserar för kameran). Det upphör aldrig att imponera när man bevittnar vilka oerhörda krafter det finns i naturen och i processer omkring oss.

Vi avslutade dagen med god (och dyr) mat. Vi har slarvat lite med matbudgeten. Men om man inte vill leva på McDonalds (och det vägrar jag) så blir det inte billigt. Vi har för avsikt att leva billigare. Men i Bluff finns det tre matställen. Ingen av dem är särskilt billiga. Men med lite planering ska det nog gå.

 

Bågar, korpar och stora hål

Vi lämnade Green river tidigt i morse. Jag förväntade mig inte ett återseende av den anspråkslösa floden som rann igenom hålan igen. Men det fick jag. På ett spektakulärt sätt. Men först skulle vi besöka cowboychapsen… Jag menar frökens underbyxor… Jag menar Delicate Arch.

Den stora bågen som idag heter Delicate arch ligger i Arches National Park. Det finns alltså flera bågar i parken men den mest framträdande var den vi (och många fler) besökte. Den har blivit en slags symbol för Utah. Det var svårt att få en bild på bågen utan en massa människor. Jag passade på när några klasskamrater skulle fram och jag hörde lärarna skrika: ”Dra åt helvete!” och ”Den som ställer sig ivägen får underkänt!” och ”Vi vill ha ett foto utan föroreningar!”

Jag förstår att de tar chansen. De har hållit kursen i 15 år och knappt fått något foto utan folk med i bilden.

Den där stenbågen ser ju rätt så stöddig ut (och ser lite ut som ett par byxor också) så varför döpa den till Delicate Arch? Från sidan ser den ut såhär;

Anledningen till att detta kan ske begriper jag inte helt till fullo själv. Det har att göra med att stora sedimentlager innehåller salt i olika former. Så när marken böjs och höjs, så böjs lagren istället för att brytas, och flyter ut lite eftersom salter är mer plastiska än till exempel sandsten. Det gör att marken efterhand ser ut som en stor skivad limpa. Därefter sätter vitting och erosion igång och lämnar bågformade formationer i landskapet. Det är något som gör sig bra på bild. Se bara på så många som gjort som vi och kommit innan parken ens öppnade för att fotografera;

 

Det är en väldigt spektakulär geografi här. När man kör genom landskapet så ser man berg och vulkaner, öknar och slätter till höger och vänster om en hela tiden. Samtidigt är det så att man kan titta ut och tänka att: ”Jo det ser ju fint ut.” (För att citera min kompis Jack.) Och så BAM! Så öppnar landskapet upp sig mitt frmaför en och avslöjar sådana här scener:

Då har vi begett oss till Canyonlands National Park. Vi vandrade vidare och besökte en meteorkrater och till slut en annan utsiktsplats. Att beskriva det som ett stort hål i marken är nog både respektlöst och väldigt fel, men det är de orden som kommer till en. Man känner sig så oerhört liten inför de enorma vidderna. Samtidigt är det så imponerande. Jag har aldrig önskat att jag kunnat flyga så ofta som jag gjort under denna resan. Tänk att kunna förvandla sig till en korp och flyga runt i dessa landskap…

Korpar är nog den fågel som får representera denna resa mest. Visst har man sett måna andra fåglar; Stellar Jay, Turkey Buzzard och flera andra. (Buss-Nisse såg fyra kondorer den jäveln…) Men korpen har varit ständigt närvarande på större delen av resan.

Här skulle jag kunna skriva lite om geologin och hur gammal den här canyonen är, men jag har glömt mina papper i bilen och det är på tok för sent att gå ner och hämta dem. (Det är det inte men jag orkar inte.) Klockan är elva på kvällen. Det jag kan skriva däremot… Ser ni det lilla silverstrecket till höger i bild…

Det är Green River som några mil senare flyter in i Colorado River, som i sin tur flyter genom Grand canyon och vidare.

 

Ikväll bor vi i staden (nja….) Moab. Hotellet är i riktigt fin kvalitet och det har blivit en sväng i bubbelpoolen innan läggdags (och skrivdags). Innan dess åt vi på Eddie McStiffs. Det var god mat, som dock var lite dyr. Men ibland får man kosta på sig att leva gott. Det blev resans första bourbon efter maten. En lokal variant som var rätt så god.

Imorgon är det fem dagar kvar på kursen och det är fortfarande mycket att se. Nu ska jag gå och lägga mig så jag är pigg och kry bakom ratten imorgon.

Rev och flod

Att sluta i ingenstans är kanske att ta i. Men vi avslutar dagen i samhället Green River. Samhälle är kanske att ta i… Det är en övergiven stad… håla… Det enda som finns kvar är några motell som truckers och andra förbipasserande utnyttjar. Innan dess såg vi väldigt vackra vyer.

Morgonen var lite eländig. Detta var första dagen jag bara ville ligga kvar i sängen. Frukosten på hotellet var inte den bästa och jag verkade inte piggna till alls. Jag fick ta en red bull redan klockan sex och gå ut och ställa mig och frysa lite för att komma igång.

Men när jag väl piggnade till så var allt fint. Vi behövde inte köra så länge. Efter cirka en kvart anlände vi till Capitol Reef. Det heter så för att en bergsknall kan likna kupolen på Capitol i Washington DC, och reef, för att när de klippor som omger området förr hindrade transporter så som ett rev hindrade skepp. Men jag tyckte inte kupolen var särskilt kupolig av sig. Men den var fin.

Nere i sänkor och längs flodfåror grönskar det. I ett kargt landskap lyser verkligen träden, cottonwoods, upp området. Det är otroligt så gröna de är. Det gör en glad. Jag vet inte om de är grönare än träden hemma eller om det bara verkar så för att allt runt omkring är så naket.

Längst upp består bergen av sandsten. Undertill ligger det kritsten och kalksten. Detta har gjort att regn och väder skapat ett magiskt landskap fullt av häftiga små grottor och håligheter. Det ser så mjukt och hårt ut samtidigt. En häftig formation på lokalen vi besökte är Hickman Bridge. En naturlig stenbro över stigen. (Fast stigen kom efter bron. Är det en bro om den inte leder över något?…)

Vi får besökt väldigt vackra platser. Men de är bara russinen i kakan. Jag vill besöka detta området igen och verkligen hitta andra guldkorn. När man kör genom landskapet och hänförs gång på gång så inser man att man skulle kunna lägga varenda semester resten av sitt liv på att upptäcka Amerikas natur och ändå inte hinna med.

Landskapet varierar kraftigt. Från i stort sett ingen vegetation till relativ grönska. Vi stannade i Great Basin Desert för att göra en växtinventeringsruta. Vi konstaterade snabbt att det fanns 0% lövträd och 0% barrträd.

Fast Great Basin Desert är väldigt varierande. Den består av cirka 150 lågområden och 160 mindre bergskedjor. Elevationen varierar mellan 1000 till 4000 meter över havet. Det kan snöa om vintern i öknen och det finns knappt några kaktusar. Det var däremot betydligt varmare än det var om morgonen. Det plockades en hel del sten under dagen. Jag har gjort väldigt fina tillskott till samlingen.

Vi fortsatte vidare till Green River och checkade in på Holiday Inn. Vi beslutade oss för att samlas i vår lilla arbetsgrupp och börja spåna så smått på de frågor och ämnen som kommer tas upp på examinationen när denna kursen är slut. Det har gått lite mer än halva tiden nu. På måndag är det slut.

Vi hade av våra lärare blivit rekommenderade ett Truck Stop i närheten. De hade i mitt tycke målat upp en lite för glorifierad bild. Jag hade förväntat mig ett riktigt gött hak. Men nja… Ett hak var det väl… Vi fick helt ok mat. Men vi hann knappt tömma tallrikarna förrän servitrisen gav oss notan och vi kände oss lite ivägchasade.

Så istället för att sitta där och ta en öl eller två till så begav vi oss tillbaka till motellet via en bensinmacks ölrum och spelade kort tills det blev för kallt att sitta ute.

Imorgon är det iväg till ett nytt ställe. Moab, Utah. Och där ska vi kolla på bågar. Inga motorcyklar… Bågar av sten… Jag visar imorgon…

Damm i dubbel bemärkelse

I morse lämnade vi Flaggstaff och kommer nu att sova på nytt ställe varje natt ett tag. Vi var först vid Glen Canyon-dammen. Efteråt fortsatte turen till Paria movieset. Vi avslutade i Kanab. Nu är vi i Utah.

Vi har alltid en samling på morgonen där det gås igenom dagens rutt. Saken man ska lägga märke till längs vägen och sådana saker. Idag körde vi genom Navajo nation på väg norrut.

Efter ett kort stopp vid Marble Canyon (som inte innehåller någon marmor alls) för att fotografera utsikten och begrunda geologiska lagerföljder så begav vi oss till Glen Canyon Dam. En av USAs mäktigaste dammbyggen. Den har dämt upp en hel canyon sedan 1965 när den var färdig. Den ligger längs Coloradofloden och avvattnar ett område som är lika stort som halva Sverige. Detta har resulterat i att flera djurarters miljöer har förändrats eller försvunnit helt. Vilket gjort att de har försvunnit helt enkelt. Men å andra sidan har den nya miljön lockat till sig flera andra arter, som till exempel vithövdad örn, fladdermöss, svalor och vattenfåglar.

Efter en snabb lunch gick sedan färden till Paria movieset. Det besöket var bara möjligt om det inte regnat. Vägen dit blir nämligen väldigt lerig om det är det minsta fuktigt. Idag var det bara väldigt dammigt. Filmen nedan är från ett bar mindre dammiga sekunder av bilfärden.

Varför heter det då ”movieset” när det ligger helt ute i ödemarken och är av samma sorts geologi som Painted Desert som vi besökte för några dagar sedan? Därför att ett flertal westernfilmer spelats in där. Bland annat ‘The outlaw Josey Walsh’ med Clint Eastwood. Det fanns inga kåbåjsare där idag. Men det var inte mindre magnifikt för det.

Det röda längst upp består av Navajosandsten och vittrar inte lika lätt som den porösare sten av ler och siltmaterial som ligger under. Det randiga består av olika mängder järn som fällts ut i stenarna. Allt det randiga tillhör samma formation och kallas Chinle Formation. Här kan man även hitta mindre bitar av förkislat trä. (Och här får man plocka det. Jag har ju samlat sten till min och till några vänners samlingar. Och frågar du om jag plockat på ställen där det eventuellt inte är tillåtet kan jag tyvärr varken bekräfta eller dementera det.) De röda klipporna högst upp kallas Vermillion cliffs på grund av sin röda färg.

Här är ett tydligt exempel på att hård sten skyddar mjuk sten undertill. Efter beundrande av landskapet och stenplockande begav vi oss till Kanab. Staden är till största delen bebodd av mormoner. Idag är det söndag så i stort sett hela staden är stängd. Det finns ett fåtal butiker öppna. Men här är väldigt fint. Kanab är populärt i film och TV-branchen och många filmer och serier spelas in här. Vi tre chaufförer gick en tur i sökande efter att äta middag.

Efter att bara hittat stängda ställen och ställen som visserligen var öppna, men för dyra för vårt tycke, gick vi genom stan. Långt. Tills vi hittade ett par som hade en karta över restauranger. Hade vi gått åt andra hållet från början hade vi hittat en hel del matställen. Vi hamnade på Pizza Hut. Jag fick fel pizza och köket var rörigt. Så jag fick min mat gratis. Det är helt ok säger plånboken. Imorgon blir en lång dag. Vi kommer att åka till Bryce Canyon.

San Francisco Peaks

Idag begav vi oss upp mot ena toppen, Humphreys Peak, på San Fransisco Peaks. Det är en vandring på 5 kilometer, men med en höjdskillnad på 1000 meter. Toppen ligger på ca 3800 meter över havet.

Till skillnad från de andra vulkanerna i området är detta en stratovulkan som var aktiv för mellan 6 miljoner år sedan och 500,000 år sedan. I indianmyterna är bergen hem för andeväsen som kallas Kachinas. Berget kallades av Hopifolket för Nuva’rukya’ovi. Det betyder ”Platsen med den höga snön”. Det var munkar på 1600-talet som gav berget sitt nuvarande namn.

 

Men klättringen då? Kom jag till toppen? Inte riktigt. Men jag är ändå nöjd med min prestation. Vi hade blivit varnade att den snabba höjdskillnaden tillsammans med den allt tunnare luften kunde få kroppen att bete sig konstigt. Allt från väldigt orolig mage, till huvudvärk och yrsel. Vi gick uppåt med små pauser varje halvtimme och gjorde även lite inventeringar när vi kom in i en ny växtzon. I början såg det ut såhär:

De vita träden ser ut som björkar. Men det är en slags asp. Vi en senare inventeringsruta såg växtligheten ut såhär:

Granarna ser mer ut som piprensare, anpassade till en miljö med mycket snö. Den tredje rutan var jag inte med på. Jag hade börjat få höjdsjuka. Ni vet när man reser sig för snabbt och blir alldeles yr. En lightversion av det, samtidigt med en huvudvärk och en märklig känsla att vara på gång att börja storgråta. Jag rekommenderades av min lärare att vänta ett tag och sedan vända tillbaka ner till parkeringen. Då hade redan fyra eller fem personer vänt om. Just då såg jag ut såhär:

Men jag tänkte lite på Aron Andersons sommarprat. Jag ville inte begränsas. Jag hade visualiserat mig uppe i sadeln. Det kallas bergryggen mellan de två topparna. Det var första målet. Toppen det andra. Så jag satte mig på en sten, lyssnade på min kropp. Jag lät den gråta lite och mediterade i en kvart. När jag mådde bättre bestämde jag mig för att fortsätta upp i min egen takt. Om jag skulle möta klassen på vägen ner så skulle jag följa med dem. Men då hade jag i alla fall inte gett upp.

Så sakta och säkert med trevliga samtal med andra hajkare som jag mötte eller gick förbi så kom jag slutligen till sadeln. Precis i tid till gruppfotot. Bilden har jag fått använda av min kompis Johanna, som tog bilden. Jag tror min nöjdhet lyser igenom.

Jag bjuder på en solobild med utsikt.

Jag är så sjukt nöjd med min prestation idag. Vägen ner var jobbig den med. Den var betydligt längre än vad man lagt märke till på vägen upp. Till min glädje har inte knäna varit några problem alls. Det som värker nu är vader och anklar. Jag har införskaffat ett par stavar och de hjälpte mycket. Jag sade på vägen ner att jag aldrig kommer kunna klaga på en lång skogspromenad hemma efter denna strapats. En sak som motiverade mig på vägen ner var att så fort vi kommit hem så skulle jag vara värd en riktigt god milkshake. Sagt och gjort. Här intogs min kvällsmat. En jordgubbsmilkshake och två koppar kaffe. Underbart innan en halvtimme i bubbelpoolen.

Avlslutningsvis vill jag visa en bild jag har editerad för att tydliggöra hur högt upp jag slutligen vandrade idag. 600 höjdmeter upp. 600 höjdmeter ner.