Tanklösa meningar

När jag skriver och inte tänker mig för så råkar mina meningar oftast bli jättelånga vilket leder till att de i värsta fall blir svårlästa och tröttsamma för en potentiell läsare att ta till sig. Det är ett problem. 

Flödesskrivande är oftast en bra sak som kan göra att kreativa idéer kommer ut på ett ocensurerat och överraskande sätt och är ett fantastiskt sätt att arbeta när man ska sätta igång med ett arbete. Problemet i slutändan är överskådligheten och städjobbet man står inför när man ska städa i sitt gytter av ord som man hällt ur sig under gud vet hur lång tid. Det finns säkert en myriad av fantastiska idéer och otroliga berättelser som jag helt enkelt inte tagit tag i på grund av att de är gömda i ett långt långt dokument av tanklöst producerad brödtext helt utan punkter eller komma. Jag har börjat tänka mer och mer på hur jag skriver och insett att långa meningar är något jag måste jobba med om jag inte vill hamna i ett slags limbo mellan talspråk och skriftspråk.

Puh. Vi lärde oss om läslighetsindex på en föreläsning idag. Även känt som LIX. Det utvecklades på 1960-talet av pedagogikforskaren Carl-Hugo Björnsson. Det är ett mått på hur lättläst en text är. Mellan 40 och 50 hamnar populärkultur, såsom tidningsartiklar och skönlitteratur. Under 30 är barnböcker och över 60 hamnar svår byråkratisvenska. Textblocket ovan får enligt lix.se värdet 50. Precis på gränsen till svår svenska. Jag vill ju att mina texter ska vara lättbegripliga och trevliga. Så jag ger ovanstående text en omstrukturering…

Flödesskrivande är oftast en bra sak. Det kan göra att kreativa idéer kommer ut ocensurerade. Överraskande, till och med. Det är ett fantastiskt sätt att arbeta i början av ett arbete. Problemet är överskådligheten. Redigeringen av flödesskrivning är inte heller lätt. Det finns säkert massor av fantastiska idéer och otroliga berättelser som jag inte tagit tag i. Detta på grund av att de är gömda inne i ett svårtytt dokument. Jag har börjat tänka mer på hur jag skriver. Jag vill inte hamna i ett mellanting mellan tal- och skrivspråk. Därför måste jag arbeta med min meningsbyggnad.

Nu är mitt LIX-värde nere på 27. Barnboksnivå… Hmm… Okej. Det är inte ett perfekt system. Men det visar ändå på att den undre texten är betydligt mer lättläst än den övre. Jag måste vara medveten hela tiden. Annars blir mina meningar ofta långa och snirkliga.

 

 

Det här är inte helt OK

Det finns en myriad av olika teorier om ursprunget till uttrycket OK. Många av dessa är mer eller mindre troliga. En är att det kommer från indianspråket Choctaw och spreds när missionärer skulle översätta bibeln till deras språk. På Choctaw betyder okeh ”så är det”.

Ett annat handlar om en nitisk bilkontrollant vars initialer var OK och om den stämpeln fanns på bilen så visste man att den var i prima skick. En annan myt är att när amerikanska trupper signalerade tillbaka till huvudkvarteret så sade man på en bra dag utan bortfall att det var OK (zero killed).

Det finns också mer långsökta. Aux Cayes. Franska för från Cayes, en hamnstad i Haiti där romen var av oerhörd god kvalitet. Grekiskans ola kala (det är bra). Skotska Och aye…

Hur som haver så kan man på wikipedia se hur uttrycket stavas och uttalas i olika delar av världen.

Se! Inte ett enda ”oki” Det är det jag vill komma fram till… Varför i hela friden använder man sig av oki som ett substitut för okej. Ok är kortare att skriva så att det är nåt sms-språk för att spara tecken köper jag inte. Hur uttalas det? OK uttalas antingen O K eller okej. Lägger man betoningen på första eller sista vokalen? Ooki eller Okiii? Är det en förkortning av okidoki eller ett Flanderskt okelidokeli så håller inte argumentet heller. Ty dessa båda är en förlängning av det korrekta okej.

Härstammar det från när en britt hörde en göteborgare tala dålig engelska? Åhkajjjj!!!

Jag vet inte varför det söker mig så mycket. Det är en sådan liten nagel i ögat när jag ser det att jag inte kan undvika att bli lite upprörd. Jag vill faktiskt sträcka mig till att säga att det har gått över särskrivningar i språklig irritationsframkallning. För särskrivningar kan vara underhållande. Det kan inte oki. Aldrig. Okej?

Följ min blogg med bloglovin

Att skriva när det skrivas skall.

Haruki Murakami har en metod med sitt skrivande. Han sätter sig vid datorn, startar ordbehandlingsprogrammet och väntar. Till sist kommer det något. Han gör det varje dag.

Jag har gjort ett nytt schema för mitt skrivande. Inte lika överambitiöst som det förra dock. Det är öppet för förändring då jag har satt tider lite här och där för att ta reda på när jag skriver som bäst. Jag satt två nätter efter eftermiddagsskiften och skrev. Det blev en klar novell, nästan. Nu har jag suttit sedan klockan tio i förmiddags. Jag hade en halvtimmes lunch. Det enda jag skrivit är en kort story om en man som råkar döda mannen som rånar honom som jag inte blev så nöjd med. Och en kort dikt om mellanrummet mellan två sekunder som jag blev jättenöjd med.

jag är lite frustrerad att det inte gick bättre. Men vadådå… Man kan inte lyckas varje gång. Man lyckas ju aldrig om man aldrig sätter sig vid datorn och väntar på att den tomma sidan som stirrar mot en blir så irriterande att man fyller den med ord. Jag skrev något i alla fall. Det var mycket som suddades ut också. Sån man märker snabbt att det bara är skit och slöseri med tangentbordslivstid. Små grejer om vind över gyllene fält eller en mystisk stad med stenhuggare i norr.

Jag kanske provar att sätta mig i natt igen och skriver. Funkar det bättre då så har jag ytterligare en pusselbit som säger att jag skriver bättre i mörker. Jag har fått dra ner gardinen i kontoret då allt som händer utanför lockar på mina ögon och öron. Det händer mindre om natten. Jag lägger ner nu för tillfället och gör annat istället och så skriver jag lite till inatt. Så får det bli.

Följ min blogg med bloglovin

En korrekt stavning av orden

Det är vissa ord som man ofta har en liten tvekan om precis innan man ska stava till dem. För vissa är frågan om det ska vara ett eller två ord. Nittionio procent av de gångerna är det ett ord. Vad det än rör sig om. Tvekar du om det ska vara sammanskrivet eller inte så ska det nog vara det. Vissa kan bli lite brydda med ord med tje-ljud. Det finns hur många sätt som helst att skriva det ljudet i svenska språket. Eller ett flertal i alla fall. Chef, stjärna, journal, skön och så vidare.

 Ett ord vi använder ofta är ett ord som det finns många stavningar på. Eller egentligen inte men det är liksom inte så många som har koll. När jag var liten fick jag lära mig att det stavades ‘juste’ eftersom det var ett franskt låneord. Men det är inte många som skriver det så. De flesta skriver ‘schysst’ men det är inte riktigt rätt det heller. Att skriva tje-ljud med ‘sch’ är typiskt för tyska låneord. Och som tidigare nämnt är ordet ifråga taget från franskans ord för vad som är rätt, korrekt och bra. Regelmässigt så ska franska låneord med tje-ljud börja med ‘sj’.

 Och eftersom ordet fonetiskt ligger nära ordet ‘tyst’ så stavar man det med endast ett s. Sjyst. Problemet för mig är bara att trots alla regler så ser denna stavningen inte sjyst ut. Den stavning jag gillar bäst är den jag oftast använt mig av. Schysst. Men om alla hade stavat efter vad de tyckte var snyggast så hade vi nog inte gillat det heller. Det är nog en vanesak. Hädanefter rättar jag mig i ledet av språklig korrekthet och rättskaffningens rättstavning. Sjyst. Sjyst. Sjyst. Det är bara att vänja sig.

Följ min blogg med bloglovin