Veckovis

nedrakning

Om man kan säga att en människa blir nittio år gammal så innebär det att den människan lever i 1080 månader. Detta innebär att en människa som blir nittio år kommer uppleva ca 4680 veckor, Strax under 5000 veckor i ett liv. Det är 5000 lördagkvällar. Det känns inte som så mycket.

Men det är det. Det är jättemycket. Om vi för enkelhetens skull fortsätter med tanken att jag kommer bli nittio år gammal har jag som nu är trettiosju levt strax över en tredjedel av mitt liv. Ojojoj, så stressande att tänka så, kanske någon säger. Men tänk så mycket jag hunnit med…

Jag började livet rätt så lugnt. Sen lärde jag mig att gå. Det är ju en prestation. Vi kan snabbspola igenom låg- mellan och högstadiet. Jag gick ett år på internat. Gymnasiet var kul. Jag tog körkort. Jag har haft en massa kul. Spelat i countryband. Arrangerat lajv och skattjakter… Listan fortsätter.

Tiden är ändå något vi uppfunnit för att det ska bli lättare att samarbeta. Visst blir vi alla äldre. Det är så livet fungerar. Och solen går upp på morgonen och ner på kvällen. Det är gravitation och matematik. Att klockan en viss tid på dygnet är exakt kvart över tre och det är dags att slå igång kaffekokaren… Det är något vi bestämt.

Att tiden går fortare när vi har kul och långsammare när vi har tråkigt vet vi bara för att vi har något att jämföra med. Men visst. Det är denna tideräkning vi alla går efter. Det blir lättare om alla vet när de ska vara på en viss plats för jobb eller studier eller den där romantiska dejten. Stora och lilla visaren gör det smidigare att verka i ett modernt samhälle.

De flesta av oss har också en idé om att man borde ta tillvara på tiden lite bättre. Det var därför vi uppfann nyårslöften. Men de är så lätta att glömma bort eller i alla fall tumma lite på när tiden går så fort och dagarna smälter ihop med varann och OJ! Är det redan september? Det var ju påsk igår… Då kan det ju ändå vara till hjälp att veta att man betat av en tredjedel av de lördagkvällar man eventuellt har fått tilldelat. När man blir påmind på ett lite strukturerat och harmlöst sätt att vi faktiskt bara är här en liten stund innan det är dags att hitta på något annat så kanske man lever livet lite större.

your_life_in_weeks_-_wait_but_why

Om man vill träna mer, älska mer, skratta mer, äta mindre, bli kreativare, plugga, sälja allt och leva som getherde i Anderna, eller vad som helst… Men ändå sitter och zappar frenetiskt fast det inte finns nåt bra på tv. Då kanske det hjälper att tänka att jag har bara cirka 3000 veckor kvar. Det är 3000 lördagkvällar. Det är tretusen måndagsmorgnar… Vad vill du göra med dem?

Vill man läsa mer om detta och lite mer statistik och andra färggranna staplar och grejer kan man gå in på DEN HÄR sajten. Den är dock väldigt fokuserad på USA. Men vi är ju alla människor så det gör väl inget.

Slö panik

Jag börjar återigen få lite ångest eller panik över mitt prokrastinerande och min brist på disciplin. Jag har för lite tid och för många hobbys. Eller så måste jag se sanningen i vitögat och inse vad som är tidsslukaren.

Jag har många intressen och saker jag njuter av att göra. Rollspel. Skrivande. Målande. Figurspel. Läsande. Intressanta samtal med folk. Min podcast. Och nu också ett litet skott av trädgårdsintresse som precis tittat upp ur jorden och hoppas få lite näring.

Men hur mycket skriver jag? Och hur mycket målar jag? Och varför har jag inte satt igång med att måla mina figurer och preparera spelbordet jag köpte material till? Varför skrev jag aldrig klart den där novellen till skrivtävlingen där man kunde vinna tiotusen spänn? Varför målade jag bara en tavla den där kvällen och har sen inte rört mina penslar?

Och den viktigaste frågan av alla… Hur mycket tid lägger jag på att stirra in i min iphone? Facebook. Instagram. Twitter. Candy Crush. Ny uppdatering av Angry Birds. Och så börjar loopen om.

Det kanske inte är konstigt att jag skrev klart min bok då för snart tre år sen innan jag skaffade min första iphone.

Jag vet att man har plikter och saker som måste göras och allt tar tid. Arbete. Sömn. Äta och tillaga middag. Tömma kattlådor. Åka och handla och en miljon saker mer som alla tar mer eller mindre tid i anspråk men det finns ändå stora tomrum av tid som man förr fyllde med att göra saker. Vill jag inbilla mig i alla fall. Även när man inte gjorde saker gjorde man saker. Att ligga på soffan och läsa en bok eller en serietidning är bättre än att spela samma bana i Candy Crush om och om igen i en vecka under ett konstant uppbyggande av frustration.

Mitt arbete tillåter mig inte att spela så mycket rollspel som jag vill. Jag jobbar skift och jag har insett att jag har uppnått en ålder där jag måste sova en timme innan ett nattskift för att överhuvudtaget vara funktionsduglig. Att åka till spelkväll var tredje vecka är för sällan om de andra spela varje vecka. Jag har dock min egen lilla grupp som jag leder nu och vi spelar lite mer sällan och där är jag nöjd.

En författare är en person som skriver. Inte en person som vill skriva. En författare är dock inte en annan författare lik i arbetsmetod och det finns författare som har stora uppehåll. Men den ursäkten börjar för mig bli ganska sliten. Det är dags att göra något åt det här slöseriet med tid.

Jag har en ipad hemma. På den kan man ha några spel. Jag tycker det är kul med spel. Men på min mobiltelefon ryker spelen nu. Hejdå Angry Birds. Hejdå Candy Crush. Hejdå Doodle Jump. Hejdå alla andra spel.

Det löser inget egentligen. Vill jag slösa tid ligger hela internet till mitt förfogande. Men det är ett litet steg i rätt riktning. tror jag.

Äntligen hemma

Flytten gick smidigt som attan. Tre timmar tog det från början till sista släpet var tomt. Arbetet att få rätt saker på rätt plats har börjat. Och så har jag blivit sjuk.

Nu låter det värre än det är. Det handlar om en ordentlig förkylning bara men det räcker för att man inte ska orka någonting.

Eftersom vi har fler och större rum att möblera är det konstant uppenbart att vi behöver införskaffa möbler. Det är dock något som får ta den tid det tar. Lådorna börjar så sakteligen försvinna mer och mer. Våra prylar och pinaler börjar hitta var de hör hemma.

Katterna stortrivs i huset redan. Den stress och allt det bråkande som vi upplevde i lägenheten den sista tiden dem emellan är helt borta. Det är så otroligt skönt.

Jag har också äntligen fått upp min dator idag. Egentligen är det tänkt att den ska står i mitt hobbyrum i källaren. Kruxet med det dock är att i det rummet så finns det endast ett enda vägguttag. Och det fungerar inte. Nu vet jag inte om det är något jag missat eller inte men jag vet en sak… Har man gott om vänner med elutbildning så går man inte och rotar i det elektriska själv med bara godtyckliga gissningar som verktyg. Datorn står just nu mitt på vårt vardagsrumsbord. Det är för att vår TV inte är inkopplad än och jag ligger under filtar i soffan.

Det enda jag måste orka göra idag är att åka till Helsingborg för besiktningen av vår gamla lägenhet. Det är inget jag ser fram emot. Jag tror att vi får godkänt på städningen men inte på den vägg i vardagrummet som behöver en målares varsamma hand. Vi får se…

Nu har jag en film eller två jag ska titta på från under filtarna.

Att välja sina strider

Min skrivprocess har varit helt åt helsike på det senaste och jag tror att jag kommit fram till vad jag måste göra. Ge upp. Lägga bort och plocka upp ett blankt papper.

Min semester har passerat utan att jag skrivit ett enda ord på min historia om Frank, Finn och hotet mot Hälsingborg. Jag insåg igår när jag vred och vände på mig utan att kunna sova att det måste till drastiska metoder för att komma igång igen. Jag har inte haft problem med att skriva. Jag har haft problem med att komma igång med just den berättelsen. Och jag har kännt ett tvång att skriva den och inget annat. Nu lägger jag den å sidan. Kanske blir den skriven en dag men inte just nu. Varför?

Jag misstänker att jag i ett försök att få tll en mer disciplinerad skrivprocess har skjutit mig själv i foten. Jag skev ett synopsis och en bra bakgrundshistoria. Jag har gott om miljö- och karaktärsbeskrivningar. Det känns som om jag ska skriva en bok jag redan har läst. Det känns helt enkelt inte spännande överhuvudtaget. Som att sätta sig ner och se en film efter någon har berättat om allt in i minsta detalj. Jag har brottats med vissa finare detaljer till den milda grad att jag har insett att det egentligen är genomskinliga skäl till att fördröja själva skrivandet. Som att hitta ett hus med just rätt kupol på taket.

Herregud. Det är ett fiktivt Hälsingborg. Sätt en kupol på ett tak nånstans och sätt igång!

Nej. Historien läggs åt sidan för att jag ska komma igång med att leka med ord och meningar igen. Jag vet inte vad jag kommer att skriva och har inget måste att det måste bli något fast och förutbestämt och det har redan börjat klia i fingrarna. Till er som jag pratat med om den här storyn och som peppat. Ni får nog ge er till tåls några år. För samtidigt som jag inte kan skriva denna berättelse nu så är den för bra för att glömmas bort.

Det kinesiska porträttet

Härom veckan började jag göra en karaktär till ett rollspel som heter Nephilim. Man spelar ett uråldrigt väsen som besätter olika mänskliga kroppar genom århundradena i sitt sökande efter kunskap och upplysning tills det når det stadie då den äntligen kan nå slutet på sin resa. Låter det abstrakt och komplicerat? Jo. Lite. En del i skapandeprocessen är att man ska göra ett Kinesiskt porträtt. Ett abstrakt och intuitivt associationsporträtt för att lättare kunna förstå sin karaktär. Det är tio frågor som man ska svara snabbt på.

Vilket naturfenomen kan symbolisera dig?
Vilken metall?
Vilket djur?
Vilken färg?
Vilken mytologisk varelse?
Vilken berömd person?
Vilken aktivitet?
Vilket konstverk?
Vilket vapen?
Och slutligen. Vilket ting symboliserar dig?

Det är väldigt svårt. Jag försökte mig på att göra ett kinesiskt porträtt av mig själv.

Naturfenomen: Regn. Jag tror det var Bob Marley som sade en gång: ”Vissa upplever regn. Andra blir bara blöta.”

Metall: Silver. Mjukt, blankt. Används till mycket. Både bestick och smycken. En bruksädelmetall.

Djur: Hund. Trofast. Lugn. Glupsk. Lekfull.

Färg: Lila. Färgen är den gyllene mellanvägen mellan det hetsigaste och vildaste röda och det lugnaste blå.

Mytologisk varelse: Tomten. Skratta om ni vill men jag har utvecklat ett intresse för hem och växtlighet. Pyssel och knåp. Och så äter jag gröt rätt så ofta.

Berömd person: Alan Moore. Jag säger inte att jag är som herr Moore men han inspirerar mig både i det skrivande och i det andliga.

Aktivitet: Samtal. Ett gott samtal med en bra vän eller en motståndare i en sakfråga eller ett filosofiskt spörsmål är oerhört givande och något jag finner stort nöje i.

Konstverk: En tavla föreställande åkrar och himmel med en korsvirkesgård inklämd i landskapet. Inget märkvärdigt alltså men en tavla som kräver stor skicklighet att få bra trots sin enkelhet och som många kan tänka sig att titta på och uppskatta utan att den upprör.

Vapen: Pennan ty den är mäktigare än svärdet.

Ting: Glaset. Denna var svårast. Men ett glas är i sin enkelhet ett genialt ting. Halvfullt eller halvtomt. Klart och klingande.

Prova att göra ett kinesiskt porträtt. Det är utmanande och kul.

Följ min blogg med bloglovin

Måltiden. Eller målen i tiden. Eller tid för mål.

Jag läste ett blogginlägg om hur man sätter upp mål för sig själv som man faktiskt kommer nå. Jag sätter ofta upp mål för mig själv och nio gånger ut av tio så rinner det ut i sanden. Eller i alla fall så svackar det och så får jag friska upp målet efter ett tag. Motivationen dör ut. Mitt fokus skingras och det känns som om jag försöker hålla min framtid i händerna som vore den sand.

Men det fanns en hel del kloka tankar i det där blogginlägget av Steve Pavlina. Jag översätter:

”Vi värdesätter vår tid, så vi har naturliga tendenser att vara opportuna. Och vi vill också njuta av nuet. Följaktligen är vi obenägna att sätta mål som kommer ta väldigt lång tid att nå. Vem vill slita i åratal för att nå ett potentiellt bättre någongång? De flesta av oss har helt enkelt inte disciplinen för att göra det, även om det finns en kruka med guld vid regnbågens slut. Disciplin är inte rätt fråga dock. Frågan handlar om ett missförstånd av tiden.

Vi tenderar att tänka på tid som en resurs vi spenderar, precis som vi spenderar pengar. Att göra klart en entimmesuppgift är att spendera en timme på den. Hur spenderar du din dag? Var vill du spendera din nästa semester? Hur kommer du spendera resten av året? Tid är pengar, en disponibel resurs.
(Vissa av de där spendera kan också översättas till tillbringa. min anmärkning.)

Detta är ett löjligt och inkorrekt sätt att tänka på tiden trots allt. Tiden är ingen resurs. Du kan inte spendera tid. Tid spenderar sig själv. Du har inget att säga i frågan. Hur och vad du än gör så kommer tiden att förflyta. Det spelar ingen roll vad du gör under de nästa fem åren. De fem åren kommer att gå ändå….”

”…Meningen med målsättning är inte att kontrollera framtiden. Det vore tanklöst för framtiden existerar bara i din fantasi. Det enda värdet i målsättning är att det förbättrar kvaliteten på din nutida verklighet. Att sätta mål kan ge dig klarhet och fokus just nu. När du sätter upp ett mål, tänk alltid för dig själv, ‘Hur kommer detta målet att förbättra min nutida verklighet?’ Om ett mål inte förbättrar din verklighet, då är målet meningslöst och du kan lika väl dumpa det. Men om målet skänker dig klarhet, fokus och motivation när du tänker på det, då är det ett mål att satsa på.”

”…Vilket mål du än sätter, så har du valmöjligheten att föreställa dig en stig av försakande och lidande genom att fokusera på illusionen framtiden, eller så kan du tillåta målet att injicera nytt hopp, entusiasm och motivation i din nutida verklighet. Även om det kan tyckas att du sätter mål för framtiden så sätter du egentligen mål för nutiden. Ju bättre du blir på att förstå detta, ju lättare och behagligare kommer du att nå dina mål”

Nu vet jag inte om detta är något hållbart eller bara mumbo jumbo men det är i alla fall en tankeställare. Läs hela här och ta med dig vad du vill efteråt.

Jag vill bara lära mig att kunna hålla fokus på mina mål.

Följ min blogg med bloglovin

Ursäkter och livet som är i vägen.

Detta är min bakgrundsbild på min ipad:

Det är tänkt att det lite ofrånkomligt ska motivera mig. En sak den här bilden är bra på är att stundtals påminna mig om att jag kommer med en jävla massa ursäkter istället för att skriva.

Jag kan inte skriva just nu för detta eller detta måste fixas. Jag hinner inte för jag måste göra detta om en timme. Jag ska bara göra detta först. Jag borde skriva nu men det är grillning och öl och jag kommer skriva dubbelt så länge imorgon…

Gör detta mig till inte en författare? Jag tror inte det. Ursäkterna och livet i allmänhet är alltid närvarande och kämpar för att inte låta en komma i närheten av sin story. Camilla Läckberg säger i sitt sommarprat om att författande handlar mycket, väldigt mycket, om försakande. Andra författare instämmer. På det senaste har jag försakat väldigt lite. Jag har gjort annat. Vissa saker produktivt. Jag har fixat inför bröllopet. Jag har hjälpt min svåger en dag. Jag har jobbat. Andra mindre produktiva men inte mindre värda. Grillat och umgåtts med vänner. Spelat spel med vänner. Med mera.

Men allt detta, hur kul och produktivt det än är så är det ivägen för skrivandet.

Men blir det inget gjort alls då kanske du undrar? Jo. Lite. Jag är inne i ställtidsfasen. Där man går och undermedvetet förbereder sig. Där det kommer små brottstycken då och då så just nu består de små fröna till boken av anteckningar och konversationer i tre olika anteckningsböcker, min ipad och min mobil.

Just nu så tänker jag gå ner på Bagels och sätta mig och äta och har med mig papper och penna. Jag vill börja på första kapitlet. Jag vill inte ha överdrivet mycket miljöbeskrivningar som jag annars så lätt fastnar i. Jag vill komma på ett namn på boken. Och jag funderar på att byta namn på min huvudkaraktär.

Frank funkar nog inte längre. Just nu lutar det åt att han kommer heta Axel istället men jag vet inte.

Följ min blogg med bloglovin

Ungkarlsmat

Det händer nog oftare än jag vill erkänna, även om det nuförtiden inte är ofta alls. Den där ungkarlsmaten som är den ensamme mannens paradrätt. För många är det köttbullar och makaroner. För andra är det varma mackor. Det är ingen av dem jag hänfaller åt när jag djupt nersjunken i någon hobby för sent upptäcker att tiden förflyter utan att jag är medveten om den, och överraskat inser att jag snabbt måste äta något innan jobb eller annan aktivitet. Min självklara ungkarlsmiddag är Chorizo (eller annan korv) med potatissallad och ketchup. Det är inte världens godaste men det känns som det är mer rekorderlig mat än köttbullar och pasta i alla fall.

Jag får se till att komma på något gott att äta imorgon och sätta mat och sov-klockan så att jag inte glömmer bort tiden igen. För även om korv och potatissallad är helt OK så är det inte så gott två dagar i rad.

Följ min blogg med bloglovin

Att inte skriva

Man skulle ju kunna tro att det är lätt att skriva. Inte lätt att skriva en bok eller komma på ett briljant kåseri eller en bra krönika. Det i sig är inte det lättaste. Men att sätta sig ner och bara skriva… Det borde ju vara lätt. Datorn står ju där på skrivbordet full med en massa skrivprogram. Tangentbordet och musen funkar som de ska och stolen intill skrivbordet är lika bekväm som den alltid är. Så vad är problemet? Jag vet ju vad jag ska skriva på. Min än så länge titellösa bok. Jag har ju fått idéer.

Men än så länge idag har jag handlat på två ställen. Diskat. Jag har bytt lysrör i köket, som jag också fick gå iväg och införskaffa tillsammans med en ny glimtändare. Jag har talat med Malmö Högskola. Beställt visitkort har man också gjort. Jag har ringt min syster. Jag har sorterat i hyllor. Jag har dammsugit. Allt utom att sätta mig ner och skriva. Att man blir så effektiv av att inte göra något…

Det ska bli skrivet minst en sida idag. Lite på min bok. Jag har bara ett telefonsamtal till jag ska ringa. Och så ska jag träna i eftermiddag. Och göra fruktsallad. Och så är det ju middag… Men jag går inte och lägger mig innan jag skrivit något. Vad detta än är.

Följ min blogg med bloglovin

Kent vs. Kundtjänst

Har man en fråga eller en fundering om en produkt bör man höra av sig tycker jag. Det var därför jag skickade detta mailet till via:

”Hej Via. Idag har jag tvättdag och jag använder ert tvättmedel. Visst blir det rent och luktar gott och så men jag har ett problem. Vi är ägare till tre katter som gillar att fälla. Detta hår som sprids i lägenheten försöker vi parera så gott det går med dammsugare och rollers. Men ändå är våra svarta kläder efter tvätt täckta av smått katthår. Det tar liksom bort av det hela renhetsintrycket man söker när man plockar ut tvätten ur maskinen. 

Har ni möjlighet att utveckla ett tvättmedel eller en tillsats till era existerande tvättmedel för oss djurägare? Något som får bort de där envisa håren som sätter sig i kläderna. Jag skäms inte över att vara kattägare. Jag vill bara inte gå runt med deras päls på mig dagligen. Tacksam för svar. Med vänliga hälsningar Kent Johnsen.”

Jag förväntade mig inte något direkt svar. Inte idag i alla fall. Men jag fick ett svar, samtidigt som det svaret kanske inte riktigt kvalificerar som ett fullständigt svar på min fråga. Med tanke på att min fråga kanske kan framstå som aningen oseriös (Jag försäkrar att jag bara försökte slå an en vänskaplig ton. Inte förlöjliga någon eller något. (kanske mig själv.)) så är jag ändå tacksam att de tar min fråga på ett sådant seriöst sätt. Så här lyder svaret:

Hej Kent och tack för din e-post! Katthår är mycket fint och tränger sig in  i tygfibrerna. Är mycket svåra att få bort. Det finns ingen medel som hjälper mot sånt, men givetvis kan jag vidareframföra dina önskemål.

Ha en bra dag

Med vänlig hälsning
VIA Direkt/xxxxx


Nu är ju bara frågan om de vidarebefordrar min fråga till forskning och utveckling. Jag kan se män och kvinnor i vita rockar bland brovrör, bunsenbrännare, E-kolvar och tvättmaskiner samtidigt som det springer runt en massa extra håriga katter runt deras fötter. Allt för att få bukt med en av mänsklighetens stora problem. Katthår som vägrar släppa taget.