Kachinas

De gamla Pueblokulturerna i sydvästra Amerika hade olika variationer av samma sorts tro. De hade en uppsjö av olika andeväsen som påverkade deras liv. Dessa kallades Kachinas.

I i stort sett varje souvenirshop, krimskramsbutik och galleri man besökte fanns det på en liten hylla små dockor som föreställde dessa andeväsen. Deras närvaro i området är fortfarande påtaglig.

Dessa dockor är gjorda av en konstnär som heter Adrian Leon. Här hittar du mer info.

Kachinas levde i byarna under halva året och uppe på sitt berg (San Fransisco Peaks) andra halvan av året. Indianerna klädde sig som Kachinas under ritualer och då förkroppsligade man en Kachina. Det var stora rituella förberedelser för anländandet av Kachinas och även under halvårets gång gällde det att hålla sig god med dessa andeväsen. Med sina krafter kunde de påverka väder, fruktbarhet och beskydd. Men också orsaka sjukdom, död och elände om man inte visade respekt och tillgivenhet.

Jag som tecknar mina väsen här hemma blev inspirerad av dessa andar. Hur närvarande är de? Hur skulle de se ut i mina ögon? Jag satte mig och tecknade och lät dem sedan befinna sig i landskapet där vi gick runt och studerade och hänfördes.

Jag provade en ny teknik i mitt tecknande och använde mig av en tuschpensel istället för en fineliner. Jag gillade det. Jag har inte riktigt kontroll över linjerna men det är ju en övningssak. Så det kommer jag nog fortsätta arbeta med.

Bilderna jag sett av Kachinas framställer dem som rätt så färgsprakande. Klara tydliga röda, gula, blå och gröna färger. Så jag använde mig av tuschpenslar till färgläggningen med i stället för akvarellpennor som jag vanligtvis använder. Jag blev inte så nöjd med det resultatet. Det poppar för mycket. Det blir i vissa avseenden för mörkt. Och här gillar jag inte att jag saknar lite kontroll. Jag för större känsla och variation i färgerna i mitt vanliga tillvägagångssätt. Så detta var en one-time-only med tuschpennor.

Men mina små Kachinas blev annars väldigt lustiga och fina. Jag kan tänka mig dessa väsen smyga omkring bland klippor och branter. Detta är ju min take på det hela och jag menar inte att förlöjliga dessa kulturers tro, som i viss mån är levande idag. Det är ett känsligt ämne i USA.

Jag kommer att återgå till mina små naturväsen som vi har här hemma i naturen omkring oss. Det är där min fantasi får leka fritt.

Detaljer för en viking

Idag for vi ner till Fotevikens vikingamarknad. Jag hade planerat att köpa ett par byxor. Jag vill så småningom ha en outfit av vikingakläder för de där speciella tillfällena i livet när sådan krävs. Det blev inga byxor.

Byxor visade sig vara väldigt dyra och enligt vår vän Frida som vi hade med oss, relativt lätta att sy själv. Så jag hängde tillbaka byxorna igen. Jag träffade en gammal vän som för nuvarande bor i Stockholm som tagit sig ner för en helg av vikingaliv. Han påpekade, att enkla kläder är lätta att få tag på. Däremot är det detaljerna som är viktiga och det är det man bör sikta på på en sådan marknad som Foteviken ändå erbjuder. Jag lyssnade och tog till mig informationen.

Istället för de där fina grå byxorna som var allt för dyra köpte jag en hel de smågrejer istället.

Det köptes ett fint armband. Och i samma tält köpte jag en fin pung att hänga i bältet.

armband pung

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På ett annat ställe köpte jag ett litet vattenskinn. Eller mjödskinn, eller ölskinn, eller vinskinn… Så länge det inte var varma vätskor eller starksprit var allt ok enligt försäljaren. Det är inte så stort. Men det är fint och jag tyckte när jag valde det att det liknade ett hjärta lite grann.

 

vattenskinn

På ett tredje ställe köpte jag en liten kniv, ett skärp att hänga vattenskinnet (mjödskinnet) och pungen i och ett spänne till min framtida mantel eller kappa. Till sist nämner jag det finaste. Jag hittade bland tusen och åter tusen torshammare och spjutspetsar en liten gyllene Frej att hänga om halsen. Lätt det bästa köpet!

 

jag och frej

Fotevikens vikingamarknad för andra sommaren i rad. Detta är definitivt en ny tradition hos oss!

Idag är första dagen på resten av ditt liv

Det är egentligen en otroligt tröttsam kliché den där. Den kan sticka i ögonen på vem som helst som inte har en bra dag. Men ändå väljer jag att använda den. För den stämmer så bra.

Jag har länge sökt efter något. Något som skulle få livet att kännas lite större och mer innehållsrikt och betydande på något sätt. Det är svårt att sätta ord på. Jag har doppat tårna i olika läror och dogmer men alla har suttit som en lite för liten och dessutom kliande kofta. Tills i somras när bitarna liksom föll på plats. För några år sedan gick jag ur svenska kyrkan. Jag har den åsikten att, tro, det är något oerhört vackert. Religion däremot, är inget jag går igång på. Skillnaden? Den ena är äkta. Den andra är ett regelverk och ett system som går ut på att alla ska tro på samma sätt.

Sedan i somras är jag med i Samfundet för Forn Sed. Jag vill inte kalla mig asatroende, även om det är en del av det hela. Jag hörde ordet sedbärare. Även om det är vackrare så stämmer inte det heller helt och hållet. Det indikerar på en tradition som ska vidarebefordras. Jag kallar mig inte för något egentligen. Jag kanske borde det när någon frågar, men varför egentligen.

Jag tänker inte gå in på mycket mer om detta i det här inlägget. Det jag egentligen skulle skriva var ju om rubriken…

Vi är till mångt och mycket historierna vi berättar om oss själva. Vilka ord vi väljer för att definiera oss. Också vad andra säger om oss om vi väljer att tro på dem. Idag var jag ute vid ett träd jag tycker om att sitta och tänka vid och en av dess stora grenar hade knäckts. En tredjedel av kronan låg i backen. Resten av trädet såg friskt ut. När en del av oss, hur naturlig den än är börjar tynga ner oss så kanske det är dags att den bryts av. Och det kanske är smärtsamt. Men så länge rötterna är intakta och man står med ryggen/stammen rak så överlever man. Det finns vissa aspekter av mig och mitt som jag har börjat se över. Varför jag gör som jag gör i vissa avseenden. Varför jag inte gör saker jag borde. Hur jag ser på mig själv när jag ser mig i en spegel. Och väljer att berätta en annan historia. Samma liv, samma Kent. Samma yttre omständigheter. Men hur jag väljer att ta dem till mig är annorlunda. Det är något jag tar steg för steg. Att göra stora förändringar för snabbt får ofta konsekvensen att man går tillbaka till det trygga man känner till. Men små förändringar lever lättare längre och blir till sist en naturlig del av livet.

Att offentligt gå ut med att säga till alla som orkar läsa så här långt att jag varje morgon hälsar väderstrecken och de fyra elementen, att jag blotar till Freja och Heimdall och gänget. Det är faktiskt ett stort steg. För jag har mot min vilja varit rädd för att folk ska tycka det är fjantigt. Men det är ju den jag är. Det har ju fått mig att må så mycket bättre och tagit mig igenom en tragedi. Är någon nyfiken på allt det här så sätter jag mig gärna och pratar över en kopp kaffe.

Det var nog allt. Det blev lite längre än jag trodde. Och kanske inte så sammanhängande. Jag får jobba på det.