Hej hå, hej hå

Det finns många saker man kan göra på en dimmig och regnig söndag. En av dem är att åka till en gammal gruva med goda vänner och en hund för att knacka fram mineral.

Några mil norrut ligger Västanå där det fram till 1906 bröts järnmalm i relativt stor utsträckning. Gruvan var under sina glansdagar Skånes största järngruva. Nu säger det mig inte så mycket. Men Näsums hembygdsförening verkar anse att det är värt att nämna, så vem är jag att tycka annat…

Platsen är idag intressant för oss som gillar och intresserar oss för stenar och mineral, för det går fortfarande att hitta en hel del kul där. Det som inte var järnmalm kastades nämligen åt sidan när det begav sig, så om man gräver lite så kan man finna. Det finns världsunika mineral här.

Vädret var som sagt inte det torraste men har man bara rätt kläder på sig så är det inte så farligt.

Det är vacker natur i området och skogen har nästan helt och hållet ätit upp den gamla gruvan. Det som är kvar är ett vattenfyllt hål. Runt omkring ligger stenblock och här och där syns gropar efter stensamlare och mineralfantaster som provat lyckan med spade och hammare. Eftersom vi skulle ut i skogen och vara där i ett antal timmar så tog jag med mig Sally. Hon var glad över utflykten och gjorde sin bästa tolkning av bergsget där hon skuttade fram över stenblocken och åt gräs. När hon inte var i vägen vill säga…

Man vet ju inte vad som kan komma fram där husse och hans vänner gräver i marken. Bäst att kolla noga.

Vi hittade en del. En hel del glimmer, förmodligen biotit eller liknande. (Till vänster på bilden nedan.) Vi hittade också Pyrofyllit. (Överst till höger.) Ett gyllene mineral som växer i pyramidform. Den lilla grönaktiga stenen (Till höger nedan.) misstänker vi vara apatit. Jag får kolla upp det.

Hemfärd

God morgon. Väskan går nu knappt att stänga efter både vettiga och kanske inte så genomtänkta inköp under resans gång. Strax blir det frukost.

Den sista frukosten av frootloops, våfflor och blaskigt kaffe på ett bra tag.  För jag kommer med största sannolikhet att åka hit igen en dag.

Det är ett märkligt land. Jag har inte vant mig vid alla regler runt dricks här. Och inte heller att man aldrig vet vad saker egentligen kostar eftersom skatten läggs på i kassan. Människorna här är trevliga, hjälpsamma och sociala. Man börjar snacka med den som sitter bredvid på bussen.

Vi har kört från Phoenix norrut, in i Utah och en u-sväng inne i Colorado. Totalt har jag kört dryga 400 mil i USA denna resan. Över berg, genom dalar. Skogar, öknar, slätter och städer. Det har varit riktigt svettigt och jag har behövt skrapa rutorna på morgonen. 

Det har varit en otrolig resa där jag har lärt känna nya människor som jag idag vill kalla vänner. Som bidragit till att göra denna resan ett minne för livet. Och dessutom ett tack till våra fantastiska lärare Magnus Thelaus och Claes Bergman. Deras kunskap och intresse smittar och engarerar.

Det blir inget mer inlägg från USA. Om cirka sju timmar lyfter vi från Sky Harbour och strax efter fem på eftermiddagen på onsdag landar vi i Köpenhamn. 

Väl mött hemma sen. Det ska bli skönt… 

Hem.

Grand Canyon

Alltså… Wow. Bara wow. Ord kan inte beskriva upplevelsen av ett besök vid Grand Canyon. Naturen är… ja. Och utsikten… Vidderna… Alltså… Wow.

Detta inlägg kommer till största del bestå av en bildkavalkad av dagens besök. Dock bör jag tillägga att foto av Grand Canyon gör det inte rättvisa på något sätt överhuvudtaget. Men jag måste skriva lite grann. Kanten på Grand Canyon ligger 2212 meter över havet. Det är cirka hundra meter högre än Kebnekaise. Vi traskade ner längs en stig genom de olika stenlagren. Och där vissa fortsatte en bit efter 350 meter ner, stannade jag och spanade efter kondorer. Jag såg inga. Däremot såg jag en kalkongam och två korpar. Och en hel del ekorrar…

Att gå 350 meter ner är en lätt match. Men på grund av det lägre trycket och den tunnare luften kan jag berätta att vägen upp igen var betydligt jobbigare. Men jag gjorde det. Och jag svor inte särskilt mycket.

Detta mötte oss ett par tre meter från parkeringen. Vi har alltså precis hängt på oss ryggsäckarna när vi tappar hakan första gången.

Man kan tydligt se att Grand Canyons berg är sedimentära. Det vill säga sammanpressade mindre partiklar som bildat en solid bergart. Men det är rätt så poröst, därför har det vittrat så lätt. Men på grund av att världen har förändrats har också avlagringarna förändrats. De mer vertikala partierna är av hårdare berg än de mer sluttande branterna.

Det är helt otroligt ljus där. Skuggorna är hårda och spiror och branter ger en otrolig karaktär till canyonen. Alla lagerföljder har sina namn. Det översta vita lagret heter Kaibab. Det grönare innan det blir ljust igen heter Toroweap och det bredare ljusa partiet heter Coconino. Sedan fortsätter det ner med fler formationer. Alla dessa namn och tidsåldrar de skapades är skitsvåra att komma ihåg. (Jag har fuskpapper när jag skriver.)

Alla tidigare bilder är tagna från kanten. Här har vi påbörjat nedstigning. Om ni tycker att det ser ut som att det är stup rakt ner till vänster, så är det för att det är ett stup rakt ner till vänster. Räcken? Nej. Inte nånstans.

Nu är vi en bra bit nere. Men än är det långt kvar.

Både nedstigning och uppgång blir lättare och roligare om man har bra vänner med sig.

Jag gick inte längre ner än såhär. Vi kunde gå längre, men jag ville hellre spana efter kondorer.

Det är väldigt långt ner till Coloradoflodens ringlande fåra.

Och det är väldigt långt upp tillbaka till kanten igen.

Men sen kommer man upp och då möts man återigen av dessa scener. Alltså… Wow.

I och med detta besöket har jag kryssat av en av sakerna på min Bucket List.

Från Phoenix till Flagstaff

I morse for vi norrut, upp på Coloradoplatån (Men vi är fortfarande i Arizona.) och hade ett antal stopp på vägen. Det var rätt så stressigt i Phoenix morgontrafik när alla vägar verkar ha fem filer och alla bilar är jättestora. Men det ordnade upp sig utanför stan.

Vägarna verkar vara designade för att framkalla en frihetskänsla. Det öppna basin and range-landskapet med små buskar och kaktusar ligger framför en. I horisonten tornar berg upp sig och när Dylans ‘Lay lady lay’ spelades på radion skruvade jag upp volymen och hade gåshud och ett brett leende en liten stund.

Vårt första stopp var en utsiktsplats intill Black Mesa som kallas Sunset Point. Det var den första av dagens riktiga wowkänslor.

Detta är ett exempel på Basin and range-landskap. bergsryggar och dalar som liknar sträckmärken i landskapet. Berget har eroderat och grus, sand och lera har med floder för länge länge sen bildat ett platt torrt landskap söderut. Black Mesa är inte med på bilden. Det området är betydligt mörkare.

Efteråt besökte vi Montezuma Well (som inte har något med personen Montezuma att göra) som är en gammal indianboplats som är beläget i en karstbildning. Berggrunden är av kalk och vatten underifrån har urholkat tills det har bildats en gryta mitt i öknen med en källa i botten. Området odlades med kanalsystem från källan på 600-talet. Av anledningar man inte vet så avfolkades stället helt på 1200-talet. På bilden ser man en bosättning som byggts inne i klippväggen.

Därefter for vi till Coconino National forest och Sedona och tappade hakan ytterligare en gång.

Området är av sandsten som vittrar lätt. Men uppe på toppen ligger en hårdare bergart som hindrar berget från att vittra helt och hållet. (Eller ja… Det är ju en tidsfråga…) Vind och vatten har format landskapet till dessa Mesas, buttes och spiror som man kan se. Jag var lite avundsjuk på de som inte körde idag för de kunde sitta och glo och stirra och hänföras hela tiden. Jag är lite överraskad att området är så grönt. Jag trodde att det skulle stå lite kaktusar här och där bara. Men det växer faktiskt en hel del, även om det är väldigt torrt.

Sista stoppet för idag var Oak Creek Canyon. Området är en förkastningszon där östra sidan sakta glider ner under den västra sidan. Den östra sidan är därför lite lägre och dessutom är cirka hälften av klippan gjord av basalt på grund av stor vulkanisk aktivitet för ungefär 8 miljoner år sedan. Annars är bergen flera hundra miljoner år gamla.

Vi körde sedan mot Flaggstaff där vi nu checkat in på ett nytt Super 8. Jag, Max och Jack har ätit burgare på ett hak som heter Bun Huggers och tagit kvällskaffet på Dunkin’ Donuts.

Imorgon ska vi kolla på en meteorkrater och en förstenad skog.

En skolutflykt till Öland

Det är kanske ett lite barnsligt ord att använda när man åker fyra dagar till Öland med högskolan för att åka ut på ett flertal exkursioner och ett studiebesök. Men det lät bättre än att använda ordet klassresa. 

Vi åkte inte direkt till Öland. Vi körde först norrut till Ryd och gjorde en exkursion ut på en mosse där. Vi lärde oss om växter och djur där samt hur den typen av ekosystem skiljer sig från andra. Jag tänker inte gå in på detaljer här. Vi fick i alla fall studera växtligheten med smårutor. Små träramar på en halv gånger en halv meter, där man studerar och räknar all växtlighet inom. Det är en hel del man inte vet. Men för varje gång man studerar växtlighet på det viset lär man sig fler och fler arter.

Intill denna mosse fanns det en gammal bilkyrkogård som tydligen är en slags attraktion. Det kan jag förstå. Det var också väldigt häftigt. Mina tankar for åt skandinavisk postapokalyps såsom den ofta porträtteras i svenska rollspel som t.ex. Mutant.

ryds-mosse dod-traktor

Resan till Öland var verkligen inte en lugn resa för att lära känna varandra och kolla på lite natur och så… Det var tidiga morgnar till sena eftermiddagar med olika exkursioner i bland annat landskapshistoria, beteendeekologi med inrikting på fåglar, växtsamhällen på alvaret och dessutom en nattvandring för att kolla på spindlar och kryp. Vi var också på ett studiebesök på Ottenby fågelstation på Ölands södra udde, där de ringmärker fåglar. Hela resan har varit intensiv och lärorik. Och framför allt kul.

hastar-pa-alvaret borgs-by

Men visst lärde vi känna varandra under resan. Främst de vi delade rum med såklart. Men också de vi hade grupparbete med. I fredags sammanställde vi all data vi samlat ihop på resan för att skriva en rapport. Det kommer vi fortsätta med på måndag. Min grupps rapport har titeln: Ölandstokens spridning på torr mark på Alvaret. Vi är en grupp på fyra personer som i några timmar lade ut stora rutnät över marken och gick och räknade små buskar på tuvorna. Och vi hade riktigt kul under tiden.

olandstok

Ju mer jag lär mig, desto mer inser jag att jag valt rätt utbildning. Jag överraskar mig själv gång på gång. Jag kan plötsligt ryckas med och tycka att spindlar är vackra. (Inte så att jag låter dem klättra över mina händer och gulla med dem som andra i klassen inte har några problem med.) Eller… Fascinerande är kanske ett bättre ord. Och jag trodde aldrig att jag skulle tycka det var kul att titta på fåglar. Men med rätt motivation och rätt folk runt mig har det nu fötts ett nytt intresse. Vi fyra som delade rum har startat en egen liten fågelskådarklubb. De Nykläckta kallar vi oss. Så jag har köpt mig en fågelbok och en ny bra kikare.

Genom titthålen

Jag fick en kommentar på Facebook på mitt förra vlogginlägg. Jag tog tag i det och flummade mig igenom några minuter i soffan.

Kommentaren från Felix löd: ”Tjabbla om: Problematik som kan uppstå när personer försöker återspegla sin ”grandiosa” självbild på sociala medier.” Jag vet inte riktigt om det var det jag pratade om. Men det är i samma område i alla fall. Håll till godo.

 

Och om det finns något ni gärna vill höra mig prata om så kommentera gärna. Det är rätt så svårt att komma på egna ämnen. Det är lättare att svara på en fråga. Eller frågor. Ju fler desto bättre.

Edda

Klockan halv åtta på morgonen gick vi in på gyn på Helsingborgs lasarett. Klockan halv fyra gick vi ut igen. Samma människor men ändå var allt annorlunda.

Leona fick piller och snabbt därefter satte värkarna igång. Livmodern hade fått medicinsk order på att nu var det dags att jobba. Som att gå från att jogga kvarteret runt nån gång i veckan till att direkt springa en marathon. Det är ett virrvarr av intryck av vad som hände under dagen. Leona fick mer och mer ont hela tiden. Jag var handhållare och safthällare. Det var morfinsprutor och barnmorskor och klockan gick olika fort hela tiden. Ibland tog en timme bara fem minuter. Ibland tog det trekvart för sekundvisaren att nå ett fullt varv. Jag kände att det var som en vrångbild av en förlossning. Det var så likt men ändå så otroligt annorlunda. Man visste redan hur det skulle sluta. Och det var inte så lyckligt.

Leonas syster var också med oss. Ett oerhört stöd och ett lugn som smittade av sig till mig. Någon man kunde utbyta en blick med då och då när Leona hade det som värst.

Vi hade fått reda på att det kunde hända att barnet kunde komma ut när man var på toaletten och det var Leona orolig för. Det hade varit så ovärdigt. Vi har ändå hållit graviditeten värdig tiden ut även om vi visste att den avslutades i en abort. Inget vin eller mögelost, bara för att man ändå kunde, liksom. Det blev inte så heller.

Helt plötsligt, efter ett toalettbesök gick vattnet och därefter tog det inte lång stund innan barnet var ute. I sängen. Vi tittade inte ner. Inte då.

Efter en stund bars hon in till oss. Hon var så liten. Och vi sade båda två efteråt att hon såg ut som en liten älva. Vi såg dock tydligt bekräftelse på att vi tagit rätt beslut. Även om hon hade överlevt en graviditet, vilket var föga troligt, så hade hon aldrig överlevt en födsel.

Vi gav henne namnet Edda. Det var viktigt för oss att hon var någon även om hon aldrig hann bli någon. Även om hon aldrig levde i vår värld är hon vår första dotter. Jag har kvar bilden av hennes ansikte i mitt hjärta. Och en stor sorg över de drömmar som inte fick lov att blomstra. Men jag är ändå tacksam för den glädjen vi fick lov att uppleva. Som hon ändå skänkte oss.

Hon ska kremeras och spridas i en minneslund vår lilla Edda. Och med sig fick hon den änglapingla som Leona burit under graviditeten och jag hade gjort en vägvisare till henne. Och på baksidan bindrunor av mitt och Leonas namn så kan se var hon kommer ifrån.

Den här historien är slut. Tanken var att nästa kapitel i vårt liv skulle vara fullt av blöjbyten, skrik i natten, första leendet och kräk på kragen och massor av lycka. Livet tog en surprise plot twist på något sätt. Men vi är starka. Vi har gott om kärlek. Både mellan varandra och ett oerhört stöd och massor av kärlek från folk i vår omgivning. Tack alla ni. Tack så oerhört mycket. Livet går vidare. Det finns mirakel och fantastiska äventyr i framtiden. Men just nu låter vi tårarna falla välkommet.

eddasvegvisir

 

Mugshot återuppstår

För några år sedan spelade jag och en god vän tillsammans på krogar, fester och uteserveringar. Det var en enkel uppsättning. Två män, gitarr och munspel. Men som så många goda ting rann det ut i sanden efter ett tag.

Men nu är tiden mogen för oss att som dynamisk duo resa oss ur vår egen aska som en slags fågel fenix eller komma in i en andra andning eller vad man än kan kalla det. Man kanske kan tacka våra vänner som fått barn. Vi ska spela på en namngivning på söndag. Det gav oss en anledning att träffas och spela ihop igen. Och så mindes vi hur jävla bra vi var. Och fortfarande är. Vi spelade in ett par låtar i mitt och Leonas lusthus och beslutade att det skulle göras mer. Så föddes idén om: Mugshot ”the lusthouse sessions”.

mugshot cover

 

Filerna spelas i ett eget fönster eller nåt sånt. Det är ett kärt besvär med tanke på hur bra det blev. Vi satt efter en god grillad middag och med några öl i kroppen och beslutade oss för att spela in. Vi spelade in på min telefon som låg på stolen bredvid mig. Ljudet är inte det bästa men det är gott nog. Vi är båda väldigt nöjda med resultatet.

Vi har planer på att spela på nåt ställe eller två i sommar och har redan ett flertal nya låtar som vi ska öva på.

 

Halo

don´t think twice

It was a very good year

Som Sinatra sjöng en gång… Precis som så många andra känner jag för att sammanfatta eller i alla fall reflektera över mitt 2012.

Jag vet bara inte hur jag ska lägga upp det. Tre stora saker har hänt i år. Jag gifte mig. Jag och min fru köpte oss ett hus. Och jag ska bli morbror. Det är häftigt. Det känns som om det är det som har dominerat hela året och det har varit ett riktigt bra år. Men det hände andra saker också…

Jag gick hos en coach för att jag hade lite ångest inför framtiden. Jag lärde mig tänka annorlunda och blev en lugnare och bättre Kent.

Jag skaffade egen domän till min blogg och har också nu i slutet av året startat en podcast som jag har haft lust att göra länge.

Jag har med min fru gått på ett flertal konserter. First Aid Kit, Laleh, Bo Kaspers orkester, Efterklang, Timbuktu, Winnerbäck, Laleh en gång till… Om man ska välja någon eller några av dem som stod ut så kan jag säga att First Aid Kit rörde mig till tårar och Efterklang gjorde mig euforisk. Det var ett bra konsertår.

Det var också året jag kom igång med mitt skrivande och sedan tyvärr tappade det igen. Jag har i skrivande stund inte skrivit på något annat än bloggen på vad känns som evigheter. Ett av mina nyårslöften är att 2013 ska bli ett skrivande år. Det ska också bli ett husligt år, ett kärleksfullt år och ett växande år. Det är bara magen som klyschigt nog lovas mindre…

2012 var också ett sökande år. Ett sökande efter något större eller djupare, i alla fall på ett andligt plan. Eller… Jag vet inte om det är rätt ord. Jag var inte på jakt efter religion. Inte efter en gudomlig uppenbarelse. Men det var något slags sökande efter mening och själ. Och sammanhang. Eller sökandet efter en fråga. Det forskades i olika traditioner och lästes en massa böcker och det funderades och mediterades en hel del. Till sist snubblade jag över boken ”Wabi Sabi” av Agneta Nyholm Winqvist och hittade någon form av tillfredsställande budskap och insikt.

Jag har upplevt stor lycka, stor glädje och ett lugn i år. Nästa år börjar imorgon.

Nyår är min favorithögtid. Om det nu kan kallas högtid… För mig är det det. Jag får alltid en fantastisk känsla vid tolvslaget som nästan är obeskrivlig. Det är som om hela nästa år ligger öppet framför mig och det är fullt med möjligheter för mig att upptäcka. Det är en känsla av frihet, av upprymdhet och renhet. Jag älskar nyår.

Gott nytt år på er. Må 2013 bli vad ni önskar att det ska bli.

Jag saknar inte saknaden

Jag har ofta saknat människor från förr och då känt mig lite nere och ledsen. Och jag får erkänna att jag dumt nog känt mig ansvarig för att relationen ebbat ut. Eller ännu värre, bortglömd.

Jag har kommit till vissa insikter. Tiden går. Det är en av dem. tiden går och vi med den, allihop. Alla utvecklas och saker händer och skulle det inte göra det så skulle det innebära stagnation och det mår ingen bra av. Ingen relation heller.

Jag insåg häromdagen när jag tänkte på en vän från förr, (som jag inte har något otalt med överhuvudtaget, vi bara har glidit ifrån varandra) att trots att jag saknade honom och det vi hade, så saknade jag inte mig själv som jag var då. Och det förflutnas Kent, som inte existerar längre, var en del av den relationen som nutidens Kent går och saknar. Och det funkar ju inte riktigt. Vår vänskap är kvar, min och min väns. Men vi umgås inte lika frekvent längre. Och det är okej. Det är inte lönt att gå och sakna något som var som aldrig kan bli igen. Jag är annorlunda och har ett större liv än vad jag hade då. Han är annorlunda och har större liv än vad han hade då. Fast på ett annat sätt.

Jag har bytt ut saknaden över en relation som aldrig kommer att vara likadan igen. Hade vi strävat mot det av någon anledning hade det varit som en felsydd kofta vi skulle trä på oss. Obekvämt och onaturligt. Jag har bytt saknaden till att endast vara fina minnen över en period i mitt liv och en vänskap som har hjälpt mig att bli den person jag är idag. Och det kan jag bara känna tacksamhet för. Och tacksamhet är bättre än saknad eller känslan att vara bortglömd.