En skolutflykt till Öland

kent-pa-lange-jan

Det är kanske ett lite barnsligt ord att använda när man åker fyra dagar till Öland med högskolan för att åka ut på ett flertal exkursioner och ett studiebesök. Men det lät bättre än att använda ordet klassresa. 

Vi åkte inte direkt till Öland. Vi körde först norrut till Ryd och gjorde en exkursion ut på en mosse där. Vi lärde oss om växter och djur där samt hur den typen av ekosystem skiljer sig från andra. Jag tänker inte gå in på detaljer här. Vi fick i alla fall studera växtligheten med smårutor. Små träramar på en halv gånger en halv meter, där man studerar och räknar all växtlighet inom. Det är en hel del man inte vet. Men för varje gång man studerar växtlighet på det viset lär man sig fler och fler arter.

Intill denna mosse fanns det en gammal bilkyrkogård som tydligen är en slags attraktion. Det kan jag förstå. Det var också väldigt häftigt. Mina tankar for åt skandinavisk postapokalyps såsom den ofta porträtteras i svenska rollspel som t.ex. Mutant.

ryds-mosse dod-traktor

Resan till Öland var verkligen inte en lugn resa för att lära känna varandra och kolla på lite natur och så… Det var tidiga morgnar till sena eftermiddagar med olika exkursioner i bland annat landskapshistoria, beteendeekologi med inrikting på fåglar, växtsamhällen på alvaret och dessutom en nattvandring för att kolla på spindlar och kryp. Vi var också på ett studiebesök på Ottenby fågelstation på Ölands södra udde, där de ringmärker fåglar. Hela resan har varit intensiv och lärorik. Och framför allt kul.

hastar-pa-alvaret borgs-by

Men visst lärde vi känna varandra under resan. Främst de vi delade rum med såklart. Men också de vi hade grupparbete med. I fredags sammanställde vi all data vi samlat ihop på resan för att skriva en rapport. Det kommer vi fortsätta med på måndag. Min grupps rapport har titeln: Ölandstokens spridning på torr mark på Alvaret. Vi är en grupp på fyra personer som i några timmar lade ut stora rutnät över marken och gick och räknade små buskar på tuvorna. Och vi hade riktigt kul under tiden.

olandstok

Ju mer jag lär mig, desto mer inser jag att jag valt rätt utbildning. Jag överraskar mig själv gång på gång. Jag kan plötsligt ryckas med och tycka att spindlar är vackra. (Inte så att jag låter dem klättra över mina händer och gulla med dem som andra i klassen inte har några problem med.) Eller… Fascinerande är kanske ett bättre ord. Och jag trodde aldrig att jag skulle tycka det var kul att titta på fåglar. Men med rätt motivation och rätt folk runt mig har det nu fötts ett nytt intresse. Vi fyra som delade rum har startat en egen liten fågelskådarklubb. De Nykläckta kallar vi oss. Så jag har köpt mig en fågelbok och en ny bra kikare.

Genom titthålen

soffeselfie

Jag fick en kommentar på Facebook på mitt förra vlogginlägg. Jag tog tag i det och flummade mig igenom några minuter i soffan.

Kommentaren från Felix löd: ”Tjabbla om: Problematik som kan uppstå när personer försöker återspegla sin ”grandiosa” självbild på sociala medier.” Jag vet inte riktigt om det var det jag pratade om. Men det är i samma område i alla fall. Håll till godo.

 

Och om det finns något ni gärna vill höra mig prata om så kommentera gärna. Det är rätt så svårt att komma på egna ämnen. Det är lättare att svara på en fråga. Eller frågor. Ju fler desto bättre.

Edda

Klockan halv åtta på morgonen gick vi in på gyn på Helsingborgs lasarett. Klockan halv fyra gick vi ut igen. Samma människor men ändå var allt annorlunda.

Leona fick piller och snabbt därefter satte värkarna igång. Livmodern hade fått medicinsk order på att nu var det dags att jobba. Som att gå från att jogga kvarteret runt nån gång i veckan till att direkt springa en marathon. Det är ett virrvarr av intryck av vad som hände under dagen. Leona fick mer och mer ont hela tiden. Jag var handhållare och safthällare. Det var morfinsprutor och barnmorskor och klockan gick olika fort hela tiden. Ibland tog en timme bara fem minuter. Ibland tog det trekvart för sekundvisaren att nå ett fullt varv. Jag kände att det var som en vrångbild av en förlossning. Det var så likt men ändå så otroligt annorlunda. Man visste redan hur det skulle sluta. Och det var inte så lyckligt.

Leonas syster var också med oss. Ett oerhört stöd och ett lugn som smittade av sig till mig. Någon man kunde utbyta en blick med då och då när Leona hade det som värst.

Vi hade fått reda på att det kunde hända att barnet kunde komma ut när man var på toaletten och det var Leona orolig för. Det hade varit så ovärdigt. Vi har ändå hållit graviditeten värdig tiden ut även om vi visste att den avslutades i en abort. Inget vin eller mögelost, bara för att man ändå kunde, liksom. Det blev inte så heller.

Helt plötsligt, efter ett toalettbesök gick vattnet och därefter tog det inte lång stund innan barnet var ute. I sängen. Vi tittade inte ner. Inte då.

Efter en stund bars hon in till oss. Hon var så liten. Och vi sade båda två efteråt att hon såg ut som en liten älva. Vi såg dock tydligt bekräftelse på att vi tagit rätt beslut. Även om hon hade överlevt en graviditet, vilket var föga troligt, så hade hon aldrig överlevt en födsel.

Vi gav henne namnet Edda. Det var viktigt för oss att hon var någon även om hon aldrig hann bli någon. Även om hon aldrig levde i vår värld är hon vår första dotter. Jag har kvar bilden av hennes ansikte i mitt hjärta. Och en stor sorg över de drömmar som inte fick lov att blomstra. Men jag är ändå tacksam för den glädjen vi fick lov att uppleva. Som hon ändå skänkte oss.

Hon ska kremeras och spridas i en minneslund vår lilla Edda. Och med sig fick hon den änglapingla som Leona burit under graviditeten och jag hade gjort en vägvisare till henne. Och på baksidan bindrunor av mitt och Leonas namn så kan se var hon kommer ifrån.

Den här historien är slut. Tanken var att nästa kapitel i vårt liv skulle vara fullt av blöjbyten, skrik i natten, första leendet och kräk på kragen och massor av lycka. Livet tog en surprise plot twist på något sätt. Men vi är starka. Vi har gott om kärlek. Både mellan varandra och ett oerhört stöd och massor av kärlek från folk i vår omgivning. Tack alla ni. Tack så oerhört mycket. Livet går vidare. Det finns mirakel och fantastiska äventyr i framtiden. Men just nu låter vi tårarna falla välkommet.

eddasvegvisir

 

Mugshot återuppstår

För några år sedan spelade jag och en god vän tillsammans på krogar, fester och uteserveringar. Det var en enkel uppsättning. Två män, gitarr och munspel. Men som så många goda ting rann det ut i sanden efter ett tag.

Men nu är tiden mogen för oss att som dynamisk duo resa oss ur vår egen aska som en slags fågel fenix eller komma in i en andra andning eller vad man än kan kalla det. Man kanske kan tacka våra vänner som fått barn. Vi ska spela på en namngivning på söndag. Det gav oss en anledning att träffas och spela ihop igen. Och så mindes vi hur jävla bra vi var. Och fortfarande är. Vi spelade in ett par låtar i mitt och Leonas lusthus och beslutade att det skulle göras mer. Så föddes idén om: Mugshot ”the lusthouse sessions”.

mugshot cover

 

Filerna spelas i ett eget fönster eller nåt sånt. Det är ett kärt besvär med tanke på hur bra det blev. Vi satt efter en god grillad middag och med några öl i kroppen och beslutade oss för att spela in. Vi spelade in på min telefon som låg på stolen bredvid mig. Ljudet är inte det bästa men det är gott nog. Vi är båda väldigt nöjda med resultatet.

Vi har planer på att spela på nåt ställe eller två i sommar och har redan ett flertal nya låtar som vi ska öva på.

 

Halo

don´t think twice

It was a very good year

Som Sinatra sjöng en gång… Precis som så många andra känner jag för att sammanfatta eller i alla fall reflektera över mitt 2012.

Jag vet bara inte hur jag ska lägga upp det. Tre stora saker har hänt i år. Jag gifte mig. Jag och min fru köpte oss ett hus. Och jag ska bli morbror. Det är häftigt. Det känns som om det är det som har dominerat hela året och det har varit ett riktigt bra år. Men det hände andra saker också…

Jag gick hos en coach för att jag hade lite ångest inför framtiden. Jag lärde mig tänka annorlunda och blev en lugnare och bättre Kent.

Jag skaffade egen domän till min blogg och har också nu i slutet av året startat en podcast som jag har haft lust att göra länge.

Jag har med min fru gått på ett flertal konserter. First Aid Kit, Laleh, Bo Kaspers orkester, Efterklang, Timbuktu, Winnerbäck, Laleh en gång till… Om man ska välja någon eller några av dem som stod ut så kan jag säga att First Aid Kit rörde mig till tårar och Efterklang gjorde mig euforisk. Det var ett bra konsertår.

Det var också året jag kom igång med mitt skrivande och sedan tyvärr tappade det igen. Jag har i skrivande stund inte skrivit på något annat än bloggen på vad känns som evigheter. Ett av mina nyårslöften är att 2013 ska bli ett skrivande år. Det ska också bli ett husligt år, ett kärleksfullt år och ett växande år. Det är bara magen som klyschigt nog lovas mindre…

2012 var också ett sökande år. Ett sökande efter något större eller djupare, i alla fall på ett andligt plan. Eller… Jag vet inte om det är rätt ord. Jag var inte på jakt efter religion. Inte efter en gudomlig uppenbarelse. Men det var något slags sökande efter mening och själ. Och sammanhang. Eller sökandet efter en fråga. Det forskades i olika traditioner och lästes en massa böcker och det funderades och mediterades en hel del. Till sist snubblade jag över boken ”Wabi Sabi” av Agneta Nyholm Winqvist och hittade någon form av tillfredsställande budskap och insikt.

Jag har upplevt stor lycka, stor glädje och ett lugn i år. Nästa år börjar imorgon.

Nyår är min favorithögtid. Om det nu kan kallas högtid… För mig är det det. Jag får alltid en fantastisk känsla vid tolvslaget som nästan är obeskrivlig. Det är som om hela nästa år ligger öppet framför mig och det är fullt med möjligheter för mig att upptäcka. Det är en känsla av frihet, av upprymdhet och renhet. Jag älskar nyår.

Gott nytt år på er. Må 2013 bli vad ni önskar att det ska bli.

Jag saknar inte saknaden

Jag har ofta saknat människor från förr och då känt mig lite nere och ledsen. Och jag får erkänna att jag dumt nog känt mig ansvarig för att relationen ebbat ut. Eller ännu värre, bortglömd.

Jag har kommit till vissa insikter. Tiden går. Det är en av dem. tiden går och vi med den, allihop. Alla utvecklas och saker händer och skulle det inte göra det så skulle det innebära stagnation och det mår ingen bra av. Ingen relation heller.

Jag insåg häromdagen när jag tänkte på en vän från förr, (som jag inte har något otalt med överhuvudtaget, vi bara har glidit ifrån varandra) att trots att jag saknade honom och det vi hade, så saknade jag inte mig själv som jag var då. Och det förflutnas Kent, som inte existerar längre, var en del av den relationen som nutidens Kent går och saknar. Och det funkar ju inte riktigt. Vår vänskap är kvar, min och min väns. Men vi umgås inte lika frekvent längre. Och det är okej. Det är inte lönt att gå och sakna något som var som aldrig kan bli igen. Jag är annorlunda och har ett större liv än vad jag hade då. Han är annorlunda och har större liv än vad han hade då. Fast på ett annat sätt.

Jag har bytt ut saknaden över en relation som aldrig kommer att vara likadan igen. Hade vi strävat mot det av någon anledning hade det varit som en felsydd kofta vi skulle trä på oss. Obekvämt och onaturligt. Jag har bytt saknaden till att endast vara fina minnen över en period i mitt liv och en vänskap som har hjälpt mig att bli den person jag är idag. Och det kan jag bara känna tacksamhet för. Och tacksamhet är bättre än saknad eller känslan att vara bortglömd.

Kung Tut i Malmö

Jag och min vän Timmy åkte till Malmö för att se på utställningen om Tutankhamun. Det var väldigt häftigt och väl värt pengarna.

Ett tips är att ta hörlurarna som erbjuds. Jag och Timmy tänkte att vi är två normalbegåvade människor som kan läsa och ville kunna prata med varandra under besöket och inte gå i flock utan att yttra ett ord. På grund av detta beslut missade vi en del i de första två rummen. I det ena visades det en film och i det andra visades hur gravkammaren sett ut när den upptäcktes.

Efter det så kom själva utställningen och det var rikligt skyltat så man kunde kolla på vad man ville, när man ville det och man kunde vara social med sin kompis under tiden.

Jag kan varmt rekommendera att man tar sig ner till Malmö för utställningen. Den är väldigt omfattande och imponerande. Här är en länk till utställningen.

Jag tog lite bilder. Det fick man lov så länge man lämnade blixten i fickan.

20121102-065238.jpg

Detta är det näst största gyllene gravrummet. Jag fotade i hemlighet tanten på bilden för att man lättare skulle se hur stor den var.

20121102-065411.jpg

Kista och kista som var inuti den andra kistan. På det viset var Tutankhamuns mumie lite grann som en sån där rysk babushka.

20121102-065532.jpg

Så här såg han ut under alla gyllene masker. Jag tänkte att det var ett bra sätt att avsluta ett inlägg såhär i halloweentider.

Återigen; Besök utställningen om ni gillar historia, arkeologi, guld, Egypten eller folk som går runt med hörlurar. Det är väl värt 165 spänn.

Mina vänners Shoggoth

En sak som är kul med kreativa vänner är att det ofta händer roliga saker. Två kompisar till mig har gjort en skräckfilm och i morgon ska jag gå på filmpremiär, tillhörande lunch och fest på kvällen. 

De började prata om det tidigt  somras. Filmprojektet. I slutet av augusti hade de fått tillräckligt med frivilliga vänner som hjälpte till som skådisar eller annat som kunde vara till hjälp. Och efter efterproduktionen, klippning, originalmusik, diverse fixande och trixande, så har nu filmen premiär på Röda Kvarn i Ängelholm i morgon förmiddag.

Jag blev ombedd att skriva något för att läsa upp strax innan filmen sätts igång. En stor ära för mig. Senare blev jag tillfrågad om jag kunde tänka mig vara typ värd för dem. Presentera skådespelarna och filmskaparna på bion och lite sånt. Självklart! I morgon kommer bli otroligt kul. Jag vet inte riktigt hur många biljetter de sålt men jag tror att det finns platser kvar om man vill se filmen. Gillar man skräckfilm inspirerad av Lovecrafts Chtulhu-mythos och 80-tals slashers så var på Röda kvarn i Ängelholm strax innan tio imorgon.

Man kan läsa lite till om mina vänner i dagens tidning. Här är en länk till HD!

Flytta på häcken

När växtligheten i vännernas trädgård går åt fel håll får det flyttas. Klart man ställer upp.

En häck behöver inte vara så krånglig att gräva upp och gräva ner igen på en annan plats. Jag och Leona begav oss till Maria Park för att hjälpa våra goda vänner att få bättre plats i sin trädgård.

Lerigt och blött var det. Och en hel del rötter var halvt jävliga att få av. Men det gick. Med gott humör och mat efter så är arbetet faktiskt lite kul.

20120929-141113.jpg

20120929-141125.jpg

20120929-141102.jpg

20120929-141137.jpg

Runt på gul cykel

En tur på Ven i goda vänners lag kan vara sunt för själen. 

Det var min första tur till Ven någonsin, vilket är rätt så märkligt med tanke på hur nära man bor och hur många skolutflykter som går dit. Det regnade på morgonen men klarnade upp under dagen och blev inte riktigt strålande solsken förrän vi skulle åka hem. Det var skönt. Hade det varit gassande solsken hela dagen hade jag nog säckat ihop av utmattning.

Ven är en mysig ö med mycket åkrar. Och åkrar och åkrar. Mittimellan dessa åkrar ligger det små fina hus där det antingen finns gallerier eller så bor det någon där. Det finns ett whiskeydistilleri (som vi inte besökte (Nästa gång…)) och ett museum tillägnat Tycho Brahe som en gång bodde på ön och siktade mot stjärnorna i sitt Uraniborg.

Det är rätt så kul ändå när man tänker efter att folk åker till ven för cyklandets skull. Visst finns det de som åker dit för golfen eller konsten också, men det verkar som om de flesta behöver ursäkten av en färjetur och en gul cykel för att sticka ut och cykla. För ärligt talat så skiljer sig inte miljön avsevärt från fastlandet. Utsikten kanske… Och hade jag bott på ön hade jag nog fått tuppjuck både en och tre gånger på alla dessa cyklister som härjar på ön. Men nu bor jag inte där… Och jag hade en trevlig dag i goda vänners lag och med min fru. Vi cyklade runt på ön och hade med oss picknick. Vi lekte medeltida lekar på Tycho Brahe-museet och jag blev stungen av en geting. Det blev också ett par glassar. Nu följer en obligatorisk fotoserie.