I väntan på våren


Härom dagen när jag var ute med hunden hittade jag ett litet stentroll som någon hade satt ut vid en trästam. Det fick mig att tänka på alla de små varelserna som man trott bott i skogen. 

Allt från tomtar, troll, älvor och dryader… Elementarer, andar, knytt, rån, nissar och så vidare. Och när man går där och fantiserar är det lätt att föreställa sig var sådana skulle kunna bo eller leka eller helt enkelt bara vara. Och det blir så mycket roligare att gå i skogen då. Så jag fick idén att ta foto på dessa ställen och helt enkelt infoga de små varelserna som leker i min fantasi in i bilderna.

Här är ett urklipp ur den första bilden.

väntarpåvårencrop

 

Ett litet vårväsen sitter och väntar på bättre tider. Ett litet vattenväsen spanar och är nyfiket. Det är kul att befolka markerna runt omkring där man bor. Man kanske skulle göra samma sak med skrymslen och vrår i huset också…

 

Som klippt och skuren

Det är rätt så lustigt, tycker jag själv i alla fall, att jag tycker det är så kul med trädgårdsarbete som jag gör.

Jag har nämnt det förr. Länge var jag den som svor dyrt och heligt att jag skulle bo i hyresrätt hela livet. Så simpelt och bekymmersfritt och i en stad där det var nära till allt när som helst. Det var då det. Idag har jag varit ute i trädgården större delen av förmiddagen med sekatör, mössa och rosiga kinder. Det har beskurits träd. Luftskotten har farit och flugit för min hand och man har med begrundande blick gåttruntom träden för att se i vilken riktning man vill att de ska ta sig.

Jag är en fullkomlig amatör i ämnet men jag har låtsats att jag kan såpass bra att jag nästan lurat mig själv och det är gott nog. Jag har gjort det lite grann innan, för många år sedan och jag har också pratat med min far som är bra på det och dessutom läste jag en artikel i tidningen förra helgen om att det var dags nu och vad man skulle tänka på. Och hur svårt kan det vara?

Nu är tre träd beskurna och jag har satt mig tillrätta vid köksbordet. Sol och Emmylou Harris röst fyller huset. Katterna ligger däckade i solstrålarna. Doften av kaffe och kaka slingrar sig runt mig och jag ler.

Aldrig aldrig vill jag tillbaka i hyresrätt.

Nu grönskar det.

Det börjar likna nåt på våra fönsterbräden här hemma. Vi har varken balkong eller trädgård så vi får ta krukor och burkar som vi kan få tag på och hoppas så in i helsike på att katterna förblir ointresserade av våra nyttoplantor.

I köket har vi mest. Oregano, timjan, persilja, rosmarin och silvertimjan. Och så en Lavendel också.

I sovrummet har vi jordgubbsplantor från min syster och svågers trädgårdsland och så odlade Leona lite krasse i ett par gamla kaffeburkar.

Vi har inte jättegröna fingrar nån av oss. Men det känns som om att växter man har nytta av och använder till annat än att bara titta på gör sig själva påminda på ett annat sätt som gör att man faktiskt kommer ihåg att vattna och se efter. Jag har haft gröna fingrar en gång för länge sen så jag hoppas kunna utveckla det igen. Gott är det i alla fall. Och gott luktar det. Och gott ska det smaka när man kan resa sig ur sängen på morgonen och stoppa i sig ett par bär, färska från plantan.

Jag var lite inne på att fråga hyresvärden om vi inte kunde få en liten bit av rabatten på gården. Men det kanske inte hade varit en så bra idé med de andra hyresgästerna som springer där. Och hundar som går och pinkar i rabatten och så. Större trädgårdsland får alltså vänta några år.

Följ min blogg med bloglovin

Att äga sin stereotyp

På väg hem från gymmet så mötte jag en lattemamma. Jag vet att det var en lattemamma av flera olika anledningar. Dels så var det tvillingvagnen av senaste snitt. Barnet i den ena sitsen och diverse tillbehör till barnet i den andra. Det var hennes dyra jacka och hennes designersolbrillor. (Vad vet jag om sånt egentligen, men det såg snajsigt ut.) Och så till sist, den lilla rykande pappersmuggen som lämnade spår av skummad mjölk på hennes överläpp efter hon tagit sig en slurk. Latten. Den relativt nödvändiga ingrediensen för en lattemamma.

Först så tänkte jag att om det nu finns en stereotyp, just lattemammor i detta exemplet, som är mer eller mindre förjöjligad, bespottad eller bara sådär muntert fnissad åt, varför inkorporera den? Jag vet inte om jag tillhör en typisk stereotyp. Förmodligen inte. Men om jag hade gjort det, hade jag då inte gjort allt för att inte så klockrent förknippas med en fördomsfull schablonbild av mig och mina likasinnade? Förmodligen. Hade någon kallat mig för denna eventuella stereotyp så hade jag bestridit detta och pekat på punkter på steg jag tagit för att inte passa in i den beskrattade mallen.

Men inte lattemamman jag passerade utanför preem inte. Hon gick med sin vagn och sin latte med sina dyra snajsiga brillor som skydd mot vårsolen och bara njöt av vårlöftet i vädret. Hon var som hon var. Och det tycker vi ju oftast är okej. OM det inte är nåt dåligt eller i media förlöjligat. För vad är det för fel på att klä sig snyggt? Och vad är det för fel med att ha så mycket grejer till sitt barn så man måste ha en tvillingvagn för att få plats med allt? Inget. Hon kanske fått den av sin syster som fick tvillingar i fjol och hade inte råd med en vagn eter de där solglasögonen som kanske ändå var lite för dyra för plånboken… Vad vet jag. Jag vet ingenting.

Jo, det är rätt så gott med latte. Det har jag och lattemamman gemensamt. Det är först när alla pusselbitarna faller på plats i mallen som vi bryr oss, eller tänker på att, hoppsan, där är en sån…
Och så går vi vidare och säger till våra vänner: ”Vet du vad jag såg idag?”
Lattemamman bara går vidare och sen hem och skiter i att hon är en stereotyp. Vadå? Ska hon sluta dricka latte bara för att folk, folk som jag tydligen, placerar henne i ett fack så fort hon får en rykande pappersmugg över disk? Skit i oss lattemamman. Njut av vårvädret bara. Ha en trevlig dag.

Följ min blogg med bloglovin