Rev och flod

Att sluta i ingenstans är kanske att ta i. Men vi avslutar dagen i samhället Green River. Samhälle är kanske att ta i… Det är en övergiven stad… håla… Det enda som finns kvar är några motell som truckers och andra förbipasserande utnyttjar. Innan dess såg vi väldigt vackra vyer.

Morgonen var lite eländig. Detta var första dagen jag bara ville ligga kvar i sängen. Frukosten på hotellet var inte den bästa och jag verkade inte piggna till alls. Jag fick ta en red bull redan klockan sex och gå ut och ställa mig och frysa lite för att komma igång.

Men när jag väl piggnade till så var allt fint. Vi behövde inte köra så länge. Efter cirka en kvart anlände vi till Capitol Reef. Det heter så för att en bergsknall kan likna kupolen på Capitol i Washington DC, och reef, för att när de klippor som omger området förr hindrade transporter så som ett rev hindrade skepp. Men jag tyckte inte kupolen var särskilt kupolig av sig. Men den var fin.

Nere i sänkor och längs flodfåror grönskar det. I ett kargt landskap lyser verkligen träden, cottonwoods, upp området. Det är otroligt så gröna de är. Det gör en glad. Jag vet inte om de är grönare än träden hemma eller om det bara verkar så för att allt runt omkring är så naket.

Längst upp består bergen av sandsten. Undertill ligger det kritsten och kalksten. Detta har gjort att regn och väder skapat ett magiskt landskap fullt av häftiga små grottor och håligheter. Det ser så mjukt och hårt ut samtidigt. En häftig formation på lokalen vi besökte är Hickman Bridge. En naturlig stenbro över stigen. (Fast stigen kom efter bron. Är det en bro om den inte leder över något?…)

Vi får besökt väldigt vackra platser. Men de är bara russinen i kakan. Jag vill besöka detta området igen och verkligen hitta andra guldkorn. När man kör genom landskapet och hänförs gång på gång så inser man att man skulle kunna lägga varenda semester resten av sitt liv på att upptäcka Amerikas natur och ändå inte hinna med.

Landskapet varierar kraftigt. Från i stort sett ingen vegetation till relativ grönska. Vi stannade i Great Basin Desert för att göra en växtinventeringsruta. Vi konstaterade snabbt att det fanns 0% lövträd och 0% barrträd.

Fast Great Basin Desert är väldigt varierande. Den består av cirka 150 lågområden och 160 mindre bergskedjor. Elevationen varierar mellan 1000 till 4000 meter över havet. Det kan snöa om vintern i öknen och det finns knappt några kaktusar. Det var däremot betydligt varmare än det var om morgonen. Det plockades en hel del sten under dagen. Jag har gjort väldigt fina tillskott till samlingen.

Vi fortsatte vidare till Green River och checkade in på Holiday Inn. Vi beslutade oss för att samlas i vår lilla arbetsgrupp och börja spåna så smått på de frågor och ämnen som kommer tas upp på examinationen när denna kursen är slut. Det har gått lite mer än halva tiden nu. På måndag är det slut.

Vi hade av våra lärare blivit rekommenderade ett Truck Stop i närheten. De hade i mitt tycke målat upp en lite för glorifierad bild. Jag hade förväntat mig ett riktigt gött hak. Men nja… Ett hak var det väl… Vi fick helt ok mat. Men vi hann knappt tömma tallrikarna förrän servitrisen gav oss notan och vi kände oss lite ivägchasade.

Så istället för att sitta där och ta en öl eller två till så begav vi oss tillbaka till motellet via en bensinmacks ölrum och spelade kort tills det blev för kallt att sitta ute.

Imorgon är det iväg till ett nytt ställe. Moab, Utah. Och där ska vi kolla på bågar. Inga motorcyklar… Bågar av sten… Jag visar imorgon…

Genom sol och snö

Vi lämnade Kanab för att bege oss till Bryce Canyon. Därefter blev det en lång, men fantastisk biltur mot Boulder och ett indianmuseum. Därefter till ett nytt hotell. Och, just det. På vägen så upplevde vi snö helt plötsligt. 

Det tar nog ett tag att vänja sig vid ett nytt hotell varje natt. När dessutom Utah har sommartid, vilket Arizona inte har, så blir morgonen rätt så trött. Så jag förlorade en timme i morse. Men jag visste vad målet var. Bryce Canyon. Stenformationerna där är helt fantastiska.

De där spirorna eller tornen kallas för Hoodoos. Det är ett kul ord. Bryce Canyon är egentligen ingen canyon. Precis som Marble Canyon igår inte innehåller marmor. Det är för att en canyon ska ha eroderats av en flod. Det har inte Bryce Canyon. Det har skett en förkastning när gammal sötvattenbotten höjt sig och därefter eroderats av vatten och väder.

Rent estetiskt är Bryce Canyon det mest spännande ställe jag besökt. Miljön är så annorlunda och unik att man nästan glömmer bort att man är på planeten Jorden. Men området är rätt så grönt och det växer en hel del enar, tallar, granar och ädelgran där.

I Sverige har vi gran, tall och en. Punkt. Här finns ett flertal olika sorters barrträd. Jag tog nog tusen bilder här. Men de får vänta med visning tills jag kommer hem. Vi får se hur många bilder som kommer med i detta inlägget. Internet här i Torrey är skapligt som bäst. Och ska man lägga upp fina bilder i en blogg på internet så arbetar nätet lite grann mot en.

Vi körde vidare mot Boulder och ett indianmuseum. Färden gick genom ett område som heter Grand Staircase Escalante. Det är en av de mest fantastiska bilturerna i mitt liv. Bakom varje krök avslöjade sig ett mer fantastiskt landskap.

Vi besökte ett museum för indiankulturen som kallas Anasazi. Man har i Boulder hittat en pueblo från 1100-talet och har grävt ut den och hittat en massa fynd i en anläggning på över 90 rum.

Man har även hittat en massa jordhyddor som Anasazi bodde i. Svala på sommaren, varma på vintern. På museet har man byggt en ny pueblo med samma tekniker som man kunnat lära sig ursprungsbefolkningen använt. Det är rätt så lågt i tak.

Det märkliga med denna pueblo (den gamla, inte en nya) är att bara femtio år efter den var färdigbyggd så blev den bränd och övergiven. Man har ingen aning om varför. Det är väldigt intressant att lära sig om dessa tidiga civilisationer och hur hela samhällen bara övergavs någon gång på 1200-talet. Hur de levt i områden utan vatten och allmän karghet. Uthärdat svält och elände men ändå haft en så rik kultur att de har ornamenterad keramik och bollsporter. Inte allt har handlat om överlevnad.

Efter Boulder gick färden över bergen. Först såg utsikten ut såhär:

Ganska snart efter den bilden togs så hade utsikten begränsats en hel del.

Dessutom var marken täckt av snö. Det var märkligt ändå. Löven hade inte fallit från träden. Området är en open range, vilket innebär att kor går fritt i bergen. Då och då kör man över färister, vilket skiljer hjordarna åt. Men kombinationen: Dimma + slingrig väg + runt noll grader celsius + kor som går fritt nära vägen + sommardäck, gjorde att jag fick fokusera på att köra lugnt och försiktigt. (Miriam som satt i andra framsätet idag hade fått förtroendet att fotografera med min telefon under tiden jag körde.) Och lika snabbt som vi var i Narnia var vi ute igen.

Nu är vi i en liten håla i Utah och imorgon drar vi vidare mot en ännu mindre håla. Men på vägen finns det massor av spännande att titta på. Jag hade fler bilder att erbjuda i dagens inlägg, men jag är trött på att bli motarbetad av internet nu. Nu kryper jag till kojs.

 

San Francisco Peaks

Idag begav vi oss upp mot ena toppen, Humphreys Peak, på San Fransisco Peaks. Det är en vandring på 5 kilometer, men med en höjdskillnad på 1000 meter. Toppen ligger på ca 3800 meter över havet.

Till skillnad från de andra vulkanerna i området är detta en stratovulkan som var aktiv för mellan 6 miljoner år sedan och 500,000 år sedan. I indianmyterna är bergen hem för andeväsen som kallas Kachinas. Berget kallades av Hopifolket för Nuva’rukya’ovi. Det betyder ”Platsen med den höga snön”. Det var munkar på 1600-talet som gav berget sitt nuvarande namn.

 

Men klättringen då? Kom jag till toppen? Inte riktigt. Men jag är ändå nöjd med min prestation. Vi hade blivit varnade att den snabba höjdskillnaden tillsammans med den allt tunnare luften kunde få kroppen att bete sig konstigt. Allt från väldigt orolig mage, till huvudvärk och yrsel. Vi gick uppåt med små pauser varje halvtimme och gjorde även lite inventeringar när vi kom in i en ny växtzon. I början såg det ut såhär:

De vita träden ser ut som björkar. Men det är en slags asp. Vi en senare inventeringsruta såg växtligheten ut såhär:

Granarna ser mer ut som piprensare, anpassade till en miljö med mycket snö. Den tredje rutan var jag inte med på. Jag hade börjat få höjdsjuka. Ni vet när man reser sig för snabbt och blir alldeles yr. En lightversion av det, samtidigt med en huvudvärk och en märklig känsla att vara på gång att börja storgråta. Jag rekommenderades av min lärare att vänta ett tag och sedan vända tillbaka ner till parkeringen. Då hade redan fyra eller fem personer vänt om. Just då såg jag ut såhär:

Men jag tänkte lite på Aron Andersons sommarprat. Jag ville inte begränsas. Jag hade visualiserat mig uppe i sadeln. Det kallas bergryggen mellan de två topparna. Det var första målet. Toppen det andra. Så jag satte mig på en sten, lyssnade på min kropp. Jag lät den gråta lite och mediterade i en kvart. När jag mådde bättre bestämde jag mig för att fortsätta upp i min egen takt. Om jag skulle möta klassen på vägen ner så skulle jag följa med dem. Men då hade jag i alla fall inte gett upp.

Så sakta och säkert med trevliga samtal med andra hajkare som jag mötte eller gick förbi så kom jag slutligen till sadeln. Precis i tid till gruppfotot. Bilden har jag fått använda av min kompis Johanna, som tog bilden. Jag tror min nöjdhet lyser igenom.

Jag bjuder på en solobild med utsikt.

Jag är så sjukt nöjd med min prestation idag. Vägen ner var jobbig den med. Den var betydligt längre än vad man lagt märke till på vägen upp. Till min glädje har inte knäna varit några problem alls. Det som värker nu är vader och anklar. Jag har införskaffat ett par stavar och de hjälpte mycket. Jag sade på vägen ner att jag aldrig kommer kunna klaga på en lång skogspromenad hemma efter denna strapats. En sak som motiverade mig på vägen ner var att så fort vi kommit hem så skulle jag vara värd en riktigt god milkshake. Sagt och gjort. Här intogs min kvällsmat. En jordgubbsmilkshake och två koppar kaffe. Underbart innan en halvtimme i bubbelpoolen.

Avlslutningsvis vill jag visa en bild jag har editerad för att tydliggöra hur högt upp jag slutligen vandrade idag. 600 höjdmeter upp. 600 höjdmeter ner.

 

 

Wupatki och vulkaner

De senaste 6 miljoner åren har det varit omfattande vulkanisk aktivitet i sydvästra USA. Det senaste utbrottet i området skedde 1064 e. Kr. Men vulkanerna här är till största del så kallade Cinderconevulkaner.

De stora bergen som Vesuvius eller Etna är stratovulkaner. Ena toppen av San Fransisco Peaks här i Arizona är också det. Men de flesta är mindre vulkaner som ser ut som mjuka kullar. Det är vulkaner utan en solid stomme, vilket gör att utbrotten, även om de kan täcka en stor yta, inte blir så våldsamma. Vulkanen byggs upp av porösa små lavaklumpar som heter lapilli. De ser ut ungefär som svarta, grå eller röda missformade lecakulor. Det kan dock hända att ordentliga lavaströmmar läcker ut från vulkanens botten och lägger sig som tjocka långa limpor genom landskapet.

Men denna typen av underlag håller vätska rätt så bra, vilket har lett till att ursprungsbefolkning har bosatt sig här.

Ovanpå en vulkan ligger det en pueblo, en indianbosättning som övergavs på 1200-talet. Det ligger flera intill uppe på höjder.

Här är en bild från toppen av bosättningen som kallas för The Citadel. Indiankulturen som byggde den heter Anasazi. I horisonten ser man en rad av cinderconevulkaner.

En annan bosättning vi besökte var en större pueblo som heter Wupatki. Den ligger på brytpunkten mellan flera olika indiankulturer och har därför kulturella spår från flera håll. De som levde där kallas också Sinagua, dvs. ‘utan vatten’. Men eftersom marken där håller vätskan så har det gått ändå.

Man misstänker att platsen har varit en samlingsplats eller handelsplats för de olika indiankulturerna i four corners-området.

Tillbaka till lavan. Det finns ju större lavaformationer som skjuter ut från under cinderconen. Detta kallas Aa-lava. Det är otroligt häftiga neongröna lavar som växer på lavan och bryter ner den till jord. Det ser utomjordiskt ut. Samma sak med den svarta lapillin. Det ser ut som grå grov sand. Små buskar står spridda överallt och ser ut att vara ditsatta av någon som gillar att ha ordentligt avstånd i rabatten. Den mest kända cinderconevulkanen i området heter Sunset Crater.

Tydligen ska färgerna uppe på toppen likna en solnedgång. Det är bara ena halvan av vulkanen som har vegetation. Den andra halvan blir allt för torr. Så det är en tydlig gräns mellan där gräset kan växa och där det bara är grått.

Det var denna vulkan som hade sitt utbrott år 1064. Den är ungefär 305 meter hög och 1,6 km i diameter. Men dess utbrott täckte cirka 2100 kvadratkilometer med aska och lava.

Det börjar bli skillnader i temperaturen nu. Idag har vi gått i t-shirt och haft det gött, men i morse hade jag denna sysselsättningen:

Öknarna här räknas som kalla öknar och upplever frost om vintrarna. Därför finns det inga stora kaktusar i detta området.

Imorgon har vi ledig dag. Detta innebär att vi ikväll ska gå ut och festa lite och ta en välbehövlig sovmorgon imorgon. Jag har vaknat ca klockan 04:00 varje morgon. En timme innan väckarklockan. Och imorgon ska jag upptäcka Flaggstaff och kanske shoppa lite. Dagen efter ska vi upp på San Fransisco Peaks, som ligger 3800 meter över havet. Så jag funderar på att införskaffa vandringsstavar. Jag vill till toppen!

 

Från Phoenix till Flagstaff

I morse for vi norrut, upp på Coloradoplatån (Men vi är fortfarande i Arizona.) och hade ett antal stopp på vägen. Det var rätt så stressigt i Phoenix morgontrafik när alla vägar verkar ha fem filer och alla bilar är jättestora. Men det ordnade upp sig utanför stan.

Vägarna verkar vara designade för att framkalla en frihetskänsla. Det öppna basin and range-landskapet med små buskar och kaktusar ligger framför en. I horisonten tornar berg upp sig och när Dylans ‘Lay lady lay’ spelades på radion skruvade jag upp volymen och hade gåshud och ett brett leende en liten stund.

Vårt första stopp var en utsiktsplats intill Black Mesa som kallas Sunset Point. Det var den första av dagens riktiga wowkänslor.

Detta är ett exempel på Basin and range-landskap. bergsryggar och dalar som liknar sträckmärken i landskapet. Berget har eroderat och grus, sand och lera har med floder för länge länge sen bildat ett platt torrt landskap söderut. Black Mesa är inte med på bilden. Det området är betydligt mörkare.

Efteråt besökte vi Montezuma Well (som inte har något med personen Montezuma att göra) som är en gammal indianboplats som är beläget i en karstbildning. Berggrunden är av kalk och vatten underifrån har urholkat tills det har bildats en gryta mitt i öknen med en källa i botten. Området odlades med kanalsystem från källan på 600-talet. Av anledningar man inte vet så avfolkades stället helt på 1200-talet. På bilden ser man en bosättning som byggts inne i klippväggen.

Därefter for vi till Coconino National forest och Sedona och tappade hakan ytterligare en gång.

Området är av sandsten som vittrar lätt. Men uppe på toppen ligger en hårdare bergart som hindrar berget från att vittra helt och hållet. (Eller ja… Det är ju en tidsfråga…) Vind och vatten har format landskapet till dessa Mesas, buttes och spiror som man kan se. Jag var lite avundsjuk på de som inte körde idag för de kunde sitta och glo och stirra och hänföras hela tiden. Jag är lite överraskad att området är så grönt. Jag trodde att det skulle stå lite kaktusar här och där bara. Men det växer faktiskt en hel del, även om det är väldigt torrt.

Sista stoppet för idag var Oak Creek Canyon. Området är en förkastningszon där östra sidan sakta glider ner under den västra sidan. Den östra sidan är därför lite lägre och dessutom är cirka hälften av klippan gjord av basalt på grund av stor vulkanisk aktivitet för ungefär 8 miljoner år sedan. Annars är bergen flera hundra miljoner år gamla.

Vi körde sedan mot Flaggstaff där vi nu checkat in på ett nytt Super 8. Jag, Max och Jack har ätit burgare på ett hak som heter Bun Huggers och tagit kvällskaffet på Dunkin’ Donuts.

Imorgon ska vi kolla på en meteorkrater och en förstenad skog.

Saker vi såg i Sonora

I morse rullade vi ut från Super 8 mot Sonoraöknen och Superstition Mountain för att dels göra en inventering av en ruta på 10 x 10 meter. Dels för att lära os om djur, växtlighet och geologi i området.

Det var premiären för mig i amerikansk trafik. Jag är en av tre studentchaufförer som är med och var lite nervös innan. Det är stora vägar här. Men vid första stoppet på vägen såg mina medresenärer så här nöjda ut…

Så jag tror jag gjorde ett bra jobb. När väl countryn började spela och vi kom ut på landsvägen kändes det jävligt gött att köra.

Vi anlände till nationalparken Superstition Wilderness och satte av i våra grupper efter en geologisk introduktion. Bergen är höga och spetsiga eftersom området aldrig haft en istid. De är resultatet av vulkanisk aktivitet, så mycket av stenen som är där, är sintrad och sammanpressad aska från när gammalt berg pulvriserats i kraftiga utbrott för sisådär en 30 miljoner år sen.

Det är varmt, men inte jobbigt varmt. Så länge man kommer ihåg vatten och solcreme är man safe. Om man inte snbblar in i kaktusar. Alla växter i stort sett vill skada dig. Vi såg lite ödlor och fåglar på vår exkursion. Och till och med insekterna är fantastiska här.

Efteråt for vi till Casa Grande. En byruin efter en civilisation av urbefolkning i Sonoraområdet som övergavs på 1400-talet. Tidigare kallades civilisationen för Hohokam, men det håller på att tvättas bort eftersom deras ättlingar finner det stötande. Det var häftigt att se den rika kulturen som varit där. Jag köpte mig en liten kruka. Det som står kvar är ruinen av ett gigantiskt hus (casa grande) som är helt byggt i lera.

Nu ska vi ut och äta. Jag ska se om jag kan äta något annat än hamburgare. Och så ska jag köpa en bredbrättad hatt. Solskyddet i nacken har jobbat på övertid idag.

Fantastiska Fulufjället

Dag 7 på vår Sverigeresa anlände vi till Fulufjället. Först begav vi oss till Njupeskär innan vi begav oss upp till Rösjöstugorna. Det har varit två jättefina, om än lite kämpiga, dagar.

Njupeskär är Sveriges högsta vattenfall. Nittiotre meter av vatten faller genom en klyfta i sandstensberggrunden. Har man tur kan man se jaktfalken flyga där. Sådan tur hade vi inte, men vi hittade dess bo uppe på en liten klippavsats.

 

Jag kan redan nu säga att detta inlägg kommer med ett helt batteri av bilder. Naturen på Fulufjället är oerhört vacker. Jag hade tur, sade min kompis Marcus när vi gick däruppe, att jag fick se fjället för första gången när det börjar bli höst. Det var en färgexplosion i höstens alla färger.

Fjällen är dock mycket blötare och betydligt stenigare än vad jag trodde. Jag hade blivit förvarnad att fulufjällens stenar var lite svåra att promenera på, och så var det. Stenarna låg huller om buller och hade inte rundats av vatten. Det är lite lustigt eftersom hela fjället en gång för 1200 miljoner år sedan har varit havsbotten. Men de kantiga stenarna beror på att berggrunden sprängs av frosten och därför får sina vassa kanter. Efter en hajk på 1,3 mil var mina ovana fötter, hälsenor och anklar väldigt ömma.

Under sluttampen av vandringen klagade jag rätt så mycket. Stånkade och stönade och sade aj vid vartannat fotsteg. Men när vi kom upp till ovansidan av Njupeskärfallet så var allt värt det. Regnbågen prydde fjällutsikten och en korp flög i cirklar omkring oss och verkade hälsa oss välkomna. När vi sedan gick vidare och värken satte igång igen kunde jag ändå inte sluta tänka på hur kul det kommer vara att återvända och visa Leona allt det här.

Avslutningsvis vill jag bara visa en bild på en 38-åring och en 9950-åring.

Jag står vid Old Tjikko. Världens äldsta träd, som har funnits där sedan senaste istiden.

Ur askan, i grönskan. Ur grönskan, ur glömskan.

I Västmanland ligger Fermansbo urskog. Till större delen en grönskande, djup skog, till synes orörd av människohand. Stora delar av den brann upp för tre år sedan. Vi var där för att se hur skogen återhämtat sig. Därefter for vi till Bergslagen.

Jag skrev ”till synes orörd” eftersom, om man ska vara petig, så är Fermansbo urskog ingen urskog. Med ett tränat öga och en stor portion erfarenhet kan man hitta lämningar av kolmilor begravna under mossan. Över tretton tusen hektar brann ner och man kan fortfarande se tydliga spår.

Bilden är tagen precis på gränsen till där elden till slut kunde släckas. Tallarna i området där klarade sig relativt ok, men de flesta granarna har dött. Tallars bark är tjockare och kan klara en brand bättre. Det största hotet är att barren brinner upp. Och där har tallarna också en fördel. En tall kan klara sig om 70% av barren brinner upp. En gran klarar sig inte om mer än 30% går upp i rök.

Området där elden härjade som värst har nyligen blivit ett naturreservat. Hälleskogsbrännan.

Nu är det tre år sedan branden ödelade området och det finns gott om grönska. Året efter branden blommade brandnävan. Den gynnas av skogsbrand och fröerna kräver hetta för att kunna gro. En skogsbrand kallas på ekologspråk för en störning. Efter en störning sätter en successionsordning igång. Ur den brända marken, som i hettan frigör en massa näringsämnen, kommer först små risväxter, som ljung och blåbär. Viss mossa börjar ta sig så smått. Men eftersom all förna (allt skrofs på marken i skogen) har brunnit upp så har mossa ingen möjlighet att ta sig upp på stenarna. Det ser märkligt ut när stenarna ligger nakna i ett grönt landskap. Sedan börjar björkar spira. Även asp och sälg visar sina gröna små löv. Efter tre år når den genomsnittliga björken en ungefär till midjehöjd. De svärtade träden står kvar, nakna, tills de faller av egen tyngd.

 

Vi besökte senare Nya Lapphyttan i Norberg. Det var i Bergslagen som Sveriges större järnproduktion började på 1100-talet. Det var där man började bryta järnmalm ur berget och framställa järn ur masugnar. (Vänta lite grann, tänker ni. 1100-talet. Det är efter järnåldern ju. Då måste man ju haft järn innan.) Helt rätt. Tidigare hade man haft små blästugnar och framställt järn av malm man hämtat ur sjöar och myrar. Nu hackade man ner sig i berget på jakt efter rostig sten.

Nya Lapphyttan är ett projekt i experimentell arkeologi, samtidigt som det är ett utemuseum. Man försöker rekonstruera masugnen och få den att fungera. Det visar sig vara lättare sagt än gjort. Man började 1994 och misslyckades rätt grovt och det är först nu som man börjar få någorlunda bra resultat.

På den tudelade bilden ser man i nedre halvan den fornlämning av den ursprungliga Lapphyttan som man hittade på 1970-talet. Och ovan ser man den nybyggda masugnen. Det finns fler byggnader runt om. Det var inget enmansjobb eftersom ugnen kördes oavbrutet i flera dygn. Järnet man framställer kallas tackjärn och är poröst och måste ”färskas” för att bli smidbart.

Det är otroligt när man funderar på hur mycket av vår historia som döljs under mossa och skog. Och vad som kan komma fram om man vet vad man ska titta efter. Och även om man lär sig mycket så är det ändå ett pussel där de flesta av bitarna fattas. Då kan experimentell arkeologi vara ett bra verktyg. Leva sig in i historien. Försöka göra som de gjorde då. Lajva på riktigt.

Väddälvans dans

I höstas var vi med skolan på exkursion på Ire natur och kulturskola för att lära oss om landskapsekologi. Det är väl värt ett besök för er som inte varit där. Men utöver att lära mig saker om ekotoner och slåttermarker så blev jag inspirerad av det vackra landskapet där.

Jag plockade fram mobilkameran ett flertal tillfällen och fick ett par fina bilder. Tanken är ju att rita in de små väsen som finns där men som vi inte ser. Ett sådant har jag gjort nu. Jag vill presentera Väddälvan. Det är en liten kvick krabat som trivs bäst på ängar och öppna betesmarker. Där springer den omkring och dansar så att ängsvädden blommar om tidig höst. Älvan blir ca tjugo centimeter hög.

Även om den är en glad liten krabat kan den lätt hugga ifrån om den känner att den, eller ängen är hotad. Då utdelar den ett litet, vad som kallas, jävelsbett.

 

Jag brukar ju lägga upp mina alster på society6 men jag tänker att jag gör inte det denna gången. I stället har jag lagt ut en helbild av tavlan i god kvalitet i mitt galleri här som ni gärna får hämta hem och göra vad ni vill med. (Förutom att tjäna pengar på den.) Känner ni att ni tycker den är värd något så har jag en paypal där ni gärna får lägga upp en summa i utbyte. Men det är inget tvång. Ladda gärna ner tavlan och njut av den som skrivbordsbakgrund, eller skriv ut den och häng upp den. Eller gör en tapet av den… Skicka gärna en bild om den hamnar på din vägg. Då blir jag jätteglad.

 

En skolutflykt till 1700-talet

Det är nu nästan en vecka sedan jag började landskapsvetarprogrammet på Kristianstad Högskola. Imorgon har vi vår första ”riktiga” föreläsning. Idag hade vi vår första utflykt. Eller exkursion ska jag kanske säga.

Turen gick till Hörjelgården på Österlen. En gård som fokuserar på att förvara och lägga jordbruk och kultur i fokus och driver gården i mångt och mycket som man gjorde på 1700-talet. Det bedrivs även en hel del forskning och pedagogiskt arbete där. Klassutflykter med mera.

Vi studenter fick en rundvandring och fick lära oss om ekologiska processer som 1700-talsbonden inte hade en aning om men som han ändå gjorde för att det var bäst att bruka landet så. Vi besökte betesmarker, åkrar, skog och stubbskottsängar. Det sistnämnda fick vi också lära oss att slå med lie. Det var en intressant dag. Väldigt intressant. Och jag fick ett träningspass under bar himmel på köpet.

Imorgon blir det som sagt föreläsning och seminarie. Ekologi som vetenskap. Och efter att ha slått vad som känns som en halv äng så blir det tidigt i säng ikväll.