Att uppskatta skönhet

I morse läste jag en post på Reddit som konstaterade att; egentligen är våra kroppar bara reklampelare för våra gener. Och det är väl till viss del sant. Men det fick mig att börja tänka på vår förmåga att uppskatta skönhet överlag. Och om denna förmåga finns representerad i andra arter på jorden.

Man kan kalla det det estetiska sinnet. Förmågan att kunna uppskatta skönheten, inte bara hos en annan individ av samma art som eventuellt föra ens gener vidare, utan också skönheten i, säg, en fin vas. Det verkar som om, efter lite skummande genom artiklar, att människor är den enda art som kan uppskatta skönheten i vaser. Och i vackra vyer, kubistisk konst, broderier, ferraribilar, katter, tavelramar… Ja listan kan fortsätta.

Om vi återgår till tanken med skönhet som ett verktyg för att föra generna vidare så kan man tänka på påfågeln. Darwins tankar om ”survival of the fittest” funkar inte riktigt där. Så han kom på idén med sexuell selektion. Påfågeln med sin stora vackra svans är en klar nackdel ur en överlevnadssynpunkt. Men honorna ser att hanen lever och frodas trots sin stora plym. Detta kallas handikappsprincipen. Så egentligen är det inte skönheten i plymen honan uppskattar. Det har också visat sig att antalet ”ögon” på svansen spelar stor roll. Här är en artikel från BBC.

Betydelsen av estetik har förändrats över tid. Dels betyder det ”något som gör intryck eller väcker känsla” eller liknande. Här har vi motsatsen i anestesi. Bedövning. Den andra meningen är diskuterad i filosofi och konstvärlden. Det har framkommit att bedömningen av skönhet ligger i ett nätverk i hjärnan som överlappar nätverket man använder när man ska grunna på moral eller sociala koder. Samt att symmetri är viktigt. Här är en artikel av Thomas Jacobsen.

Hur har detta sinne utvecklats? Här kan jag bara sitta och gissa och spekulera, men hey! Det är min blogg så det är det jag tänker göra. Skönhetsideal bland människor har genom tiderna och i olika kulturer tagit sig radikala uttryck. Halsringar och läppringar är klassiska exempel.

Här kommer ju samma faktor som påfågeln visar in. Handikappsprincipen. Det finns ingen vettig anledning till varför man ska ha en så stor ring i sin underläpp, eller varför man ska göra sin hals så lång att man dör om man tar av sig kragen. Klassiska skönhetsideal har annars rört sig i spektrat för vad som kan anses vara ”bra genetiskt material” styrka, smidighet, breda höfter och så vidare. Men det är de biologiska triggers som vi inte kommer bli av med. Vi är djur trots allt.

Symmetri är som sagt viktigt för hur vi uppskattar skönhet. Något som ofta kommer upp är Fibonaccis talsekvens. Spiralen som återfinns i hur mycket som helst som vi tycker om att titta på.

Här visar spiralen på hur man bäst komponerar en landskapsbild. Är det så vi helst vill se landskapet? Men det är ju inte så enkelt. Jag tror att mycket av vår förmåga för att uppskatta skönhet eller konst är att vi som verktygsskapare på stenåldern eller ännu tidigare var tvungna att kunna se ett objekt innan det fanns. Vilken bit flinta passade sig bäst att göra en yxa av. Till att börja med hackade man kanske fram på vinst och förlust. Men efter ett tag kunde en skicklig hantverkare ”se” yxan innan den fanns. Mycket av vår förmåga att uppskatta, och kunna skapa, konst är att kunna se saker som inte finns. Tolka mysterier. Som kubistisk konst, eller till och med expressionism. Vi vet att natthimlen inte ser ut som Van Gogh målade den. Men vi kan förstå hur man skulle kunna vilja måla den så.

Förstå är kanske fel ord. Känna. Att ta ett objekt som flintyxan och uppskatta dess form gjorde redan stenåldersmänniskan. Det har hittats stenyxor som är för stora för att kunna användas på ett vettigt sätt. Det vill säga att redan stenåldersmänniskan haft användning för penisförlängare. Statussymboler, färger för att dekorera, tatueringar. Utsmyckning till ingen nytta annat än den estetiska har följt människan genom tiden. Inga andra djur utsmyckar sig för utsmyckningens skull. Vi har till viss del frikopplat oss från det genetiska racet. Vi kan bygga pråliga bon och bygga våra kroppar för saken skull.

Så vår förmåga att uppskatta skönhet kanske var biologiskt betingad från början, men efterhand som kulturer blomstrade och den kognitiva revolutionen, då språk och liknande utvecklades, ledde människan till där den är idag… Så har vår hjärna som är bra på att hitta mönster och lösa pussel lyckats hitta ett mysterium som den aldrig kommer lösa: Att förstå sig på konst.

Vad är kontentan av det hela? Vad vi uppfattar som vackert är både individuellt och kulturellt betingat. Att kunna uppskatta skönhet för skönhets skull är mänskligt. Jag har ingen aning om hur… Men jag är glad att jag kan.

Presentation i Tomelilla

Under kursen Styrmedel i landskapet som vi läser nu har vi haft skarpt läge i våra uppgifter. Verkligheten. Vi har fått olika uppdrag av Tomelilla kommun. Vår grupp fick i uppgift att utforma ett underlag för en trädpolicy. Vad är då det?

en trädpolicy är något som kommuner kan luta sig mot i sitt miljö- och stadsplaneringsarbete. Vilka träd finns i kommunen? Vilken funktion har dessa träd? Träd, förutom att producera syre, kan ha många andra funktioner. Vindfång, bullerdämpning, luftrening, rekreation, bara för att nämna några. Vi var på en egen exkursion i Tomelilla och tittade i parkerna, torgen och ute på landet för att reka.

Vi lade också upp tankar och idéer om trädfadderprogram för skolor, evighetsträd på landsbygden, (Det är träd som man låter stå även efter de dött och ruttnat för att alla biologiska värden ett träd kan ha ska komma till nytta.) och kompensationsmarker. Miljökompensation är när mark exploateras och ett annat område i närheten kompenseras med ökade naturvärden. På så sätt blir inte miljön jättelidande och samhället kan samtidigt utvecklas.

Det har varit en hel del arbete och det har varit väldigt intressant och givande. Hela arbetet avslutades idag med en presentation på Tomelilla kommunhus. Först fick vi fem minuter per grupp att i korthet presentera en sammanfattning. Man var rätt så nervös innan dagen satte igång. Man var ju inte i bekanta lokaler på högskolan.

Presentationen gick bra dock och kommunekolog Charlotte Lindström var nöjd. Även om man inte varit rädd för katastrof (vi var säkra på att det vi knepat ihop i alla fall hade några vettiga idéer) så andades man ändå ut lite lättat när man var klar.

Nu återstår en tenta nästa fredag. Sen börjar nästa kurs. Landskapskommunikation.

Krasch, förtvivlan, hopp

Igår kväll började min dator bete sig lite märkligt. Visst har den varit seg ett tag, men jag har ursäktat det med att den är cirka sju år gammal. Till sist ville den inte alls.

Jag skulle bara in och kolla min mail. Jag aktiverade datorn och tryckte å frimärksikonen. Inget händer. Jag försökte tvångsavsluta program som är igång, men inget ville tryckas på, aktiveras eller göra någonting överhuvudtaget. Jag drog till med lösningen att stänga av datorn på knappen, vänta en stund, och sedan sätta igång den igen.

Det gick inte heller. Uppstarten låste sig. Så efter lite tips från olika forum om vad man kan göra om ens mac börjat krångla så lyckades jag få reda på att min hårddisk är trasig. Och nej. Den går inte att laga. I morse när jag skulle göra ett nytt försök att starta klarade den inte ens det. från sval dator till väldigt varm dator på tre sekunder. Inte bra.

Jag tänkte på alla grejer jag har som rör mitt skolarbete. Alla bröllopsfoto. Alla andra foto. Mina väsenbilder och inte minst mitt bokmanus. Allt i en trasig hårddisk bortom all räddning.

Jag har en backuphårddisk som kontinuerligt backar upp mina filer. Jag kan rekommendera det. Backup är bra. Jag har bara lite ångest över vad exakt det är den kopierar, men jag hoppas att den kopierar allt. Jag fick i alla fall åka och införskaffa en ny dator. Det är inget att be för. Jag måste kunna studera och arbeta (och spela lite spel). Jag måste kunna skriva. Nu har jag i alla fall fixat en dator som är i i stort sett alla bemärkelser dubbelt så bra som min förra. Det är skönt.

Den håller i skrivande stund på att återskapa från senaste säkerhetskopian (klockan 04:20 igår, alltså nästan ett dygn innan kraschen). Jag är vid gott mod.

 

Tillbaka i bekanta marker

Jag är tillbaka från det stora landet i väst och har nog återställt min inre klocka nu efter tre dagar. Det är skönt att vara hemma. Jag har kommit igång i skolan. Man ligger ju lite efter…

Det var rakt in i nästa kurs och dessutom avsluta den förra. Det var ju inte semester man var på. Jag har en hemtenta att skriva och jag gjorde ena halvan av den idag. Jag gör andra halvan imorgon. Det får ta den tid det tar. (Så länge det inte tar längre tid än morgondagen vill säga.)

Det har varit skönt att komma in i gamla rutiner. Vara på känd mark. Det är kul att upptäcka nytt, men ibland behöver man lugnet i att veta var man är hela tiden. Idag tog vi en paus i vårt pluggande och begav oss med hundar ut i skogen. Vi hade en extra idag.

Hatten och skjortan från Flaggstaff gjorde sig rättvisa i svenska skogar med. I ett lätt fuktigt Bockeboda tog vi en lätt promenad på 5 km. Och vad härligt det var. Det gamla talesättet ”borta bra men hemma bäst” är så sant som det var sagt. Jag har sett storslagen natur och nya vidder. Men att se ett bekant gammalt gärde och en spenslig björk känns så tryggt på något sätt.

Och den färgsprakande hösten har kommit. Det är fortfarande mest grönt, men man hittar överallt de gyllene och de brandgula löven som gett upp för i år och som nu pryder marken där vi traskar fram. Det är en härlig krispighet i luften trots att det duggar. Jag och frun går och pratar om allt. Hundarna springer runt omkring och nosar och hoppar i vattenpölar. Livet är gött.

Det är skönt att vara hemma.

SparaSpara

Hemfärd

God morgon. Väskan går nu knappt att stänga efter både vettiga och kanske inte så genomtänkta inköp under resans gång. Strax blir det frukost.

Den sista frukosten av frootloops, våfflor och blaskigt kaffe på ett bra tag.  För jag kommer med största sannolikhet att åka hit igen en dag.

Det är ett märkligt land. Jag har inte vant mig vid alla regler runt dricks här. Och inte heller att man aldrig vet vad saker egentligen kostar eftersom skatten läggs på i kassan. Människorna här är trevliga, hjälpsamma och sociala. Man börjar snacka med den som sitter bredvid på bussen.

Vi har kört från Phoenix norrut, in i Utah och en u-sväng inne i Colorado. Totalt har jag kört dryga 400 mil i USA denna resan. Över berg, genom dalar. Skogar, öknar, slätter och städer. Det har varit riktigt svettigt och jag har behövt skrapa rutorna på morgonen. 

Det har varit en otrolig resa där jag har lärt känna nya människor som jag idag vill kalla vänner. Som bidragit till att göra denna resan ett minne för livet. Och dessutom ett tack till våra fantastiska lärare Magnus Thelaus och Claes Bergman. Deras kunskap och intresse smittar och engarerar.

Det blir inget mer inlägg från USA. Om cirka sju timmar lyfter vi från Sky Harbour och strax efter fem på eftermiddagen på onsdag landar vi i Köpenhamn. 

Väl mött hemma sen. Det ska bli skönt… 

Hem.

Tillbaka till Tempe

Näst sista dagen på kursen bestod av en returresa till Tempe, Phoenix där allt hade sin början. Imorgon har vi examination. Men dagen hade ändå mer än bara vägar att erbjuda. Dessutom har jag lovat lite bilder från tidigare ju. Vi börjar i förrgår.

Bosättningen i Butler Wash, där vattnet urholkat stenen såpass att indianer kunnat leva där.

Natural Bridges Monument. Här har jag klättrat ner och tar ett foto när jag sitter under bron och tar det lugnt. Om man ser nere i högra hörnet har jag inkluderat två standardstora människor för att erbjuda en känsla av hur jädra stor formationen är.

Valley of the Gods var riktigt häftigt. Enastående spiror och stenformationer. Här hittade jag en liten sten i en flodbädd som ser ut som en bäver. Det kändes som det var meningen att jag skulle hitta den.

Igår var vi i Hovenweep. För dig som inte orkade klicka på en länk kan jag berätta att det såg ut såhär:

Vi hittade också en jättefin skallerorm som låg intill stigen och spelade.

Kvällen och eftermiddagen spenderades till lite studerande och lätt umgänge. Det var en trevlig kväll i Bluff. Här är en bild från min veranda utanför rummet.

 

Idag körde vi som sagt tillbaka till Super 8 i Tempe. Vi körde från halv åtta på morgonen och var framme vid cirka sextiden på kvällen. Vi stannade på ett par ställen. Bland annat vid Monument Valley, på vägen där Forrest Gump helt plötsligt får nog av att springa. Det blev ett fasligt sjå med alla som ville ta bilder på sig när vägen ändå var sporadiskt trafikerad. Jag var en av dessa. Ni får inbilla er skaran av mina följare i bakgrunden som undrar vad de ska ta sig till när jag inte vill springa mer.

Vi lunchade i Flaggstaff och var på en jätteoutlet utanför Phoenix innan vi slutligen rullade in på motellets parkering. Jag fick reda på att jag ska examineras klockan elva imorgon. Sedan gick jag, Max, Jack och Ida ut på stan. Vi hamnade på ett kul ställe.

Så förutom alla anteckningar, broschyrer, böcker och bilder jag tar med mig hem, har jag nu ett mer permanent. Jag är riktigt nöjd. Efter det blev det en burgare och en god öl. Nu ska det sovas. Det är sovmorgon imorgon.

Hovenweep

Vår sista exkursion denna resa gick till ett område fullt av puebloruiner. Det är ett ställe där det bodde massor av indianer på 1200-talet. Sedan försvann de…

 

Det där med försvinnandet är väl inte helt sant. Men det är ett återkommande tema i alla indianbosättningar vi har tittat på. Hovenweep är en samling av pueblos (indianbyar som består av murade hus) där det har levt över tjugotusen människor som mest. I själva huvudbyn för området tror man att det bott över tvåtusen när kulturen blomstrade. Det har byggts torn och hus i och kring en canyon där det har flutit vatten. Man har anlagt dammsystem för att delvis kontrollera vattenflödet i canyonen, men också för att bevara regnvatten. Det är ett imponerande besök.

Det har bott människor i området i tiotusen år, men det var först på 1100- och 1200-talet som det började byggas hus och torn där.

Man vet inte riktigt varför bosättning efter bosättning har övergivits. Vissa har till och med bränt sina byar när de vandrat vidare. Jag har svårt att begripa att man som stam av människor lägger möda och energi på att bygga hus, ordna med åkrar och gräva Kivas (rituella byggnader) för att sedan, femtio år efter det är klart, bara lämna det åt sitt öde… Vissa byar har inte ens blivit färdigbyggda. Vissa har haft rinnande vatten…

Man misstänker att det har att göra med några år av torka. Delvis. Indianerna har haft bra kommunikationer med varandra. Och de som drabbats hårt av torkan har kanske lämnat sin by för att bege sig till där det är bördigt. Dessa områden kanske har blivit odlade för hårt och därmed utarmat marken. Kanske har det blivit förslitningar när områden överbefolkats. Det kan vara religiösa motiv…

Man vet bara att runt slutet på 1200-talet, eller mitten av 1300-talet och i några fall, i början på 1400-talet så har stora bosättningar övergivits. Folket har vandrat österut mot Rio Grande eller söderut mot Mexiko.

Efter en tid har Apache och Navajo vandrat ner norrifrån.

Det är spännande. Det handlar om så rika kulturer, med krukmakeri där de ansträngt sig för att göra det vackert. Sagor och myter och Kachinas, andeväsen i bergen. Det har gjorts kanalsystem. Det har ristats i stenväggar. Det har murats och odlats. Det har spelats bollsporter…

Och nu är det borta.

Men på senare år har forskningen om dessa kulturer börjat prata med dagens Zuni och Hopiindianer, som är ättlingar till pueblokulturerna Anasazi och Sinagua. Deras nerärvda historia och kultur kanske kan ge ledtrådar till vad som hände.

 

Halva dagen har vi haft ledigt. Imorgon är det en resdag. Vi ska tillbaka hela vägen till där vi började. Jag vet inte när vi kommer fram. Blir det ett inlägg imorgon blir det bilder från de senaste dagarna. Och händer det något spännande på vägen så kommer det med det också. Såklart. Men det blir nog sängen fort. På måndag är det examination.

I gudarnas dal.

Valley of the Gods var sista stoppet på dagens utflykt. Vi lämnade klockan åtta i morse och var hemma strax efter sex. En lite över tio timmar lång skoldag. Det är lite slitigt, men samtidigt vill jag inte ha dem kortare. Inte här.

OBS: Internet här är riktigt dåligt. Jag har försökt ladda upp bilder men det verkar inte funka. Igår tog det jättelång tid för varje bild, och idag har jag försökt tio gånger med första bilden och tappat tålamodet. Att gå igenom detta med alla bilderna gör jag inte. Jag lägger upp bilder från idag när jag är på en plats med bättre internet. Troligtvis söndag eller måndag. Tills dess så länkar jag till vettig sajt för varje lokal, så kan ni klicka på den om ni vill veta hur det ser ut.

Första stoppet (efter matinköp) var Butler Wash. Det är ett område där vatten urholkat klippsidorna och Anasazikulturen gjort bosättningar i alkoverna. Dels har de gjorts ur en skyddsaspekt, dels så är det svalare på sommaren och varmare på vintern. Men även dessa bosättningar övergavs någon gång i slutet på 1200-talet.

De ljusgula klipporna har eroderats av vatten. Eftersom de består av kalk till stor del och ligger i lager ar vatten trängt igenom berget tills det har kommit till en hårdare bergart. Då har det letat sig utåt istället för neråt. Därför har linsformade alkover skapats. Lagom stora för en indianbosättning

Efter det for vi till Natural Bridges National Monument. Som ni såg i förra inlägget så har San Juanfloden meandrat och eroderat bort berglager i flera miljoner år. När svängarna kommer för nära varandra så slits den tunna remsan och floden tar en närmre väg. På Natural Bridges har de undre lagren eroderats bort och skapat broliknande formationer. Vi klättrade ner och fick både se den från sidan och underifrån. Det är en imponerande plats.

 

Vi for vidare och befann oss strax vid Muley Point. En utsiktsplats där man kan se San Juan River ringla sig genom Goosenecks från en högre höjd. Man kan också se Monument Valley i fjärran. Det hårda översta lagret eroderar inte lika snabbt som det undre. När det smulats sönder tillräckligt djupt och vikten blir för stor så knäcks kanten av det övre lagret av i fyrkantiga bitar på storlek av en genomsnittlig studentlägenhet. Det ser ut som om jättar lagt sina tärningar längs kanten.

 

Vi slutade med några stopp i Valley of the Gods. En rödsandig öken med liknande formationer som i Monument Valley. Jag vet inte varför det heter som det heter. Men med lite fantasi kan man tycka att några av de formationerna som finns längs bergstopparna ser ut som stora humanoida skapelser som tittar ner på en. Vägarna var sliriga och dammiga och slingrade sig längs bergskanterna. Det var riktigt kul att köra. Jag fick dock tömma större delen av min bil. Den är lite lägre än de andras bilar. Vikten behövde minskas och därför satt bara jag och Ida i bilen och skrattade när vi halkade och skuttade omkring längs vägarna.

Ikväll har vi ätit pizza vid lägerelden och druckit några öl. Både gitarr och munspel har gjort sig till känna och det har varit en riktigt trevlig kväll. Imorgon åker vi på vår sista exkursion. På söndag är det resdag tillbaka till Tempe, och på måndag har vi tenta och kursavslutning. Det har gått fort.

Rev och flod

Att sluta i ingenstans är kanske att ta i. Men vi avslutar dagen i samhället Green River. Samhälle är kanske att ta i… Det är en övergiven stad… håla… Det enda som finns kvar är några motell som truckers och andra förbipasserande utnyttjar. Innan dess såg vi väldigt vackra vyer.

Morgonen var lite eländig. Detta var första dagen jag bara ville ligga kvar i sängen. Frukosten på hotellet var inte den bästa och jag verkade inte piggna till alls. Jag fick ta en red bull redan klockan sex och gå ut och ställa mig och frysa lite för att komma igång.

Men när jag väl piggnade till så var allt fint. Vi behövde inte köra så länge. Efter cirka en kvart anlände vi till Capitol Reef. Det heter så för att en bergsknall kan likna kupolen på Capitol i Washington DC, och reef, för att när de klippor som omger området förr hindrade transporter så som ett rev hindrade skepp. Men jag tyckte inte kupolen var särskilt kupolig av sig. Men den var fin.

Nere i sänkor och längs flodfåror grönskar det. I ett kargt landskap lyser verkligen träden, cottonwoods, upp området. Det är otroligt så gröna de är. Det gör en glad. Jag vet inte om de är grönare än träden hemma eller om det bara verkar så för att allt runt omkring är så naket.

Längst upp består bergen av sandsten. Undertill ligger det kritsten och kalksten. Detta har gjort att regn och väder skapat ett magiskt landskap fullt av häftiga små grottor och håligheter. Det ser så mjukt och hårt ut samtidigt. En häftig formation på lokalen vi besökte är Hickman Bridge. En naturlig stenbro över stigen. (Fast stigen kom efter bron. Är det en bro om den inte leder över något?…)

Vi får besökt väldigt vackra platser. Men de är bara russinen i kakan. Jag vill besöka detta området igen och verkligen hitta andra guldkorn. När man kör genom landskapet och hänförs gång på gång så inser man att man skulle kunna lägga varenda semester resten av sitt liv på att upptäcka Amerikas natur och ändå inte hinna med.

Landskapet varierar kraftigt. Från i stort sett ingen vegetation till relativ grönska. Vi stannade i Great Basin Desert för att göra en växtinventeringsruta. Vi konstaterade snabbt att det fanns 0% lövträd och 0% barrträd.

Fast Great Basin Desert är väldigt varierande. Den består av cirka 150 lågområden och 160 mindre bergskedjor. Elevationen varierar mellan 1000 till 4000 meter över havet. Det kan snöa om vintern i öknen och det finns knappt några kaktusar. Det var däremot betydligt varmare än det var om morgonen. Det plockades en hel del sten under dagen. Jag har gjort väldigt fina tillskott till samlingen.

Vi fortsatte vidare till Green River och checkade in på Holiday Inn. Vi beslutade oss för att samlas i vår lilla arbetsgrupp och börja spåna så smått på de frågor och ämnen som kommer tas upp på examinationen när denna kursen är slut. Det har gått lite mer än halva tiden nu. På måndag är det slut.

Vi hade av våra lärare blivit rekommenderade ett Truck Stop i närheten. De hade i mitt tycke målat upp en lite för glorifierad bild. Jag hade förväntat mig ett riktigt gött hak. Men nja… Ett hak var det väl… Vi fick helt ok mat. Men vi hann knappt tömma tallrikarna förrän servitrisen gav oss notan och vi kände oss lite ivägchasade.

Så istället för att sitta där och ta en öl eller två till så begav vi oss tillbaka till motellet via en bensinmacks ölrum och spelade kort tills det blev för kallt att sitta ute.

Imorgon är det iväg till ett nytt ställe. Moab, Utah. Och där ska vi kolla på bågar. Inga motorcyklar… Bågar av sten… Jag visar imorgon…

Genom sol och snö

Vi lämnade Kanab för att bege oss till Bryce Canyon. Därefter blev det en lång, men fantastisk biltur mot Boulder och ett indianmuseum. Därefter till ett nytt hotell. Och, just det. På vägen så upplevde vi snö helt plötsligt. 

Det tar nog ett tag att vänja sig vid ett nytt hotell varje natt. När dessutom Utah har sommartid, vilket Arizona inte har, så blir morgonen rätt så trött. Så jag förlorade en timme i morse. Men jag visste vad målet var. Bryce Canyon. Stenformationerna där är helt fantastiska.

De där spirorna eller tornen kallas för Hoodoos. Det är ett kul ord. Bryce Canyon är egentligen ingen canyon. Precis som Marble Canyon igår inte innehåller marmor. Det är för att en canyon ska ha eroderats av en flod. Det har inte Bryce Canyon. Det har skett en förkastning när gammal sötvattenbotten höjt sig och därefter eroderats av vatten och väder.

Rent estetiskt är Bryce Canyon det mest spännande ställe jag besökt. Miljön är så annorlunda och unik att man nästan glömmer bort att man är på planeten Jorden. Men området är rätt så grönt och det växer en hel del enar, tallar, granar och ädelgran där.

I Sverige har vi gran, tall och en. Punkt. Här finns ett flertal olika sorters barrträd. Jag tog nog tusen bilder här. Men de får vänta med visning tills jag kommer hem. Vi får se hur många bilder som kommer med i detta inlägget. Internet här i Torrey är skapligt som bäst. Och ska man lägga upp fina bilder i en blogg på internet så arbetar nätet lite grann mot en.

Vi körde vidare mot Boulder och ett indianmuseum. Färden gick genom ett område som heter Grand Staircase Escalante. Det är en av de mest fantastiska bilturerna i mitt liv. Bakom varje krök avslöjade sig ett mer fantastiskt landskap.

Vi besökte ett museum för indiankulturen som kallas Anasazi. Man har i Boulder hittat en pueblo från 1100-talet och har grävt ut den och hittat en massa fynd i en anläggning på över 90 rum.

Man har även hittat en massa jordhyddor som Anasazi bodde i. Svala på sommaren, varma på vintern. På museet har man byggt en ny pueblo med samma tekniker som man kunnat lära sig ursprungsbefolkningen använt. Det är rätt så lågt i tak.

Det märkliga med denna pueblo (den gamla, inte en nya) är att bara femtio år efter den var färdigbyggd så blev den bränd och övergiven. Man har ingen aning om varför. Det är väldigt intressant att lära sig om dessa tidiga civilisationer och hur hela samhällen bara övergavs någon gång på 1200-talet. Hur de levt i områden utan vatten och allmän karghet. Uthärdat svält och elände men ändå haft en så rik kultur att de har ornamenterad keramik och bollsporter. Inte allt har handlat om överlevnad.

Efter Boulder gick färden över bergen. Först såg utsikten ut såhär:

Ganska snart efter den bilden togs så hade utsikten begränsats en hel del.

Dessutom var marken täckt av snö. Det var märkligt ändå. Löven hade inte fallit från träden. Området är en open range, vilket innebär att kor går fritt i bergen. Då och då kör man över färister, vilket skiljer hjordarna åt. Men kombinationen: Dimma + slingrig väg + runt noll grader celsius + kor som går fritt nära vägen + sommardäck, gjorde att jag fick fokusera på att köra lugnt och försiktigt. (Miriam som satt i andra framsätet idag hade fått förtroendet att fotografera med min telefon under tiden jag körde.) Och lika snabbt som vi var i Narnia var vi ute igen.

Nu är vi i en liten håla i Utah och imorgon drar vi vidare mot en ännu mindre håla. Men på vägen finns det massor av spännande att titta på. Jag hade fler bilder att erbjuda i dagens inlägg, men jag är trött på att bli motarbetad av internet nu. Nu kryper jag till kojs.