Tillbaka i bekanta marker

Jag är tillbaka från det stora landet i väst och har nog återställt min inre klocka nu efter tre dagar. Det är skönt att vara hemma. Jag har kommit igång i skolan. Man ligger ju lite efter…

Det var rakt in i nästa kurs och dessutom avsluta den förra. Det var ju inte semester man var på. Jag har en hemtenta att skriva och jag gjorde ena halvan av den idag. Jag gör andra halvan imorgon. Det får ta den tid det tar. (Så länge det inte tar längre tid än morgondagen vill säga.)

Det har varit skönt att komma in i gamla rutiner. Vara på känd mark. Det är kul att upptäcka nytt, men ibland behöver man lugnet i att veta var man är hela tiden. Idag tog vi en paus i vårt pluggande och begav oss med hundar ut i skogen. Vi hade en extra idag.

Hatten och skjortan från Flaggstaff gjorde sig rättvisa i svenska skogar med. I ett lätt fuktigt Bockeboda tog vi en lätt promenad på 5 km. Och vad härligt det var. Det gamla talesättet ”borta bra men hemma bäst” är så sant som det var sagt. Jag har sett storslagen natur och nya vidder. Men att se ett bekant gammalt gärde och en spenslig björk känns så tryggt på något sätt.

Och den färgsprakande hösten har kommit. Det är fortfarande mest grönt, men man hittar överallt de gyllene och de brandgula löven som gett upp för i år och som nu pryder marken där vi traskar fram. Det är en härlig krispighet i luften trots att det duggar. Jag och frun går och pratar om allt. Hundarna springer runt omkring och nosar och hoppar i vattenpölar. Livet är gött.

Det är skönt att vara hemma.

SparaSpara

Hemfärd

God morgon. Väskan går nu knappt att stänga efter både vettiga och kanske inte så genomtänkta inköp under resans gång. Strax blir det frukost.

Den sista frukosten av frootloops, våfflor och blaskigt kaffe på ett bra tag.  För jag kommer med största sannolikhet att åka hit igen en dag.

Det är ett märkligt land. Jag har inte vant mig vid alla regler runt dricks här. Och inte heller att man aldrig vet vad saker egentligen kostar eftersom skatten läggs på i kassan. Människorna här är trevliga, hjälpsamma och sociala. Man börjar snacka med den som sitter bredvid på bussen.

Vi har kört från Phoenix norrut, in i Utah och en u-sväng inne i Colorado. Totalt har jag kört dryga 400 mil i USA denna resan. Över berg, genom dalar. Skogar, öknar, slätter och städer. Det har varit riktigt svettigt och jag har behövt skrapa rutorna på morgonen. 

Det har varit en otrolig resa där jag har lärt känna nya människor som jag idag vill kalla vänner. Som bidragit till att göra denna resan ett minne för livet. Och dessutom ett tack till våra fantastiska lärare Magnus Thelaus och Claes Bergman. Deras kunskap och intresse smittar och engarerar.

Det blir inget mer inlägg från USA. Om cirka sju timmar lyfter vi från Sky Harbour och strax efter fem på eftermiddagen på onsdag landar vi i Köpenhamn. 

Väl mött hemma sen. Det ska bli skönt… 

Hem.

Tillbaka till Tempe

Näst sista dagen på kursen bestod av en returresa till Tempe, Phoenix där allt hade sin början. Imorgon har vi examination. Men dagen hade ändå mer än bara vägar att erbjuda. Dessutom har jag lovat lite bilder från tidigare ju. Vi börjar i förrgår.

Bosättningen i Butler Wash, där vattnet urholkat stenen såpass att indianer kunnat leva där.

Natural Bridges Monument. Här har jag klättrat ner och tar ett foto när jag sitter under bron och tar det lugnt. Om man ser nere i högra hörnet har jag inkluderat två standardstora människor för att erbjuda en känsla av hur jädra stor formationen är.

Valley of the Gods var riktigt häftigt. Enastående spiror och stenformationer. Här hittade jag en liten sten i en flodbädd som ser ut som en bäver. Det kändes som det var meningen att jag skulle hitta den.

Igår var vi i Hovenweep. För dig som inte orkade klicka på en länk kan jag berätta att det såg ut såhär:

Vi hittade också en jättefin skallerorm som låg intill stigen och spelade.

Kvällen och eftermiddagen spenderades till lite studerande och lätt umgänge. Det var en trevlig kväll i Bluff. Här är en bild från min veranda utanför rummet.

 

Idag körde vi som sagt tillbaka till Super 8 i Tempe. Vi körde från halv åtta på morgonen och var framme vid cirka sextiden på kvällen. Vi stannade på ett par ställen. Bland annat vid Monument Valley, på vägen där Forrest Gump helt plötsligt får nog av att springa. Det blev ett fasligt sjå med alla som ville ta bilder på sig när vägen ändå var sporadiskt trafikerad. Jag var en av dessa. Ni får inbilla er skaran av mina följare i bakgrunden som undrar vad de ska ta sig till när jag inte vill springa mer.

Vi lunchade i Flaggstaff och var på en jätteoutlet utanför Phoenix innan vi slutligen rullade in på motellets parkering. Jag fick reda på att jag ska examineras klockan elva imorgon. Sedan gick jag, Max, Jack och Ida ut på stan. Vi hamnade på ett kul ställe.

Så förutom alla anteckningar, broschyrer, böcker och bilder jag tar med mig hem, har jag nu ett mer permanent. Jag är riktigt nöjd. Efter det blev det en burgare och en god öl. Nu ska det sovas. Det är sovmorgon imorgon.

Hovenweep

Vår sista exkursion denna resa gick till ett område fullt av puebloruiner. Det är ett ställe där det bodde massor av indianer på 1200-talet. Sedan försvann de…

 

Det där med försvinnandet är väl inte helt sant. Men det är ett återkommande tema i alla indianbosättningar vi har tittat på. Hovenweep är en samling av pueblos (indianbyar som består av murade hus) där det har levt över tjugotusen människor som mest. I själva huvudbyn för området tror man att det bott över tvåtusen när kulturen blomstrade. Det har byggts torn och hus i och kring en canyon där det har flutit vatten. Man har anlagt dammsystem för att delvis kontrollera vattenflödet i canyonen, men också för att bevara regnvatten. Det är ett imponerande besök.

Det har bott människor i området i tiotusen år, men det var först på 1100- och 1200-talet som det började byggas hus och torn där.

Man vet inte riktigt varför bosättning efter bosättning har övergivits. Vissa har till och med bränt sina byar när de vandrat vidare. Jag har svårt att begripa att man som stam av människor lägger möda och energi på att bygga hus, ordna med åkrar och gräva Kivas (rituella byggnader) för att sedan, femtio år efter det är klart, bara lämna det åt sitt öde… Vissa byar har inte ens blivit färdigbyggda. Vissa har haft rinnande vatten…

Man misstänker att det har att göra med några år av torka. Delvis. Indianerna har haft bra kommunikationer med varandra. Och de som drabbats hårt av torkan har kanske lämnat sin by för att bege sig till där det är bördigt. Dessa områden kanske har blivit odlade för hårt och därmed utarmat marken. Kanske har det blivit förslitningar när områden överbefolkats. Det kan vara religiösa motiv…

Man vet bara att runt slutet på 1200-talet, eller mitten av 1300-talet och i några fall, i början på 1400-talet så har stora bosättningar övergivits. Folket har vandrat österut mot Rio Grande eller söderut mot Mexiko.

Efter en tid har Apache och Navajo vandrat ner norrifrån.

Det är spännande. Det handlar om så rika kulturer, med krukmakeri där de ansträngt sig för att göra det vackert. Sagor och myter och Kachinas, andeväsen i bergen. Det har gjorts kanalsystem. Det har ristats i stenväggar. Det har murats och odlats. Det har spelats bollsporter…

Och nu är det borta.

Men på senare år har forskningen om dessa kulturer börjat prata med dagens Zuni och Hopiindianer, som är ättlingar till pueblokulturerna Anasazi och Sinagua. Deras nerärvda historia och kultur kanske kan ge ledtrådar till vad som hände.

 

Halva dagen har vi haft ledigt. Imorgon är det en resdag. Vi ska tillbaka hela vägen till där vi började. Jag vet inte när vi kommer fram. Blir det ett inlägg imorgon blir det bilder från de senaste dagarna. Och händer det något spännande på vägen så kommer det med det också. Såklart. Men det blir nog sängen fort. På måndag är det examination.

I gudarnas dal.

Valley of the Gods var sista stoppet på dagens utflykt. Vi lämnade klockan åtta i morse och var hemma strax efter sex. En lite över tio timmar lång skoldag. Det är lite slitigt, men samtidigt vill jag inte ha dem kortare. Inte här.

OBS: Internet här är riktigt dåligt. Jag har försökt ladda upp bilder men det verkar inte funka. Igår tog det jättelång tid för varje bild, och idag har jag försökt tio gånger med första bilden och tappat tålamodet. Att gå igenom detta med alla bilderna gör jag inte. Jag lägger upp bilder från idag när jag är på en plats med bättre internet. Troligtvis söndag eller måndag. Tills dess så länkar jag till vettig sajt för varje lokal, så kan ni klicka på den om ni vill veta hur det ser ut.

Första stoppet (efter matinköp) var Butler Wash. Det är ett område där vatten urholkat klippsidorna och Anasazikulturen gjort bosättningar i alkoverna. Dels har de gjorts ur en skyddsaspekt, dels så är det svalare på sommaren och varmare på vintern. Men även dessa bosättningar övergavs någon gång i slutet på 1200-talet.

De ljusgula klipporna har eroderats av vatten. Eftersom de består av kalk till stor del och ligger i lager ar vatten trängt igenom berget tills det har kommit till en hårdare bergart. Då har det letat sig utåt istället för neråt. Därför har linsformade alkover skapats. Lagom stora för en indianbosättning

Efter det for vi till Natural Bridges National Monument. Som ni såg i förra inlägget så har San Juanfloden meandrat och eroderat bort berglager i flera miljoner år. När svängarna kommer för nära varandra så slits den tunna remsan och floden tar en närmre väg. På Natural Bridges har de undre lagren eroderats bort och skapat broliknande formationer. Vi klättrade ner och fick både se den från sidan och underifrån. Det är en imponerande plats.

 

Vi for vidare och befann oss strax vid Muley Point. En utsiktsplats där man kan se San Juan River ringla sig genom Goosenecks från en högre höjd. Man kan också se Monument Valley i fjärran. Det hårda översta lagret eroderar inte lika snabbt som det undre. När det smulats sönder tillräckligt djupt och vikten blir för stor så knäcks kanten av det övre lagret av i fyrkantiga bitar på storlek av en genomsnittlig studentlägenhet. Det ser ut som om jättar lagt sina tärningar längs kanten.

 

Vi slutade med några stopp i Valley of the Gods. En rödsandig öken med liknande formationer som i Monument Valley. Jag vet inte varför det heter som det heter. Men med lite fantasi kan man tycka att några av de formationerna som finns längs bergstopparna ser ut som stora humanoida skapelser som tittar ner på en. Vägarna var sliriga och dammiga och slingrade sig längs bergskanterna. Det var riktigt kul att köra. Jag fick dock tömma större delen av min bil. Den är lite lägre än de andras bilar. Vikten behövde minskas och därför satt bara jag och Ida i bilen och skrattade när vi halkade och skuttade omkring längs vägarna.

Ikväll har vi ätit pizza vid lägerelden och druckit några öl. Både gitarr och munspel har gjort sig till känna och det har varit en riktigt trevlig kväll. Imorgon åker vi på vår sista exkursion. På söndag är det resdag tillbaka till Tempe, och på måndag har vi tenta och kursavslutning. Det har gått fort.

Rev och flod

Att sluta i ingenstans är kanske att ta i. Men vi avslutar dagen i samhället Green River. Samhälle är kanske att ta i… Det är en övergiven stad… håla… Det enda som finns kvar är några motell som truckers och andra förbipasserande utnyttjar. Innan dess såg vi väldigt vackra vyer.

Morgonen var lite eländig. Detta var första dagen jag bara ville ligga kvar i sängen. Frukosten på hotellet var inte den bästa och jag verkade inte piggna till alls. Jag fick ta en red bull redan klockan sex och gå ut och ställa mig och frysa lite för att komma igång.

Men när jag väl piggnade till så var allt fint. Vi behövde inte köra så länge. Efter cirka en kvart anlände vi till Capitol Reef. Det heter så för att en bergsknall kan likna kupolen på Capitol i Washington DC, och reef, för att när de klippor som omger området förr hindrade transporter så som ett rev hindrade skepp. Men jag tyckte inte kupolen var särskilt kupolig av sig. Men den var fin.

Nere i sänkor och längs flodfåror grönskar det. I ett kargt landskap lyser verkligen träden, cottonwoods, upp området. Det är otroligt så gröna de är. Det gör en glad. Jag vet inte om de är grönare än träden hemma eller om det bara verkar så för att allt runt omkring är så naket.

Längst upp består bergen av sandsten. Undertill ligger det kritsten och kalksten. Detta har gjort att regn och väder skapat ett magiskt landskap fullt av häftiga små grottor och håligheter. Det ser så mjukt och hårt ut samtidigt. En häftig formation på lokalen vi besökte är Hickman Bridge. En naturlig stenbro över stigen. (Fast stigen kom efter bron. Är det en bro om den inte leder över något?…)

Vi får besökt väldigt vackra platser. Men de är bara russinen i kakan. Jag vill besöka detta området igen och verkligen hitta andra guldkorn. När man kör genom landskapet och hänförs gång på gång så inser man att man skulle kunna lägga varenda semester resten av sitt liv på att upptäcka Amerikas natur och ändå inte hinna med.

Landskapet varierar kraftigt. Från i stort sett ingen vegetation till relativ grönska. Vi stannade i Great Basin Desert för att göra en växtinventeringsruta. Vi konstaterade snabbt att det fanns 0% lövträd och 0% barrträd.

Fast Great Basin Desert är väldigt varierande. Den består av cirka 150 lågområden och 160 mindre bergskedjor. Elevationen varierar mellan 1000 till 4000 meter över havet. Det kan snöa om vintern i öknen och det finns knappt några kaktusar. Det var däremot betydligt varmare än det var om morgonen. Det plockades en hel del sten under dagen. Jag har gjort väldigt fina tillskott till samlingen.

Vi fortsatte vidare till Green River och checkade in på Holiday Inn. Vi beslutade oss för att samlas i vår lilla arbetsgrupp och börja spåna så smått på de frågor och ämnen som kommer tas upp på examinationen när denna kursen är slut. Det har gått lite mer än halva tiden nu. På måndag är det slut.

Vi hade av våra lärare blivit rekommenderade ett Truck Stop i närheten. De hade i mitt tycke målat upp en lite för glorifierad bild. Jag hade förväntat mig ett riktigt gött hak. Men nja… Ett hak var det väl… Vi fick helt ok mat. Men vi hann knappt tömma tallrikarna förrän servitrisen gav oss notan och vi kände oss lite ivägchasade.

Så istället för att sitta där och ta en öl eller två till så begav vi oss tillbaka till motellet via en bensinmacks ölrum och spelade kort tills det blev för kallt att sitta ute.

Imorgon är det iväg till ett nytt ställe. Moab, Utah. Och där ska vi kolla på bågar. Inga motorcyklar… Bågar av sten… Jag visar imorgon…

Genom sol och snö

Vi lämnade Kanab för att bege oss till Bryce Canyon. Därefter blev det en lång, men fantastisk biltur mot Boulder och ett indianmuseum. Därefter till ett nytt hotell. Och, just det. På vägen så upplevde vi snö helt plötsligt. 

Det tar nog ett tag att vänja sig vid ett nytt hotell varje natt. När dessutom Utah har sommartid, vilket Arizona inte har, så blir morgonen rätt så trött. Så jag förlorade en timme i morse. Men jag visste vad målet var. Bryce Canyon. Stenformationerna där är helt fantastiska.

De där spirorna eller tornen kallas för Hoodoos. Det är ett kul ord. Bryce Canyon är egentligen ingen canyon. Precis som Marble Canyon igår inte innehåller marmor. Det är för att en canyon ska ha eroderats av en flod. Det har inte Bryce Canyon. Det har skett en förkastning när gammal sötvattenbotten höjt sig och därefter eroderats av vatten och väder.

Rent estetiskt är Bryce Canyon det mest spännande ställe jag besökt. Miljön är så annorlunda och unik att man nästan glömmer bort att man är på planeten Jorden. Men området är rätt så grönt och det växer en hel del enar, tallar, granar och ädelgran där.

I Sverige har vi gran, tall och en. Punkt. Här finns ett flertal olika sorters barrträd. Jag tog nog tusen bilder här. Men de får vänta med visning tills jag kommer hem. Vi får se hur många bilder som kommer med i detta inlägget. Internet här i Torrey är skapligt som bäst. Och ska man lägga upp fina bilder i en blogg på internet så arbetar nätet lite grann mot en.

Vi körde vidare mot Boulder och ett indianmuseum. Färden gick genom ett område som heter Grand Staircase Escalante. Det är en av de mest fantastiska bilturerna i mitt liv. Bakom varje krök avslöjade sig ett mer fantastiskt landskap.

Vi besökte ett museum för indiankulturen som kallas Anasazi. Man har i Boulder hittat en pueblo från 1100-talet och har grävt ut den och hittat en massa fynd i en anläggning på över 90 rum.

Man har även hittat en massa jordhyddor som Anasazi bodde i. Svala på sommaren, varma på vintern. På museet har man byggt en ny pueblo med samma tekniker som man kunnat lära sig ursprungsbefolkningen använt. Det är rätt så lågt i tak.

Det märkliga med denna pueblo (den gamla, inte en nya) är att bara femtio år efter den var färdigbyggd så blev den bränd och övergiven. Man har ingen aning om varför. Det är väldigt intressant att lära sig om dessa tidiga civilisationer och hur hela samhällen bara övergavs någon gång på 1200-talet. Hur de levt i områden utan vatten och allmän karghet. Uthärdat svält och elände men ändå haft en så rik kultur att de har ornamenterad keramik och bollsporter. Inte allt har handlat om överlevnad.

Efter Boulder gick färden över bergen. Först såg utsikten ut såhär:

Ganska snart efter den bilden togs så hade utsikten begränsats en hel del.

Dessutom var marken täckt av snö. Det var märkligt ändå. Löven hade inte fallit från träden. Området är en open range, vilket innebär att kor går fritt i bergen. Då och då kör man över färister, vilket skiljer hjordarna åt. Men kombinationen: Dimma + slingrig väg + runt noll grader celsius + kor som går fritt nära vägen + sommardäck, gjorde att jag fick fokusera på att köra lugnt och försiktigt. (Miriam som satt i andra framsätet idag hade fått förtroendet att fotografera med min telefon under tiden jag körde.) Och lika snabbt som vi var i Narnia var vi ute igen.

Nu är vi i en liten håla i Utah och imorgon drar vi vidare mot en ännu mindre håla. Men på vägen finns det massor av spännande att titta på. Jag hade fler bilder att erbjuda i dagens inlägg, men jag är trött på att bli motarbetad av internet nu. Nu kryper jag till kojs.

 

San Francisco Peaks

Idag begav vi oss upp mot ena toppen, Humphreys Peak, på San Fransisco Peaks. Det är en vandring på 5 kilometer, men med en höjdskillnad på 1000 meter. Toppen ligger på ca 3800 meter över havet.

Till skillnad från de andra vulkanerna i området är detta en stratovulkan som var aktiv för mellan 6 miljoner år sedan och 500,000 år sedan. I indianmyterna är bergen hem för andeväsen som kallas Kachinas. Berget kallades av Hopifolket för Nuva’rukya’ovi. Det betyder ”Platsen med den höga snön”. Det var munkar på 1600-talet som gav berget sitt nuvarande namn.

 

Men klättringen då? Kom jag till toppen? Inte riktigt. Men jag är ändå nöjd med min prestation. Vi hade blivit varnade att den snabba höjdskillnaden tillsammans med den allt tunnare luften kunde få kroppen att bete sig konstigt. Allt från väldigt orolig mage, till huvudvärk och yrsel. Vi gick uppåt med små pauser varje halvtimme och gjorde även lite inventeringar när vi kom in i en ny växtzon. I början såg det ut såhär:

De vita träden ser ut som björkar. Men det är en slags asp. Vi en senare inventeringsruta såg växtligheten ut såhär:

Granarna ser mer ut som piprensare, anpassade till en miljö med mycket snö. Den tredje rutan var jag inte med på. Jag hade börjat få höjdsjuka. Ni vet när man reser sig för snabbt och blir alldeles yr. En lightversion av det, samtidigt med en huvudvärk och en märklig känsla att vara på gång att börja storgråta. Jag rekommenderades av min lärare att vänta ett tag och sedan vända tillbaka ner till parkeringen. Då hade redan fyra eller fem personer vänt om. Just då såg jag ut såhär:

Men jag tänkte lite på Aron Andersons sommarprat. Jag ville inte begränsas. Jag hade visualiserat mig uppe i sadeln. Det kallas bergryggen mellan de två topparna. Det var första målet. Toppen det andra. Så jag satte mig på en sten, lyssnade på min kropp. Jag lät den gråta lite och mediterade i en kvart. När jag mådde bättre bestämde jag mig för att fortsätta upp i min egen takt. Om jag skulle möta klassen på vägen ner så skulle jag följa med dem. Men då hade jag i alla fall inte gett upp.

Så sakta och säkert med trevliga samtal med andra hajkare som jag mötte eller gick förbi så kom jag slutligen till sadeln. Precis i tid till gruppfotot. Bilden har jag fått använda av min kompis Johanna, som tog bilden. Jag tror min nöjdhet lyser igenom.

Jag bjuder på en solobild med utsikt.

Jag är så sjukt nöjd med min prestation idag. Vägen ner var jobbig den med. Den var betydligt längre än vad man lagt märke till på vägen upp. Till min glädje har inte knäna varit några problem alls. Det som värker nu är vader och anklar. Jag har införskaffat ett par stavar och de hjälpte mycket. Jag sade på vägen ner att jag aldrig kommer kunna klaga på en lång skogspromenad hemma efter denna strapats. En sak som motiverade mig på vägen ner var att så fort vi kommit hem så skulle jag vara värd en riktigt god milkshake. Sagt och gjort. Här intogs min kvällsmat. En jordgubbsmilkshake och två koppar kaffe. Underbart innan en halvtimme i bubbelpoolen.

Avlslutningsvis vill jag visa en bild jag har editerad för att tydliggöra hur högt upp jag slutligen vandrade idag. 600 höjdmeter upp. 600 höjdmeter ner.

 

 

Wupatki och vulkaner

De senaste 6 miljoner åren har det varit omfattande vulkanisk aktivitet i sydvästra USA. Det senaste utbrottet i området skedde 1064 e. Kr. Men vulkanerna här är till största del så kallade Cinderconevulkaner.

De stora bergen som Vesuvius eller Etna är stratovulkaner. Ena toppen av San Fransisco Peaks här i Arizona är också det. Men de flesta är mindre vulkaner som ser ut som mjuka kullar. Det är vulkaner utan en solid stomme, vilket gör att utbrotten, även om de kan täcka en stor yta, inte blir så våldsamma. Vulkanen byggs upp av porösa små lavaklumpar som heter lapilli. De ser ut ungefär som svarta, grå eller röda missformade lecakulor. Det kan dock hända att ordentliga lavaströmmar läcker ut från vulkanens botten och lägger sig som tjocka långa limpor genom landskapet.

Men denna typen av underlag håller vätska rätt så bra, vilket har lett till att ursprungsbefolkning har bosatt sig här.

Ovanpå en vulkan ligger det en pueblo, en indianbosättning som övergavs på 1200-talet. Det ligger flera intill uppe på höjder.

Här är en bild från toppen av bosättningen som kallas för The Citadel. Indiankulturen som byggde den heter Anasazi. I horisonten ser man en rad av cinderconevulkaner.

En annan bosättning vi besökte var en större pueblo som heter Wupatki. Den ligger på brytpunkten mellan flera olika indiankulturer och har därför kulturella spår från flera håll. De som levde där kallas också Sinagua, dvs. ‘utan vatten’. Men eftersom marken där håller vätskan så har det gått ändå.

Man misstänker att platsen har varit en samlingsplats eller handelsplats för de olika indiankulturerna i four corners-området.

Tillbaka till lavan. Det finns ju större lavaformationer som skjuter ut från under cinderconen. Detta kallas Aa-lava. Det är otroligt häftiga neongröna lavar som växer på lavan och bryter ner den till jord. Det ser utomjordiskt ut. Samma sak med den svarta lapillin. Det ser ut som grå grov sand. Små buskar står spridda överallt och ser ut att vara ditsatta av någon som gillar att ha ordentligt avstånd i rabatten. Den mest kända cinderconevulkanen i området heter Sunset Crater.

Tydligen ska färgerna uppe på toppen likna en solnedgång. Det är bara ena halvan av vulkanen som har vegetation. Den andra halvan blir allt för torr. Så det är en tydlig gräns mellan där gräset kan växa och där det bara är grått.

Det var denna vulkan som hade sitt utbrott år 1064. Den är ungefär 305 meter hög och 1,6 km i diameter. Men dess utbrott täckte cirka 2100 kvadratkilometer med aska och lava.

Det börjar bli skillnader i temperaturen nu. Idag har vi gått i t-shirt och haft det gött, men i morse hade jag denna sysselsättningen:

Öknarna här räknas som kalla öknar och upplever frost om vintrarna. Därför finns det inga stora kaktusar i detta området.

Imorgon har vi ledig dag. Detta innebär att vi ikväll ska gå ut och festa lite och ta en välbehövlig sovmorgon imorgon. Jag har vaknat ca klockan 04:00 varje morgon. En timme innan väckarklockan. Och imorgon ska jag upptäcka Flaggstaff och kanske shoppa lite. Dagen efter ska vi upp på San Fransisco Peaks, som ligger 3800 meter över havet. Så jag funderar på att införskaffa vandringsstavar. Jag vill till toppen!

 

Grand Canyon

Alltså… Wow. Bara wow. Ord kan inte beskriva upplevelsen av ett besök vid Grand Canyon. Naturen är… ja. Och utsikten… Vidderna… Alltså… Wow.

Detta inlägg kommer till största del bestå av en bildkavalkad av dagens besök. Dock bör jag tillägga att foto av Grand Canyon gör det inte rättvisa på något sätt överhuvudtaget. Men jag måste skriva lite grann. Kanten på Grand Canyon ligger 2212 meter över havet. Det är cirka hundra meter högre än Kebnekaise. Vi traskade ner längs en stig genom de olika stenlagren. Och där vissa fortsatte en bit efter 350 meter ner, stannade jag och spanade efter kondorer. Jag såg inga. Däremot såg jag en kalkongam och två korpar. Och en hel del ekorrar…

Att gå 350 meter ner är en lätt match. Men på grund av det lägre trycket och den tunnare luften kan jag berätta att vägen upp igen var betydligt jobbigare. Men jag gjorde det. Och jag svor inte särskilt mycket.

Detta mötte oss ett par tre meter från parkeringen. Vi har alltså precis hängt på oss ryggsäckarna när vi tappar hakan första gången.

Man kan tydligt se att Grand Canyons berg är sedimentära. Det vill säga sammanpressade mindre partiklar som bildat en solid bergart. Men det är rätt så poröst, därför har det vittrat så lätt. Men på grund av att världen har förändrats har också avlagringarna förändrats. De mer vertikala partierna är av hårdare berg än de mer sluttande branterna.

Det är helt otroligt ljus där. Skuggorna är hårda och spiror och branter ger en otrolig karaktär till canyonen. Alla lagerföljder har sina namn. Det översta vita lagret heter Kaibab. Det grönare innan det blir ljust igen heter Toroweap och det bredare ljusa partiet heter Coconino. Sedan fortsätter det ner med fler formationer. Alla dessa namn och tidsåldrar de skapades är skitsvåra att komma ihåg. (Jag har fuskpapper när jag skriver.)

Alla tidigare bilder är tagna från kanten. Här har vi påbörjat nedstigning. Om ni tycker att det ser ut som att det är stup rakt ner till vänster, så är det för att det är ett stup rakt ner till vänster. Räcken? Nej. Inte nånstans.

Nu är vi en bra bit nere. Men än är det långt kvar.

Både nedstigning och uppgång blir lättare och roligare om man har bra vänner med sig.

Jag gick inte längre ner än såhär. Vi kunde gå längre, men jag ville hellre spana efter kondorer.

Det är väldigt långt ner till Coloradoflodens ringlande fåra.

Och det är väldigt långt upp tillbaka till kanten igen.

Men sen kommer man upp och då möts man återigen av dessa scener. Alltså… Wow.

I och med detta besöket har jag kryssat av en av sakerna på min Bucket List.