Drömvandaler

Helgen vecka 41 år 2014 satt jag min gode vän Martin Strauss och skrev en novell. Detta är produkten av den helgen av kontinuerligt skrivande. Den handlar om två inte så laglydiga individer som ”får tag” på något som är lite mer än vad de trodde. Trevlig läsning.

Ett gatubrunnslock lyftes några centimeter och ett par bruna ögon tittade ut i glipan. Vatten rann ner i hålet över den som tittade upp. Det öste ner.

”Bob! Bob! Ser du nåt?”
Brunnslocket ryckte till och höll på att falla tillbaka på plats igen.

”Shhh! Polisen är överallt.”sade Bob. ”Men jag tror att det är grönt. Vi tar oss upp här i gränden och sen så smyger vi hemåt, ok?”
Utan att vänta på svar föste Bob det tunga brunnslocket åt sidan och det förde med sig ett skapande läte som ekade mellan väggarna i den trånga gränden.

”Schh…” hördes det från nere i brunnen. ”Tror du de hörde nåt?” fortsatte rösten. ”Kanske, vi skyndar oss.” sade Bob.

Som svar på frågan hördes stöveltramp i vattenpölar närma sig och ljuskäglor lekte över de regnblanka husväggarna.

”Helvete! Kom igen nu Klämme! Upp snabbt och iväg med dig!
Först klättrade en slank figur upp ur hålet. Svartklädd. Han hade långt mörkt hår, uppsatt i en liten totte som stack ut från under den fuktiga mössan. Efteråt kom med viss hjälp en inte lika slank figur upp ur brunnen. Han hade snaggat hår. Hans glesa ögonbryn gjorde att regndroppar rann ner i hans ögon, vilket fick honom att blinka väldigt ofta. Han hade ett kort blont skägg som var ansat som om han hade brytningsfel på ena ögat och inga glasögon. De båda började spring bort från de som var på jakt efter dem.

”Borde vi inte lägga tillbaka locket? Nån kan ju trilla ner!” frågade den långhåriga. ”Nej Bob. Skit i det” svarade Klämme. ”Det gör polisen. De har betalt för sånt.”

De rundade ett hörn och möttes av ett kraftigt ljus som slogs igång.
”Där!” hördes en röst från den flock av uniformerade personer som stod framför dem och en av

dem pekade väldigt hotfullt.
”Helvete! Piketbuss! Andra hållet. Andra hållet! Skynda Klämme!”

De båda unga männen gjorde en 180 och började springa åt andra hållet. De insåg rätt snabbt att de var på väg mot en återvändsgränd.

”Vi klättrar upp!” sa Bob
”Är det så smart?” svarade Klämme.
”Ja för fan. Det är bara på film som polisen jagar en över hustak. Upp. Upp!”

De klättrade upp för en brandstege och hann nästan hela vägen upp till taket innan poliser började vråla Halt och Stanna bakom dem.

”Tror du de skjuter?” frågade Klämme.

”Bara varningsskott i så fall. Kom igen. Klättra snabbare. Det är inte så trångt. Du klarar det!” Klämme tog ett djupt andetag och började klättra lite snabbare. Det blev betydligt svårare när han tittade ner och såg två poliser på väg upp för stegen.

”Bob! De följer efter! Du sa ju att…”

”Ja ja ja! Hjälp till istället! Vart ska vi nu?”
Klämme såg sig omkring. Det var inte så lätt att se. Det regnade. Det var mörkt och all gatubelysning var under dem.

”Om vi beger oss ditåt…” Han pekade i en för Bob godtycklig riktning ”…så kommer vi så småningom till Det där parkeringshuset där vi stal den där mercan. Där finns ju ett gömställe.”

”Ja den mercan ja… Den var fin. Kommer du ihåg då när vi…”

”Skynda nu då!” avbröt Klämme och drog i sin kamrat.
De båda tjuvarna började springa. Det var ett raskt hopp över till nästa tak. De såg sig bakåt och såg två poliser som börjat springa efter dem. De såg väldigt målmedvetna ut. Taket de sprang på hade lite mer lutning än det förra. På grund av den kraftiga nederbörden så halkade de en hel del. Bobs mattsvarta sneakers var utmärkta att smyga i men på hustak var de eländiga. Som tur var var de i

city och de flesta hustaken här var mer eller mindre platta. Utmärkt att ta sig fram relativt snabbt. Det var det i och för sig för poliserna också. Deras enda fördel var att de trots allt var tjuvar och hade varit här uppe många gånger för att hitta genvägar och gömställen. Det hade varit Klämmes idé. För trots att han hatade både trånga utrymmen och höga höjder så tyckte han ännu mindre om att åka fast.

De fick hjälpa varandra över en höjdskillnad över till nästa tak. Polisen hade kommit närmre nu. De kunde höra deras tunga andetag över regnet som slog i plåten.

”Är vi framme snart?” frågade Bob.
Klämme tog sig tid att ge sin bäste vän en menande blick.

”Om vi inte lägger på ett kol kommer vi inte komma fram alls. Kom ihåg. Nu när vi är över gallerians tak så tar vi en snabb höger in på den intilliggande balkongen och sen tillbaka vänster igen. Om de inte ser oss göra det har vi ett jävla försprång. Sen kan vi ta oss vidare ner där åt höger vid utblåset och upp igen vid skylten med reklam med den plankan vi gömt. Om ingen hittat den vill säga… och slänga den över kanten när vi kommit över. Sen är vi säkra. Då tar vi oss ner igen. Eller så gömmer vi oss i parkeringshuset.

Bob stannade upp i en sekund och kliade sig i sin svarta mössa. ”Det är nog bäst om du visar vägen Klämme.”

Klämme suckade och fortsatte springa. ”Kom igen nu Bob.”

De tog en snabb höger och kastade sig mot det vanligtvis korta avståndet över till en balkong, som kändes längre nu när det inte gick att springa lika snabbt. Räcket var halt och det var med nöd och näppe de fick tag i det. Men när de med andan i halsen gjorde en hastig sväng tillbaka till vänster igen och tittade bakom sig, så såg de hur poliserna stannade till och undrade hur fan de kunnat ta sig över hindret som låg framför dem. De talade i deras radiors. Tjuvarna sprang. De kom till ett utblås. Där var det var lite lä och skydd för regnet, men de sprang vidare neråt åt höger precis som Klämme instruerat. Skylten med reklam visade en vacker bild på en tandkrämstub och mycket riktigt så låg en gömd planka kvar precis där den skulle. Att gå på en planka över en gränd mellan två byggnader är inte lätt i strålande solsken och stiltje. I regn och blåst och mörker blir det inte lättare.

”Ehm… Finns det inte en stege ner?” undrade Bob som lät sina tankar om en heroisk och cinematisk flykt vila en stund.

”Jo…” svarade Klämme. ”På andra sidan. Jag gillar det inte heller. Men antingen går vi över, eller så går vi tillbaka till polisen. Välj.”

”Vi försöker väl. Bara hoppas vi landar på nåt mjukt…” mumlade Bob och tog ett försiktigt steg ut på plankan.
Det gick långsamt. Och när man gick på mitten fjädrade träet en hel del. Bob hade skrattat när de gjorde det sist. Men då hade han inte varit jagad. Och hans sneakers hade varit torra. Och plankan med.

Men de kom över båda två och plankan kastades mot marken bakom dem. Till sist fann de sig fram till det stora parkeringshuset. De slank in genom en trasig dörr på taket och hittade det lilla servicerummet i A-trappan som stått tomt när de var där sist. Klämme arbetade med dyrken i en minut innan de kom in. Det var tomt nu också. De var i säkerhet. I alla fall för tillfället.

”Ska vi stanna här i natt?” undrade Bob. ”Jag behöver nya kläder. Jag kommer få skoskav om jag ska gå hela natten i blöta nya dojor.”
Klämme tittade på klockan.

”Vi stannar här en timme. Sen sticker vi hem och byter om. Efter det drar vi hem till Bagarn och chillar till i morgon.”
Bob nickade.

”Du… Har du prylen?”

Klämme fick panik.
”Har inte du den? Det var ju ditt jobb att ta den från montern!”
”Här är den!” suckade Bob. Jag trodde jag hade den i högerfickan men den låg i den vänstra. Tur.”

Klämme bemödade sig inte med att svara.

Från parkeringshuset och hem till den lilla lägenhet de delade var det inte så långt. Lite för kort för att ta bussen. Lite för långt för att gå. De var blöta in till benstommen när de klafsade in i sin hall.

”Vi behöver inte duscha i alla fall.” försökte Bob. Klämme bara tittade på honom och gick in på sitt rum.

”Fem minuter bara. Torka dig och byt om till något helt annat. Sen drar vi hem till Bagarn.”
Bob tittade in i sin garderob. Det som mötte honom var mörker. Han hade tagit ett beslut för tre år sedan. Bara svarta kläder. Det skulle vara hans grej. Han bytte om till helt annorlunda helt svarta kläder. Kunde Johnny Cash så kunde han.

De möttes ute i hallen igen. Klämme hade bytt om till en röd huvtröja och ett par jeans. Han himlade med ögonen när Bob kom ut i en identisk svart vindtröja och ett identiskt par svarta cargobyxor.

”Helt annorlunda sade jag ju…” Bob ryckte på axlarna.

”Annat märke på tröjan. Och jag tänkte kängor istället för sneakers nu. Annorlunda.”

En kraftig man klädd i vitt bredde ut ett tjockt lager smör på en fralla från igår. Inga pålägg. Han tittade upp mot sin klocka. En katt med urtavla till mage. Svansen pendlade fram och tillbaka och den visade att han snart var tvungen att skynda sig om han skulle hinna i tid till jobbet. Då ringde det på dörren. Han knep ihop sina ögon. Det fanns bara två personer som kunde ringa på vid den här tiden på dygnet och han hoppades så innerligt att det inte var båda två samtidigt i alla fall. Han reste sig och borstade av smulorna från sin mage och tittade ut genom titthålet. När han såg de två väldigt leende personerna utanför suckade han tyst, räknade till tio och öppnade dörren.

Bagarn såg lite trött ut. Men han var i alla fall påklädd den här gången. ”Tjena Bagarn. Hoppas vi inte stör.” sa Bob med ett stort leende. ”Nej.. Inte egentl…”

”Oj här är frukosten framdukad. Vad gott!” avbröt Bob honom och var på väg in genom hallen, förbi den store mannen.
Klämme stod kvar utanför.

”Vi tänkte hänga här några timmar. Det är väl okej Bagarn?” Bagarn nickade och alla hans hakor hängde med.

”Jag ska snart till jobbet. Men visst. Häng ni här. Håll er i vardagsrummet och köket bara.” Klämme log.

”Inga problem. Tack så mycket.” Bakom dem hördes entusiasm.

”De här frallorna är ju svingoda! Har du lagat dem Bagarn? Har du?”
Bagarn gick så småningom till jobbet och de båda tjuvarna lade upp sina fötter på bordet och somnade snart till repriser av någon stargateserie.

”God morgon. Här är nyheterna klockan åtta. I natt drabbades Nationalmuséet av en stöld. Vi går över till vår reporter på plats. Varsågod Linnéa.”

”Tack Linda. Jag står här med museets säkerhetsansvarige Allan Österberg. I natt blev ett ovärderligt föremål stulet från er. Ett som är på turné för tillfället över hela världen. Vad var det egentligen som hände?”

”Vi håller för tillfället på att utreda detta. Men det vi kan säga är att tjuvarna har ett väldigt ovanligt tillvägagångssätt. Vi har en säkerhetsnivå som kan mäta sig med de främsta museerna i världen.”

”Men om er säkerhet är så bra hur skedde den här stölden? Våra källor säger att det bara var två personer.”

”Vi kan inte i nuläget säga hur många som låg bakom. Det finns tecken på att det bara var två personer som tog sig in, men det bevisar inte att det inte fanns fler personer bakom stölden.”

”Ni har ju dels givit garantier till ägaren till föremålet och dels till era försäkringsbolag. Ni säger att ni ligger jämsides Tate, MET, Louvren, Towern med flera när det kommer till säkerheten. Ändå kunde två personer bara valsa in och ta en av de mest dyrbara föremålen i världen. Hur?”

”Tillvägagångssättet som dessa tjuvar har gjort är helt enkelt för idiotiskt för att ens reflektera över i ett seriöst sammanhang. Att det ens har fungerat är ett under. Nivån av dumhet i hur de har opererat är häpnadsväckande. Men på något sätt har den här rena dumheten varit för dum för vårt smarta system. Jag kan inte uttrycka mig på annat sätt.”

”Så det du menar är att vi har att göra med världens dummaste tjuvar?”
”Tyvärr. Det verkar så. Vi får bara hoppas att deras dumhet inte sträcker sig till att gömma sig för

polisen.”

Klämme stängde av ljudet på TVn.
”Jaha… Det var ju… Upplyftande… Vi kanske borde…” ”Vi är på tv!” avbröt Bob jublande.

På skärmen visades två fantombilder på två unga män som var väldigt lika de som satt framför TVn i Bagarns lägenhet.

”Det är inget positivt Bob! Du kommer väl ihåg vad vår uppdragsgivare sa?” ”Något om att springa?” Bob kliade sig i håret.

”Nej. Att hålla oss i rörelse. Vi kan inte gå hem. Inte på ett tag i alla fall. Vi får hålla oss lågt ett tag. Kanske sova på motell.”

”Vilket besvär för en sån här liten sak. Man kan inte se att den är så himla värdefull.”
Bob plockade upp en liten ask ur innerfickan på sin jacka. Han öppnade den och inuti låg det en ring av lindade ben. De var sammanhållna av ett nät av sköra trådar och från dess botten hängde små fjädrar. Här och där i vad som skulle kunna vara ett mönster satt små pärlor invävda i nätet.

Bob insåg inte hur länge han hade stirrat på prylen. Men Klämme stod påklädd i hallen. ”Kommer du?”

Bob nickade och lade tillbaka prylen i asken och asken i fickan och reste sig upp. Han drog på sig en mössa och tog en torr fralla från Bagarns köksbord innan han gjorde Klämme sällskap i trappan.

De hittade en bil av lite äldre modell som de med lätthet kunde ta sig in i och starta. Utmärkt för att ta sig från punkt A till punkt B. Klockan var ändå halv tio så de tänkte att ingen var beroende av just den bilen för att ta sig till jobbet eller skjutsa ungarna till skolan med ändå.

Motell Komfort hade gott om lediga rum. Det hade ett bra läge men dåligt rykte. Ett perfekt ställe för folk som inte hade lust att bli störda. Klämme och Bob bokade ett rum för en natt och tänkte att det var en bra idé att hålla sig på rummet och beställa ett par pizzor när de blev hungriga. Ju mindre de syntes ute desto bättre. Klämme fick erkänna att fantombilderna på dem var så lika att det kunde varit deras egna morsor som var vittne.

Dagen förflöt. Den närmsta pizzerian var ingen höjdare. Det var inget bra på TV och det var inget vackert väder utanför fönstret. Bob spelade spel på sin mobiltelefon tills han kom på att laddaren låg kvar hemma. Klämme försökte sova bort tiden men lyckades inte så bra. Men natten kom. Och de låg båda i var sin säng.

”Tror du vi är säkra här Klämme?” sade Bob i mörkret.
”Inte egentligen. Men vi är säkrare här än hemma. Vi sticker ju igen i morgon. Sov nu.”

Neonljuset sticker i ögonen. Rött. Komfort Komfort Komfort hånar det. Spiraler av stål försöker trycka sig in i din rygg. TVn flimrar. Skrattar den? Var är täcket du hade. Duschen är igång. Den sjunger. Sjunger du i duschen? Duschar du? Du sover ju. Det röda ljuset lockar dig. Det är skärande vitt egentligen men har röda kanter. Det lurar dig att tro det är rött. Komfort. Komfort. Kom fort… Vem talar? Du sätter dig upp. Du sitter redan. Du hann ikapp dig själv. Persiennerna flyger ut genom fönstret. Bilar står parkerade. Gröna mercedes. Gröna mercedes överallt. Där på andra sidan parkeringen. I en nyponbuske står han och kliar sig. Som du gjorde som liten. Klipulver. Han från receptionen står där. Med sin flint. Med sitt flottiga hår som hänger i svaga lockar från bakom öronen. Med sina fula glasögon. Han pekar på dig. Hans pekfinger är stort och hotfullt. Skit under nageln. Den borde klippas. Han hånler, visst gör han. Bakom honom kommer de. Patrullerna. Hästarna. Bilarna. De blå. Sirenerna. En bergskedja tornar upp sig bakom den pekande receptionisten. En bergskedja av poliser. Sirener. Batonger. Det regnar kulor. Det blåser. Du sitter fast i containern. Alla på skolan pekar. Klämme Klämme Klämme! Poliserna kommer. Containern lyser med sitt röda stickande ljus. Bob är där. Han drar i dig. Det gör ont. Du drar i Casper. Han måste ut. Polisen kommer. Lärarna med deras lysande röda ögon. Innan rasten är slut. Klämme Klämme Klämme. Du drar i containerns öppning så Casper kan komma ut. Du kan komma ut. Du flaxar med benen mot det som greppar efter dig i det trånga utrymmet. Du landar på din vän. Din vän landar på dig. Halt ropar bergskedjan. Pekfingret pekar på er. Ni springer. Bort från skolan. Bort från det röda ljuset. Bort bara bort. Bort.

Bob och Klämme satte sig samtidigt upp flämtandes i sängarna. Deras blickar möttes och utan att de behövde säga ett ljud till varandra plockade de ihop sina saker och ett par pizzabitar och var ute genom dörren innan tre minuter hade gått.

De tog sig över parkeringen. Struntade i bilen de nyss stulit och bröt sig in i ett trapphus i ett intilliggande höghus. Uppe på taket kunde de se hur tre polisbilar kom till Motell Komfort och hur receptionisten pekade mot rummet de bott i. Polisen sprang mot rummet och Bob och Klämme gick ner för trapporna igen och ut i natten.

”Ska vi sova ute eller? Det regnar!”
Bob var inte nöjd med situationen. Och som alltid när han inte hade en aning om vad som stod på vände han sig till sin barndomskamrat.

”Jag vet inte Bob. Vi kanske måste göra det. Vi hittar ju något med ett tak över. Jag måste tänka lite. Ta det lugnt. Det ordnar sig. Vi måste ju bara hålla ut i sju dagar. Sen kan vi leva livet var som helst vi vill med alla pengarna.”
De hittade en gammal klätterställning i en park. Det gav skydd för väder och vind men var full av sand. Det fick dock duga. De gjorde det så bekvämt för sig själva som var möjligt.

”Vad hände egentligen på motellet Bob?” frågade Klämme.
”Jag vet inte. Jag drömde en mardröm och så vaknade jag och då var du också vaken.” ”Jag drömde också en mardröm. Jag drömde om receptionisten och polisen och rött ljus…”

Bob stirrade på honom.
”Skoja inte. Det är inte kul Klämme. Lägg av för fan.”

Klämme rynkade på ögonbrynen. Och såg på sin vän som verkade vara blekare än förut. ”Vadå? Jag säger som det är. Det var en jävligt knasig dröm. Obehaglig…”

Det var tyst ett tag.
”Jag hade samma dröm.” viskade Bob. ”Vadå?”

”Jag hade exakt samma dröm som du. Hela skiten. Med hur du fastnade i containern igen. Poliserna och receptionisten.”
Det var tyst ett litet tag igen.

”Jag sade aldrig något om containern…”
De båda satt i tystnad på en lekplats i mörkret och ville egentligen inte tänka på vad som just hänt.

”Har ni förstått vad ni ska införskaffa?” Samlarens mörka röst i telefonen.
Bob och Klämme såg på varandra i soffan i deras lägenhet. Telefonen var på högtalarläge där den låg på vardagsrumsbordet.

”Javisst.” svarade Klämme.
”Glasklart!” svarade Bob.
”Jag har vidare instruktioner. När ni har föremålet i er ägo är det av yttersta vikt att ni låter det

förbli ostört. Håll er också i rörelse tills jag möter er vid avtalat ställe. Vila inte för länge på samma plats. Detta kommer inte vara ett problem…”
Bob och Klämme såg på varann. Var det sista en fråga eller ett påstående?

”Javisst.” svarade Klämme.

”Glasklart!” svarade Bob. Det var tyst en liten stund.

”Tills vi ses mina herrar…”
Sedan sade telefonen ”klick”. Och lägenheten blev tyst. Det tog några minuter innan Bob satte tillbaka ljudet på TVn och de fick veta vad som varit i det gamla förrådet som någon vunnit på auktion.

”Så hur ska vi stjäla den här prylen då?” frågade Bob.
”Ta det lugnt Bob. Vi kommer säkert på en idiotsäker plan.”

Bob och Klämme vaknade av att en liten rufsig hund hade letat sig in i klätterställningen och slickade på dem. Utanför stod ägaren och kallade. De begav sig därifrån. Deras magar kurrade. Efter lite vandrande och även en liten vända inom en bensinstation så de kunde få en kopp kaffe och en kanelbulle till frukost i alla fall stod de och var rätt så villrådiga.

”Tror du vi kan bege oss hemåt nu Klämme? Bara en snabb vända alltså. Jag behöver lite grejer om vi ska hålla oss i rörelse i sex dagar.”

”Jag tror inte det. Men vi kan ju gå i närheten och spana och se om polisen är där. Är det säkert så kanske vi kan springa upp och hämta det nödvändigaste i alla fall.”

De tog omvägar runt omvägarna som sakta men säkert ledde dem till deras lägenhet. När de kom dit cirkulerade de försiktigt kvarteret innan de ens började fundera på att närma sig sin trappuppgång. De såg tre polisbilar, parkerade så ouppseendeväckande de kunde på behörigt avstånd som ändå hade sikt in mot alla vägar bort mot deras port. De kunde inte gå hem.

De gick sakta därifrån utan att egentligen ha ett mål. ”Vi skulle kunna ringa Rollo.” föreslog Bob.

Klämme suckade.
”Inte Rollo… Jag pallar inte med honom. Inte idag.”

De gick vidare i tystnad.
”Nico då?” frågade Bob.
”Absolut inte Nico! Är du inte klok?”

Bob ryckte på axlarna.
”Jag kastar i alla fall ur mig alternativ. Jag hör inte mycket från dig. Jag vill inte sova på en

lekplats igen. Eller nåt värre.” Klämme log.

”Vi kan alltid ringa Beatrice.”

”Beatrice!” skrek Bob. ”Är du dum i huvet? Aldrig att jag vill vara under samma tak som den häxan igen. Jag dumpade henne av en anledning och det vet du. Du var där.”
Klämme skrattade och efter några sekunder skrattade Bob också. När skrattet dog ut lade Klämme en hand på Bobs axel.

”Oscar!”
Bobs blick ljusnade.

”Så klart! Oscar! Ring honom.”

De hade satt sig i den tvivelaktigt fläckiga soffan medan Oscar i endast en öppen morgonrock satte igång kaffe åt dem. De försökte med konststycket att sitta i soffan utan att egentligen röra den. Det gick inte så bra.

”Stanna så länge ni vill mina vänner. Min kasse är zu kasse som de säger!” skrek den halvnakne vännen från kokvrån. ”Hoppas ni gillar kaffet svagt. Jag har inte så mycket kvar så jag spär ut det lite med det jag bryggde igår.”

”Det funkar om du häller whiskey i det.” svarade Bob.
Oscar kom ut och blinkade åt honom och hämtade en flaska JD i sin bokhylla som han gav till Bob.

”Häll på tills du skäms.”
”Vi kommer bara stanna tills i morgon bitti. Sen måste vi vidare.” sa Klämme.
”Ja just det… Jag såg era fejs på TV. Kan inte vara lätt att vara den sortens celebs alltså. Men oroa

er inte. I kasse del Oscar är ni säkra. Det som händer i kasse del Oscar stannar i kasse del Oscar.”

Han drog ett par fingrar över sin mun som om han stängde den med ett blixtlås och log. Bob hällde en hel del whiskey i kaffet. Klämme suckade och lutade sig tillbaka och satte igång TVn.

Whiskeyflaskan tömdes. En flaska rom tömdes också. Oscar hämtade mat som Klämme betalade. Det hördes inte en enda polissiren på hela kvällen. Det kändes tryggt. Och även om det bara var ett par dagar sedan det kändes så sist så var det ändå alldeles för länge sedan. Det var en trevlig kväll och till slut sov två tjuvar på Oscars tvivelaktigt fläckiga soffa.

Du sitter i en skön fåtölj. Vågorna skvalpar in mot sandstranden. En kvinna i bara bastskjol går förbi. Hon ler mot dig. Små vita moln i horisonten. Ett liknar en kanin tycker du. Du har en drink i handen. Den är upphälld i en halv kokosnöt. Någonstans spelas musik. Calypso. Du går fram mot baren byggd av bambu. Den är nog öppen. Det är ju mitt på dagen. Det finns en skylt ovanför dörren. Hemma. Hemma står det. Dörren står på glänt. Det låter som om det är röj där inne. Vilken drink ska du beställa härnäst? Innanför dörren kommer du in i en hall. Du känner igen den. Den är din. Dina kläder hänger där. Tapeten är bortriven. Det låter från vardagsrummet. Kan man inte åka på semester utan att någon ska stöka till det hemma. Du tittar in i vardagsrummet. Sex poliser letar igenom dina grejer. Öppnar dina DVDfodral, dina böcker. Häller ut dina sällskapsspel. Fia med knuff över hela golvet. Soffan sprättas upp. Blod och fyllning rinner ut. Bordsbenen gnags av. De grymtar åt varandra. Arga över att ingenting hittas. Glasrutorna krossas. Golvet rivs upp. De sniffar med sina stora nosar. Deras klor river i kläderna i garderoben. De river dem i småstycken. Sniffande. De får upp ett spår. Deras tassar river ivrigt mot väggarna. De springer på alla fyra förbi dig. På jakt efter dig. Men du är ju inte där. Du är på semester. Du ser hur blodhundarna rusar över gatorna. Dina trasor som en gång var kläder i sina knytnävar. De springer mot dig. Men du är ju på semester. De får inte störa dig nu. Polisblodhundarna kommer närmre. De är i vattenbrynet. De har din lukt. Vi måste ta oss härifrån. Vi måste undan. Deras tänder kommer slita oss i stycken. Se deras röda ögon. Se deras ragg. Du inser att du måste lura dem. De är vilda bestar. De går att lura. Rädda din vän. Du ser hur Bob kastar sin kokosnöt mot horisonten. Den är ett ägg. Ägget kläcks och blir till en ny Bob. En falsk Bob som springer naken över havet. In i vågorna. Bestarna ser den nykläckta. De springer efter. Drunknar i havet. Du står kvar på stranden. En blå keps sköljer upp på dina tår. Bob ler mot dig. Klämme ler tillbaka.Solen går ner och calypsomusiken ebbar ut. Facklor lyser upp sandstranden möblerad av en tvivelaktigt fläckad soffa.

Det knackade på dörren. Tre hårda tunga knackningar. Bob och Klämme satte sig upp i soffan. De såg sig omkring och insåg var de var någonstans. Bob log lite grann. Oscar spolade ner någonting i toaletten och sprang sedan ut i fortfarande bara sin morgonrock. Han satte upp fingret framför munnen för att de skulle vara tysta och öppnade ett fönster åt dem.

”Jag uppehåller dem. Spring!”
Bob och Klämme kravlade ut ur lägenheten.

Från ett buskage på andra sidan gatan såg de hur Oscar upprört gestikulerade mot några poliser som kommit på besök. Bob och Klämme smög sig bakåt genom några trädgårdar för att komma på säkert avstånd från lägenheten och eventuellt fler poliser.

”Vi måste hitta nånstans vi kan snacka.” sa Bob. ”I natt var om möjligt ännu knasigare än igår.”

”Ja jag tror det behövs. Det är nåt som inte känns rätt.” sa Klämme. Vi hittar ett ställe som har bacon. Allt blir bättre med bacon.”
Bob bara skrattade och nickade.

De hittade ett litet ställe som inte var mer än ett hål i väggen. Det var ett bra ställe ur Bob och Klämmes perspektiv. Dels för att det inte verkade särskilt hygieniskt och därför inte lockade fler kunder och dels för att ägaren inte var särskilt intresserad av någonting som försiggick i hans lokaler. Han satt mest och löste korsord när han inte skötte maten.

Bob petade i maten.
”Jag vet inte hur jag ska säga det här. Men jag tror jag gjorde nåt i natt.”

Klämme svarade med munnen full av bacon. ”Vadå gjorde nåt? Vad menar du?”

”Jag drömde att vi var på semester. I Mexico eller på Hawaii eller nånstans. Och så var polisen där fast det var hemma hos oss…”
Klämme slutade tugga.
Bob fortsatte.

”De letade i vår lägenhet och blev mer och mer vilda tills de blev som typ…” ”Vildhundar…” avbröt Klämme.
”Precis.” sa Bob.

Ingen av dem sade något på en stund.
”Men du sade att du gjorde något?” frågade Klämme.

Bob log.
”Ja! När de var oss på spåren så tänkte jag att det hade varit bra om de följde ett villospår. Så jag

kastade ut en låtsas-Bob… så följde de efter honom istället. ” Klämme gjorde en grimas.

”Men de hittade oss ju. De knackade på hos Oscar.”
”Jag lyckades tydligen inte lura alla. Eller så knackade nån annan polis på hos Oscar bara för att

han känner oss. Eller för att Oscar är Oscar helt enkelt.”
”Så du säger att du kan påverka livet genom vad du gör när du drömmer? Är det det du säger

Bob?”
Bob ryckte på axlarna.

”Jag vet inte. Men i två nätter nu så har vi drömt samma drömmar. Och igår natt drömde jag att jag ledde hundar på villospår och inga hundar har hittat oss än.”

”Jag vet inte om de satt in hundar för att leta efter oss ens.” svarade Klämme.
Bob ryckte på axlarna och började äta sitt bacon.
De såg knappt åt varandra medan de åt upp sin mat. Bob hade precis lagt ner sina bestick när han svor högt.

”Vad i helvetes jävla as har hänt? Hur fan kan hon… Hur fan tänkte han… Kolla Klämme! Kolla där!”

Bob pekade ut genom det igenimmade fönstret på det lilla haket de satt på. Klämme gnuggade med tröjärmen för att kunna se ut.

”Det är Beatrice… Men vad gör hon med Nico?”

”Det är klar den jäveln passar på. Kan tänka mig han fjäskat hos henne sen den dan jag gjorde slut.” Bob stirrade ilsket mot det till synes lyckliga paret som gick hand i hand längs gatan.

”Vad fan ser hon hos honom? Känner hon honom alls?” frågade Klämme.
”Vi följer efter dem och ser vart de tar vägen.” sa Bob.
”Varför då? Sade du inte att du var färdig med henne? Varför bryr du dig?” frågade Klämme. ”Vill du se Nico så här glad?” frågade Bob istället för att svara på frågan.

”Vi följer efter dem…” nickade Klämme. De reste sig och smög ut och efter paret.

Rummet var dunkelt upplyst. Man kunde precis skymta den sjuuddade stjärna som var inlagd med intarsia i trägolvet. I rummet stod sju personer vid var sin spets, klädda i mörka kåpor. Man skulle kunna tro att kåporna var svarta, men i själva verket bar de färgen av natthimlen. Vid den längsta spetsen hade den kåpbeklädde även iprytt sig ett halssmycke av renaste silver. Även detta en sjuuddad stjärna. Personen vid den längsta spetsen såg upp mot mannen vid den tredje spetsen och talade med en raspig stämma.

”Broder. Varför har du kallat oss samman denna tidiga morgon?” Den tilltalade mannen bugade djupt.

”Stormästare. De två tjuvarna har börjat använda sig av artefakten. Jag vet ännu inte om de är medvetna om sina handlingar eller om det blott är deras undermedvetna oförstånd som spelar oss ett spratt.”
Stormästaren nickade.

”Detta är högst allvarligt, men inte helt oväntat. Kan du spåra dem?”

”Om det sker igen kan jag med största sannolikhet finna deras position. De har inte lämnat stadens östra del Stormästare. Jag har givit order till våra soldater att leta efter dem under de vakna timmarna.”
Stormästaren nickade långsamt.

”Gott! Tredje Broder, tag med dig Fjärde Syster och leta upp dessa två drömvandaler innan de gör mer skada.”
Den kåpbeklädda kvinnan vid fjärde spetsen på stjärnan tog ett steg fram och bugade djupt. Tredje Broder bugade igen och de båda backade ut ur rummet.

När de kommit ut ur rummet fällde de ner kåporna.
”Tredje Broder. Var ska vi börja i afton?”
”Fjärde Syster. Jag har mina aningar. Förhoppningsvis kan våra soldater ge oss mer information

under dagens fortlöpande.”
De hängde av sig kåporna i kapprummet och gick upp ur källarlokalen och ut i dagsljuset.

Bob och Klämme stod i en nedmonterad telefonkiosk utanför Beatrice lägenhet. Bob var arg.

”Det börjar bli sent och Nico är kvar där uppe. Vad fan håller de på med? Hur kunde hon gå till honom? Ser hon inte vilket as han är?”
Klämme log.

”Det var du som ville ringa honom innan.”

”Du minns fel!”
Klämme valde att inte fortsätta på det spåret.
Bob hade blicken fäst mot Beatrice fönster. Hon bodde på tredje våningen så man såg inte så mycket. Då och då gick Nico ut på balkongen för att röka. Ibland följde hon med. Ibland pussades de. Då tittade Bob bort och mumlade något ohörbart.

”Jag hatar att vara den som avbryter ditt självplågeri, men vi måste hitta nånstans att sova. Hålla oss i rörelse om du minns…”

”Jag kan koden till tvättstugan här om de inte bytt den. Det finns en soffa i mangelrummet som vi kan turas om att sova i.”
Klämme nickade.

”Ok. Det blir skitbra. Så om du kan slita dig så sticker vi dit nu då. Jag behöver sova. Man har ju inte sovit så bra de senaste nätterna.”

Koden var densamma och soffan stod kvar. Klämme lade sig i den och Bob tog första passet på golvet. Det tog inte lång tid innan Klämme somnade. Bob kunde inte sova däremot. Jävla Nico. Och förbannade jävla Beatrice. Och allt det här med att inte få sova ordentligt. Mardrömmar hela tiden. Så mindes han hur han hade gjort något under förra natten. Hur han ville få bort poliserna och hur han hade styrt drömmen. Kunde han kanske på något sätt styra bort Nico från Beatrice? Han delade ju drömmar med Klämme. Kunde han dela drömmar med andra också? Han beslutade sig för att försöka somna och drömma…

”Jag måste dra nu baby! Plikterna kallar och sånt…” Nico drog på sig sin jacka i hallen. Beatrice log och gav honom en kram. Hon sträckte på tårna för att nå upp.

”Hejdå. Ses vi i morgon igen?” Nico log med ena mungipan.

”Klart vi gör baby. Du är ju min nu.”
Beatrice fnissade lite och stängde dörren efter honom. Hon hörde honom gå hela vägen ner och öppna porten. När den stängdes igen gick hon ut på balkongen för att vinka. Hon vinkade men han hade ryggen åt hennes håll så han såg inte henne när han begav sig därifrån.
Hon gick in och tvättade av sig sitt smink, borstade tänderna och gick och lade sig. Kramade sin ena stora kudde och önskade att det skulle vara Nico.

Dörrklockan ringer och du reser dig ur sängen. Ditt hår är perfekt.Du tittar genom titthålet och du ser Nico stå där i kostym med ett leende som bara han kan le. Ditt leende. Släpp in mig Baby. Jag älskar dig, säger han och ditt hjärta bultar snabbt. Du låser upp alla sju låsen på dörren i rätt ordning och släpper in din älskade. Han har bar överkropp. Han är så vältränad och piercingarna i hans bröstvårtor är sexigare än nånsin. Han räcker över en blombukett. Den är till dig. Det är dina favoritblommor. Blå. De luktar som hans aftershave. Du leder honom in i ditt tempel med alla trädgårdar och vattenfall. Katter strosar omkring. I mitten av alltihop står en stor himmelsäng. Han går bakom dig. Håller om dig. Du borde banta säger han. Din röv börjar bli fet. Du stannar upp, vänder dig om och tittar på honom. Han ler inte längre. Du frågar vad han menar. Har du attityd ditt lilla stycke, svarar han. Du ska veta din plats. Ditt tempel luktar mögel. Du säger att du tror det är bäst att han går nu. Allt ditt är mitt nu säger han. Templet är fullt av vackra kvinnor i eller utan baddräkter. Se så fina de är. Jag har bara dig för att jävlas med Bob. Fattar du inte det? Tror du att jag kan tycka att du är fin? Och så skrattar han och alla hans huggtänder växer runt hans mun. Hela hans ansikte blir tänder. Du vill gömma dig. Du springer. Alla bikinibrudar drar i ditt hår. Säger att du inte kan springa i högklackat. Du hittar ett gömställe. Alla katter fräser. Kissar överallt. Nico kommer. Nico kommer. Han skriker. Du gömmer dig. Han hittar dig. Han får tag i din arm. Det kommer att lämna blåmärken. Han drar ut dig. Lämnar dig i ditt nederlag och säger att han alltid kommer hitta dig. Sedan tar han sin kavaj och går ut genom din dörr. Skrattandes.

Du lämnar hennes lägenhet. Du går ut på gården och ser två personer i mörka kåpor som står på andra sidan parken. När de ser dig springer de mot dig. Men du är nära ditt mål. Du bara ler och går sedan ner i tvättstugan. Du kommer fram till mangelrummet och säger till personen i soffan att det är din tur nu. Klämme tittar upp på dig. Varför har du Nico på dig frågar han. Du skrattar till och klär av dig dräkten och blir Bob. Sedan lägger du dig i soffan för det är din tur att sova i den nu.

Bob vaknade på golvet. Han tittade upp och såg Klämme sitta i den slitna soffan och titta på honom. ”Vad är det Klämme? Vad är klockan?”

Klämme såg bekymrad ut.
”Jag vet inte vad det är som händer men jag gillar det inte. Jag tror jag förstår vad du gjorde i natt

och jag tror att du gick över någon slags gräns. Det där är inte ok.” Bob tittade ner i golvet och nickade.

”Jag vet. Det var inte meningen att det skulle gå så långt. Men det var som om jag inte kunde styra det ett tag. Som om jag bara följde med. Och jag gillade det ett tag. Men jag kunde gå innan det blev för hemskt. Jag kunde avbryta. Det kunde varit värre Klämme. Och det var ju bara en dröm ändå.”

Klämme nickade men såg absolut inte glad ut. Han reste sig och tvättade sig snabbt i en vask. ”Vi pratar om detta över frukost. Inget bra har någonsin blivit sagt utan mat i magen.”

De gick upp och ut på gården när de såg Beatrice komma ut genom sin port. De hoppade snabbt bakom några soptunnor för att inte bli upptäckta. Hon såg trött ut. Hon gick sakta mot busshållplatsen. När hon sträckte på sin arm såg Bob och Klämme tydligt de kraftiga blåmärken som täckte hennes vänstra arm där ”Nico” tagit tag om henne. Klämme stirrade på Bob. Bob var blek.

”Herrejävlar…”

De satt återigen vid samma bord på samma ställe fast ett dygn senare.
”Det här är otroligt. Du påverkade henne fysiskt och förmodligen psykiskt med att blanda dig i

hennes dröm. Det är inte naturligt att ha den förmågan Bob. Vad ska vi göra?” frågade Klämme. ”Ok. Jag gick lite för långt i natt. Men jag var för känslomässigt inblandad. Jag kunde inte

kontrollera det. Hon hade sina rädslor och jag surfade på dem kändes det som. Men tänk om…” Klämme avbröt honom.

”Nej! Inget tänk om! Vi slutar nu. Mina drömmar är mina och dina drömmar får du ha för dig själv. Jag vill inte vara med längre.”

”Jo. Men tänk om vi kan lära oss att styra det så att ingen kommer till skada. Vi blandar oss inte in med folk vi känner. Tänk på möjligheterna Klämme.”
Klämme satt tyst ett tag och Bob lät honom tänka under tiden som han åt sin frukostfalafel.

”Det måste vara kopplat till den här prylen vi snodde. Innan dess kom jag sällan ihåg mina drömmar ens. Och nu delar jag dem med dig Bob. Och andra som vi råkar invadera om vi inte är försiktiga tydligen.”
Bob nickade.

”Det verkar vettigt. Du har säkert rätt som vanligt..”
Det var tyst ett tag till. De åt vidare på sin frukost. Sedan talade Bob igen.

”Men borde vi inte testa att dra nytta av det på något sätt tills vi måste lämna prylen? Tycker du inte det? Ingen behöver komma till skada.”

”Kan vi verkligen garantera att ingen kommer till skada?” frågade Klämme. Bob lutade sig mot Klämme och viskade.

”Men prova du då. Du vill ju absolut inte skada nån. Och välj nån vi inte känner. Jag hjälper dig att dra dig ur om det skiter sig.”

”Vem skulle det vara då?”

”Huvudstad på fem bokstäver, börjar på P?” hördes från köket. Bob och Klämme tittade på varandra och nickade.

De lämnade det lilla haket, fast beslutna att komma tillbaka vid stängningsdags. De började gå längs bakgator norrut för att hålla sig i rörelse som de blivit instruerade och för att undvika polisen. De hade gått i tjugo minuter när två personer kastade sig ut efter dem från en port. Paret var vältränade och välklädda. Kostymer, solglasögon och en öronsnäcka vars sladd gick ner innanför kragen. Instinktivt skrek Bob: ”Spring!” och sprang. Han lyckades undvika den enas nävar genom en snabb undanmanöver och fortsatte snabbt bort längs med gatan.

”Vi ses vid fiket!” skrek han. Men när han inte fick ett svar stannade han och vände sig om.

Klämme fick en stor stålhård näve rakt över strupen som lyfte honom från marken och tryckte upp honom mot tegelväggen i gränden. Hans saliv samlades tjockt i hans mun. Han kunde inte svälja. Knappt andas. Mannen som höll honom fick ögonkontakt med sin partner som kom in i gränden.

”Var är artefakten?” frågade han och blängde på Klämme.
Klämme kunde inte svara. Han försökte men det blev bara kraxande och gurglande när han kämpade för att få luft.
De tog istället tag om en arm var och frågade samma fråga igen. Klämme fick svälja några gånger innan han kunde tala.

”Vilken artefakt?
Så fort han svarat fick han ett hårt slag i magen. Klämme fick svälja några gånger för att inte kräka upp sin frukost. Det enda som kom upp var ett utmattat väsande.

”Du vet vad vi talar om. Lek inte dum. Var är artefakten?

”Jag vet inte vilken artefakt du menar…” sa Klämme när han hämtat andan.
Mannen lyfte armen för att slå igen men hann inte. Precis innan kom Bob bakifrån med en tom ölflaska som han krossade över mannens skalle. Angriparen blev inte medvetslös men han säckade ihop. Den som höll upp Klämme i andra armen tittade bakåt för att se vad som hände och då kom Bob farande med en spark som var ämnad åt ansiktet men träffade på axeln. Det var inte optimalt men det räckte för att den kostymklädde skulle tappa taget om Klämme, som i sin tur så fort han landade satte ett knä i skrevet på sin angripare med så mycket styrka han kunde uppnå. Detta fick mannen att falla ner på knä och kvida. Bob och Klämme sprang så fort de kunde. De hade inget mål. Bara bort.

Källarrummet var dunkelt upplyst. Man kunde precis skymta den sjuuddade stjärna som var inlagd med intarsia i trägolvet. I rummet stod sju personer vid var sin spets, klädda i nattmörka kåpor. Vid den längsta spetsen hade stormästaren sitt stjärnsmycke av renaste silver runt sin hals.

”Situationen har blivit allvarligare. De två tjuvarna har insett vad de är i besittning av. Drömmarna är nu deras lekpark. Vi måste hindra dem och ta artefakten från dem. De har undsluppit våra soldater och vi vet inte förrän i natt var de har tagit vägen.”
Han tog en paus och ingen annan talade.

”Hur långt ska vi gå bröder och systrar? Vi har inte förmögenheter nog att köpa artefakten från dem nu när de insett vad det är. Vi kan hoppas på deras goda samvete, men eftersom det är tjuvar vi talar om är det kanske för mycket att begära. Jag vill verkligen inte att det skall komma till detta. Men om vi inte få slut på detta kaos å det snaraste är den enda utvägen att dräpa dem.”
Ett fåtal av de kåpbeklädda flämtade medan andra nickade.

”Jag vet.” fortsatte stormästaren bekymrat. ”Det är en sista utväg. Men artefakten får inte falla i orätta händer. Kosta vad det kosta vill. Detta är viktigare än oss alla. Viktigare än lag och rätt. Vi är fortfarande starkare än dem i drömmarna.”

Det blev kväll och Klämme och Bob följde efter ägaren till det lilla haket när han låste och gick hemåt. Han bodde inte långt därifrån. De två tjuvarna hade ingen aning om hur nära man var tvungen att vara om den här mystiska saken skulle fungera. Det fanns inget bra ställe att sova på inne på gården till huset där ägaren till haket bodde.

”Hur gör vi nu? Vi måste ju sova nånstans.” sa Bob.

”Vi kollar runt lite. Jag går hit så går du dit. Hittar vi nåt så kallar vi eller så ses vi här igen om tio minuter.” Klämme pekade åt höger och vänster och när Bob nickat att han förstod så gick de åt var sitt håll. Det tog tre minuter innan Klämme hörde Bob ropa. Han sprang dit och såg Bob leende peka på ett litet rart och intimt hotell på andra sidan gatan. Han ryckte på axlarna.

”Det är bättre än inget. Vi ser om de har nåt ledigt.”

De befann sig strax i ett litet trångt rum avsett för en person. Det överväldigade dem med en kraftig betoning på att här skulle det vara mysigt. Det fanns en nittiosäng som de lade sig skavfötters i efter de kastat av alla tjugo kuddar med spets och fransar.

”Så vad är planen nu? Hur gör vi?” frågade Bob.
”Frågar du mig? Det är ju du som är experten här. Jag tänkte bara att vi får se om vi kan påverka

hans drömmar på nåt sätt. Få honom att frivilligt ge oss gratis mat i morgon.” ”Det låter som en plan i mina öron.” sa Bob.

Solen gassar över din hacienda. Vita segeldukar skyddar dig från hettan. Så långt ögat kan nå ser du dina gröna kullar. Dina vinodlingar och dina fruktplantage. En falk cirkulerar högt upp i luften. Gruset knastrar under dina fötter när du går längs gångarna. Plockar söta druvor då och då. Det kommer bli ett gott vin i år. Din fru står i vardagsrummet och målar en tavla. Hon ler mot dig och era fem barn leker med sin hund. Allt är tyst. Tavlan föreställer två män. Du känner igen dem men kan inte placera dem. Din fru är stolt över sin tavla. Mitt mästerverk säger hon. Parken du står i är belägen en bit utanför staden. Du ser höghusen i fjärran. En falk flyger runt ett kyrktorn. Du känner gräset mellan dina tår. Morgondagg. En dimma drar in. Du måste springa. Du måste ta dig fram. Du känner hur du blir lyft. Det går fortare. Du ser åt sidorna och de två männen från din frus tavla hjälper dig. Du måste dit nu. Du går in genom dörren till din restaurang. Märkligt att du tar kundingången. Du äger ju restaurangen. Du lagar mat. Delikatesser som du aldrig anat att du kunde. Maten glittrar. Hela restaurangen applåderar när du provsmakar maten. De två männen står framför dig och ler. När du tittar på dem blir det ljusare. Allt blir rent. Ärren på dina underarmar försvinner. Hade du ärr på underarmarna? Den ena mannen pekar på en skylt som hänger i köket. Hederskunder. Din frus tavla hänger i matsalen. Männen sitter och äter. Vid varje tugga sprids glädje i dig. Restaurangen blomstrar. Utanför fönstret faller mörkret.

Tre personer i mörka kåpor tittar in. De börjar skynda sig mot restaurangen. De två hedersgästerna ler mot dig. De är borta. Du tar en flaska vin från din vingård och häller upp ett glas. Du går ut till vingården. Du känner gruset under fötterna. Falken i skyn. Vinet i din mun. Lycka.

Bob vaknade först. Han väckte Klämme. ”Kommer du ihåg vad som hände?”

Klämme gnuggade sig i ögonen och grimaserade. ”Låt mig vakna först Bob.” gäspade han.

”Det var som om han bodde i Frankrike eller Italien. Han hade en gård och en snygg fru. Ungar. Vi tog honom till restaurangen och visade hur jävla bra vi är…” fortsatte Klämme efter han gäspat klart.

”Men vilka var de där med kåporna. Det är inte första gången jag ser dem. De är otäcka. Kan det vara drömpoliser eller nåt?”

”Jag vet inte. De verkar lite hotfulla. Det här är ju helt nytt för oss. Och bara temporärt. Om några dagar har vi inte prylen längre. Så då kan det kvitta. Vi klarar oss tills dess.”

”Jag vill inte vänta till lunch för att se om vi gjorde det. Vi äter falafel till frukost. Så får vi se om den är gratis idag eller inte.” sa Bob.

”Vi börjar gå ditåt. Det går snabbt om vi inte stöter på något oförutsett.” svarade Klämme.

”Du var tvungen att säga så va? Du vet att det kommer stå antingen poliser eller såna där muskler i kostym som vi med nöd och näppe kom undan från igår överallt nu!”
Klämme skrattade.

”Det är säkert ingen fara. Nu vet vi vad vi ska titta efter. Vi är försiktiga.”

Tvn var igång i lobbyn. Nyheterna var på.
”De två som bröt sig in på museet för ett par dagar sen har nu blivit identifierade när nya

videokällor blivit tillgängliga. Det är Casper Jensen och Robert Lundmark som är efterlysta. Om ni har information om dessa två så hör av er till polisen.”

Bob och Klämme skyndade sig ut.
”Det här var ju mindre bra. Hur tar vi oss ur detta?” frågade Bob.

”Med alla de pengarna vi kommer få av Samlaren så kommer vi kunna köpa oss ut ur landet och leva resten av våra liv på en sån där vingård vi var på i natt om vi vill.” svarade Klämme.

”Räcker pengarna verkligen till det?” undrade Bob.
”Kanske. Hoppas det.” sa Klämme och skyndade på sina steg och höll huvudet lågt.

De stannade på behörigt avstånd från det lilla smutsiga haket och tittade sig omkring. Skylten i fönstret visade att det redan var öppet. Det syntes inga kunder därinne. Än så länge var allt som vanligt. Det verkade inte vara någon närvaro av stora muskulösa typer i kostym eller poliser så de tog beslutet att gå in.

Dörren plingade till när den slog igen och kocken tittade upp från sitt korsord. Han log stort när han såg dem.

”Mina bästa kunder! Välkomna. Vad får det vara idag?” Bob och Klämme såg på varandra och sade samtidigt:

”Falafel.”

”Givetvis mina herrar. Tre minuter bara.”
Kocken gick in i köket och Bob och Klämme satte sig ner vid ett bord.

”Vad tror du?” frågade Bob.

”Ingen aning.” svarade Klämme.
Kocken kom ut ur köket med en bricka med två stora portioner falafel och två stora läsk som han satte på bordet mellan de båda kunderna.

”Varsågoda. Huset bjuder!”

”Tack så mycket. Det var vänligt.” sa Klämme.
Kocken nickade och log och lade en hand på Klämmes axel.

”Självklart. Man är snäll mot sina hedersgäster.” sedan vände han och gick in i köket igen.

”Otroligt.” viskade Klämme.
Bob sade ingenting. Han hade munnen full av gratis falafel.

”Vi drar söderut idag.” sa Klämme.
”Vart då?” frågade Bob.
”Vi kan inte stanna i city längre. Vi måste röra på oss och nere i södra delarna så kommer de inte

leta efter oss. Vi brukar aldrig vara där. Vi kan säkert hitta nåt gästhus eller ett annat bra ställe att gömma oss. Jag tycker vi tar det lugnt i natt. Jag är lite skraj för de där kåporna.”
Bob nickade.

”Det låter som en bra idé. Det hade faktiskt varit skönt att vila om nätterna. Det tar lite på krafterna att göra det vi gör. Vad nu det är för något. Och jag tycker inte heller om de där skumma typerna med kåpor. Vi drar nu.”
Klämme tryckte i sig sin sista bit falafel och reste sig. De gick mot dörren och vinkade åt kocken som leende vinkade tillbaka till dem när de försvann ut. De gick på bakgator och cykelvägar söderut. Hela tiden undvek de att möta folks blickar. De kände sig utsatta. De kom på att de hade haft samma kläder på sig i flera dagar nu. De luktade och de behövde båda ett ombyte. Bob stannade och satte sig mot ett träd.

”Jag pallar inte mer. Jag är så trött. Kan vi inte pausa en stund?” Klämme tittade ner på sin vän. Han såg verkligen trött ut.

”Sitt du här eller lite längre in i buskarna. Jag sticker snabbt och fixar nya kläder och lite kaffe. Kanske kepsar också.”
Bob nickade.

”Det låter som en väldigt bra idé. Jag sätter mig i en buske här. Vi ses sen.”
Klämme log och skyndade sig iväg. Bob reste sig och gick in i ett buskage och satte sig bekvämt. På andra sidan buskarna låg en större väg. Bob såg Klämme skynda ner för gatan. När Klämme skulle runda ett hörn krockade han med en äldre herre. Klämme duckade skyndsamt vidare. Den gamle mannen i kostym plockade upp sin portfölj som han tappat och fortsatte gå. Mannen med kostym fångade Bobs uppmärksamhet och han följde honom med blicken. Gubben gick raskt in i en vacker byggnad. Bob stack upp huvudet ur buskarna. En bank. Tjuven hukade sig ner igen.

Han satt och funderade en stund och tog sedan beslutet att han bara skulle kolla läget lite grann. Bob reste sig ur sitt gömställe och begav sig mot banken. Han tittade in genom fönstret och gick sedan in genom den roterande dörren. Det fanns ett fåtal människor där. Det var bra. Då var det inte så uppenbart att han egentligen inte hade ett ärende där. Han hittade en bra position att spana runt ifrån och tog en lapp och en penna som han satt och låtsades fylla i. Bob såg snart herren från gatan igen. Nu lite lugnare. Mannen gick mot valvet och snurrade in en kombination på låset och vred om ett par nycklar. Den tunga dörren öppnades och mannen gick in. Två minuter senare kom han ut och låste valvet igen. Bob tittade efter honom när han gick in genom en bakdörr. Han undrade plötsligt vad han egentligen sysslade med. Han knycklade ihop lappen och gick snabbt ut och satte sig igen i den busken han gömt sig i tidigare.

Kort därefter kom Klämme tillbaka i andra kläder. Han var iklädd mörkgrön tröja och en baseballkeps. Han hade en kasse med sig som han slängde till Bob. Bob öppnade den och tittade ner och sen upp igen på Klämme.

”Vad är det här?” frågade han och drog upp en mörkblå huvtröja som han kastade på Klämme. ”Det är en tröja. Vadå?” Klämme plockade upp tröjan från marken.
”Den är blå! Jag har inte blå saker på mig.”

Klämme suckade. Inte det här igen.
”Det är inte så att jag kunde gå och ta det lugnt i affärerna. Jag bara tog första bästa.” ”Snarare första sämsta.” muttrade Bob inifrån busken.
”Men för helvete, skärp dig.” väste Klämme. ”Vi måste vidare nu.”

Bob kom ut iklädd den blå huvtröjan och en baseballkeps. Han såg inte nöjd ut.
”Jag känner mig smutsig.”
”Du är förmodligen lite skitig. Kom nu.”
”Blå tröja och inget kaffe heller. Bra dag det här verkar bli…” sa Bob tyst och följde efter sin vän.

De hittade en villa med stor tomt där ingen var hemma. De såg hur en granne kom och tömde brevlådan när hon kom hem från jobbet. Ett tydligt tecken på semesterfirare. Bob och Klämme nickade mot varandra och smög sig in på tomten. De kunde med lätthet ta sig in genom ett källarfönster. De hamnade i en gillestuga med en liten bar.

”Perfekt.” sa Klämme. ”Vi stannar här nere i källaren i natt. Så riskerar vi inte att synas på ovanvåningen.”
Han lyfte upp en flaska whiskey.

”Och vi har allt vi behöver här.” sade han. Bob stod och drog sig i tröjan.

”Den sitter obekvämt.”
Klämme suckade och öppnade whiskeyflaskan och slog sig ner i soffan. Bob gjorde honom sällskap och tog en slurk från flaskan när Klämme räckte över den.
Dagen passerade. De smög upp i köket en gång för att värma lite mat de hittade i frysen i källaren. Det hände inte mycket. De läste tidningar och spelade lite kort.

Bob tänkte mer och mer på banken. Han nämnde dock inget för Klämme. Kanske en bank kunde fungera på samma sätt som ett falafelhak. Det hade varit smidigt att kunna få pengar på ett odramatiskt sätt. Men hur?

Mot kvällen var båda två trötta och rätt så berusade. Klämme låg halvsovande på soffan. ”Jag smyger upp och ser om jag hittar lite sängkläder. Lite kuddar och sånt.” sa Bob.

Klämme bara viftade med handen. Bob tog det som ett ok och smög upp för trappan.
Klämme sträckte sig efter whiskeyflaskan. Han fick sträcka på sig för att nå den. När han väl fick tag på den såg han att den var tom. Han släppte den på golvet och svor när han inte hittade den bekväma ställning han hade haft innan.

Bob kom ner för trappan med famnen full av filtar och kuddar och ett stort leende på läpparna. ”Kolla Klämme. Jag hittade saker. Och det bästa av allt…” han släppte allt på golvet och höll ut

armarna. ”Tadaaa!”

Klämme grimaserade.
”Tyst. Vad skriker du för?”

”Jag hittade en ny tröja. I min storlek till och med. Och svart är den med. Fint märke. Jag behåller den.”

”Klart att du gör Bob.” sa Klämme. ”Du är ju en tjuv. Ge mig några kuddar nu så sover vi. Och kom ihåg. Inga äventyr inatt.”

”Nej nej. Jag ska hålla mig lugn.” svarade Bob och kastade några filtar och kuddar på sin vän. Snart sov de båda två.

Dimma. Virvlar över marken. Ljud av droppar. Eko. Skepnader. Du svävar. Stilla. Du vet var du är. Du är ingenstans. Du ser dem långt borta. De bär lyktor. Sökande. Letande. Tystnad. De gör sig långsamt snabbt. Du är över dem. Ser ner. Dimman skingras. Röster mumlar. Var är de? Jag kan inte se. Vi går vilse. De måste vara nära. Detta är konstigt. Hur kan de gömma sig? Tunnlar i mörkret. Rök utan eld. Tjockare dimma. Virvelvindar. Skepnader i kåpor tappar sina lyktor. I morgon. Vi försöker igen i morgon. Fler. De är borta. Du svävar. Flyter. Mörker.

Dagen grydde och Bob reste sig för att dra för gardinerna.
”Nej.” sa Klämme. ”Drar du för gardinerna kan nån bli misstänksam. Flytta dig istället om solen

stör dig.”
Bob suckade och tittade ut. Han såg hur en välbekant äldre man i kostym gick på uppfarten hos grannen och hämtade tidningen. Han följde honom med blicken.

”Det är inte sant…” mumlade han.

”Vadå?” undrade Klämme. Bob vände sig om.

”Vi måste prata om en grej.”

”Nej!” sa Klämme. ”Absolut inte! Vi ska inte drömråna en bank. Är du inte klok?”

”Men tänk efter. Klämme.” sade Bob med händerna om sin väns axlar. ”I natt är vår sista chans att utnyttja det här innan vi måste lämna ifrån oss prylen. Vi bara tar reda på lite koder och var nycklar finns och sånt. Bara som en försäkring om Samlarens pengar inte skulle räcka till vad vi tänkt oss.”

”Jag tycker inte alls om det här Bob. Har du glömt kåpsnubbarna? Har du glömt muskelbergen i kostym? Och det faktum att vi är efterlysta och våra ansikten kommer vara på löpsedlarna vilken dag som helst?”
Bob skakade på huvudet.

”Nej. Det är just det. Vi snokar i bankmannens drömmar, tar oss in snabbt och lätt på banken. Tar vad vi behöver och sen lämnar vi prylen till Samlaren och får betalt. Sen försvinner vi för alltid.” Klämme blundade.

”Du får det att låta så enkelt.”
”Det är idiotsäkert Klämme. Snabbt och lätt. Nästa vecka sitter vi på vår egen vingård i Mexico

eller nåt.”
”Hur hade du tänkt dig göra med bankmannen då? Vi får inte sätta honom i fara.”

Bob log finurligt.
”Vi får honom att drömma om en dag på jobbet bara. Han gör som vanligt och så tittar vi noga hur

han gör. Vi kanske får se till att han glömmer sätta igång larmet eller nåt. Om det går. Annars knipsar du en sladd eller två. Det har du gjort förr.”
Klämme suckade.

”Jag har fixat med billiga villalarm ja. Jag har inte brutit mig in i en bank förr!”

”Då får vi se till att han visar hur man stänger av larmet också. Det är skitsmidigt. Och ingen kommer till skada.”
Klämme nickade.

”Okej. Det verkar faktiskt vara möjligt. Och det är ju sista chansen vi får att göra en så stor stöt på ett så smidigt sätt. Det har aldrig gjorts förr. Det är som ett omedvetet insiderjobb typ.”
Bob nickade.

”Då säger vi så. Vi väntar tills i kväll när han går och lägger sig…”

”Ja annars sover han ju inte dumskalle.” avbröt Klämme. Bob stirrade på honom.

”Hur som helst… I natt fixar vi det. Drömma snabbt. Fixa bank. Tills dess sitter jag här och slappar.”
Han fällde upp sin svarta huva på sin fina tröja och lutade sig tillbaka i soffan.

Det finns fyra mackor framför dig. Ost på alla. Du tar din portfölj från skåpet i kontoret. Du sitter bakom ratten. Radion spelar en låt du hatar men kan texten till. Jävla dagens musik. Det var bättre förr. Elvis. Rödljus. Grönt Du är framme vid jobbets parkering. Så trist att behöva gå runt hörnet för att komma dit. Du är först på plats. Nyckeln i portföljen. Vrid två varv. Larmdosa. Upp med brickan i nyckelknippan. 8 7 3 5 Det luktar papper. Det luktar kopiator. Valvet. Varför valvet nu? Du vill dit. Det är bäst att bara inspektera. Det skadar ju inte. Ombyte förnöjer. Det är trevligt. Den stora gyllene nyckeln. Den lilla grå. Vrid moturs. Höger 43 vänster 120 vänster 2 höger 89. Vänta på klicket. Det ligger ett papper på golvet. Stökigt. Oreda. Fel. Strunta i det. Nej. Ta det sen. Valvet öppnas. Det ser ut som det brukar. Varför gick du in hit. Det spelar ingen roll. Pappret på golvet är borta. Allt är rent. Lukten av lavendel. Ett nytt rengöringsmedel. Varför har inte du fått det memot? Ärenden. Möten. Diagram.

Du drar ner din huva och ser dig omkring. Din vän är där med dig. Ni ler. Allt är så lätt nu. Ni kan. Ni är inte längre småskaliga misslyckade tjuvar. Vem sa det? Det har vi aldrig sagt. Det är dags att vakna. Riktiga ärenden ska göras. Hur vaknar man? En ilning längs ryggraden som får er att rycka till. Håren i nacken och på armarna reser sig. Ni är inte ensamma. Vems dröm är det nu? Väggar av stål. Lukten du aldrig glömmer. Stål som greppar om din midja. Personerna i svarta kåpor är nära. Natthimmelsfärgade. Inte svarta. I kättingar från deras händer ylar det som kravlat ut från under barnsängar. Ni vill vakna men ni sitter fast. Ni sitter i kläm. Ge er själva örfilar. En stjärna tänds. Sju spetsar. Vassa. Den lyser upp allt. Det finns ingenting här. Ni kan inte gömma er. Detta är er dröm. Ni bestämmer. Var finns säkerhet. Du minns kojan. Ert fort. Er hemliga klubb. Ointagligt. Serietidningar på golvet. Lukten av gammalt lösgodis. Säkert. Ni ser ner hur kåporna med sina mardrömmar i koppel söker efter er. Ingen vet var kojan finns. Stjärnan lyser. Men den lyser inte på er. Inte nu. Lampan i taket flimrar. Soffan är bekväm.

Källarrummet är varmt. De såg på varandra.

De insåg att de hade vaknat. De andades häftigt. Pulsen var hög. ”Det där var sjukt.” sa Klämme.

”Men vi fick vad vi behövde. Eller hur? Och de kom inte och jävlades med bankmannen. Nu ska vi bara bryta oss in hos honom och sno hans portfölj.”

”Vi sticker med detsamma då. Klockan är bara runt ett på natten. Det är gott om tid om det går smidigt.” sa Klämme.

”Nu jinxar du igen. Kom igen så sticker vi. Ta med dig en flaska så vi kan fira med något efteråt.”

Klämme plockade med sig en flaska Jäger och så kravlade de ut genom källarfönstret igen. De smög sig över gräsmattan och hoppade över det låga staketet in till grannen. De tog sig över uteplatsen. Det var mörkt i alla fönster.

”De sover.” viskade Bob.

”Kolla här.” sa Klämme med ett leende och pekade på altandörren. ”Det här låset kan till och med du få upp.”
Bob ryckte på axlarna.

”Öppna åt mig och håll utkik så går jag in och tar portföljen.” ”Okej.” svarade Klämme. ”Men bara portföljen.”
”Vi får se.” log Bob och gick in.

Två minuter senare hade de stängt altandörren igen och var på väg mot city. Utanför banken rullade de på sig sina masker och trädde på sig sina handskar.

”Nu kör vi!” sa Bob och promenerade in genom dörren som om han ägde stället.

Klockan var fyra på morgonen och två tjuvar satt i ett gammalt vindsförråd och log som idioter. De skattade högljutt, fulla av Jägermeister och kastade sedelbuntar i varandras ansikten.

”Jag sade ju att det var idiotsäkert! Sade jag inte det?” skrattade Bob.

”Det sade du kompis. Lättaste jobbet nånsin. Och bäst betalt.”
Klämme nickade och sniffade djupt i en näve av sedlar som han plockade upp från havet av sedlar på golvet.

”Det är synd att vi inte kan göra om det. För det här är fan rätt sätt att leva. Förutom lokalen då alltså.” sa Bob.

”Vi skulle kunna göra det oftare Bob. Det är en möjlighet.” Allvaret sänkte sig över den glada stämningen.

”Vad är det du menar Klämme?” Bob såg sin vän i ögonen.

”Tänk om vi behåller den Bob. Vi kan skaffa så mycket mer pengar än Samlaren nånsin kan betala oss.”

”Men vi lovade ju…”

”Vi är tjuvar Bob. Vi kan ju sno den från honom innan han ens fått den. Eller tänkte du bli en ärlig medborgare helt plötsligt?”
Bob skakade på huvudet.

”Nej det hade jag inte tänkt.” Klämme fortsatte.

”Om bara ett par dar så är vi i Mexico. Där kommer han inte hitta oss. Eller så åker vi jorden runt. Eller vart vi vill. Banker finns i hela världen. När han ringer oss senare idag så säger vi bara att vi inte är intresserade längre och vi tänker behålla prylen själva. Sen drar vi.”
Bob nickade.

”Vi kan dra redan nu.” Klämme skakade på huvudet.

”Nej. Jag är trött och vi är båda två på tok för fulla för att sätta oss bakom en ratt. Vi vill komma undan. Inte hamna i diket. Vi måste vara smarta nu.”
Bob log.

”Varför börja med det nu när det gått så bra hittills?”
Båda skrattade och stoppade tillbaka pengarna i säckarna och hade dem sedan som huvudkuddar när de lade sig för att sova på det dammiga vindsgolvet.

Vågorna rullar in över stranden. En hund springer lite längre bort. Gröna kullar bakom dig. En vingård. Gröna druvor på stockar. En kärra står parkerad vid vägen. Himlen är onaturligt blå. Den bryts bara av ett vitt streck från ett flygplan högt där uppe. I din hand håller du en öl. En bit lime är nerstoppad i flaskhalsen. Du går sakta upp mot det vita huset. Du känner i dina kinder hur du ler. Din bästa vän kommer inkörande på gården i en dyr bil. Röd. Han hoppar ut och plockar upp två säckar ur baksätet. En sedel faller ut och fångas av vinden och virvlar som en fjäder runt på innergården. Ni går in till den stora högen av pengasäckar som ligger mitt i rummet och kastar nytillskotten på berget av rikedom. Ni skrattar glatt. Du går ut och sätter dig på verandan och dricker upp din öl medan solen går ner över din dröm.

Telefonen ringde och väckte de båda tjuvarna. De tittade på klockan. De hade sovit alldeles för länge. Klämme svarade utan att kolla vem det var.

”Hallå.”
En mörk röst svarade.

”Är detta Casper?”
Klämme stelnade till och var med ens klarvaken. Han ryckte i Bob som började vakna till och satte telefonen på högtalarläge.

”Det beror på vem som frågar.”

”Jag har inte lust med nonsens. Ni har objektet. Möt mig på det tidigare avtalade stället för ett utbyte. Jag har era pengar.”
Bob och Klämme såg på varandra. Bob kliade sig i huvudet och han började titta upp i taket. Klämme harklade sig.

”Det är just det… Hur ska jag säga det här? Vi har ändrat oss. Behåll dina pengar. Så behåller vi prylen.”

Det var tyst i några sekunder. De längsta sekunder de någonsin upplevt.
”Jag tolererar inte brutna avtal. Ni hade ett jobb. Slutför det. Möt mig vid tidigare avtalad tid på

avtalad plats. Lämna över objektet. Ni kommer få betalt i vår överenskomna summa.” Bob rynkade på ögonbrynen.

”Fattar du trögt? Vi tänker behålla prylen!” skrek Bob som plötsligt funnit en gnutta mod. Samlaren svarade väldigt lugnt.

”Vi ses klockan fyra. Ni har med er objektet. Ni kommer lämna över det. Annars kommer ni att ångra er.”
Sedan klickade det till. Samlaren hade lagt på luren.
De tittade på varann.

”Är det nu vi snor en bil och drar så fort det bara går?” frågade Bob.

”Ja det är nu vi drar. Snabbt.”
De reste sig och borstade av sig det värsta dammet och sprang ner för trapporna med pengasäckarna på ryggen. De hittade en passande bil i närheten och struntade i eventuella vittnen. De var ändå på väg att försvinna för alltid. Mexico verkade inte vara så långt borta längre.

De körde i flera timmar i ett frihetsrus. Ju fler mil som lades mellan dem och staden desto lättare kände de sig. Strax innan fyra lade sig ett allvar över dem i bilen. Tystnaden var påtaglig. Men allt eftersom vägen blev större och hastigheten ökade så kom glädjen snart tillbaka. Det fanns bara möjligheter nu.

Framåt kvällen började de bli både hungriga och trötta. De stannade till vid ett motell och tog ni på ett rum. De kostade på sig att beställa den dyraste pizzan från ett ställe i närheten. De gick och lade sig strax efter midnatt. De hade inte hört något ifrån deras tidigare uppdragsgivare. Bob slängde bort motellets kudde från sängen och lade dit en av pengasäckarna i dess ställe. Klämme tittade på honom.

”Det är inte skönare… Men det känns bättre.” svarade Bob på den outtalade frågan. Det tog inte lång tid innan båda sov.

Soluppgång över en vingård. En bris som för sälta med sig från havet. Måsars skri. Ljudet från en moped i byn någon kilometer bort. Du är utvilad. Du reser dig upp och tar på dig ett par tunna byxor och ett vitt linne och tar sedan några steg ut på balkongen där frukosten står uppdukad. Färskpressad apelsinjuice av dina egna apelsiner. Stekt ägg från dina egna höns. Bröd och ost. Kaffe som fyller dina näsborrar med löften om en härlig dag. Du sätter dig och tittar ut över oceanen. Små segel i fjärran som vita små papperslappar som långsamt flyter fram. Du vinkar åt en gammal man längs strandvägen. Han vinkar tillbaka och ler. Du lutar dig tillbaka och när du tar första munnen kaffe ser du hur en storm kommer från horisonten. Tunga svarta moln. Hotfulla. De rör sig snabbt. Springer framåt som om blixtarna var ben som bar den framåt. Det är över dig fortare än vad du kunnat förutse. Blixtarna är för många. Att det kan brinna så trots att det regnar så mycket som det gör. Det blir svårt att se genom regnet och mörkret. Molnen blockerar solen helt och hållet. Marken skakar. Du ser hur takpannor och möbler kommer flygande. Vagnshjul. Stegar. Träd. En stor virvelvind som sliter upp ditt paradis sten för sten. Det är nu du ser det. I mitten av stormen. Med armar utsträckta och ett ursinne som inte går att misstolka. Samlaren. Du ångrar dig. Du vill börja om från början. Du ville bara ha din dröm. Du är rädd. Du springer ner på nedre våningen bara för att drabbas av att den andra våningen slits bort från ditt drömhus. Du tar dig ner i vinkällaren. Under de tunga valven är du säker. Golvet börjar spricka. Stora block av sten faller ner i en oändlig avgrund. Mörker ovan dig. Tomhet under dig. Regn och vind som biter. Allt är spillror. Det finns bara en väg bort. En smal stig som fortfarande är hel. Hinner du? Du springer. Hjärtslagen fyller dina öron. Det känns som du ska kräkas. Varje fotsteg är som nålar i ditt knä. Det kniper i ditt bröst. Sälta från svett svider i dina ögon. Du är snart ute. Du är snart på stigen bort. Du tittar upp och ser att vägen är blockerad. Han står där, orubblig som en naturlag. Samlaren.

Bob och Klämme faller på knä framför makten framför dem. Hans ansikte är stramt och hans ögon ser på dem med ett förakt han inte har några intentioner att dölja. Hans långa arm sträcker sig fram och hans enorma hand greppar tag om Klämmes huvud. Klämme tvingas ge vika och hans

knän böjer sig. Han sitter på huk på den ödelagda marken medan Samlarens fingertoppar borrar sig in i svålen på honom. Bob skriker men inget ljud kommer ut. Samlaren har fortfarande sitt bistra ansiktsuttryck. Detta är inget han finner njutning i. Detta är bara något som måste göras. Bob ser hur Samlaren lyfter hans vän i ett grepp om bakhuvudet. Kroppen dinglar lealös. Plötsligt faller kroppen till marken och kvar i Samlarens hand hänger ett manetliknande ting. Så vackert och glittrande. Långa trådar sprattlar svagt under den klump som lider under Samlarens obönhörliga grepp. Klämmes kropp ligger i en hög. Han flimrar som om hans existens är osäker på om den har rätt att vara här. Tystnad. Bob gråter. Hans blick möter Samlarens och då klämmer Samlaren den sista gnistan ur det skimrande som en gång var i Klämme och den flimrande kroppen som låg på marken är borta. Bob vrålar utan ljud. Det är först när ilskan och förtvivlan helt ersatts av sorg och uppgivenhet som hans hals tillåter läten. Varför, frågar han. För sveket, svarar Samlaren. Jag vill inte mer. Bara låt oss vara, ber Bob. Samlaren bara tittar på honom. Du vet att jag inte tänker göra det. Ni hade en chans. En chans är allt man får. Man står vid sitt ord annars möter man konsekvenserna. Just nu möter ni konsekvenserna. Det kommer att ske. Frågan är bara hur du möter det. Bob tittar mot platsen där hans vän nyss existerade. Marken visar inga tecken på att någonsin ha burit en person som kallades Klämme. Bob inser hur förbannat ruttet allt är. Varför hade de ens drömt en dröm? Så löjligt. De två. Odågorna. Tjuvarna. Varför skulle de ha något fint? Han ser upp mot den mäktiga som är stormen framför honom. Den bistra blicken. De grånande tinningarna. Den strama kostymen som är helt opåverkad av det rasande vädret. Gör det då, uppmanar han honom. Ge mig vad du har! Det handlar inte om vad jag ger, svarar Samlaren. Det är vad jag tar. Ni förtjänar inte det ni har haft. Från flera meters håll sträcker Samlaren fram sin arm och lägger sin hand på Bobs huvud. Den är varm. Smärtan från när fingertopparna långsamt borrar sig in i hans kranie är oerhörd. Hans kropp vill inget annat än att spänna sig och rycka i spasmer men den får inte. Den får otillfredsställd bara hänga i Samlarens grepp. Han ser flimrande bilder och känner minnen av alla drömmar han någonsin drömt. Allt hopp han någonsin känt. Alla planer han någonsin haft. De blandas samman. De färgas röda allt eftersom fingrarna penetrerar djupare in i hjärnan. De förvrids till nidbilder av vad de en gång var. Efter den korta stund som är Bobs liv möts fingertopparna i ett grepp om alla drömmar och Bob känner hur han börjar sjunka. Fingertopparna i hans skalle river som en gaffel mot en tallrik på vägen ut. Ljudet är skärande. Han ser ner mot sina händer och märker att han kan se marken under sig. Hur små rännilar av vatten rinner genom gruset ner mot havet. Han känner ingen smärta när han landar. Hans knän finns inte mer. När han tittar uppåt ser han en mäktig man med en glittrande sfär i sin hand. Trådar som dinglar och vill tillbaka till den kropp de slets ifrån. Men det säger honom ingenting. Han förstår inte.

En svart bil med tonade rutor körde genom de imponerande järngrindarna. Den fortsatte längs med den krattade grusgången, rundade den stora fontänen och svängde upp på parkeringen och stannade. En muskulös man i kostym lämnade bilen och gick runt till passagerarsidan och öppnade dörren. Ett par välpolerade skor landade i gruset. En man steg ut. Han var klädd i en grå kostym och hade en svart slips, fasthållen av en märklig slipsnål med en liten sjuuddad stjärna ingraverad. Han såg upp mot den stora ingången och skylten ovanför. Sands-institutet. Han suckade och gick raskt upp för trapporna. Han möttes av en äldre kvinna i läkarrock och rött hår hårt uppsatt i en hästsvans. Hon sträckte fram en hand.

”Välkommen. Det var vi som talades vid på telefon.” Han tog hennes hand och skakade den.

”Tack. Hur står det till med dem?” frågade mannen med en raspande röst.
”Vi kan tala om det på kontoret. Följ med mig.” Läkaren log och gjorde en gest mot dörrarna.

Hon satte sig bakom ett stort skrivbord. Mannen såg sig runt. Det fanns inga fotografier. Det fanns däremot gott om fina diplom och certifikat. Bakom honom hängde en stor tavla av ett rorchachtest i en guldram. Han satte sig på en stol mittemot henne.
Hon suckade och slog ut med sina händer innan hon började tala.

”Jag är ledsen men jag tror inte dina… vänner… kommer att återhämta sig. Vi har skapat rutiner som de har anpassat sig efter men de verkar totalt oförmögna att ta egna initiativ. Under den tid de har varit här har de inte engagerat sig i någon aktivitet av egen vilja.”
Mannen skakade på huvudet.

”Har de berättat något om vad som hänt dem när ni frågat?”

”Polisen frågade ut dem när de hittades. Då sade de ingenting och det är knappt något alls som kommit fram sedan dess. De verkar inte bry sig om något som hänt eller något som ska hända. De lever helt och hållet i ett oändligt nu där den enda tryggheten de har är de rutiner vi skapat.”

”Får jag träffa dem?” frågade mannen och rättade till sin slips.

”Javisst. Men jag kan inte se att det skulle ge er någonting eller göra deras situation bättre.” Mannen log.

”Jag vill bara se dem…” Han pausade innan han fortsatte. ”…en sista gång…”
Läkaren nickade och reste sig och ledde honom genom ett antal korridorer och grindar som öppnades med hjälp av personal i säkra rum. De kom fram till ett stort uppehållsrum där en engagerad läkare i lila rock försökte inspirera patienterna med kritor och fingerfärg.

Mannen kände igen de två unga männen som satt vid ett bord med papper och kritor. Han gick fram till dem och de reagerade inte alls på hans närvaro. Han plockade upp pappret som låg mellan dem som de tydligen hade klottrat på. Han höll det framför sig och tittade noggrant på det. Det var en grov teckning av en gård. Med rader av något som kunde vara vinrankor, fruktträd och havet i bakgrunden. Det var ett stort vitt hus i mitten. Små vagnar i gångarna mellan växterna. Fåglar flög i toppen av teckningen. Han log mot dem.

”Vad föreställer detta för någonting?”
En av männen tittade upp mot honom med en tom blick.

”Jag vet inte…”
Mannen suckade och lade tillbaka pappret på bordet. Han nickade mot läkaren och de gick tillbaka ut i parken. Han gick ner för marmortrapporna och hans chaufför öppnade bildörren åt honom och han satte sig. De stora järngrindarna stängdes bakom dem när de lämnade institutet.