Hej hå, hej hå

Det finns många saker man kan göra på en dimmig och regnig söndag. En av dem är att åka till en gammal gruva med goda vänner och en hund för att knacka fram mineral.

Några mil norrut ligger Västanå där det fram till 1906 bröts järnmalm i relativt stor utsträckning. Gruvan var under sina glansdagar Skånes största järngruva. Nu säger det mig inte så mycket. Men Näsums hembygdsförening verkar anse att det är värt att nämna, så vem är jag att tycka annat…

Platsen är idag intressant för oss som gillar och intresserar oss för stenar och mineral, för det går fortfarande att hitta en hel del kul där. Det som inte var järnmalm kastades nämligen åt sidan när det begav sig, så om man gräver lite så kan man finna. Det finns världsunika mineral här.

Vädret var som sagt inte det torraste men har man bara rätt kläder på sig så är det inte så farligt.

Det är vacker natur i området och skogen har nästan helt och hållet ätit upp den gamla gruvan. Det som är kvar är ett vattenfyllt hål. Runt omkring ligger stenblock och här och där syns gropar efter stensamlare och mineralfantaster som provat lyckan med spade och hammare. Eftersom vi skulle ut i skogen och vara där i ett antal timmar så tog jag med mig Sally. Hon var glad över utflykten och gjorde sin bästa tolkning av bergsget där hon skuttade fram över stenblocken och åt gräs. När hon inte var i vägen vill säga…

Man vet ju inte vad som kan komma fram där husse och hans vänner gräver i marken. Bäst att kolla noga.

Vi hittade en del. En hel del glimmer, förmodligen biotit eller liknande. (Till vänster på bilden nedan.) Vi hittade också Pyrofyllit. (Överst till höger.) Ett gyllene mineral som växer i pyramidform. Den lilla grönaktiga stenen (Till höger nedan.) misstänker vi vara apatit. Jag får kolla upp det.

Kachinas

De gamla Pueblokulturerna i sydvästra Amerika hade olika variationer av samma sorts tro. De hade en uppsjö av olika andeväsen som påverkade deras liv. Dessa kallades Kachinas.

I i stort sett varje souvenirshop, krimskramsbutik och galleri man besökte fanns det på en liten hylla små dockor som föreställde dessa andeväsen. Deras närvaro i området är fortfarande påtaglig.

Dessa dockor är gjorda av en konstnär som heter Adrian Leon. Här hittar du mer info.

Kachinas levde i byarna under halva året och uppe på sitt berg (San Fransisco Peaks) andra halvan av året. Indianerna klädde sig som Kachinas under ritualer och då förkroppsligade man en Kachina. Det var stora rituella förberedelser för anländandet av Kachinas och även under halvårets gång gällde det att hålla sig god med dessa andeväsen. Med sina krafter kunde de påverka väder, fruktbarhet och beskydd. Men också orsaka sjukdom, död och elände om man inte visade respekt och tillgivenhet.

Jag som tecknar mina väsen här hemma blev inspirerad av dessa andar. Hur närvarande är de? Hur skulle de se ut i mina ögon? Jag satte mig och tecknade och lät dem sedan befinna sig i landskapet där vi gick runt och studerade och hänfördes.

Jag provade en ny teknik i mitt tecknande och använde mig av en tuschpensel istället för en fineliner. Jag gillade det. Jag har inte riktigt kontroll över linjerna men det är ju en övningssak. Så det kommer jag nog fortsätta arbeta med.

Bilderna jag sett av Kachinas framställer dem som rätt så färgsprakande. Klara tydliga röda, gula, blå och gröna färger. Så jag använde mig av tuschpenslar till färgläggningen med i stället för akvarellpennor som jag vanligtvis använder. Jag blev inte så nöjd med det resultatet. Det poppar för mycket. Det blir i vissa avseenden för mörkt. Och här gillar jag inte att jag saknar lite kontroll. Jag för större känsla och variation i färgerna i mitt vanliga tillvägagångssätt. Så detta var en one-time-only med tuschpennor.

Men mina små Kachinas blev annars väldigt lustiga och fina. Jag kan tänka mig dessa väsen smyga omkring bland klippor och branter. Detta är ju min take på det hela och jag menar inte att förlöjliga dessa kulturers tro, som i viss mån är levande idag. Det är ett känsligt ämne i USA.

Jag kommer att återgå till mina små naturväsen som vi har här hemma i naturen omkring oss. Det är där min fantasi får leka fritt.

Jag är ute och spelar

Men jag spelar inte Pokemon Go. Jag spelar ett betydligt bättre spel. Ett större spel. Dock av samma skapare. Det spelet heter INGRESS. Och det är så himla kul.

Jag provade på Pokemon Go. Då hade jag redan spelat Ingress i flera månader. Man såg att Pokemon var byggt på Ingress. Många av de portaler jag hackat där jag varit och spelat flockas nu av folk som desperat vill ha en egen Pikachu. Jag tänker dock inte klanka ner på Pokemon Go. Tycker man det är kul så är det väl ett bra spel. Jag blev dock snabbt trött på laggandet. På den plötsliga bristen på serverkontakt. På krascherna. Ock faktiskt. Även på spelet i sig. Ingress är så mycket större. Så mer strategiskt. Och man kommer ut och rör på sig och får sett sig omkring.

Det var den här filmen som delvis fick mig att böra spela.

 

Det kan spelas på så många lager. Visst kan man engagera sig och åka ut och länka ihop stora ytor. Men man kan också hålla sin bakgård i lagets färger. Gatorna man rör sig på. Statyn utanför jobbet.

Ingress_Intel_Map

Här är en bit av världskartan. Det man ser är alla portaler och länkar som är på hög nivå.

Ingress_Intel_Map_skåne

Och zoomar vi hela vägen ner till Skåne så har fler portaler och länkar blivit synliga.

Ingress_Intel_Map_Kristianstad

Och här är en närbild på Kristianstad centrum. Mest grönt. Grönt är bra. Jag spelar för the Enlightened. De blå är the Resistance. Det är så kul att dels gå en tur på stan eller ut på en utflykt och hacka portaler. Men det är också kul att kolla på kartan på hemsidan och planera en mission så man länkar ett stort område. Eller tar över ett område där blå är dominerande.

Jag har redan träffat nytt folk som spelar Ingress och det känns mer som ett riktigt spel. Ett seriöst spel. Mer än ett spel än vad Pokemon Go någonsin skulle kunna göra. För mig, bör tilläggas.

Vill man veta mer och få lite inspiration kan jag rekommendera en serie på youtube som heter ”ingress obsessed” där man följer två systrar i vardera lag som följer med på olika events. Jag skulle kunna skriva mer men jag har sett att min favoritportal har blivit hackad och jag måste ut och göra den grön igen.

Kent Helt Enkelt

Jag har funderat på vad jag ska göra med sakerna som kommer fram från under min kniv och från änden av mina penslar och nu har jag bestämt mig.

Min tanke är att jag ska starta en enskild firma. På något sätt legitimera det jag sysslar med. För det är inte bara en hobby. Det är något jag vill bidra med. Göra större allt eftersom. Växa med. Nu säger min blygsamhet och min rädsla ofta åt mig att inte ta för stora steg för snabbt. Inte vara förmäten. Men jag tänker i alla fall börja någonstans.

Mer information om vad exakt mitt företag innebär kommer jag med så småningom. Jag funderade på vad jag skulle döpa det till. Min fru hade det bästa förslaget. Kent Helt Enkelt. Såklart. Hon är så klok. Jag har gjort en logga, för det måste man såklart ha.

KHE

 

Som ni kanske förstår är runor och de budskap de bär en central del i mitt skapande och därför också en stor del i företaget. Vad vill jag säga? Vad vill jag erbjuda? Jag vill göra gott. Jag vill att förutom min glädje över att någon vill bära eller smycka sin tillvaro med mina alster så ska konstverket eller smycket inte ”bara” vara vackert. Det ska säga något. Påminna om något. Hjälpa på något sätt. Och jag kommer att arbeta i naturmaterial och vara så noggrann jag kan att använda återvunnet material och material som inte skadar naturen. Jag kommer skänka en viss del av intäkterna till naturskyddsföreningen. Det känns som en bra sak att göra. För mig.

Jag har redan nu lagt upp två auktioner på Tradera. Jag vet inte om det kommer att vara mitt sätt att sälja saker i framtiden men nu, innan jag drar igång är det där man kan hitta dem. På så sätt kan jag också förhoppningsvis få ett hum om vad man kan ta betalt i framtiden.

Besök Tradera och lägg ett bud på mina auktioner. Jag bifogar givetvis länkar.

gårminväg1

 

Auktion 1. Jag går min väg.

lyckoflow1

 

Auktion 2. Lyckoflöden.

Hoppas ni tycker de är fina. Jag har flera projekt på gång. Vissa mer klara än andra. Är ni intresserade av att följa mitt arbetande kan jag rekommendera mitt ena instagramkonto: @kentheltenkelt där jag fokuserar på det kreativa arbetet.

IMG_5431

Yvertines eskapader

Hon hade lämnat arken morgonen innan den förra. Att spendera natten i Zonen var inget att föredra men det bekymrade henne inte så otroligt mycket. I alla fall inte åt det hållet hon begett sig. Inte än. Yvertine hade sina gömställen här och där. Säkra små krypin från allt elände i ruinerna. Hon hade något att utforska. De andra kunde oroa sig om motorfolket. Hon var nyfiken på var sångerna i mörkret kom ifrån.

Hennes första mål var hennes kista. Den var gömd i hennes sista gömställe. Hennes utpost, som hon kallade det. Så långt hon hade gått åt ett håll innan rötan blev för farlig. Men hon hade grejer som hjälpte mot det. Det var ute i rötan som hon hade hört sångerna första gången. Och om det fanns folk där så tänkte hon att det måste finnas något bortom rötan. Hur djup var den?

Natten han komma innan hon hann fram till sin utpost. Den fjärde natten i Zonen. Hon hade varit ute längre förr. Men inte ofta. Hon var ändå så pass nära sin utpost att hon tog beslutet att riskera att färdas i mörkret. Hon visste att det var en risk men hon skickade ut sitt medvetande för att se om det studsade mot ett annat. Det var ett tveeggat svärd. Hon skulle få veta vad som fanns därute om hon stötte på något. Men om detta något besatt någon form av intelligens skulle det också få veta att hon fanns. Det var ju inte tvärsäkert heller. Det gick ett rykte bland zonstrykarna om metallvarelser med lysande ögon. Intelligenta men utan tankar.

Men Yvertine kunde vägen. Lagom till det var helt becksvart i Zonen kom hon fram till sin utpost. Det hade nog varit bostäder för länge sen. Men allt hade rasat nu. Yvertine hade hittat en liten väg in i ruinerna. Det var tur att hon var så smärt som hon var. Det var nog inga av de andra zonstrykarna som skulle kunna ta sig in här. Hon kände sig relativt säker, men inte nämnvärt trygg. Hon kunde höra ljud utifrån. Skrapanden och snörvel. Bestar och krälare som var ute på jakt. När hon satt i sin lya kunde de ju äta varandra, tänkte hon.

Det var inte mycket till lya egentligen. Det fanns en fåtölj som man kunde fälla ryggen på. Det gjorde den utmärkt för både att arbeta i och sova i om man hade ett sådant behov. Hon hade ett litet bord med olika verktyg. Inget som en mekare hade tittat två gånger på, men det var vad hon hade. Men det viktigaste hade hon i metallskåpet. Krubb för flera dagar. Vatten för flera dagar. Inget av det var rötskadat heller. Och så hade hon en dräkt som skyddade mot rötan. En orange overall med en huva på. Ett visir och handskar och stövlar av gummi fastsydda i den. Inga revor. Den var hel. Hon hade använt den en gång. Då hade den nästan gått sönder. Det var när hon fick fly hals över huvud från en flock hundar. Det var länge sen. Hon höll den hemlig. Inte ens Mårtred, hennes boss, om det nu var allt han var, visste inte om den.

Hon lutade sig tillbaka i fåtöljen och lät sömnen komma. Hon vaknade dock efter en liten stund av sången i mörkret. Snabbt fick hon på sig rötdräkten och började smyga ut ur sitt gömställe. Hon tittade upp över en kant och såg på långt håll ljussken i rad som rörde sig som om någon bar facklor. Hon kunde dock inte från sin position se exakt hur långt borta de var eller åt vilket håll de var på väg. Det fanns tre riktningar. Hemåt. Mot skogen. Ut i rötan. Hon gissade på att de var på väg mot rötan och började smyga sig ditåt.

Det tog säkert tjugo minuter att ljudlöst närma sig fackelskenen. Sången. Den mässande sången med ord hon inte kunde förstå. Till sist kunde hon sträcka på sig ut från en husvägg på andra våningen och se hur ett följe med nio personer i kåpor gick på ett led och sjöng. Det var både läskigt och vackert. De tre främsta och de tre bakersta och den mittersta bar facklor. Den sjätte bar en låda. Den fjärde bar något som var inlindat i tyg. Hon kunde inte se vad det var. Det rörde sig. Ett litet djur? Hon spände ögonen och resten av kroppen för att sträcka på sig för en bättre vinkel. När de kom närmre kunde hon se vad det var. Eller, hon kunde gissa i alla fall. Hon hade sett dem på bild. Det var ett barn!

Hon blev som förstenad. Hennes huvud fylldes av mässandet och hon kunde bara fokusera på det lilla ansiktet som den kåpklädde hade i famnen. För sent hörde hon morrandet bakom sig. Hon kände hur en stor klo slogs in i hennes vänstra axel och hon föll ner från husväggen. Hon landade på rygg och luften slogs ur henne och det blev imma på visiret. Hon kunde inte se något. Nu hörde hon bara snörvlet och gläfsandet från något som var på väg ner mot henne. Mässandet hade upphört. Hon drog sina knivar och försökte få en mental koppling med djuret. Det var inte behagligt men hon fick en bättre uppfattning om var det befann sig. Det var ändå så mörkt nu så hon kunde inte se något alls. De kåpkläddas facklor var släckta. Ett barnskrik fyllde natten i Zonen och djuret som anföll Yvertine hade nog aldrig hört ett sådant harmlöst läte förr för dess fokus på zonstrykaren bröts för ett ögonblick. Något som hon utnyttjade och slängde sig fram med sina knivar i högsta hugg. Den ena missade men den andre satte sig. Av vad Yvertine kunde känna från sin mentala koppling med djuret satte hon kniven i låret på den. Det skulle göra den långsammare i alla fall och kanske ge henne en chans att komma undan. Hon bröt kopplingen för att själv inte få ont i låret och sprang för allt hon var värd och vågade. Det kunde finnas fler odjur. Det fanns alltid fler odjur.

Hon kom fram till sin utpost. Hon blödde kraftigt ur vänster axel och hon andades tungt. Hennes dräkt var punkterad. Hon hade ingen aning om hur svårt rötskadad hon var. Hon hostade blod. Lite av hennes hår följde med huvan i dräkten när den drogs av. Det hon kunde göra var att äta, dricka, ta hand om sina sår och sedan se om hon klarade att komma tillbaka till Arken och till Mårtred. Det fanns barn. Det fanns barn. Det fanns….

Lördagsfinal

För länge sedan började vi spela Fantasy OSG! i den gamla Drakar & Demonervärlden Ereb Altor. På lördag är det dags för avslutning av första säsongen. Efter det drar vi igång med Mutant: År noll. Så vad har hänt hittills?

I en borg vaknar två män utan minne upp och inser att de är de enda överlevande efter en massaker. Spåren verkar dock visa att de inte har varit offer utan är där som en del av styrkan som utfört detta bloddåd. De beger sig ner från berget borgen ligger på och blir omedelbart bortjagade från närmsta by. I skogen möter de en man som säger att de är utvalda till stordåd. Han ger dem var sitt tecken i pannan. De är nu Thorms förkämpar.

På sina resor har dock de två männen, Brom och Aldus,  gjort en hel del gott. De har hjälpt en liten by som hade problem med rövare. Rövarna troddes vara en förvildad motståndsrörelse, men det var Greven i länet som hade anställt män med tvivelaktig karaktär för att härja i motståndets namn och på så vis minska folkets stöd för den. Det problemet löste de två före detta nidingarna och Greven fann sig utan problemet att hitta en hatt som passade. (De högg huvet av honom.) Folket jublade.

I staden Pharynx rensade de ett tempel från en gammal uppväckt demon eller gud eller vad det var. De fick stadens nyckel och började känna sig som hemma. Men gamla gudar har gamla vänner som arbetat hårt med att få dem tillbaka och våra hjältar blir en natt drogade och skickade till staden Hixani där det finns en lösen för deras arrest. I Hixani möter de en man som varit dem på spåren och i denna sökan också blivit tillfångatagen för häxkonster. Luske. De blir nerhissade i ett grottsystem som innebos av en lindorm. Om de tar sig ut är de fria män. Efter mycket vandrande i mörkret och många faror och farligt nära att Brom skulle dö så finner de en väg ut.

På vägen tillbaka till Pharynx blir de av med deras nya vän Luske. De stöter dock på en magiker som tillhör ett hemligt sällskap som verkar veta en hel del om olika gudars utvalda förkämpar. Han ger dem en karta till en kammare där det ska finnas en artefakt som behöver skyddas. Grottorna har hittats av orcher och det är bara en fråga om tid innan föremålet hamnar i orätta händer. De två hjältarna hittar till grottorna och lyckas ta artefakten och döda en massa orcher. På väg därifrån ser de en armé av svartfolk närma sig en närliggande stad. I ett desperat försök att hjälpa använder de artefakten utan att egentligen veta hur och lockar då till sig uppmärksamheten från något ont samt att de tynar bort lite grann. Åldras några år. Får grå hår.

De hoppar i havet från klipporna och plockas upp av ett skepp på väg till staden Pendon. Därifrån får de åka med ett annat skepp och återvänder till Pharynx. Där möter de återigen sin vän Luske. Det märks rätt så snabbt att de inte är så välkomna tillbaka. Mört klädda figurer smyger utanför deras fönster och hot anas. De måste försvinna obemärkta. Tack vare Luskes häxkonster tar de sig ut ur Pharynx förklädda till skator och flyger söderut. Nästa mål är ön Caddo. Där är magi förbjudet så under vistelsen på ön har Luske för att undvika problem tagit formen av en sork.

På Caddo blir de indragna i en spionhistoria. Rättare sagt blir de sol och vårade att tro att de hjälper en blyg flicka att undvika tvångsgifte. I stället har de hjälpt en spion att fly landet med hemligheter som rika och mäktiga män vill behålla.

De beger sig till landet Erebos. De har fått reda på att Thorm har en uppgift åt dem. Ytterligare en artefakt har hittats. De måste bege sig till Cyklopernas ö, Tolokfe. De behöver en guide och han finns i Erebos. Tyvärr fängslad för ett brott han inte begått. De räddar guiden. Deltar i huvudstadens festligheter, hittar en mystisk och försupen kapten som är den enda som är galen nog att segla mot Tolokfe och dessutom så nära så man kan landsätta folk. Dessutom verkar Luske ha försvunnit igen. Guiden Elek som var den siste som såg honom sade att han hade ett ärende och att han skulle hinna ikapp dem igen. Men är han att lita på?

På lördag anländer Aldus, Brom och Elek till Tolokfe. Kommer Luske hinna ikapp? Kommer de finna vad de söker? Kommer de veta vad det är de egentligen letar efter? Kommer de att överleva?

Karta över en fantasivärld

Jag fortsätter med rollspelsrelaterade inlägg ett tag till. Denna gången handlar det om det ultimata pre-gps-verktyget för att inte gå vilse eller för att få en överblick över vad som egentligen finns i världen. Eller om man helt enkelt gillar att titta på kustremsor.

Vi ska som tidigare nämnt spela Fantasy! Old School Gaming på lördag. Men det var egentligen tänkt i våras att hösten skulle inledas med Drakar och Demoner. Men eftersom mina böcker försvunnit under åren och att vinna en auktion på tradera är över min budget samt att jag inte har lust eller möjlighet att skriva ut de pdf-er som finns på Riotminds sida så fick jag överge den idén. Fast ändå inte…

Rollspel är inte regelsystem endast. Vad var det med Drakar och Demoner som jag ville berätta? Storyn hade jag. Och även om man inte använder DoDs regelsystem så kan man ju härja runt i Ereb Altor ändå! Så så blev det…

Men jag ville ha en karta. Och som sagt… Att skriva ut var inte ett alternativ, samt att jag ville ha det större än ett A4. Då får man så gott sätta sig ner och göra en egen som kartritarna i gamla tider. Nästan… Jag använde min ipad.

ereb1

Först en grovskiss med en hederlig blyertspenna för att sedan med paddans hjälp komma närmre och få rätt på kusterna, bergen och skogarna. Nu blev det inte helt och hållet likadant som i böckerna om Ereb Altor. Men det gör inget. För i och med det så blev det mitt Ereb Altor. Efter jag hade renritat, tuschat och suddat bort oönskade linjer så skuggade jag haven, ritade dit städer och andra landmärken och då såg det ut såhär:

ereb2

 

Nu hade jag en karta för mig och mina spelare. Men för att få lite fejkad autenticitet på det hela så tog jag med kartan till jobb och lånade en kopiator. Därefter föråldrade jag pappret med att lägga det i en plåt, hälla kaffe och sump över och låta det dra tills pappret nästan gick isönder. Sedan åkte det in i ugnen på ett par hundra grader i cirka fem minuter. Det torkar snabbt. Efter det kom smådetaljer som man fixade till med droppande vatten från kökskran. En tändare och en spisplatta som stod igång. Resultatet:

ereb3

 

Den är lite roligare att kladda och göra anteckningar på allt eftersom man besöker städer och byar och märker ut var man gömmer eller gräver upp eventuella skatter. Var finns draken? (Om det finns nån drake dvs… Inga spoilers här inte…) Var har vi ett pris på vårt huvud. Vill den snälle SLPn vara så god och visa på vår karta vart hen vill vi ska gå?

Och skulle den förgås så har jag några till i förvar. För säkerhets skull. Man vet aldrig med äventyrare…

Charmen med egen skärm

När man är spelledare behöver man ofta slå dolda tärningsslag och eventuellt titta i tabeller. För att undvika att bläddra i böcker och dölja slag med handen finns det spelledarskärmar.

Dessa är allt som oftast lite eller ganska otympliga. Gjorda av papp så vill de vika tillbaka sig själva eller så är de tabeller man ibland behöver på fel sida av skärmen så man får sitta och vika den. Nu finns det några som är bättre och några som är sämre. Jag är en sådan spelledare som trivs bäst när jag har något att gömma mina tärningar och anteckningar bakom. Jag vill ju inte att mina spelare ska råka se något som är for my eyes only.

Vi ska börja spela Fantasy! Old school gaming på lördag och på Saga games hemsida finns det en pdf av en spelledarskärm att ladda ner. Denna innehåller dock lite som jag tyckte var lite onödigt, samt att jag hade fått bygga upp skärmen av pappskivor och det gillar jag inte så mycket.

Så jag klippte lite i dokumentet och klistrade in det jag tyckte jag behövde i en lite mindre skala för att bygga mig en egen lite mindre skärm som till och med är lätt att transportera. Och så skrev jag ut lite fantasybilder för mina spelare att bli inspirerade av. Hela rasket byggdes sedan ihop av ett par tomma cdfodral. Skåda:

20130827-195017.jpg

20130827-195009.jpg

20130827-194952.jpg

Hobby på regnig förmiddag

När regnet öser ner utanför har jag inget dåligt samvete för att gå ner i källaren och verkligen grotta ner mig i hobbyaktiviteter.

arbetsbänk

 

Jag har fortsatt lite på mitt lilla hus till Mordheim men inte riktigt kommit nånvart. Jag har lite betänksamhet om hur jag ska fortsätta för att det ska bli bäst. Så det får stå ofärdigt ett tag till. Jag har monterat ihop de flesta av mina modeller till Warmachine idag. Jag ska grundmåla en trupp med Arcane Tempest Gunmages, deras officer, en light warjack (Hunter) samt Eiryss. Jag vill också få dem målade så fort som möjligt så jag för en gångs skull skulle kunna dela ut lite pisk.

Jag har också ett lite annat projekt igång. Två modeller av lite större slag som jag ska bygga ett diorama med. (Eller nåt liknande.) Dår håller jag på med lite betongbitar, ståltråd att bygga träd med, och en massa annat. Det går långsamt men framåt.

Efter förmiddagens aktiviteter behöver jag dock skaffa mer svart färg, en ny borr för den jag har råkade jag slita ut helt och hitta något som man kan använda i trädkronan när jag väl kommer så långt. Jag tror det lutar åt stålull. Men mer om hur jag bygger dioramat kommer i senare inlägg.

WAAAGH!

Jag har varit i målartagen och blivit klar med mitt nya warband till Mordheim. Jag har alltid spelat Witch Hunters förut och eftersom jag aldrig vann så tänkte jag prova på något nytt och kul. Orker är kul. Låt mig presentera: KRUSH BOYZ

Först ut är den extra stinkande och särdeles våldsamme bossen över gänget. Borkzog Krusherbeater. Hans vapenkombo är inte helt optimal, regelmässigt, men han ser riktigt tuff ut med svärd och morgonstjärna.

Borkzog

 

Näst upp är Den andlige ledaren, den dreglande vedervärdige vilden från den näst djupaste hålan i berget, Shamanen Hakkarac Cursebreaker. Här ser vi honom i ett foto lite ur fokus.

HakkaracF

 

 

Hans kappa är jag särdeles nöjd med. Den har allt vad en ork behöver inför modesäsongen. Avhuggna händer från fallna fiender, skallar från oskyldiga offer, käke från bytesdjur och de obligatoriska fågelkranierna. Vem kan vara utan dem?

HakkaracB

 

I warbandet är det två orker som förutom bossen och shamanen är tuffare än alla andra. Två riktigt ruskiga råskinn. Rasande röjande brorsor från olika morsor, Azgag Noseflayer och Uzgrul Beardeater! Inte nog med att de är skickliga på att hugga med sina svärd på allt som kommer inom räckhåll, de har också lyckats få tag på armborst så de kan dräpa saker på håll. Det är de väldigt upphetsade över.

Azgag&Uzgrul

 

Warbandet har även tre orker till. De är inte riktigt lika tuffa som de två ovan nämnda charmknuttarna. Men de vill gärna vara det. De vill så gärna stiga i graderna och anses vara lika nedriga och kaotiska som sina idoler att de allt som oftast bråkar lika mycket med varandra som fienden. Dessa tre Boyz är Badrak Skabchewer

Badrak

 

Hoghag ‘Eadbad

Hoghag

 

Och sist men inte minst… Gitbash Tusksplitter

Gitbash

 

Efter den siste kommer det vanligtvis inte mer. Och det gör det nästan inte heller. Men som en klok och förståndig ork vet man att man behöver något som kan springa fram och utlösa eventuella fällor som ligger i vägen för orkens framfart. Någon som kan ta en smäll och det inte gör så mycket om denne skulle råka dö. Därför har man goblins med sig. Ja de är små och slemmiga och knappt värda att äta ens en gång. Men de har sina nyttoområden kan motvilligt erkännas. De fyra kuvade goblins som Krusherbeater har med i sitt följe är Grut Skewnose, Bogwort Snotspit, Gubber Yellowbiter och Ratnose Gazbag.

Goblins

 

Nu hoppas i bara på att gudarna Gork och Mork hör vårt stridsvrål och gynnar oss i strid. Nästa gång vi spelar Mordheim… Då jävlar…