Hemvända

Jag kom nyss hem från en elvadagarsresa. Imorgon kväll far jag iväg igen. Denna gången i två och en halv vecka. Men det har varit sköna dagar hemma.

När jag väl kommit hem efter att ha stigit av bussen som kånkat landskapsvetarstudenter runt i Sverige (och farit en vända till stationen igen i all hast eftersom jag glömt min väska) så kunde jag andas ut. Jag klädde mig i pyjamasbyxor, tog ett glas vin och umgicks med fru och djur. Jag slocknade rätt så snabbt när jag väl gick till sängs.

Men det har tyvärr inte bara varit avslappning. Under tiden jag är borta på nästa resa, i USA, ska det nämligen skrivas både kulturarvsanalys och hemtenta. Den ena blev jag klar med idag. Den andra får vänta tills jag kommer hem. Och det har tvättats och packats och packats om. Efter insikten att min väska var för liten så lånades en större väska som också har packats om ett par gånger. Det är mycket att tänka på.

Peppen inför USA-resan är 11 på en tiogradig skala. Den var tolv, men tyvärr fick min gode vän Morgan ställa in. Men elva av tio är ändå, om jag får säga det själv, jävligt mycket pepp! Jag sitter och bildgooglar ställen vi ska åka till. Häromkvällen blev jag alldeles till mig över att vi ska åka till Paria.

Jag menar… Kolla. Bara kolla… Det är sjukt coolt.

Visst känns det som man knappt hunnit sätta sig ner och ha en lugn middag med Leona innan jag går ut genom dörren igen. Men jag kommer ju vara hemma länge efter USA-resan. Och nästa gång jag ska ut och flyga är hon faktiskt med.

På torsdag kväll klockan 22:24 går tåget till Kastrup. 07:40 på fredag morgon går flyget till London, där vi äter en liten lunch och kanske tar en öl (man vet aldrig). Och strax efter 14 så flyger vi till Phoenix och är framme vid sextiden på kvällen.

 

 

(Bilden på The Wave i Paria är tagen från Zszywka.)

SparaSpara

Meteornedslag, fäboddrift och röda hus med vita knutar

Det är en lite spretig rubrik. Men det har varit en dag som haft dessa saker som ingredienser, så vad ska jag göra? Vi börjar inlägget för 377 miljoner år sedan…

Då brakade det ner en meteorit rakt ner i det som idag är Siljan. Hundratusen kilometer i timmen. Rakt ner i backen! En jädra smäll helt enkelt. Det resulterade i att berglagren ställde sig på ända och kalk och lera spred sig över hela Dalarna. (Eller det som idag är Dalarna.) Detta har gjort marken bördigare och gjort att geologiintresserade besöker Styggforsens nationalpark. Parken huserar ett 36 meter högt vattenfall som förr i tiden drev en massa kvarnar. Berget där består av kalksten och lerskiffer som lagrats omlott. Eftersom lagren nu står på högkant och lera vittrar lättare än kalksten har det bildats väldigt intressanta mönster i berget.

 

 

Efter Styggforsen begav vi oss till Skallskog. Ett område där det bedrivits fäboddrift som sedermera blivit permanent boende. Vi fick i uppgift att hitta dessa gamla åkrar som nu ätits upp av skogen igen.

Detta var våra verktyg:

Kompass och skifteskarta. Och så givetvis ögon och intellekt. Omgivningen såg ut såhär:

Här är en bild på två åkerterasser. Något som framkommer av att man ärjar en smal åker i några hundra år. Det är svårt. Man ska först leta efter former. Och ibland är former bara former. Därför ska man efter man hittat former leta efter sammanhang och strukturer. Hur ligger formerna i förhållande till varandra. Och sedan försvåras det hela med att nyare markanvändning lagt sig som ett täcke över. Men det är kul att gå på upptäckarfärd.

Dessa kunskaper har vi nytta av i vårt framtida yrkesliv. Men mer direkt har vi nytta av dem i vår kulturarvsanalys vi har fått i uppgift att skriva. Så vi blev körda till den lilla byn Romma en bit utanför Leksand.

Där fick vi gå runt i tre timmar i vår arbetsgrupp och leta efter gammal markanvändning, byggnaders ålder och byggnadsteknik, upptäcka vad skogen använts till förut och dessutom fick två av oss intervjua personer från bygdeföreningen. Efter idag har vi rätt så gott om kött på benen för att kunna skriva vår analys.

Från vänster i bild: Johanna, jag, Åsa, Peter och Emma. I bakgrunden: Ett rött gammalt fint hus.

Imorgon går färden till Fulufjället. Jag har ingen aning om min möjlighet att koppla upp till world wide web däruppe så nästa inlägg kanske kommer först om två dagar.

Ur askan, i grönskan. Ur grönskan, ur glömskan.

I Västmanland ligger Fermansbo urskog. Till större delen en grönskande, djup skog, till synes orörd av människohand. Stora delar av den brann upp för tre år sedan. Vi var där för att se hur skogen återhämtat sig. Därefter for vi till Bergslagen.

Jag skrev ”till synes orörd” eftersom, om man ska vara petig, så är Fermansbo urskog ingen urskog. Med ett tränat öga och en stor portion erfarenhet kan man hitta lämningar av kolmilor begravna under mossan. Över tretton tusen hektar brann ner och man kan fortfarande se tydliga spår.

Bilden är tagen precis på gränsen till där elden till slut kunde släckas. Tallarna i området där klarade sig relativt ok, men de flesta granarna har dött. Tallars bark är tjockare och kan klara en brand bättre. Det största hotet är att barren brinner upp. Och där har tallarna också en fördel. En tall kan klara sig om 70% av barren brinner upp. En gran klarar sig inte om mer än 30% går upp i rök.

Området där elden härjade som värst har nyligen blivit ett naturreservat. Hälleskogsbrännan.

Nu är det tre år sedan branden ödelade området och det finns gott om grönska. Året efter branden blommade brandnävan. Den gynnas av skogsbrand och fröerna kräver hetta för att kunna gro. En skogsbrand kallas på ekologspråk för en störning. Efter en störning sätter en successionsordning igång. Ur den brända marken, som i hettan frigör en massa näringsämnen, kommer först små risväxter, som ljung och blåbär. Viss mossa börjar ta sig så smått. Men eftersom all förna (allt skrofs på marken i skogen) har brunnit upp så har mossa ingen möjlighet att ta sig upp på stenarna. Det ser märkligt ut när stenarna ligger nakna i ett grönt landskap. Sedan börjar björkar spira. Även asp och sälg visar sina gröna små löv. Efter tre år når den genomsnittliga björken en ungefär till midjehöjd. De svärtade träden står kvar, nakna, tills de faller av egen tyngd.

 

Vi besökte senare Nya Lapphyttan i Norberg. Det var i Bergslagen som Sveriges större järnproduktion började på 1100-talet. Det var där man började bryta järnmalm ur berget och framställa järn ur masugnar. (Vänta lite grann, tänker ni. 1100-talet. Det är efter järnåldern ju. Då måste man ju haft järn innan.) Helt rätt. Tidigare hade man haft små blästugnar och framställt järn av malm man hämtat ur sjöar och myrar. Nu hackade man ner sig i berget på jakt efter rostig sten.

Nya Lapphyttan är ett projekt i experimentell arkeologi, samtidigt som det är ett utemuseum. Man försöker rekonstruera masugnen och få den att fungera. Det visar sig vara lättare sagt än gjort. Man började 1994 och misslyckades rätt grovt och det är först nu som man börjar få någorlunda bra resultat.

På den tudelade bilden ser man i nedre halvan den fornlämning av den ursprungliga Lapphyttan som man hittade på 1970-talet. Och ovan ser man den nybyggda masugnen. Det finns fler byggnader runt om. Det var inget enmansjobb eftersom ugnen kördes oavbrutet i flera dygn. Järnet man framställer kallas tackjärn och är poröst och måste ”färskas” för att bli smidbart.

Det är otroligt när man funderar på hur mycket av vår historia som döljs under mossa och skog. Och vad som kan komma fram om man vet vad man ska titta efter. Och även om man lär sig mycket så är det ändå ett pussel där de flesta av bitarna fattas. Då kan experimentell arkeologi vara ett bra verktyg. Leva sig in i historien. Försöka göra som de gjorde då. Lajva på riktigt.