Vad är jul för något?

julbord

Det är lätt att börja undra varför vi firar jul som vi gör. Så det tänkte jag på ett litet tag. Sen började jag tänka på… Hur firar vi jul egentligen? Det här är inte ett blogginlägg om julens historia. (Det kanske kommer in lite om det också.) Det här handlar om julen nu. Och kanske till och med julen sen.

Jag började fundera på det här med traditioner för nån vecka sen när jag insåg att jag tröttnat på Kalle Ankas Jul klockan tre. Kan man inte göra något annat? Varför ska hela långa landet sitta och titta på samma sak år efter år? Det är ju i och för sig det som menas med tradition. Men traditioner byts ut. Saker försvinner. Saker tillkommer. För några år sedan visste knappt ingen vad julklappsspelet var. Nu är det ett obligatoriskt tillägg till firandet. Det har blivit en tradition.

Man får ju fira jul som man vill. En klasskamrat till mig sade när vi pratade om julfirande att i hans familj har de avskaffat paketutbytandet. Det är ändå bara ett utbyte av pengar. Och det funkar för dem. Då ägnar de mer juletid och julefrid till något annat. Och visst kan man ha åsikter om kommershysterin kring julen. Men en hel del av jultraditionen består av att utbyta gåvor. Jag tycker om det.

Egentligen är det ju bara snälla barn som ska ha julklapp. Men alla får. Vuxna med.

I år har vi infört sallad på julbordet. Det är en liten detalj som jag inte insett att jag saknat tidigare. Men varför ska man inte ha det? Saker tillkommer. Saker försvinner. Julen är en högtid i konstant metamorfos. Lite i taget. Fast det ska givetvis knorras så fort det bara antyds till förändring. Om Kalle bara skulle finnas tillgänglig på Play hädanefter för att SVT vill prova nåt nytt så skulle julen säkerligen bli förstörd för en massa människor. Eller nej. Julen hänger inte bara på en sak. Saker tillkommer. Saker försvinner.

Granen kom från Tyskland. Misteln från kelterna. Bocken är en rest från vikingarna. Lucia är italienare. Jesus är från mellanöstern. Tomten är från nordpolen. Sillen är svensk. Musten med. Allt är ett mishmash av saker som tillkommit till en tradition som består av att människor träffas, umgås och trivs ihop.

Alla kan få paket. Alla kan få vara tomte, lucia, pepparkaksgubbe eller Buzz Lightyear för den delen om man vill. Man får skippa sillen på julbordet. Man får dricka cola istället för julmust. Man får strunta i paketen också. Man bör fira julen så att ens hem fylls av frid, glädje och värme.

Det är mörkt ute nu. Tänd ett ljus. Visa lite omtanke. Hetsa inte upp dig i onödan. Och framför allt: God jul.

Nästa år har vi kanske nya traditioner.

Jag skriver igen

Det är november och för många är detta en månad förknippad med mustascher. Jag däremot ägnar denna höstmånad åt NaNoWriMo. Orden flödar.

 

nanopostit

 

Den siste oktober hade jag en liten släng av panik. Jag hade bestämt mig för att åtaga mig uppgiften som NaNoWriMo innebär. Men jag hade inte en susning om vad jag skulle skriva. Jag mindes plötsligt en gammal idé jag hade för några år sedan och hur den inte blev något. Det var en sådan början som helt enkelt inte ledde till något. En litterär återvändsgränd. Men det fanns något där. Så jag vände och vred på det. Den första november satte jag mig och skrev en synopsis. Vanligtvis när jag gör det så dör intresset för storyn. Jag vet ju hur det kommer att sluta. Då är inte spänningen kvar. Men denna gången har det istället taggat mig till att låta det lilla fröet till en bok växa i mitt huvud.

Tricket är också att stänga av sin inre redaktör. Jag skriver på. Låter berättelsen ta sig framåt. Hoppar runt och skriver där jag känner för det. Rättar knappt några stavfel. Struntar i rätt formuleringar. Jag skriver en fantasystory och har textstycken som:

”Hans lår känder som om de var gjorda av sten när de kom frma till platsen somAelgyr hade avsett för en rast. Det var en ring av åtta stenar. De stod uppe på en liten mossklädd kulle. Had edet blåst hade platsen inte varit så bra men då i det vackra vädret var det en utmärkt plats att slappna av och beundra utsikten från vartifrån de kommit. Man kunde se skogen vid bergsfästet. Man kunde se floden och bron över den. Flottarna och timmret som flöt med strömmen. De rykande skorstenarna i Bjarkaveden.”

Allt sånt fixar jag sen. När november är slut. Eller om jag hinner till 50000 ord innan dess. Man lägger in sina antal ord på NaNoWriMos sajt varje dag och ser hur man ligger till. Det går bra. Det går förvånansvärt bra.

nanoprogress

Men det blir svårare och svårare. Till slut är det transportsträckorna kvar. Och om det inte räcker får man lägga till fler scener. Mer dialog. Göda storyn ännu mer. Skrivglädjen är tillbaka i alla fall. Jag avslutar med att lägga upp mitt omslag. Nu ska jag sätta mig och skriva lite till.

Gylleneskrinet

Inspektören

Inspektören hade väntat utanför dörren i en kvart. Han började tröttna och funderade på att lämna Florgatan 22 till sitt öde när dörren öppnades. En lång kvinna i mörkt hår, kort, men ändå uppsatt i en hästsvans tittade överraskat ner på honom. Hon log när hon mötte hans blick.

”Nämen hej! Kommer du på besök? Vad trevligt. Kom in vetja.”
Inspektören nickade så artigt han kunde efter en kvarts stirrande på den röda ytterdörren och gick in.

”Klara!” ropade kvinnan. ”Vi har besök.”

De hade gått in i en mindre hall. Längs den ena väggen fanns en dörr och längs den andra en trappa. I bortre änden på kortsidan fanns ytterligare en dörr. Huset på Florgatan 22 var ett mindre lägenhetshus med fyra lägenheter. Inspektören hade en hel del jobb framför sig kände han. Den första dörren öppnades och en något rundare kvinna med långt vackert lockigt rött hår tittade ut. Hon log hon med.
”Vad trevligt Siri. Han är så välkommen.”
Inspektören nickade åt henne och gick in i lägenheten.

Lägenheten var full med böcker och konst och stora växter. Gardinerna var i så många olika färger att Inspektören blev lite yr. På golvet låg fluffiga varma mattor och de två sofforna i vardagsrummet var överbelamrade med kuddar och filtar. Det var en härlig röra. I ett hörn stod ett staffli och väggarna var tapetserade med tidningspapper där för all färg som skvätt ut. Köket var dock extremt åt andra hållet. Oerhört stramt och rent. Mycket tomma ytor. Saker sorterade i storleksordning. Det var inte en pinal som var ställd på en plats där den inte skulle vara.

”Vill du ha lite vatten?” frågade Klara som stod i köket. Hon var klädd i en svart badrock och på fötterna hade hon tjocka stickade strumpor.
Ja tack. Gärna.” svarade Inspektören.
Hon ställde fram vatten till honom och återvände sen bakom köksdisken för att hälla upp kaffe i en överdimensionerad kopp till sig själv. Siri stod kvar i dörröppningen.
”Ja. Jag sticker till jobbet då. Så kommer jag iväg i tid och så.”
Klara stängde skåpsluckan hon precis börjat öppna. Inspektören hade sett hur kopparna där inne stått prydligt i rad. Störst först och minst sist.
”Du ska inte stanna på en kopp. Nu när vi har besök.” Hon tittade på Inspektören som satt på en köksstol och iakttog dem.
”Nej. Jag har lite mycket att göra så jag tänkte att ju fortare jag kommer igång så… Och vi har kaffe på jobbet så… Ja.”

”Okej.” svarade Klara. ”Vi ses sen då.”
”Det gör vi. Puss.” sa Siri och stängde dörren och gick.
”Puss.” svarade Klara när hon satte sig vid bordet mitt emot Inspektören.

När hon började dricka ur den ångande koppen med motiv av stora svarta fåglar började Inspektören dricka av sitt vatten. De satt tysta ett tag och tittade ut genom köksfönstret ut i den lilla gemensamma trädgården som hörde till huset. Fåglar satt i trädet och åt ur några talgbollar. Klara suckade då och då. Sedan ryckte hon till och sträckte på sig och log mot honom.

”Så vad ska vi hitta på idag? Vad tycker du?”
Gör bara vad du brukar göra och låtsas inte om mig. Jag är här för att inspektera. Inte delta. Men tack för vattnet.
”Jag kan ju fortsätta måla på mina tavlor och så kan du titta på. Det låter väl bra?”
Alldeles utmärkt. Jag sätter mig i er soffa om jag får.
Klara reste sig och satte sin tomma kopp mitt på diskbänken. Den såg verkligen malplacerad ut där den bröt ordningen. Inspektören tyckte det kändes lite trist att en kaffekopp inte såg ut att höra hemma i ett kök.
”Jag flyttar den innan Siri kommer hem. Ingen fara.” sade hon mest till sig själv än till hennes sällskap.

Inspektören gick bort och satte sig tillrätta i soffan. Den var oerhört bekväm och han kunde inte låta bli att undslippa ett litet ljud av välbehag när han rättade till en av filtarna. Klara tog av sig badrocken och klädde sig i en t-shirt med ett motiv från ett rockband på 1980-talet och ett par väldigt färgsprakande snickarbyxor. De hade nog varit endast blå en gång i tiden men kladdats ner av diverse färger och annat som Inspektören inte kunde identifiera. Hon satte upp en duk på staffliet och började hänsynslöst attackera den med pensel och färg. Sakta växte det fram ett tydligare och tydligare ansikte. Det gick upp för Inspektören efter en timme att det med största sannolikhet var ett självporträtt. Han blev lite ledsen av att se att det inte var ett särskilt smickrande sådant.

Hon blev avbruten i sitt målande och Inspektören ryckte samtidigt till av att telefonen ringde. Klara torkade sina händer och svarade efter ett tag. Hon gick ut i köket och spolade vatten i ett glas samtidigt som hon pratade så Inspektören hörde inte vad det handlade om. Men när hon kom tillbaka med sitt vattenglas liknade hon sitt självporträtt mer än hon gjort innan.
”Det var Siri. Hon var tvungen att jobba över igen tydligen. Jävla skit. Jag fattar inte. Jag fattar verkligen inte. Tror du hon kan ha hittat nån annan?”
Inspektören sade ingenting. Hon satte sig i soffan bredvid honom.

”Jag tror inte hon har hittat nån annan. Inte egentligen. Men hon är inte hemma så mycket längre. Och när hon är hemma så städar hon mest. Eller säger åt mig att städa mina grejer.” Hon gjorde en gest mot det tragiska ansiktet på duken. ”Vi pratar knappt längre. Det är som om vi låtsas att vi har det bra men att vi båda vet att vi låtsas och ingen vill erkänna det för den andre för då rasar allt. Jag tror… Jag VET att vi älskar varandra fortfarande. Men det känns inte så just nu bara. Vi har inte ens sex längre… Men sånt vill inte du höra på. Förlåt. Jag vill inte börda dig med mina bekymmer. ”
”Det är ingen fara. Det är därför jag är här till viss del. Mitt jobb är att inspektera. Inte att döma.”

Hon strök honom över kinden och reste sig igen. Han kunde se hur hon ville gråta men höll tillbaka. Hon ställde sig och fortsatte måla. Hennes arbete blev ännu mer frenetiskt och till slut gick duken sönder och orsakade en djup skåra rakt över hennes porträtt. Duken böjdes så de två halvorna av ansiktet blev förvridna till en nidbild av henne. Som om hon hånlog mot sig själv från en trasig spegel på lustiga huset. Hon rasade ihop på golvet och grät. Inspektören satt kvar och visste inte vad han skulle göra. Efter en stund reste hon sig och gick fram till soffan.
”Får jag ligga här hos dig?”
Det finns plats för två här.” sade Inspektören och tittade samtidigt på den andra soffan som såg minst lika bekväm ut.
Klara lade sig tillrätta bakom Inspektören och drog sina fingrar genom hans hår. Hon smekte hans kind och hans mage. Efter en stund sommnade de båda två.

De vaknade en halvtimme senadre och Inspektören gjorde sig redo för att gå. Klara följde honom till dörren.
”Hejdå. Det var trevligt med lite sällskap idag. Du är välkommen tillbaka när du vill.”
Tack. Det har varit trevligt. Lite intimt kanske. Det är inte så proffessionellt. Men jag kan utelämna det ur min rapport om du vill.
Hon svarade inte på frågan untan öppnade bara dörren åt honom och stängde den bakom honom när han kommit ut. Han befann sig återigen i den lilla hallen och såg att dörren han ursprungligen kommit in genom var stängd men dörren ut till trädgården stod på glänt så han begav sig dit. Ute på en stol satt en man i mössa och vantar och rökte pipa. Inspektören insåg att det var nog bäst at inspektera honom också och begav sig ut mot mannen.

”Nämen hej vännen.” skrockade mannen och ett moln av rök lämnade hans ansikte.
Hans näsa var röd och hans ansikte fårigt. Han var väldigt gammal. Han var klädd i en lång grå rock och tjocka byxor. Inspektören satte sig på en stol intill mannen. och tittade på samma träd som han och Klara tittat ut på för flera timmar sedan. Fåglarna var borta nu.
”Har du varit inne hos lebbarna idag?” frågade gubben.
Inspektören bara stirrade på honom.
”Förlåt. Så heter det inte längre har jag fått veta. Det är otrevligt. Jag ber om ursäkt. Det är ju ändå vänner till dig.”
Jag har inga relationer på sådant sätt. Jag inspekterar vad som sker.
”Det är ändå trevligt att de har varann. De två. Kärleken är inget lätt. Och Jag är för gammal. Sen Berta dog för två år sen hänger jag inte med i svängen så mycket längre. Då är det lättare att hitta andra nöjen än att ränna efter fruntimmer.”
Han sparkade på ett par kryckor som stod lutade mot armstödet på stolen.
”De hinner ändå undan.” skrattade han och tog ett par bloss på pipan. Det luktade lakrits.
Inspektören log och lät mannen fortsätta.
”Jag försöker faktiskt göra annat än att se på tv. Men promenader är inget att tänka på. Och taxi är för dyrt. Jag läser en hel del. Men jag sitter mest här och tänker. Och minns. Jag har en hel del minnen ska du veta. Och jag tänker utnyttja dem alla för man vet inte när de börjar försvinna. Det kan hända vettu, när man är så gammal som jag. Så just nu satt jag och tänkte på den första julen jag och Berta firade ihop. Det var sextioett år sedan. Den julen som var nu var inget att hurra för. Ensamhet är inget kul. Inget kul alls.”
Han tittade på Inspektören som satt och lyssnade noggrant.
”Du kanske kan komma på besök då och då. Det hade varit trevligt. Även om du inte pratar så mycket.”
Inspektören lade huvudet på sned.
Ditt hem är faktiskt inte inspekterat än. Det ligger på min lista över framtida göromål. Jag kommer och inspekterar dig en dag. Och det finns ju fler lägenheter i det här huset som kräver inspektion. Jag har än så länge bara inspekterat en lägenhet.”

Gubben verkade inte lyssna. Han satt och tittade bort mot trädet där fåglarna börjat återvända i sin kamp efter en plats på talgbollarna. Inspektören hoppade av stolen och gjorde sig redo för att gå. Då hördes ett fönster öppnas på ovanvåningen och hög musik strömmade ut. En ung man lutade sig ut och tände en cigarett. Han såg trött ut. Inspektören och gubben tittade uppåt. Mannen vinkade ner. Gubben började ignorera honom. Inspektören insåg att hans misstankar stämde. Han hade mer än en hel del arbete framför sig.

Drömvandaler

Helgen har ägnats åt skrivande. Efter mycket spekulerande och inspirerande samtal blev något gjort.

Det blev en hel novell. 25 sidor. Det är vad det är. Vi har gjort en del korrektur och redigering men det finns säkert små missar. Men den är bra. Vi är väldigt nöjda. Varsågoda. Vi ger er Drömvandaler!

Drömvandaler

Länken ovan ger er en pdf som ni kan läsa och njuta av.

Yvertines eskapader

Hon hade lämnat arken morgonen innan den förra. Att spendera natten i Zonen var inget att föredra men det bekymrade henne inte så otroligt mycket. I alla fall inte åt det hållet hon begett sig. Inte än. Yvertine hade sina gömställen här och där. Säkra små krypin från allt elände i ruinerna. Hon hade något att utforska. De andra kunde oroa sig om motorfolket. Hon var nyfiken på var sångerna i mörkret kom ifrån.

Hennes första mål var hennes kista. Den var gömd i hennes sista gömställe. Hennes utpost, som hon kallade det. Så långt hon hade gått åt ett håll innan rötan blev för farlig. Men hon hade grejer som hjälpte mot det. Det var ute i rötan som hon hade hört sångerna första gången. Och om det fanns folk där så tänkte hon att det måste finnas något bortom rötan. Hur djup var den?

Natten han komma innan hon hann fram till sin utpost. Den fjärde natten i Zonen. Hon hade varit ute längre förr. Men inte ofta. Hon var ändå så pass nära sin utpost att hon tog beslutet att riskera att färdas i mörkret. Hon visste att det var en risk men hon skickade ut sitt medvetande för att se om det studsade mot ett annat. Det var ett tveeggat svärd. Hon skulle få veta vad som fanns därute om hon stötte på något. Men om detta något besatt någon form av intelligens skulle det också få veta att hon fanns. Det var ju inte tvärsäkert heller. Det gick ett rykte bland zonstrykarna om metallvarelser med lysande ögon. Intelligenta men utan tankar.

Men Yvertine kunde vägen. Lagom till det var helt becksvart i Zonen kom hon fram till sin utpost. Det hade nog varit bostäder för länge sen. Men allt hade rasat nu. Yvertine hade hittat en liten väg in i ruinerna. Det var tur att hon var så smärt som hon var. Det var nog inga av de andra zonstrykarna som skulle kunna ta sig in här. Hon kände sig relativt säker, men inte nämnvärt trygg. Hon kunde höra ljud utifrån. Skrapanden och snörvel. Bestar och krälare som var ute på jakt. När hon satt i sin lya kunde de ju äta varandra, tänkte hon.

Det var inte mycket till lya egentligen. Det fanns en fåtölj som man kunde fälla ryggen på. Det gjorde den utmärkt för både att arbeta i och sova i om man hade ett sådant behov. Hon hade ett litet bord med olika verktyg. Inget som en mekare hade tittat två gånger på, men det var vad hon hade. Men det viktigaste hade hon i metallskåpet. Krubb för flera dagar. Vatten för flera dagar. Inget av det var rötskadat heller. Och så hade hon en dräkt som skyddade mot rötan. En orange overall med en huva på. Ett visir och handskar och stövlar av gummi fastsydda i den. Inga revor. Den var hel. Hon hade använt den en gång. Då hade den nästan gått sönder. Det var när hon fick fly hals över huvud från en flock hundar. Det var länge sen. Hon höll den hemlig. Inte ens Mårtred, hennes boss, om det nu var allt han var, visste inte om den.

Hon lutade sig tillbaka i fåtöljen och lät sömnen komma. Hon vaknade dock efter en liten stund av sången i mörkret. Snabbt fick hon på sig rötdräkten och började smyga ut ur sitt gömställe. Hon tittade upp över en kant och såg på långt håll ljussken i rad som rörde sig som om någon bar facklor. Hon kunde dock inte från sin position se exakt hur långt borta de var eller åt vilket håll de var på väg. Det fanns tre riktningar. Hemåt. Mot skogen. Ut i rötan. Hon gissade på att de var på väg mot rötan och började smyga sig ditåt.

Det tog säkert tjugo minuter att ljudlöst närma sig fackelskenen. Sången. Den mässande sången med ord hon inte kunde förstå. Till sist kunde hon sträcka på sig ut från en husvägg på andra våningen och se hur ett följe med nio personer i kåpor gick på ett led och sjöng. Det var både läskigt och vackert. De tre främsta och de tre bakersta och den mittersta bar facklor. Den sjätte bar en låda. Den fjärde bar något som var inlindat i tyg. Hon kunde inte se vad det var. Det rörde sig. Ett litet djur? Hon spände ögonen och resten av kroppen för att sträcka på sig för en bättre vinkel. När de kom närmre kunde hon se vad det var. Eller, hon kunde gissa i alla fall. Hon hade sett dem på bild. Det var ett barn!

Hon blev som förstenad. Hennes huvud fylldes av mässandet och hon kunde bara fokusera på det lilla ansiktet som den kåpklädde hade i famnen. För sent hörde hon morrandet bakom sig. Hon kände hur en stor klo slogs in i hennes vänstra axel och hon föll ner från husväggen. Hon landade på rygg och luften slogs ur henne och det blev imma på visiret. Hon kunde inte se något. Nu hörde hon bara snörvlet och gläfsandet från något som var på väg ner mot henne. Mässandet hade upphört. Hon drog sina knivar och försökte få en mental koppling med djuret. Det var inte behagligt men hon fick en bättre uppfattning om var det befann sig. Det var ändå så mörkt nu så hon kunde inte se något alls. De kåpkläddas facklor var släckta. Ett barnskrik fyllde natten i Zonen och djuret som anföll Yvertine hade nog aldrig hört ett sådant harmlöst läte förr för dess fokus på zonstrykaren bröts för ett ögonblick. Något som hon utnyttjade och slängde sig fram med sina knivar i högsta hugg. Den ena missade men den andre satte sig. Av vad Yvertine kunde känna från sin mentala koppling med djuret satte hon kniven i låret på den. Det skulle göra den långsammare i alla fall och kanske ge henne en chans att komma undan. Hon bröt kopplingen för att själv inte få ont i låret och sprang för allt hon var värd och vågade. Det kunde finnas fler odjur. Det fanns alltid fler odjur.

Hon kom fram till sin utpost. Hon blödde kraftigt ur vänster axel och hon andades tungt. Hennes dräkt var punkterad. Hon hade ingen aning om hur svårt rötskadad hon var. Hon hostade blod. Lite av hennes hår följde med huvan i dräkten när den drogs av. Det hon kunde göra var att äta, dricka, ta hand om sina sår och sedan se om hon klarade att komma tillbaka till Arken och till Mårtred. Det fanns barn. Det fanns barn. Det fanns….

Elek möter en främling

Det fanns gott om smutsiga ölhak i Gringul. Rasslande Säcken var dock i en klass för sig när det kom till smuts och elände. Det var som om allt och alla som kom innanför den halvruttna dörren förvandlades till en sämre version av sig själva. Ölen var sur och hade en konstig bismak av fisk.

Köttet var senigt och grytan bestod mer av broskbitar än grönsaker. Musikanterna kunde inte hålla en ren ton och de stannade aldrig länge ändå. Snart började flaskor, bordsben och knytnävar att flyga. Då var det bäst att inte vara den som kom med toner som skar i folks öron. Personer som arbetat sida vid sida hela dagen plockade snart fram sin sämsta sida och presenterade den för världen. Det skar sig. Jovisst. Den Rasslande Säcken var ett hak som spelade i sin egen liga. Den låg på en gränd till en bakgata i ett kvarter som gudarna nog hade glömt. Huset hölls ihop av ren jävelskap och envishet. Taket läckte in om det mer än duggade och i detta ösregn kunde man lika gärna sitta ute. Ändå var det här som Elek trivdes.

Trivdes var väl förmodligen fel ord. För han njöt verkligen inte. Han kunde inte äta där och det han kunde dricka var deras rena sprit. Som av någon anledning var smutsgul på ett obehagligt sätt. Men han fann en pervers njutning att sitta i ett hörn och luta sig tillbaka och göra sig så osedd som möjligt och bara titta på människor i all sin eländighet. Svartsjuka. Avund. Förakt. Hat. Smicker. Lismande. Stundtals även skadeglädje och pompöst skrytande. Lögner. Vettlöshet. Ilska. Elek hade ibland svårt att förstå hur han till hälften kunde vara människa. Men visst kunde han se sitt eget beteende i deras. Även om de drägg som söp här var överdrivna versioner av de dragen. Det fanns verkligen inget ord på människospråk som beskrev hans känsla.

Elek passade inte in. Inte här. Inte i fina salonger heller. Han hade svårt med folk. Både hans mors och fars sort. Människor såg på alver som frånvarande och högfärdiga. På sätt och vis kunde Elek hålla med. Hans egen far var ett praktexempel på en högfärdig skitstövel. Alver såg på människor som småsinta och enfaldiga varelser. Och han kunde till viss del hålla med där också. Men människor visste i alla fall hur man hade roligt.

Dörren slogs upp och en dyblöt storväxt man stegade in från ovädret utanför. Tre slagsmål tog några sekunders paus för att se om det var vakten som kommit in. När det nästan med detsamma konstaterades att det bara var en obehaglig främling fortsatte pöbeln att slåss med varandra och ignorera mannen i dörrhålet. Elek slog upp blicken och såg ett par isblå ögon möta hans. Han kände sig genomskådad. Den store klampade fram till Eleks bord och satte sig vid hans sida. Bänken gnällde av stress under dem.

”Elek Ered Neldiénn.” konstaterade den store mannen med skägg och långt hår. Händerna tyngda av många silverringar och en doft av tjära och en doft Elek aldrig stött på förut. Något sött.

”Du verkar rätt så säker på det, främling.” Elek tog en klunk av den gulgrumliga vätskan och grimaserade snabbt.

”Ett blått och ett gult öga och tatueringar i ansiktet. Vitt hår. Son till…”

”Låt gå! Du vet vem jag är och du fann mig! Men det är bara för att jag inte gömde mig. Jag är väldigt bra på att gömma mig, om jag vill…”

”Jag har förstått att du är väldigt bra på många saker. Det är därför jag har letat upp dig. Tur du inte gömde dig.” sade den storväxte med ett leende. ”Du kommer snart att möta två eller fler män angående ett jobb. Du kommer veta vilka de är när du ser dem. Ta jobbet.”

Mannen reste sig upp och stegade ut ur dörren innan Elek hunnit tänka ut ett kvickt och lustigt genmäle. Han skakade på huvudet. Ljuden av skrik, slag och brytandet av käkar och revben fyllde snart hans öron igen och snart hade han glömt bort den stora mannen i skägg.

Se saker i silverskål

Tre gånger knackades det på den tjocka ekdörren. Det var rejäla knackningar, annars hade de aldrig hörts. Som avlägsna dunsar registrerades de av den åldrige mannen i rummet. Han tittade irriterat mot dörren. När det inte verkade komma fler störningsmoment från den riktningen så återvände ögonen mot det de blev avbrutna med att titta på. Knackningarna återkom nästan omedelbart. Högre. Den som knackade på andra sidan måste få ont i handen vid det här laget. Den tanken fick den gamle att le med ena mungipan. Han reste sig och rättade till sin långa blå rock, hängde på sig sina många halsband och symboler och satte till sist på sig sin spetsiga hatt som ämbetet krävde.

Han slog igen luntan han läst och drog sina långa fingrar genom sitt gråvita skägg. Hittade en brödsmula som han kastade under skrivbordet och suckade sedan tungt. Han tittade upp mot bjälkarna i taket och mötte ett par stora gyllene ögon som blinkade glatt tillbaka till honom.

Är du redo Zet?” viskade han.

Ugglan guppade upp och ner på huvudet. Han var redo. Den skäggprydde reste en knotig hand, viftade till och den tunga dörren låstes upp och öppnades långsamt. En kall vind ilade till och fick den utanför att med största sannolikhet att rysa till innan hen gick in. Dörren gnisslade med ett perfekt ångestkvidande ljud. Utanför stod en välklädd man och gned sin högerhand med sin vänstra. Han var klädd i fina kläder i rött och grått. Ett vackert skärp satt runt midjan och hans stövlar var oklanderligt rena. Hans hår hade en gång varit brunt men hade nu blivit mer och mer grått med begynnelse av spridningen i tinningarna. Ett kort och väldigt välansat skägg prydde mannens haka. Hans blick var hård och beslutsam.

Ers nåd baron Stålbåge… Vad ger mig den äran?” frågade den gamle mannen.

Baronen stövlade in och ställde sig mitt i det lilla rummet och tittade sig omkring bland böcker, pergament och märkliga ting. Dels som om han letade efter något och dels som om han var rädd för att något skulle falla ner på honom. Och som på givet kommando flög en uggla graciöst ner från taket, nuddade hans nacke och satte sig på sin husbondes axlar.

För bövelen Dervikess! Hörde du inte mitt bultande på dörren?”

Hans röst var mjuk men bestämd. Van att bli åtlydd utan att behöva skrika.

Jag ber om ursäkt baron.” sade Dervikess utan att mena det. ”Jag var mitt uppe i ett känsligt och högst riskabelt moment i mina studier. Jag hade fullt fokus på det. Dessutom… Hade du bara stövlat in och avbrutit något experiment så hade det kunnat gå illa. Det var ju trots allt du som ivrade att min dörr skulle vara låst för att undvika sådana olyckor.”

Baronen bleknade och tog ett steg tillbaka. Flackade lite med blicken.

Hmm. Ja… Jo. Sånt vill vi ju inte att det ska ske… Igen… Det får öh, undvikas… Som du sa.”

Dervikess log för sig själv. Han hade alltid övertaget här. Dessa vanliga män och deras ätter. Som om blodet i deras kroppar gjorde dem kompetenta nog att styra. Baronen var ingen dålig man. Men han satt ofta på väldigt höga hästar. Det gjorde alla dessa adelsmän. Och de gick under villfarelsen att deras anställda magiker jobbade för dem. Ha! Visst gjorde man dem en tjänst då och då. Men det var deras husrum och trygghet man ville åt.

Han avbröt sina tankar när tystnaden blivit lite för påtaglig. Ugglan hoade till och baron Stålbåge rycktes ur sina egna minnen.

Hade du ett ärende käre baron? Jag misstänker att du inte börjat med vanan att lägga artighetsvisiter till mina gemak.”

Han viftade med handen och dörren stängdes med en kraftig duns bakom baronen som fick honom att hoppa till nästan obemärkt. Han var på främmande mark trots att han stod inuti sin egen borg. Baronen nickade och kastade fram en läderpåse till magikern som tittade ner på den där den hamnade på skrivbordet framför honom. De två männens blickar möttes och den gamle höjde sina ögonbryn för att ivra adelsmannen att fortsätta.

Innehållet i påsen fanns i buken på ett par av de djur som mina jägare fällde i förrgår. Det låg inte i djurets magsäck. Det låg bland tarmarna. Jag hoppades att du kunde förklara vad det är.”

Dervikess plockade upp påsen. Den var lättare än vad han hade trott den skulle vara. den skramlade till lite grann. Han hade redan misstankar om vad innehållet var. Men om det var det han trodde det var så fanns det mer av denna vara som den gode baronen inte berättade. Eller så hade jägarna inte berättat det för honom.

Visst är detta inte allt, baron. Visst finns det lite till.”

Han såg upp mot baronen som nickade och plockade fram ytterligare en liten pung som han räckte över till magikern.

Det här fanns i djurens hjärtan. Säg mig… Vad är detta för mörk magi, Dervikess?”

Den gamle skrattade till lite så att kroppen skakade. Zet rycktes ur sin lilla slummer där han satt på axeln och blinkade storögt innan han med ett irriterat uttryck flög upp och satte sig i en bokhylla.

Mörk magi. Ojojoj. Det vet jag inte om det är. Gjort med ont uppsåt kanske. Det vet jag inte. Men jag kan nästan försäkra dig om att magin i dessa ting inte är mörk alls. Ni kan till och med äta köttet från djuren om ni har lust. Det är ingen risk… Tror jag…”

Tror du?” utbrast Stålbåge. ”Jag behöver mer än din tro, trollkarl. Vad är det för magi som brukas på mina marker? Är inte du intresserad? Det kanske är en rival?”

Magikern skrattade ännu mer. Det lät fruktansvärt.

En rival hade jag känt av innan ni ens visste att en sådan fanns. Men låt oss nu ta reda på mer exakt vad det är ni har funnit så ni kan sova tryggt om nätterna. Följ mig.”

Magikern vände sig om och en dörr uppenbarade sig på en vägg där det inte funnits någon för ett ögonblick sedan. Dofter av rökelse, kryddor och stanker av odefinierbar natur strömmade ut från rummet innanför. Rummet lystes upp av tjocka ljus som tändes när de steg in i rummet. Det var tydligen inte ljust nog, så magikern viskade några hemliga ord och tre sfärer lättade från hållare på väggen och började glöda och svävande cirkulera under det runda rummets höga tak. Detta var tornrummet. Det ställe där Dervikess utförde sina experiment och ritualer. Stålbåge hade bara varit inne i det här rummet en gång tidigare och det var den gången som hade resulterat i en bestämmelse att magikerns dörr alltid skulle vara låst. Han skakade det minnet ur tankarna innan det hade en chans att flyta helt upp till ytan.

I mitten av rummet stod ett bord med tre ben. Ett format som en lejontass, ett format som en hästhov och det sista var i skepnad av en fiskstjärt. Bordsskivan var täckt av märkliga tecken och linjer som baronen var glad att han inte visste innebörden av. Magikern plockade fram en silverskål från ett skåp och lät sedan en stråle vatten rinna från sin handflata så att botten på skålen fylldes. Han plockade sedan fram skinnpåsen som baronen gett honom, öppnade den och hällde ut innehållet i skålen. Det liknade fyra förstenade bitar av ben. Ben från ett mindre djur. En katt eller en hare. Kanske en liten hund. Smuts och torkat blod började lösas upp i vattnet. Magikern stirrade ner i vattnet och utan att ta ögonen ifrån skålen plockade han upp den andra pungen och hällde ut innehållet från den ner till det som redan badade i hans silverskål. Ytterligare ett par förstenade ben föll ut tillsammans med lite rester av torkat blod. Magikern nickade för sig själv. Baronen tog ett steg tillbaka av ingen känd anledning.

Zet!” kallade Dervikess. ”Grön flaska nummer två tack!”

Omedelbart hördes flaxande från rummet intill och ugglan kom infarande. Den flög runt i rummet och plockade under sin flygfärd upp en grön flaska i farten som den smidigt levererade till sin herre. Den satte sig sedan på magikerns vänstra axel och började också titta ner i skålen. Dervikess hällde ut allt innehåll i vattnet och började sedan mumla och göra märkliga handtecken ovanför skålen som nu det nu började bubbla och ånga från. Han plockade upp en liten metallstav från sin ficka. Han slog på skålens kant så att den sjöng en ton som omedelbart fick ångan att skifta färg till blått.

Vad ser du?” frågade baron Stålbåge ivrigt men fick bara ett höjt pekfinger till svar.

Han vågade sig trots det lite närmre och såg hur de små benbitarna simmade runt och det verkade som om de var sammanknutna av en liten glimrande sytråd, tre och tre. Det glimmade små små punkter eller tecken i de förstenade skelettdelarna. Dervikess sneglade mot baronen och tänkte att adelsmannen i alla fall kunde få lite för att han inhyste och utfodrade magikern. Det var trots allt sådant okunniga förväntade sig. Han mumlade till lite och gav tecken samtidigt som han började tala.

Djuren ni fann tingen i var en kronhjort och en ulv. Den ena skjuten för maten och den andra för att skydda får. De blev inte dräpta som samma ställe. Hjorten i norr och ulven i öster… Dock blev de båda träffade av en pil på samma tid på dagen. Ett ytterst märkligt sammanträffande.”

Under tiden som Dervikess berättade såg baronen bilder av ulv och kronhjort i den blå röken som dansade ovanför den sjungande silverskålen.

Jag kan lugna min herre med att det inte finns andra magiker i ditt baroni. Den som förhäxat dessa djur har gjort det med uppsåtet att se vad de ser. Det har gjorts för länge sedan och långt bort. Jag kan inte säga vem som gjort det. Det är dolt för mig. Irriterande men sant….”

Magikern rynkade på näsan och drog sig i skägget. Baronen kände igen tecknen för att irritationen började byggas upp i den gamle mannen. Han talade försiktigt.

Så… Det är alltså inga fiender eller spioner i faggorna?”

Magikern skakade på huvudet. Baronen nickade.

Då låter jag dig vara Dervikess. Tack så mycket.” sade adelsmannen och backade ut ur rummet. När han kommit halvvägs till det andra rummets utgång vände han sig om och höjde ett frågande pekfinger.

Förresten! Kunde man äta hjorten?”

Dörren till laboratoriet upphörde att existera.

Magikern och hans familiari fortsatte att skåda i silverskålen. De sex petrifierade benen uppförde sig ytterst märkligt. Vem hade lagt denna förtrollning på djuren? Hur? Ritualen hade både kopplingar till animismen och nekromantin. En ytterst oortodox och minst sagt ohelig allians. Och vad var det som denne magikunnige letade efter? Varför använda sig av djur? Kunde människor också vara förhäxade av denna trolldom? Och hur kunde man säga vem som var påverkad? Dervikess var inte orolig. Men han var irriterad. Det var för många frågor som han inte kunde svara på. Skulle han vara tvungen att ta sig till akademin för att få hjälp? Det var långt till Krilloan.

Herre…”

Mmm…” svarade magikern kortfattat och irriterat.

Herre…” fortsatte hans sällskap.

Vad är det Zet? Ser du något jag inte ser? Vad?”

Herre… Vad är en Luske?”

Att finna spåret pånytt

De hade utan varken spår eller aning om vart de två nidingarna hade styrt sin kosa vandrat vidare i den riktning de redan gick. De fann både större och mindre stigar som till slut ledde mer och mer sydost. Efter några dagar då vädret var det enda som blev bättre nådde de en liten by längs vägen som hette Terkelsby. Där vilade de. Det var Nera som var mest nedstämd och med inga fler aningar från de gudar hon tillbad så var hon redo att ge upp. Versek som trivdes i naturen kunde inte heller sticka under stol med att en skön bädd, ett lagat mål mat och kanske till och med ett bad om värdshuset tillät skulle inte sitta fel.

När de berättade i byn vilka de sökte fick de reda på att dessa två varit i närheten för några månar sedan men blivit bortjagade av de modiga karlarna och kvinnorna i Terkelsby. Nera och Versek ansåg detta osannolikt men männen och kvinnorna svor på sin heder. De båda krigarna, svarthåriga och blodklädda hade sprungit söderut. Ner i Zorakin. Det blev bara en natts vila på det lilla värdshuset som inte erbjöd varma bad för de båda vandrarna innan de två begav sig söderut.

”Några månader sedan… Jag hoppas vi hittar dem. Mitt svärd vill smaka deras kött. Jag vill se lidande i deras ögon så som mitt folk måste ha sett. Jag hoppas de inte får Wodurs nåd så Ghaeril kan plåga dem i evighet.”

Hon muttrade mest för sig själv. Versek sneglade mot sin kamrat och hennes isblå blick var hård som sten och riktad rakt fram. Han var orolig för vad hennes hat skulle göra med hennes själ. Vem skulle hon vara när de två nidingarna var dräpta? Och vad skulle hon göra om hon fick reda på att de redan var hängda någonstans i Zorakin? Risken fanns. Versek höll tyst och plockade upp sin pipa när han med lätthet höll jämna steg med den högresta kvinnans långa raska steg.

De nådde Dyveden. En liten lugn by vid en flodbädd. Kvarnen rullade och det rök ur skorstenen på det större huset med namnet Galten och Stoet. Byn var full av liv och rörelse och det hördes hundskall, rop och lekande barn.

”De har inte varit här.” påpekade Nera kort.
”Varför säger du det?” Versek såg sig omkring och kunde inte se det som Nera tydligen såg.
”Byn står kvar.” sade hon innan hon fortsatte fram över den lilla bron som ledde in till byn.

Till sin förvåning fick de när de inhyst sig på Galten och Stoet höra om hur de två de sökte hade begått hjältedåd. De hade bekämpat ett rövarpack som bosatt sig i ett gammalt jaktslott, räddat en ung kvinna som blivit bortförd och lämnat tillbaka alls som rövarna stulit till folket innan de fortsatte på sin resa söderut. Nera vägrade tro dem och frågade flera gånger om signalement och andra tecken som de två korparna hade och visst var det dem. Förutom att de hjälpt en by i nöd istället för att bränna den och plundra den.

”Något är fel. Det är inte längre dem jag förföljer. Det är några andra i deras kroppar. De har blivit besatta av några demoner. Det är därför jag inte kan känna dem längre. Det är därför de inte beter sig som de brukar.”
Nera satt vid den öppna spisen och skakade på huvudet. Versek ställde sig bakom henne och lade en hand på hennes axel.
”Jag har hört mycket under mina resor, men jag har aldrig hört om demoner som besätter onda män för att göra dem hjälpsamma och goda. Det kanske finns andra förklaringar?”

Från en bänk intill gav sig en gammal man in i samtalet.
”De påstod att de inte mindes vilka de var. De sade att deras första minne var från en tom tronsal i bergen. Deras namn var inte de som du nämnde. Dessa kallade sig Aldus och Brom.”
Nera ställde sig upp och tog ett steg för att komma fram till bordet där den gamle satt. Versek fick ta två.
”Berätta mer gamle man.” sade Nera med stål i stämman.
Den gamle lutade sig tillbaka och log.
”Så är du snäll…” lade hon till med sammanbitna tänder när mannen inte verkade sluta le. Versek kunde inte motstå att le han med.
”Mitt namn är Fatavius. Jag är byäldste och vår by har en hel del att tacka dessa två för. Jag vet inte vilka de har varit förut, men när de kom hit var de goda män och lämnade oss med tacksamhetsskuld. Om ditt mål är att dräpa dem vill jag inte hjälpa dig. Om de är förändrade till goda män, är det då inte synd att hugga huvudet av dem?”
”De måste stå till svars för det de gjort. Att inte minnas sina brott gör inte att man inte begått dem!”
”Sant. Men om något sjukt blivit friskt…”
”Hör här gamle man!” avbröt hon honom. ”Om dessa två blivit omvända av någon anledning så kanske de hinner göra mer goda saker innan jag hinner ikapp dem. Jag har svurit en ed vid min systers förkolnade lik. En ed inför mina gudar Wodur och Narja och Thorm att jag ska hämnas mina kära! På min färd har jag passerat genom fler byar som mött samma öde som min. Oskyldiga män, kvinnor och barn som har fått sätta livet till för att de råkat vara ivägen för två korpars framfart. Och nu när de av någon anledning har varit snälla mot en endaste liten pytteby i ett land långt hemifrån så ska jag skona deras liv? Då tror du fel gamle man!”

Den gamle hade bleknat. Sorlet i ölstugan hade blivit tystnad. Inte ens elden vågade knastra. Versek hade lagt sin hand på sin väns hand när den börjat närma sig svärdet. Han kände hur håren i hans nacke stod så som det gjorde den kvällen då hennes koppling bröts under stormen. När hans ögon nådde svärdet såg han små gröna ilar glimma i de mystiska runorna.

”Pharynx.” sade gubben med en viskning när han slog ner blicken mot golvet. ”De begav sig till Pharynx. Jag hörde att de gjort något i ett tempel där. De bor där nu sägs det.”
”Tack. Vi beger oss med detsamma.” sade Versek med ett leende och tog ett tag om sin ilskne kamrat och drog ut henne genom dörren och ut på stigen.

När de kommit upp i rask takt och det började skymma så stannade Nera plötsligt. Versek tog några steg innan han märkte att hon stod still. Han tittade frågande på henne. Hon hade ett uttryck som han inte kände igen. Han tog av sig sin hatt och höjde ett ögonbryn.

”Jag måste tala med mina gudar Versek. Vi är nära nu och jag vill i skenet av dessa nya avslöjanden veta att jag gör rätt. Vänta här vid vägen. Jag kommer tillbaka imorgon bitti.”

Sedan försvann hon ut i skogen och Versek stod kvar och plockade upp sin pipa och tände den. Det här var inte likt henne. Han var orolig. Men han stannade vid vägen.

Snart i Hixanis hålor

Återigen bjuder jag på en liten stämningstext inför kvällens rollspel. Jag kände att jag var lite för snäll mot mina spelare förra gången så jag tänkte överkompensera ikväll. Men jag ska försöka att inte vara för jävlig

Det dunkla lilla rummet var fullt av folk. Alla var klädda i mörka kåpor och tack vare ljuset från de små lyktorna på bordet i mitten av rummet kastades så många långa skuggor att man kunde tro de var dubbelt så många närvarande.

En av dem höjde sin hand. Handleden var tatuerad av röda lågor. Så började personen tala med en viskande stämma.

”De två som nu har stadens gunst måste vi ta itu med. De kastade vår älskade Nagai tillbaka till den håla han blivit fjättrad i av de eländiga Etindyrkarna. Vår tid var kommen. Den skall komma åter och de två så kallade hjältarna ska få lida.”

Det nickades och mumlades uppskattande från de samlade i mörkret. Det som en gång varit heligt hade med Lysande vägens intåg för hundratals år sedan blivit dömt som ogudaktigt och fel. Nagaidyrkarna hade blivit färre och färre o tvingats under jord. Kulten hade på senare år växt och de hade till slut lyckats väcka sin gud till dess gamla tempel. Det tempel som Lysande Vägen gjort till sitt. Som de smutsat ner.

”Jag vet ett sätt.” sade en av de samlade. Han tog av sig sin huva och blottade ett gyllene hårsvall och ett par vänliga blå ögon. ”De två har ett brokigt förflutet. Jag kände igen dem men låtsades inte veta vilka de var. De har hållit sig unga på någon magisk väg men visst är de dem. De två korparna. Jag har sett deras ansikten i mina mardrömmar som barn. Det var de som brände ner mitt hem när jag var barn. Det finns fortarande ett straff som väntar på dem i min hemstad Hixani. Frågan är bara hur vi får dit dem.”

Mannen tog upp sin huva igen. Det mumlades och viskades återigen i det lilla rummet. Från bakre delen av rummet hördes en liten stämma. De framför i sina kåpor flyttade sig åt sidan så gott det gick så den lille personen kunde komma fram. När huvan togs av blottades huvudet av en liten gumma med grått hår i en knut och hon log. Hon hade vackra tänder.

”Mina systrar och bröder. Som ni vet så äger jag ett litet apotek. Jag kan se till att de sover gott och inte vaknar på ett tag.”

En stor gestalt steg fram vid hennes sida. Han tog också av sig sin huva.

”Jag har ett skepp som seglar mot Hixani om tre dagar. Det finns plats åt dem där.”

Församlingen nickade och mumlade uppskattande. Den som talat först och inte tagit av sig sin huva höjde åter sina händer. Alla tystnade på det ordlösa kommandot från deras ledare.

”Så blir det. De kommer möta sitt öde i Hixanis hålor. Hos Lindormen därunder. Må Nagai åter brinna i våra hjärtan!”

Ljusen blåstes ut och rummet blev mörkt. Ljudet av en dörr som öppnades hördes och rummet tömdes utan att fler ord yttrades. En plan var satt i verket. Snart skulle de två korparna inte flyga så högt på sina skitiga vingar.

I mörkret

Ett nytt vedträ på brasan fick gnistor att stiga upp ur lågorna för att dö mot natthimlens kyla. Knastret överröstade tystnaden från skogen där de båda slagit läger för natten. Elden de grillade sina kaniner över höll den uråldriga barrskogens mörker och kyla borta. De hade inte pratat mycket under de senaste dagarna. Regnet hade satt en dyster stämning mellan dem när spåret de följde började kallna. Det hade slutat regna nu men de var fortfarande blöta.

   Han var en slank liten man. Klädd i grova kläder och en bredbrättad hatt. Upphängd vid sidan om honom på en gren var en stor brun skinnrock med många fickor. Elden fick hans ansikte att få färg då han var en väldigt blek man. Han hade djupa fåror i ansiktet som ändå inte fick honom att se trött ut. Det var hans ögon. Hans pigga gröna ögon som ständigt var glänsande och pigga som fick ansiktet att lysa upp. Vid hans sida låg två slank vackra kortsvärd. Han höjde blicken mot sin reskamrat. Hon hade blicken starkt fokuserad mot de nu växande lågorna.

    ”Vad tänker du på Nera? Vad sägs om att börja prata med varandra igen? Vi kommer att hitta dem. Vi är nära nu… Jag känner det på mig.”

   Kvinnan mötte hans blick och hennes isblå ögon blixtrade i ren ilska i en sekund innan hon blundade igen. Hon reste sig med ett ryck och kastade pinnen med hennes middag in i skogen där det omedelbart prasslade till. Hon var högrest och bredaxlad. Stolt hållning. Hennes röda hår hängde tungt och blött över hennes axlar. Hon var klädd i rustning och grova tyger och vid hennes sida hängde ett tungt svärd. Över axlarna en päls. Hennes händer knöts så knogarna vitnade. Mannen såg hur hennes käkar spändes i dunklet vid dungens kant. Hans blick drogs mot hennes tatueringar. Han hade aldrig sett sådana tatueringar under hans resor. Var kom hon ifrån? Hon var så tystlåten om sitt ursprung. Elden knastrade inte längre så tystnaden var mer kompakt nu är tidigare. Han ville inte pressa henne. Ville hon inte prata så gjorde hon inte det. Dessutom var han lite rädd för henne, trots att han var över åttio år äldre än henne och betydligt mer berest.

   ”Du vet ingenting, halvalv.” svarade hon tyst till sist. Hade han inte haft så bra hörsel hade han förmodligen inte hört hennes svar. ”Deras spår är kallt. Vi var nära… Så nära när vi lämnade Kardien men nu är det som om de är uppslukade av jorden. Någonstans i de berg vi har framför oss finns de. Och de bergen är stora.”

  ”De kanske har blivit dräpta. Med tanke på vad jag lärt mig om dessa två så lär du knappast vara den enda som svurit hämnd.”

   Nera drog sitt svärd och tittade på hur lågornas reflektion lekte i den putsade klingan. Hon viskade tyst för sig själv, så lågt att till och med hans skarpa öron inte kunde höra vad hon sade. Men han kände hur alla håren på hans nacka ställde sig upp och en kyla drog in i lägret trots elden. Runorna i svärdets hjalt började glöda i grönt. Hennes blick hårdnade när hon såg in i lågornas lek och till sist med ett hårt rytande satte hon svärdet i elden och svor en lång ramsa som fick honom att önska att han var döv.

   ”Kontakten är bruten Versek! Må Mol nå mina drömmar om jag förstår hur detta kunnat ske. I tio år har jag sökt efter dem. I fem år har jag haft en kontakt som fått mig närmre och närmre. Och nu, efter detta oväder så är det som om de inte fanns mer. Borta! Slukade av Ghaeril. Men det kan de inte vara… Det skulle jag känt…”

   Han förstod sig inte på hennes magi. Men han förstod att den var mäktig och sann. Han delade sin kanin i två delar och gav henne den ena halvan.

   ”Så de är inte dräpta, men den länk du haft till dem är bruten på något sätt… Då får vi spåra dem på det gamla hederliga viset. Vilken tur att du har en vildmarksman och halvalv till vän. Det finns inte så många vägar upp i och genom Aidnebergen. Och med tanke på att du sade att de senast färdades tillsammans med ett större sällskap igen så är det säkert någon som sett dem. Om inte så lämnar många män många fotavtryck efter sig. Sätt dig nu Nera och ta ditt svärd ur elden. Ät och sedan vilar vi och låter elden torka våra kläder. Imorgon hittar vi nya spår. Jag lovar.”

  Hon blängde på honom men satte sig ner och tog sitt svärd ur elden och stack det tillbaka i sin skida. Hon hände av sig sin päls och sina stövlar och lutade sig tillbaka mot den stora välta stock hon hade bakom sig. Hon tog en tugga av kaninen. Versek slappnade av lite grann. Hon var så hetlevrad. Blodet brann i henne. Hon var så stark och så målmedveten. Det var bara synd att hennes mål var hämnd. Men han hade svurit att hjälpa henne få sin dom över de två korparna som hon kallade dem. De två nidingar som dräpt alla hon hållit kär. De som bränt hennes by. Men var denna byn låg och för hur länge sedan det var hade hon inte berättat.

   Nera tittade upp i skyn. Mellan grantopparna som omringade den lilla gläntan de låg i syntes ingen av månarna. Bara stjärnor och mörker. Innan hon somnade bad hon en liten bön till Narja för hennes dräpta fränders väl.

   Versek såg henne somna in. Han lade de sista vedträna på brasan innan han också lade sig tillrätta för att halvsova. De skulle hitta ett spår nästa morgon. Eller i alla fall under dagen. Han drog sina kortsvärd närmre och blundade.

Faelbrin_the_Protector_by_perkan

… I mörkret utanför eldens ljus räckvidd, mellan två mäktiga stenar stod en skepnad som betraktade de båda. En skugga blott, eller mer. Med två illvilliga ögon som glödde intresserat och ett leende som var fullt av hunger…