Kachinas

foto, funderingar, inspiration, konst, teckning, tro

De gamla Pueblokulturerna i sydvästra Amerika hade olika variationer av samma sorts tro. De hade en uppsjö av olika andeväsen som påverkade deras liv. Dessa kallades Kachinas.

I i stort sett varje souvenirshop, krimskramsbutik och galleri man besökte fanns det på en liten hylla små dockor som föreställde dessa andeväsen. Deras närvaro i området är fortfarande påtaglig.

Dessa dockor är gjorda av en konstnär som heter Adrian Leon. Här hittar du mer info.

Kachinas levde i byarna under halva året och uppe på sitt berg (San Fransisco Peaks) andra halvan av året. Indianerna klädde sig som Kachinas under ritualer och då förkroppsligade man en Kachina. Det var stora rituella förberedelser för anländandet av Kachinas och även under halvårets gång gällde det att hålla sig god med dessa andeväsen. Med sina krafter kunde de påverka väder, fruktbarhet och beskydd. Men också orsaka sjukdom, död och elände om man inte visade respekt och tillgivenhet.

Jag som tecknar mina väsen här hemma blev inspirerad av dessa andar. Hur närvarande är de? Hur skulle de se ut i mina ögon? Jag satte mig och tecknade och lät dem sedan befinna sig i landskapet där vi gick runt och studerade och hänfördes.

Jag provade en ny teknik i mitt tecknande och använde mig av en tuschpensel istället för en fineliner. Jag gillade det. Jag har inte riktigt kontroll över linjerna men det är ju en övningssak. Så det kommer jag nog fortsätta arbeta med.

Bilderna jag sett av Kachinas framställer dem som rätt så färgsprakande. Klara tydliga röda, gula, blå och gröna färger. Så jag använde mig av tuschpenslar till färgläggningen med i stället för akvarellpennor som jag vanligtvis använder. Jag blev inte så nöjd med det resultatet. Det poppar för mycket. Det blir i vissa avseenden för mörkt. Och här gillar jag inte att jag saknar lite kontroll. Jag för större känsla och variation i färgerna i mitt vanliga tillvägagångssätt. Så detta var en one-time-only med tuschpennor.

Men mina små Kachinas blev annars väldigt lustiga och fina. Jag kan tänka mig dessa väsen smyga omkring bland klippor och branter. Detta är ju min take på det hela och jag menar inte att förlöjliga dessa kulturers tro, som i viss mån är levande idag. Det är ett känsligt ämne i USA.

Jag kommer att återgå till mina små naturväsen som vi har här hemma i naturen omkring oss. Det är där min fantasi får leka fritt.

Hemfärd

inspiration, resa, vänskap, verkligheten

God morgon. Väskan går nu knappt att stänga efter både vettiga och kanske inte så genomtänkta inköp under resans gång. Strax blir det frukost.

Den sista frukosten av frootloops, våfflor och blaskigt kaffe på ett bra tag. För jag kommer med största sannolikhet att åka hit igen en dag.

Det är ett märkligt land. Jag har inte vant mig vid alla regler runt dricks här. Och inte heller att man aldrig vet vad saker egentligen kostar eftersom skatten läggs på i kassan. Människorna här är trevliga, hjälpsamma och sociala. Man börjar snacka med den som sitter bredvid på bussen.

Vi har kört från Phoenix norrut, in i Utah och en u-sväng inne i Colorado. Totalt har jag kört dryga 400 mil i USA denna resan. Över berg, genom dalar. Skogar, öknar, slätter och städer. Det har varit riktigt svettigt och jag har behövt skrapa rutorna på morgonen.

Det har varit en otrolig resa där jag har lärt känna nya människor som jag idag vill kalla vänner. Som bidragit till att göra denna resan ett minne för livet. Och dessutom ett tack till våra fantastiska lärare Magnus Thelaus och Claes Bergman. Deras kunskap och intresse smittar och engarerar.

Det blir inget mer inlägg från USA. Om cirka sju timmar lyfter vi från Sky Harbour och strax efter fem på eftermiddagen på onsdag landar vi i Köpenhamn.

Väl mött hemma sen. Det ska bli skönt…

Hem.

Tillbaka till Tempe

resa, verkligheten

Näst sista dagen på kursen bestod av en returresa till Tempe, Phoenix där allt hade sin början. Imorgon har vi examination. Men dagen hade ändå mer än bara vägar att erbjuda. Dessutom har jag lovat lite bilder från tidigare ju. Vi börjar i förrgår.

Bosättningen i Butler Wash, där vattnet urholkat stenen såpass att indianer kunnat leva där.

Natural Bridges Monument. Här har jag klättrat ner och tar ett foto när jag sitter under bron och tar det lugnt. Om man ser nere i högra hörnet har jag inkluderat två standardstora människor för att erbjuda en känsla av hur jädra stor formationen är.

Valley of the Gods var riktigt häftigt. Enastående spiror och stenformationer. Här hittade jag en liten sten i en flodbädd som ser ut som en bäver. Det kändes som det var meningen att jag skulle hitta den.

Igår var vi i Hovenweep. För dig som inte orkade klicka på en länk kan jag berätta att det såg ut såhär:

Vi hittade också en jättefin skallerorm som låg intill stigen och spelade.

Kvällen och eftermiddagen spenderades till lite studerande och lätt umgänge. Det var en trevlig kväll i Bluff. Här är en bild från min veranda utanför rummet.

Idag körde vi som sagt tillbaka till Super 8 i Tempe. Vi körde från halv åtta på morgonen och var framme vid cirka sextiden på kvällen. Vi stannade på ett par ställen. Bland annat vid Monument Valley, på vägen där Forrest Gump helt plötsligt får nog av att springa. Det blev ett fasligt sjå med alla som ville ta bilder på sig när vägen ändå var sporadiskt trafikerad. Jag var en av dessa. Ni får inbilla er skaran av mina följare i bakgrunden som undrar vad de ska ta sig till när jag inte vill springa mer.

Vi lunchade i Flaggstaff och var på en jätteoutlet utanför Phoenix innan vi slutligen rullade in på motellets parkering. Jag fick reda på att jag ska examineras klockan elva imorgon. Sedan gick jag, Max, Jack och Ida ut på stan. Vi hamnade på ett kul ställe.

Så förutom alla anteckningar, broschyrer, böcker och bilder jag tar med mig hem, har jag nu ett mer permanent. Jag är riktigt nöjd. Efter det blev det en burgare och en god öl. Nu ska det sovas. Det är sovmorgon imorgon.

Hovenweep

forskning, förvirring, funderingar, resa, studier, verkligheten

Vår sista exkursion denna resa gick till ett område fullt av puebloruiner. Det är ett ställe där det bodde massor av indianer på 1200-talet. Sedan försvann de…

Det där med försvinnandet är väl inte helt sant. Men det är ett återkommande tema i alla indianbosättningar vi har tittat på. Hovenweep är en samling av pueblos (indianbyar som består av murade hus) där det har levt över tjugotusen människor som mest. I själva huvudbyn för området tror man att det bott över tvåtusen när kulturen blomstrade. Det har byggts torn och hus i och kring en canyon där det har flutit vatten. Man har anlagt dammsystem för att delvis kontrollera vattenflödet i canyonen, men också för att bevara regnvatten. Det är ett imponerande besök.

Det har bott människor i området i tiotusen år, men det var först på 1100- och 1200-talet som det började byggas hus och torn där.

Man vet inte riktigt varför bosättning efter bosättning har övergivits. Vissa har till och med bränt sina byar när de vandrat vidare. Jag har svårt att begripa att man som stam av människor lägger möda och energi på att bygga hus, ordna med åkrar och gräva Kivas (rituella byggnader) för att sedan, femtio år efter det är klart, bara lämna det åt sitt öde… Vissa byar har inte ens blivit färdigbyggda. Vissa har haft rinnande vatten…

Man misstänker att det har att göra med några år av torka. Delvis. Indianerna har haft bra kommunikationer med varandra. Och de som drabbats hårt av torkan har kanske lämnat sin by för att bege sig till där det är bördigt. Dessa områden kanske har blivit odlade för hårt och därmed utarmat marken. Kanske har det blivit förslitningar när områden överbefolkats. Det kan vara religiösa motiv…

Man vet bara att runt slutet på 1200-talet, eller mitten av 1300-talet och i några fall, i början på 1400-talet så har stora bosättningar övergivits. Folket har vandrat österut mot Rio Grande eller söderut mot Mexiko.

Efter en tid har Apache och Navajo vandrat ner norrifrån.

Det är spännande. Det handlar om så rika kulturer, med krukmakeri där de ansträngt sig för att göra det vackert. Sagor och myter och Kachinas, andeväsen i bergen. Det har gjorts kanalsystem. Det har ristats i stenväggar. Det har murats och odlats. Det har spelats bollsporter…

Och nu är det borta.

Men på senare år har forskningen om dessa kulturer börjat prata med dagens Zuni och Hopiindianer, som är ättlingar till pueblokulturerna Anasazi och Sinagua. Deras nerärvda historia och kultur kanske kan ge ledtrådar till vad som hände.

Halva dagen har vi haft ledigt. Imorgon är det en resdag. Vi ska tillbaka hela vägen till där vi började. Jag vet inte när vi kommer fram. Blir det ett inlägg imorgon blir det bilder från de senaste dagarna. Och händer det något spännande på vägen så kommer det med det också. Såklart. Men det blir nog sängen fort. På måndag är det examination.

I gudarnas dal.

geologi, internet, musik, mys, resa, verkligheten

Valley of the Gods var sista stoppet på dagens utflykt. Vi lämnade klockan åtta i morse och var hemma strax efter sex. En lite över tio timmar lång skoldag. Det är lite slitigt, men samtidigt vill jag inte ha dem kortare. Inte här.

OBS: Internet här är riktigt dåligt. Jag har försökt ladda upp bilder men det verkar inte funka. Igår tog det jättelång tid för varje bild, och idag har jag försökt tio gånger med första bilden och tappat tålamodet. Att gå igenom detta med alla bilderna gör jag inte. Jag lägger upp bilder från idag när jag är på en plats med bättre internet. Troligtvis söndag eller måndag. Tills dess så länkar jag till vettig sajt för varje lokal, så kan ni klicka på den om ni vill veta hur det ser ut.

Första stoppet (efter matinköp) var Butler Wash. Det är ett område där vatten urholkat klippsidorna och Anasazikulturen gjort bosättningar i alkoverna. Dels har de gjorts ur en skyddsaspekt, dels så är det svalare på sommaren och varmare på vintern. Men även dessa bosättningar övergavs någon gång i slutet på 1200-talet.

De ljusgula klipporna har eroderats av vatten. Eftersom de består av kalk till stor del och ligger i lager ar vatten trängt igenom berget tills det har kommit till en hårdare bergart. Då har det letat sig utåt istället för neråt. Därför har linsformade alkover skapats. Lagom stora för en indianbosättning

Efter det for vi till Natural Bridges National Monument. Som ni såg i förra inlägget så har San Juanfloden meandrat och eroderat bort berglager i flera miljoner år. När svängarna kommer för nära varandra så slits den tunna remsan och floden tar en närmre väg. På Natural Bridges har de undre lagren eroderats bort och skapat broliknande formationer. Vi klättrade ner och fick både se den från sidan och underifrån. Det är en imponerande plats.

Vi for vidare och befann oss strax vid Muley Point. En utsiktsplats där man kan se San Juan River ringla sig genom Goosenecks från en högre höjd. Man kan också se Monument Valley i fjärran. Det hårda översta lagret eroderar inte lika snabbt som det undre. När det smulats sönder tillräckligt djupt och vikten blir för stor så knäcks kanten av det övre lagret av i fyrkantiga bitar på storlek av en genomsnittlig studentlägenhet. Det ser ut som om jättar lagt sina tärningar längs kanten.

Vi slutade med några stopp i Valley of the Gods. En rödsandig öken med liknande formationer som i Monument Valley. Jag vet inte varför det heter som det heter. Men med lite fantasi kan man tycka att några av de formationerna som finns längs bergstopparna ser ut som stora humanoida skapelser som tittar ner på en. Vägarna var sliriga och dammiga och slingrade sig längs bergskanterna. Det var riktigt kul att köra. Jag fick dock tömma större delen av min bil. Den är lite lägre än de andras bilar. Vikten behövde minskas och därför satt bara jag och Ida i bilen och skrattade när vi halkade och skuttade omkring längs vägarna.

Ikväll har vi ätit pizza vid lägerelden och druckit några öl. Både gitarr och munspel har gjort sig till känna och det har varit en riktigt trevlig kväll. Imorgon åker vi på vår sista exkursion. På söndag är det resdag tillbaka till Tempe, och på måndag har vi tenta och kursavslutning. Det har gått fort.

Petroglyfer

funderingar, geologi, kaffe, mat, pengar, resa, studier, teckning

Efter en fin frukost lämnade vi Moab. Man har börjat vänja sig vid amerikanskt blaskigt kaffe nu. Det kommer bli intressant hur man reagerar på en kopp hederligt Zoegas om en vecka. Vi har anlänt i Bluff, där vi kommer att bo i tre dagar. Första stoppet för dagen var ett dinosauriemuseum.

Vi hade en väldigt entusiastisk guide, som hade några rätt så märkliga teorier. Hon påpekade dock gång på gång att hon inte var utbildad, utan bara entusiast. Det förhindrade inte henne att komma med uttalanden som att indianer och dinosaurier eventuellt skulle kunna ha existerat samtidigt. Det var så vi tolkade det i alla fall.

Men utställningen var fin och intressant. Det var kul att de hade en avdelning med dinosaurier i popkultur. Mannen som startade museet har varit rådgivare till Jurassic Park-filmerna och är även en respekterad paleontolog.

Vi fortsatte vidare till Sand Island som ligger vid San Juan River. Det är ett område där det finns ett enormt utbud av petroglyfer. Bilder och symboler ristade i sten, likt våra hällristningar. Vi såg sådana för några dagar sedan vid Pueblon vid Puerco River. Här finns en kontinuitet i ristningarna från 11000 år sedan fram till in på 1900-talet.

Det finns ristningar som föreställer mammutar, men de är svårtillgängliga och långt borta från vårt stopp. Det finns stora skillnader från våra svenska hällristningar, men också likheter. Här finns också hålgropar och lokala djur porträtterade. Men här är en stor variation i hur människor avbildats, och även tydliga mytologiska bilder. De mörkbruna är äldre ristningar och de ljusa är nyare. Den mörka ytan kallas Desert Varnish och kommer av att vatten rinner över och järn och magnesium fälls ut ur sandstenen och reagerar med bakterier. Det gör att det är lätt att få tydliga bilder när man rispar i fernissan. Ristningarna är på flera ställen förstörda av människor som ristat över det gamla. Tragiskt. Nu finns det stängsel, men det går lätt att ta sig över.

Jag tycker det är så intressant med dessa kulturyttringar. De är sådana mysterium. Har det varit en del av en berättarkultur? Har de religiös betydelse? Är det konst helt enkelt? Det finns inget tydligt system. Men dagens indianer av Hopi- och Zunikulturerna är ättlingar till dessa forntida ristare och ser sitt arv på stenväggarna ända tillbaka till urtiden. Att de fortsatte rista så länge som de gjorde är ingen förstörelse. Det var en fortsättning på ett kulturarv, en identitetshandling. Det känns som en helig plats (om man tänker bort grillplatserna och stängslet framför). Man kommer på något sätt nära människor som levde för tusentals år sedan. Vi har alla haft ett behov av att förmedla oss i tiden.

Vi fortsatte vidare och hittade San Juan igen. Denna gången i Goosenecks State Park. Floden har tuggat sig ner genom berglagrena genom flera miljoner år. Och när en flod flyter fram meandrar den. Den slingrar sig genom landskapet. Dessa kurvor blir större och större och till sist bryter de igenom på det tunna stället. Goosenecksdelen av San Juan slingar sig så mycket att det blir extremt. Snart (i geologiska mått mätt… Säkert ”bara” några miljoner år) så kommer floden att bryta sig igenom på de tunna ställena.

Floden har eroderat genom olika lager av kalksten, leror och sandsten och ligger nu trehundra meter ner. Man kan paddla från Bluff hela vägen ner till Glen Canyon Dam, som vi besökte för några dagar sen. Det är nog en intressant resa. Vi ser ju mest landskapet uppifrån.

Där sitter jag på en liten utstickare och beundrar landskapet (och poserar för kameran). Det upphör aldrig att imponera när man bevittnar vilka oerhörda krafter det finns i naturen och i processer omkring oss.

Vi avslutade dagen med god (och dyr) mat. Vi har slarvat lite med matbudgeten. Men om man inte vill leva på McDonalds (och det vägrar jag) så blir det inte billigt. Vi har för avsikt att leva billigare. Men i Bluff finns det tre matställen. Ingen av dem är särskilt billiga. Men med lite planering ska det nog gå.

Bågar, korpar och stora hål

geologi, resa, studier

Vi lämnade Green river tidigt i morse. Jag förväntade mig inte ett återseende av den anspråkslösa floden som rann igenom hålan igen. Men det fick jag. På ett spektakulärt sätt. Men först skulle vi besöka cowboychapsen… Jag menar frökens underbyxor… Jag menar Delicate Arch.

Den stora bågen som idag heter Delicate arch ligger i Arches National Park. Det finns alltså flera bågar i parken men den mest framträdande var den vi (och många fler) besökte. Den har blivit en slags symbol för Utah. Det var svårt att få en bild på bågen utan en massa människor. Jag passade på när några klasskamrater skulle fram och jag hörde lärarna skrika: ”Dra åt helvete!” och ”Den som ställer sig ivägen får underkänt!” och ”Vi vill ha ett foto utan föroreningar!”

Jag förstår att de tar chansen. De har hållit kursen i 15 år och knappt fått något foto utan folk med i bilden.

Den där stenbågen ser ju rätt så stöddig ut (och ser lite ut som ett par byxor också) så varför döpa den till Delicate Arch? Från sidan ser den ut såhär;

Anledningen till att detta kan ske begriper jag inte helt till fullo själv. Det har att göra med att stora sedimentlager innehåller salt i olika former. Så när marken böjs och höjs, så böjs lagren istället för att brytas, och flyter ut lite eftersom salter är mer plastiska än till exempel sandsten. Det gör att marken efterhand ser ut som en stor skivad limpa. Därefter sätter vitting och erosion igång och lämnar bågformade formationer i landskapet. Det är något som gör sig bra på bild. Se bara på så många som gjort som vi och kommit innan parken ens öppnade för att fotografera;

Det är en väldigt spektakulär geografi här. När man kör genom landskapet så ser man berg och vulkaner, öknar och slätter till höger och vänster om en hela tiden. Samtidigt är det så att man kan titta ut och tänka att: ”Jo det ser ju fint ut.” (För att citera min kompis Jack.) Och så BAM! Så öppnar landskapet upp sig mitt frmaför en och avslöjar sådana här scener:

Då har vi begett oss till Canyonlands National Park. Vi vandrade vidare och besökte en meteorkrater och till slut en annan utsiktsplats. Att beskriva det som ett stort hål i marken är nog både respektlöst och väldigt fel, men det är de orden som kommer till en. Man känner sig så oerhört liten inför de enorma vidderna. Samtidigt är det så imponerande. Jag har aldrig önskat att jag kunnat flyga så ofta som jag gjort under denna resan. Tänk att kunna förvandla sig till en korp och flyga runt i dessa landskap…

Korpar är nog den fågel som får representera denna resa mest. Visst har man sett måna andra fåglar; Stellar Jay, Turkey Buzzard och flera andra. (Buss-Nisse såg fyra kondorer den jäveln…) Men korpen har varit ständigt närvarande på större delen av resan.

Här skulle jag kunna skriva lite om geologin och hur gammal den här canyonen är, men jag har glömt mina papper i bilen och det är på tok för sent att gå ner och hämta dem. (Det är det inte men jag orkar inte.) Klockan är elva på kvällen. Det jag kan skriva däremot… Ser ni det lilla silverstrecket till höger i bild…

Det är Green River som några mil senare flyter in i Colorado River, som i sin tur flyter genom Grand canyon och vidare.

Ikväll bor vi i staden (nja….) Moab. Hotellet är i riktigt fin kvalitet och det har blivit en sväng i bubbelpoolen innan läggdags (och skrivdags). Innan dess åt vi på Eddie McStiffs. Det var god mat, som dock var lite dyr. Men ibland får man kosta på sig att leva gott. Det blev resans första bourbon efter maten. En lokal variant som var rätt så god.

Imorgon är det fem dagar kvar på kursen och det är fortfarande mycket att se. Nu ska jag gå och lägga mig så jag är pigg och kry bakom ratten imorgon.

Rev och flod

geologi, mat, morgonhumör, resa, studier, växter, verkligheten

Att sluta i ingenstans är kanske att ta i. Men vi avslutar dagen i samhället Green River. Samhälle är kanske att ta i… Det är en övergiven stad… håla… Det enda som finns kvar är några motell som truckers och andra förbipasserande utnyttjar. Innan dess såg vi väldigt vackra vyer.

Morgonen var lite eländig. Detta var första dagen jag bara ville ligga kvar i sängen. Frukosten på hotellet var inte den bästa och jag verkade inte piggna till alls. Jag fick ta en red bull redan klockan sex och gå ut och ställa mig och frysa lite för att komma igång.

Men när jag väl piggnade till så var allt fint. Vi behövde inte köra så länge. Efter cirka en kvart anlände vi till Capitol Reef. Det heter så för att en bergsknall kan likna kupolen på Capitol i Washington DC, och reef, för att när de klippor som omger området förr hindrade transporter så som ett rev hindrade skepp. Men jag tyckte inte kupolen var särskilt kupolig av sig. Men den var fin.

Nere i sänkor och längs flodfåror grönskar det. I ett kargt landskap lyser verkligen träden, cottonwoods, upp området. Det är otroligt så gröna de är. Det gör en glad. Jag vet inte om de är grönare än träden hemma eller om det bara verkar så för att allt runt omkring är så naket.

Längst upp består bergen av sandsten. Undertill ligger det kritsten och kalksten. Detta har gjort att regn och väder skapat ett magiskt landskap fullt av häftiga små grottor och håligheter. Det ser så mjukt och hårt ut samtidigt. En häftig formation på lokalen vi besökte är Hickman Bridge. En naturlig stenbro över stigen. (Fast stigen kom efter bron. Är det en bro om den inte leder över något?…)

Vi får besökt väldigt vackra platser. Men de är bara russinen i kakan. Jag vill besöka detta området igen och verkligen hitta andra guldkorn. När man kör genom landskapet och hänförs gång på gång så inser man att man skulle kunna lägga varenda semester resten av sitt liv på att upptäcka Amerikas natur och ändå inte hinna med.

Landskapet varierar kraftigt. Från i stort sett ingen vegetation till relativ grönska. Vi stannade i Great Basin Desert för att göra en växtinventeringsruta. Vi konstaterade snabbt att det fanns 0% lövträd och 0% barrträd.

Fast Great Basin Desert är väldigt varierande. Den består av cirka 150 lågområden och 160 mindre bergskedjor. Elevationen varierar mellan 1000 till 4000 meter över havet. Det kan snöa om vintern i öknen och det finns knappt några kaktusar. Det var däremot betydligt varmare än det var om morgonen. Det plockades en hel del sten under dagen. Jag har gjort väldigt fina tillskott till samlingen.

Vi fortsatte vidare till Green River och checkade in på Holiday Inn. Vi beslutade oss för att samlas i vår lilla arbetsgrupp och börja spåna så smått på de frågor och ämnen som kommer tas upp på examinationen när denna kursen är slut. Det har gått lite mer än halva tiden nu. På måndag är det slut.

Vi hade av våra lärare blivit rekommenderade ett Truck Stop i närheten. De hade i mitt tycke målat upp en lite för glorifierad bild. Jag hade förväntat mig ett riktigt gött hak. Men nja… Ett hak var det väl… Vi fick helt ok mat. Men vi hann knappt tömma tallrikarna förrän servitrisen gav oss notan och vi kände oss lite ivägchasade.

Så istället för att sitta där och ta en öl eller två till så begav vi oss tillbaka till motellet via en bensinmacks ölrum och spelade kort tills det blev för kallt att sitta ute.

Imorgon är det iväg till ett nytt ställe. Moab, Utah. Och där ska vi kolla på bågar. Inga motorcyklar… Bågar av sten… Jag visar imorgon…

Genom sol och snö

geologi, resa, växter, verkligheten

Vi lämnade Kanab för att bege oss till Bryce Canyon. Därefter blev det en lång, men fantastisk biltur mot Boulder och ett indianmuseum. Därefter till ett nytt hotell. Och, just det. På vägen så upplevde vi snö helt plötsligt.

Det tar nog ett tag att vänja sig vid ett nytt hotell varje natt. När dessutom Utah har sommartid, vilket Arizona inte har, så blir morgonen rätt så trött. Så jag förlorade en timme i morse. Men jag visste vad målet var. Bryce Canyon. Stenformationerna där är helt fantastiska.

De där spirorna eller tornen kallas för Hoodoos. Det är ett kul ord. Bryce Canyon är egentligen ingen canyon. Precis som Marble Canyon igår inte innehåller marmor. Det är för att en canyon ska ha eroderats av en flod. Det har inte Bryce Canyon. Det har skett en förkastning när gammal sötvattenbotten höjt sig och därefter eroderats av vatten och väder.

Rent estetiskt är Bryce Canyon det mest spännande ställe jag besökt. Miljön är så annorlunda och unik att man nästan glömmer bort att man är på planeten Jorden. Men området är rätt så grönt och det växer en hel del enar, tallar, granar och ädelgran där.

I Sverige har vi gran, tall och en. Punkt. Här finns ett flertal olika sorters barrträd. Jag tog nog tusen bilder här. Men de får vänta med visning tills jag kommer hem. Vi får se hur många bilder som kommer med i detta inlägget. Internet här i Torrey är skapligt som bäst. Och ska man lägga upp fina bilder i en blogg på internet så arbetar nätet lite grann mot en.

Vi körde vidare mot Boulder och ett indianmuseum. Färden gick genom ett område som heter Grand Staircase Escalante. Det är en av de mest fantastiska bilturerna i mitt liv. Bakom varje krök avslöjade sig ett mer fantastiskt landskap.

Vi besökte ett museum för indiankulturen som kallas Anasazi. Man har i Boulder hittat en pueblo från 1100-talet och har grävt ut den och hittat en massa fynd i en anläggning på över 90 rum.

Man har även hittat en massa jordhyddor som Anasazi bodde i. Svala på sommaren, varma på vintern. På museet har man byggt en ny pueblo med samma tekniker som man kunnat lära sig ursprungsbefolkningen använt. Det är rätt så lågt i tak.

Det märkliga med denna pueblo (den gamla, inte en nya) är att bara femtio år efter den var färdigbyggd så blev den bränd och övergiven. Man har ingen aning om varför. Det är väldigt intressant att lära sig om dessa tidiga civilisationer och hur hela samhällen bara övergavs någon gång på 1200-talet. Hur de levt i områden utan vatten och allmän karghet. Uthärdat svält och elände men ändå haft en så rik kultur att de har ornamenterad keramik och bollsporter. Inte allt har handlat om överlevnad.

Efter Boulder gick färden över bergen. Först såg utsikten ut såhär:

Ganska snart efter den bilden togs så hade utsikten begränsats en hel del.

Dessutom var marken täckt av snö. Det var märkligt ändå. Löven hade inte fallit från träden. Området är en open range, vilket innebär att kor går fritt i bergen. Då och då kör man över färister, vilket skiljer hjordarna åt. Men kombinationen: Dimma + slingrig väg + runt noll grader celsius + kor som går fritt nära vägen + sommardäck, gjorde att jag fick fokusera på att köra lugnt och försiktigt. (Miriam som satt i andra framsätet idag hade fått förtroendet att fotografera med min telefon under tiden jag körde.) Och lika snabbt som vi var i Narnia var vi ute igen.

Nu är vi i en liten håla i Utah och imorgon drar vi vidare mot en ännu mindre håla. Men på vägen finns det massor av spännande att titta på. Jag hade fler bilder att erbjuda i dagens inlägg, men jag är trött på att bli motarbetad av internet nu. Nu kryper jag till kojs.

Damm i dubbel bemärkelse

geologi, mat, miljö, resa, studier

I morse lämnade vi Flaggstaff och kommer nu att sova på nytt ställe varje natt ett tag. Vi var först vid Glen Canyon-dammen. Efteråt fortsatte turen till Paria movieset. Vi avslutade i Kanab. Nu är vi i Utah.

Vi har alltid en samling på morgonen där det gås igenom dagens rutt. Saken man ska lägga märke till längs vägen och sådana saker. Idag körde vi genom Navajo nation på väg norrut.

Efter ett kort stopp vid Marble Canyon (som inte innehåller någon marmor alls) för att fotografera utsikten och begrunda geologiska lagerföljder så begav vi oss till Glen Canyon Dam. En av USAs mäktigaste dammbyggen. Den har dämt upp en hel canyon sedan 1965 när den var färdig. Den ligger längs Coloradofloden och avvattnar ett område som är lika stort som halva Sverige. Detta har resulterat i att flera djurarters miljöer har förändrats eller försvunnit helt. Vilket gjort att de har försvunnit helt enkelt. Men å andra sidan har den nya miljön lockat till sig flera andra arter, som till exempel vithövdad örn, fladdermöss, svalor och vattenfåglar.

Efter en snabb lunch gick sedan färden till Paria movieset. Det besöket var bara möjligt om det inte regnat. Vägen dit blir nämligen väldigt lerig om det är det minsta fuktigt. Idag var det bara väldigt dammigt. Filmen nedan är från ett bar mindre dammiga sekunder av bilfärden.

Varför heter det då ”movieset” när det ligger helt ute i ödemarken och är av samma sorts geologi som Painted Desert som vi besökte för några dagar sedan? Därför att ett flertal westernfilmer spelats in där. Bland annat ’The outlaw Josey Walsh’ med Clint Eastwood. Det fanns inga kåbåjsare där idag. Men det var inte mindre magnifikt för det.

Det röda längst upp består av Navajosandsten och vittrar inte lika lätt som den porösare sten av ler och siltmaterial som ligger under. Det randiga består av olika mängder järn som fällts ut i stenarna. Allt det randiga tillhör samma formation och kallas Chinle Formation. Här kan man även hitta mindre bitar av förkislat trä. (Och här får man plocka det. Jag har ju samlat sten till min och till några vänners samlingar. Och frågar du om jag plockat på ställen där det eventuellt inte är tillåtet kan jag tyvärr varken bekräfta eller dementera det.) De röda klipporna högst upp kallas Vermillion cliffs på grund av sin röda färg.

Här är ett tydligt exempel på att hård sten skyddar mjuk sten undertill. Efter beundrande av landskapet och stenplockande begav vi oss till Kanab. Staden är till största delen bebodd av mormoner. Idag är det söndag så i stort sett hela staden är stängd. Det finns ett fåtal butiker öppna. Men här är väldigt fint. Kanab är populärt i film och TV-branchen och många filmer och serier spelas in här. Vi tre chaufförer gick en tur i sökande efter att äta middag.

Efter att bara hittat stängda ställen och ställen som visserligen var öppna, men för dyra för vårt tycke, gick vi genom stan. Långt. Tills vi hittade ett par som hade en karta över restauranger. Hade vi gått åt andra hållet från början hade vi hittat en hel del matställen. Vi hamnade på Pizza Hut. Jag fick fel pizza och köket var rörigt. Så jag fick min mat gratis. Det är helt ok säger plånboken. Imorgon blir en lång dag. Vi kommer att åka till Bryce Canyon.

Kent Helt Enkelt

Vem vet, det kanske kommer någon form av insikt så småningom.

Världen